Är Stockholm (och Sverige) på dekis?

Publicerat 2023-09-07 av Christer

Svara

Ett svenskt politiskt haveri. Det är vad som speglas i Stockholms ras i Economists ”liveability index” – alltså var i världen de bästa levnadsförhållandena finns – eller helt enkelt var det är bäst att bo. Indexet jämför främst huvudstäder (och några andra större städer) och väger samman flera olika faktorer som levnadsstandard, arbetsmarknad, trygghet, sjukvård, miljö, möjligheter till utbildning, kulturupplevelser etc.

Stockholm faller 2023 hela 22 placeringar jämfört med föregående år, till plats 43. Jag skriver ”politiskt haveri” därför att de faktorer som ingår i indexet är politiskt påverkbara och i Stockholms fall definitivt ett resultat av politiska misslyckanden – framförallt på nationell nivå. Det djupa fallet, det näst största i Economists hela material, beror förstås mycket på ökad otrygghet i form av terrorhot och gängkriminalitet. Men det är inte bara det som är haveriet. Det svenska misslyckandet blir ännu tydligare och bredare om man jämför utvecklingen med Danmark och Köpenhamn. En stad som det är rimligt att benchmarka mot, eftersom förutsättningarna är hyfsat likartade.

För tio år sedan (2013) var Stockholm högre rankat, på plats 14 strax över Köpenhamn. Därefter har Köpenhamn klättrat. Idag är man tvåa efter Wien. Köpenhamn är den stad med de näst bästa levnadsförhållandena i hela världen. Alltså Köpenhamn har kraftigt stärkt sin ställning under samma period som Stockholm gått sin kräftgång.

Svenskarna har blivit den fattiga kusinen från Europas utkant där lönen räcker till allt mindre. Vi har blivit ett land där turisterna ”får mer för pengarna” men varnas för terroristhot och gängkriminalitet. För oss själva blir det allt dyrare när vi åker utomlands. För en dansk krona får vi idag betala 1,60 svenska pengar. Det kan jämföras med augusti 2013 då motsvarande kurs var 1,17 SEK. Men det är klart att semestra kan man ju göra ”hemma” och affärsmöten kan man köra på Teams – eller?

Vi börjar bli ”oss själva nog”, nationalistiska värderingar sprider sig i samhället och smyger sig så sakteligt också in i det liberala partiet – där några till och med vill profilera en Liberal Nationalism. Universitet och högskolor blir all mindre attraktiva för utländska studenter och doktorander. Den nuvarande regeringen fokuserar mer på hur man ska kunna strypa arbetskraftsinvandringen än på hur man ska kunna attrahera mer utländsk kompetens.

Åker man idag till Köpenhamn eller Oslo (som numera också ligger före Stockholm i indexet) möter man kulturliv som blomstrar. Bägge städerna har nya fantastiska operahus medan Stockholm dras med ett som var fantastiskt vid förrförra sekelskiftet och nu måste stängas för att det rasar sten, läcker vatten, möglar och luktar bajs (SVT 221020).

I våras gick jag omkring i Björkvika, Oslos nya stadsdel med flera kulturinstitutioner. Det nya häftiga Operahuset, det nya Munch-museet med sin provocerande fasad och det nya stadsbiblioteket som verkligen blivit en träffpunkt med ett myller av besökare i alla generationer som pluggade, grupparbetade, forskade, läste, lyssnade på musik eller föredrag. I genomsnitt hade man de första månaderna efter öppnandet 8 000 besökare per dag. Besöket på Stockholms Stadsbibliotek veckan efter kändes ungefär lika avslaget i jämförelse som ett besök i Säffle.

Medan kulturen blomstrar i både Köpenhamn och Oslo ställs den i Stockholm på svältkost. DN rapporterar (220823) om att flera statliga kulturinstitutioner är i ett ekonomiskt nödläge. Verksamhetsbidragen går framförallt till att betala de så kallade marknadshyror som statens eget fastighetsverk plockar ut. Det nyligen renoverade Nationalmuseum måste dra ner på både utställningsverksamhet och öppettider. Planerna på ett nytt operahus är väl helt borta. Istället kommer säkert renoveringen av det gamla leda till att Statens Fastighetsverk höjer hyrorna även här med färre och billigare uppsättningar som följd.

Sverige är också krångligare än både Danmark och Norge och det har blivit extremt svårt att genomföra större systemförändringar för att råda bot på detta. I Danmark genomfördes en stor kommunreform 2007 där 207 kommuner reducerades till 98 och 13 så kallade Amt blev fem regioner. I Norge flyttades år 2002 ansvaret för sjukvården från fylkeskommunerna till fyra statligt styrda sjukvårdsregioner. Detta är en typ av förvaltningsreformer som också skulle behövas i Sverige. Men här lyckas inte regionerna ens komma överens om ett gemensamt journalsystem, utan alla regioner ska upphandla sina egna. I både Danmark och Norge finns det nationella kort för att åka med kollektivtrafiken. Men i Sverige ska varje länstrafikmyndighet ha ett eget biljettsystem.

Näringslivets utveckling är ytterligare en förklaringsfaktor till att Köpenhamn springer ifrån Stockholm i attraktionskraft. Vid sekelskiftet hade Danmark och Sverige vars ett ”flagship – företag”. Företag med hög innovationskraft som bägge ansågs höra framtiden till och var attraktiva arbetsplatser även i internationell konkurrens – Ericsson och Novo Nordisk.

Ericsson hade i mars 2000 ett börsvärde på nära 800 miljarder USD idag ligger det på drygt 16 miljarder. Börsvärdet för Novo Nordisk låg i början på år 2000 strax under 8 miljarder USD. Nu ligger det på 425 miljarder. Visst, jämförelsen haltar för Ericsson var 2000 kraftigt övervärderat och aktien imploderade sedan i dotcom – kraschen. Men efter den korrigeringen har Ericsson knappt haft någon tillväxt alls, samtidigt som Novo Nordisk växt med flera hundra procent. Det går inte att komma ifrån att Ericssons tillkortakommanden till stor del berott på en tveksam företagskultur, korruption (med påföljande rättsprocesser och böter) och bristande ledarskap.

Something is rotten, but not in the state of Denmark!

Christer Hallerby

Opinionskrönika augusti 2023 och analys av hur L presterar i regeringen.

Publicerat 2023-08-30 av Christer

Svara

Socialdemokraterna når i augusti sin högsta siffra under mandatperioden 37,0 procent. Det är en ökning med smått otroliga 6,7 procentenheter jämfört med valresultatet. Detta utan att i princip göra någonting. Det är inte mycket till egen politik man presenterar. I de flesta avseenden ligger man ganska nära regeringen. Magdalena Andersson betonar hela tiden kontinuiteten; det var vi som inledde NATO-processen; omsvängningen i migrationspolitiken kom på vår tid; det är våra utredningar som nu ligger till grund för hårdare lagar mot gängkriminaliteten etc. Opinionen handlar alltså idag inte främst om skillnader i politiken. Det handlar om att förtroendet för regeringsunderlaget minskar av lite olika skäl.

Det som dock bör noteras är att det inte är Moderaterna som tappar. Utan det är SD, KD och L som får betala, sammanlagt backar de här tre partierna med 5,2 procentenheter jämfört med valresultatet. Lägg till Centerns tillbakagång med 2,1 så är det ganska tydligt att S knaprat på många håll för att få ihop sina 7 procentenheter.

Väljaropinionen i augusti 2023

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
aug 23	18,3	19,6	3,7	3,2	4,6	37,0	4,1	7,7
juni 23	18,6	20,0	3,6	3,4	4,7	36,0	4,0	8,0
	-0,3	-0,4	+0,1	-0,2	-0,1	+1,0	+0,1	-0,3
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

Förändringarna sedan juni är små. Enstaka tiondelar för alla utom för S som ökar med 1 procentenhet. Historien visar att det är svårt för små partier att gå fram när man sitter i regering. Liberalerna (och tidigare Folkpartiet) har regelmässigt tappat när man gått till val i regeringsställning. Än så länge så finns det inget som tyder på att den här mandatperioden skulle bli annorlunda. Liberalerna tappar dessutom i förtroende i varje politikområde där man har ansvar i regeringen (mer om detta längre fram i krönikan).

Trenddiagrammet nedan visat att det för närvarande råder stiltje i opinionen. Inget parti är just nu inne i någon tydlig trend, möjligen med undantag för S där uppgången den och förra månaden skulle kunna var en del av en ny uppåtgående trend. Men jag skulle bli överraskad om S överträffar den nuvarande noteringen nästa månad. Rimligen har man slagit i taket nu. Jag tvivlar på att det finns energi nog att också slå igenom det.

Socialdemokraternas exceptionella uppgång avspeglas också i hur stödet för blocken utvecklas. Gapet till fördel för oppositionen över regeringsunderlaget fortsätter att växa och är nu hela 8,6 procentenheter.

Analys av hur L presterar i regeringen

Johan Pehrson har varit tydlig med att han har en enda strategi, nämligen att lösa Sveriges omfattande samhällsproblem (SvD 13 feb). Jag påpekade i min opinionskrönika i april att han därmed följer tidigare liberal- och folkpartiledare i fotspåren, att göra framgång i regerandet till den enda partistrategin. Varje partiledare före Johan Pehrson har misslyckats med detta och nu är väl riskerna och konsekvenserna större än någonsin tidigare.

Jag kommer att återkomma i bloggen senare under hösten till vad som borde vara en liberal strategi inför nästa val. Åtminstone kompletterande strategier, för det går inte att komma ifrån att regerandet spelar roll. Det sistnämnda är också orsaken till att jag försöker hitta sätt att mäta hur de liberala stadsråden presterar. Den intressantaste mätningen jag hittat är Novus som regelbundet presenterar hur väljarnas förtroende för partierna i olika sakfrågor utvecklas. Nu är inte överenstämmelsen fullständig mellan de ”sakfrågor” som Novus redovisar och ansvarsfördelningen mellan ministrarna i regeringen, men tillräcklig för att vara en värdemätare för vad statsråden presterar. Om ”att lyckas i regeringen” ska omsättas till ett bra valresultat för Liberalerna, så måste man bygga förtroende i just de sakfrågor där man också har ansvaret.

Jag redovisade min första analys i krönikan i april. Sedan dess har det kommit en ny mätning i juni. Hur går det då? Svaret är, inte alls bra. Istället för att bygga förtroende är man i rask takt på väg att göra sig av även med det lilla förtroende man hade före valet. Utvecklingen kan följas i nedanstående diagram (Novus redovisar avrundade heltal).

Tre procent av väljarna som före valet (och även i februari) ansåg att Liberalerna hade den bästa arbetsmarknadspolitiken hade i juni krympt till endast en procent. Johan Pehrson har som minister märkligt svårt att få ur sig saker och ting. Det börjar hända lite kring ukrainarna men det har varit märkligt trögt även där.

Allt mer sprids nu bilden av ett arbetsmarknadsdepartement där inget händer och en minister som har svårt att få saker ur sig. Nu kommer snart statsbudgeten för 2024 att presenteras. Det är Johan Pehrsons chans att visa att han och Liberalerna gör skillnad. Hittills har sysselsättningen inte påverkats särskilt mycket av lågkonjunkturen. Men Nationalekonomen Lars Calmfors har påpekat det viktiga i att vidta åtgärder nu för att motverka negativa effekter även på lång sikt: ”Det kan ske genom relativt billiga åtgärder som mer arbetsmarknadsutbildning, intensifierade förmedlingsinsatser för långtidsarbetslösa, att äntligen sjösätta etableringsjobben och en jobbpremie till dem som går till försörjning genom arbete i stället för genom bidrag.” (DN 230824). Det här modesta paketet, särskilt etableringsjobben, bör finnas med i budgeten främst av sakskäl men också för att Pehrson ska undvika att kölhalas av opposition och media där också den sista procenten av förtroende hamnar i farozonen.

När det gäller invandring och integration så är det nu två procent av väljarna som anser att Liberalerna har bästa politiken, en halvering jämfört med stödet före valet. Här delar Pehrson ansvaret med moderaten och migrationsministern Maria Malmer Stenergard och det kan noteras att även förtroendet för Moderaterna är lågt relativt sett. Endast nio procent anser att M har bästa politiken här. Men om vi fokuserar på integrationspolitiken och Johan Pehrsons departement så får man konstatera samma sak som för arbetsmarknadspolitiken. Det är inte mycket till verkstad. SD är ju inte så intresserade av integration och Tidöavtalet handlar ju mest om restriktiva och repressiva åtgärder mot utlänningar som vill hit eller har tagit sig hit. De flesta av dessa åtgärder hamnar på andra departement än Pehrsons. Men det borde finnas utrymme för positiva åtgärder även när det gäller integration – inte minst arbetsmarknadsutbildning och matchning på arbetsmarknaden. En rejäl utvärdering och utveckling av etableringsreformen från 2010 samt senare kompletteringar/ändringar skulle vara en möjlighet. Vore intressant med ett policytal av integrationsministern där han ger uttryck för sina och Liberalernas ambitioner på området.

En annan minister som kommer att stå i skottgluggen när budgeten för 2024 ska presenteras är Romina Pourmokhtari. Även på miljö- och klimatområdet har Liberalerna tappat i förtroende jämfört med läget före valet. Pourmokhtari har dock därefter hållit ställningarna – men på den mycket låga nivån två procent Det fanns väl knappast några andra politikområden i förra årets budgetprocess där rödpennorna gick sig så varma som för klimat och miljö. Det var verkligen drastiska nedskärningar, vilka jag beskrev i min krönika november 2022. Nu var det inte Pourmokhtari som drev dessa. De hade gjorts i Tidö-partiernas budgetprocess innan hon blev utnämnd till minister. Detta betyder också att det (troligen) inte heller fanns någon som försvarade miljöintressena i processen. Nu finns det en ansvarig minister och det är upp till bevis för Romina Pourmokhtari att det här är en regering som också prioriterar miljö och klimat.

Nedskärningar får konsekvenser. Minskat underhåll av nationalparker och naturvårdsområden kommer att synas. Borttagna klimatbonusar får effekter på försäljningssiffror. Färre mätningar av miljön i Östersjön får konsekvenser för uppföljning och åtgärder. Minskade anslag blir färre återställda våtmarker med mera. Det kommer att bli mycket sådant att försvara och förklara för Miljö- och klimatministern framöver. Nedskärningarna det gångna året var 18 procent i förhållande till 2022 års budget. I den treårsplan som gäller handlar det totalt om 58 procent (t.o.m. 2025). Om inte ministern lyckats ta tillbaka en del förlorad mark i årets budgetprocess så kommer hon rent ut sagt att få det jävligt jobbigt. Därtill kommer de heta potatisarna om reduktionsplikt och miljömål.

I Liberalernas gamla paradgren skola och utbildning delar Mats Persson och Lotta Edholm ansvaret. Även där backar man, med hela fem procentenheter i förhållande till vad som gällde före valet. Det är dock fortfarande det politikområde där flest väljare tycker att Liberalerna har den bästa politiken. Men där förtroende för inte så många år sedan låg en bit över tjugo procent är man nu nere i tolv. Mats Persson är en märkligt tyst minister, gör egentligen inget väsen av sig alls. Den enda gång som jag påminna mig han haft genomslag i media senaste året så var det mest oväsen – när styrelserna för universitet och högskolor skulle tillsättas.

Lotta Edholm kämpar på, syns ganska mycket och gör en hel del rätt i sin något kärva framtoning. Vi får väl se om det betalar sig så småningom.

Paulina Brandberg är ansvarig för jämställdhetspolitik i regeringen. Även här har partiet backat. Tre procent tycker att Liberalerna har bästa politiken, jämfört med fem före valet.

Christer Hallerby

Nationaldagen – vad vi kunde firat istället

Publicerat 2023-06-06 av Christer

Svara

Idag på nationaldagen reflekterar jag över vad det är vi egentligen firar, men framförallt vad vi skulle kunnat fira istället.

Grunden till att vi firar just den 6 juni som nationaldag (tidigare mera modest svenska flaggans dag) är att Gustava Vasa valdes till kung denna dag år 1523. För balansens skull (antar jag) brukar det också nämnas att den 6 juni 1809 fick vi en ny regeringsform som innebar maktdelning mellan kungen, rådet (regeringen) och riksdagen. Den här reformen var i hög grad en reaktion mot kungligt envälde och maktmissbruk (Karl XII och Gustav III) och ren oskicklighet i det yttersta ledarskapet (Gustav IV Adolf).

Men i år skiner det framförallt på Gustav Vasa, eftersom det är 500 år sedan han valdes till kung i Strängnäs. På Kungahusets hemsida kan vi läsa att Sverige i år firar 500 år som fritt land och självständig nation, att vi då ”gick in i en ny epok som formade nationalstaten Sverige”.

En invändning som ibland lyfts fram i den här diskussionen är att Sveriges geografiska gränser då 1523 till stora delar var helt annorlunda än idag. Finland tillhörde Sverige medan södra Sverige med Skåne, Blekinge och Halland var danskt territorium. Bohuslän, Jämtland, Härjedalen samt delar av Dalarna räknades till Norge. Men visst, nationalstaten och monarkin Sverige med Stockholm som administrativt centrum grundlades då och har bestått sedan dess. Med den kontinuiteten så är det svårt att invända mot att firandet är historiskt korrekt.

Man kan dock fråga sig om det är värt att fira. Med utgångspunkt från texten på Kungahusets hemsida kan man fråga sig vad det var Sverige egentligen blev fritt från och vilket alternativet till ”nationalstaten Sverige” egentligen var.

Den regim som faktiskt rådde var Kalmarunionen, enligt min mening det största stycke statskonst vi har i Nordens historia. Det var också unionsstadgan som legitimerade den danske kungens krav på den svenska kronan. Unionen som signerats i Kalmar sommaren år 1397 hade i hög grad varit en stark och visionär kvinnas verk, drottning Margareta av Danmark. Den 17 juni stadfästes unionen formellt genom att representanter för Danmark, Sverige (med Finland) och Norge valde Margaretas systerson Erik av Pommern till kung. Erik var då bara 15 år och Margareta kunde fortsätta regera som hans förmyndare.

Unionen innebar bland annat att man skulle ha ett gemensamt statsöverhuvud och agera gemensamt i utrikes förhållanden. Men inrikes skulle varje land även fortsättningsvis styras efter egna lagar och förordningar. Delar av den svenska adeln hade dock svårt att låta sig styras från Köpenhamn, man var mer rädd om sina egna privilegier än intresserad av integration och utveckling. Man vågade dock inte utmana Köpenhamn genom att utropa en svensk kung. Sturarna (den äldre och yngre) kallade sig till exempel riksföreståndare.

Kristian II var inte heller så pjåkig för att vara kung. Från skånskt perspektiv var han långt ifrån den tyrann det svenska epitetet tillskriver honom. Han var mer intresserad av ekonomi, infrastruktur och stadsutveckling och därmed förutsättningar för borgare och bönder, än att slå vakt om den priviligierade adelns utvecklingshämmande förmåner. Stockholms blodbad var naturligtvis ett förfärligt och förödande misstag. Istället för segerfest, försoning och nytt avstamp för unionen blev det ett systematiskt mördande på gator och torg. Historien har väl nyanserat händelsen till att det som hände inte varit Kristians avsikt, utan triggats fram av rivaliserande svenska adelsmän (Gustaf Trolle). Men icke desto mindre med blodbadet undergrävde Kong Kristian både sin egen och unionens ställning samt öppnade för svensk nationalism och Gustav Vasas kommande framgångar.

Det är intressant att idag leka med tanken att man från svensk sida då agerat mer framsynt och satsat på att utveckla Kalmarunionen istället för att driva fram en egen nationalstat. Mindre av blodbad och nationalism mer av integration och utveckling. Vi hade inte bara sluppit de många förödande och blodiga krig som följde mellan Sverige och Danmark. Idag hade till exempel det förenade Norden kunnat vara en av de tyngre medlemmarna i EU och på ett annat sätt kunnat matcha både Tyskland och Frankrike. Tillsammans har vi 28 miljoner invånare och en BNP som är större än Rysslands.

Ska jag fira och vifta blågult idag lyfter jag hellre fram 1809 års regeringsform (den var åtminstone ett viktigt steg mot dagens moderna demokrati) än Kalmarunionens fall samt gamla och nutida kungar. Men ännu hellre hade jag firat nationaldag den 17 juni i Republiken Norden (alternativt Skandia eller Skandinavien). Förr visst hade våra förfäder om de varit framsynta nog att se bortom nationalismen också gjort sig av med monarkin som under seklen efter Gustav Vasa orsakat våra länder så mycket nöd, förödelse och blodsutgjutelse på Europas slagfält – alldeles i onödan.

Det är naturligtvis svårt att skriva berättelsen ”om vad som hade hänt om”. Att bedöma alternativa historiska utvecklingar är lika omöjligt som att förutspå framtiden. Men även idag mer än 600 år senare finns det mer inspiration att hämta för framtiden i Kalmarunionen än det finns i att fira nationalstaten Sverige och lyfta fram både dess gamla kungar och nutida monarki i rampljuset.

Jag tror fortfarande på ett integrerat Norden. På 1950- och 60-talen var den här visionen både mer levande och mer konkret än idag. Vi kom överens om en passunion och avskaffade gränskontrollerna mellan länderna. Det fördes långgående diskussioner både om försvarsförbund och fördjupat ekonomiskt samarbete (Nordec). Det som omöjliggjorde en sådan utveckling var de olika vägval som länderna gjorde när de mer omfattande internationella samarbetsorganisationerna EEC (nu EG) och NATO samtidigt utvecklades. Danmark och Norge blev medlemmar i Nato och Danmark i EEC. Sverige och Finland hänvisade till neutralitetspolitiken och stannade utanför bägge organisationerna.

Nu håller förutsättningarna steg för steg på att förändras. Visionen om ett förenat och mer integrerat Norden blir steg för steg mer realistisk. Ett av de viktigaste skälen för mig, att Sverige ska gå med i Nato är att alla fyra länderna då blir medlemmar i samma försvarsorganisation och kan försvarsplanera och agera militärt tillsammans, vilket väsentligt skulle stärka säkerheten i norra Europa. Detta gäller oavsett om vi får en återkomst av Trump i vita huset och USA därmed överger NATO. Då måste Europa fixa mer på egen hand. Förbannat skönt om Sverige då är med i NATO och kan delta i det arbetet.

Nästa steg är väl att Norge går med i EU samt att Sverige, Danmark och Norge även inför euron som valuta. Då har vi en verklig grund för ett förenat Norden. Vi skulle då också kunna återuppliva Kalmarunion med ett gemensamt statsöverhuvud. För att slita tvisten om det är det svenska, danska eller norska kungahuset som ska ta över, så avskaffar vi rätt och slätt monarkierna i alla tre länderna samtidigt och ersätter dem med en gemensam folkvald eller av parlamenten indirekt vald president.

Skulle detta gjorts idag så finns det gott om fantastiska kandidater. Finlands Sauli Niinistö har gjort ett utomordentligt jobb och skulle gärna för mig få fortsätta med att ta hand om hela Norden. Det skulle alternativt vara intressant att se hur pompös Carl Bildt skulle bli i rollen. Det skulle också fungera alldeles utmärkt med en konstruktiv realpolitiker som Lars Løkke Rasmussen. Eller varför inte en hemvändande Jens Stoltenberg.

Christer Hallerby

Opinionskrönika maj 2023 – och reflektioner över Liberalernas regerande

Publicerat 2023-05-17 av Christer

Svara

Det mest anmärkningsvärda I väljaropinionens utveckling den senaste månaden är att gapet mellan regeringsunderlaget och oppositionen nu är hela 8,4 procentenheter – en sving sedan valet med hela 9,1 procentenheter. Det är inget annat en ett monumentalt misstroende för den sittande regeringen. Många väljare känner sig väldigt svikna av regeringen och SD. Väljare som det kan bli svårt att vinna tillbaka även om regeringen nu börjar leverera på en del av vallöftena.

Men notera samtidigt april 2023 som den månad som Socialdemokraterna (kanske) toppade i väljarstöd. Man nådde då 36,7 procent (6,4 procentenheter högre än valresultatet), en notering som det kan bli svårt att överträffa framöver. Partiets uppåtgående trend ser ut att vara bruten.

Väljaropinionen i maj 2023

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
maj 23	17,9	20,0	3,8	3,2	4,6	36,4	4,1	8,2
April 23	18,2	20,0	3,8	3,4	4,6	36,7	4,1	7,6
	-0,3	0	0	-0,2	0	-0,3	0	+0,6
valet 22	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Trots mina inledande observationer är det väldigt små rörelser i väljaropinionen för närvarande. För flera av partierna inga alls och sannolikt går en del av förlusterna till soffan. Vänsterpartiet har vunnit en del på partiledarens höga svansföring (eller möjligen skenfäktande) när det gäller inflationen och kraven på att regeringen ska göra något åt matpriserna.

När nu Socialdemokraternas uppåtgående trend ser ut att vara bruten, så finns det inget parti som över en längre period visar upp en tydligt positiv trend. Däremot har vi tre partier som har negativa trender C, KD och L. För de två förstnämnda kan nedgången ha bromsats upp kring eller över fyra-procentspärren. Vi får ser framöver. För L däremot ser det riktigt illa ut. Man ser ut att vara på väg mot tre procent eller till och med under det.

Nedan också ett diagram där utvecklingen för regeringen respektive oppositionen från valet och fram till nu redovisas. Trots att rörelserna över blockgränsen för närvarande är små, så är det tydligt hur gapet växer. Här spelar troligen rörelser till och från ”soffan” in. Andelen väljare som inte uppger någon partisympati alls är ganska hög i den mätningar som redovisar detta.

Några reflektioner över Liberalernas regerande

Jag har lyft tidigare i mina krönikor att det inte brukar gå särskilt bra i opinionen för tidigare Folkpartiet och nuvarande Liberalerna när partiet regerar. Man har regelmässigt gått tillbaka när man gått till val i regeringsställning. Om man den här gången ska ändra på det och göra ett historiskt framgångsval 2026, så måste man börja med att bygga förtroende för partiets politik i de områden man har sakansvaret i regeringen. Då måste man börja nu, jobba strategiskt i såväl arbetsmarknads- som utbildningsdepartementen samt inom miljö- och klimatområdet. Just nu går det väl sisådär.

Min första reaktion när partiet fick ta hand om miljö- och klimatfrågorna var mycket positiv. En möjlighet att samtidigt hamna centralt i debatten, göra skillnad inom ett viktigt politikområde samt utveckla den egna politiken. Min positiva inställning varade tills jag fick se departementsindelningen och särskilt budgetpropositionen. Som jag beskrivit tidigare hade rödpennan gått friskt över de anslag som handlar om klimat- och miljö. Det handlar inte om några omfördelningar utan om rena nedskärningar. Det var inget som Romina Pourmokhtari kunde styra. Tidöpartiernas budgetgrupp hade jobbat ett bra tag innan hon med all sannolikhet visste om sin utnämning. Det verkar snarare som det runt bordet satt någon ivrig adrenalinstinn SD-are och någon hö-hö moderat som med någon okunnig och passiv liberals goda minne lät rödpennorna gå varma när budgeten för miljö- och klimatfrågorna fastställdes. Anslag efter anslag, till naturvård, havsmiljö, internationellt samarbetet o.s.v. skars ned, inte med några enstaka utan med en massa procent.

En miljö- och klimatminister med kraft hade säkert varit en tillgång för Liberalerna. Frågan är om en vingklippt sådan är det? Jag har inte gett upp hoppet – ännu. Men i längden kommer inte Pourmokhtari klara sig ur varje knipa med att prata bort problemen. Det var i alla fall lite imponerande i början men håller inte i längden. Nu måste det till mera substans i form av kunskap och analys men framförallt realism och konkretion. Det går inte längre att ändra politiken och samtidigt med en drucken papegojas envishet hävda att vi ändå ska nå målen.

Jag är inte så bekymrad för reduktionsplikten. Ändringarna där var nödvändiga för att de andra partierna skulle kunna leverera på sina vallöften. Men framförallt blir effekterna på klimatet försumbara, obefintliga eller rätt och slätt inga alls. Här hade det gått att gå på offensiven istället för att framstå som den som förlorat förhandlingarna. Jag är inte heller så bekymrad för transportmålet. Jag frågar mig om Sverige nu alls behöver några egna klimatmål och en egen heltäckande klimatpolitik. EU:s nya klimatpaket är det kraftfullaste som antagits av något land eller konstellation av länder i hela världen. Vi bör, ska och måste implementera det.

Jag ser det som positivt att regeringen kommit till sans och balans och står emot SD när det gäller kraftbalans. Både ny vindkraft och kärnkraft samt för den delen solkraft och överföringskapacitet behövs för att vi ska möta kommande års kraftigt stigande elefterfrågan.

En annan som pratar mycket är Johan Pehrson. Vi får ofta höra vad han tycker, till exempel om arbetslösa som inte flyttar till jobben. Men har Pehrson överhuvudtaget levererat någon (ny) politik inom sitt ansvarsområde arbetsmarknad och integration? När jag går igenom de pressmeddelande som ligger på departementets hemsida så verkar ministern mest göra PRAO på olika håll i landet. Det borde snart vara dags för ett riktigt jobb i politikverkstaden. Satsningen i tilläggsbudgeten på vuxenutbildningen och att ukrainare får tillgång till SFI är positiva och viktiga integrationsåtgärder men de frågorna hör till Mats Perssons ansvarsområde.

Det borde finns utrymme för mer liberalt nytänkande både när det gäller integrationspolitiken och matchningen på arbetsmarknaden. Men istället så underpresterar man på båda områdena, till exempel på något så viktigt som mottagande av ukrainarna. Det har också lett till interna protester. Skåneliberalerna Roku Kursar och Mia Honeth skrev tidigare i veckan i Sydsvenskan och krävde ett snabbspår för ukrainarna och pekade över sundet där de fått jobb i ”en mångdubbelt större utsträckning” än i Sverige. I själva verket ligger väl Sverige på bottennivå i Europa när det gäller mottagandet av ukrainarna. Det har knappast skett någon matchning alls mellan kompetens och lediga jobb. Och dagsersättningen är ett skämt, 71 kronor om dagen. Beslutet om den nivån beredde jag som ansvarig statssekreterare – för trettio år sedan.

En som pratar mindre och förefaller göra mer är Mats Persson. Men det kan bli fel det också. Undrar vem som kläckte idén om att motivera den kortare perioden för universitets- och högskolestyrelserna med att man snabbt behövde få in säkerhetspolitisk kompetens på lärosätena. Vilket klavertramp. Alla med någorlunda insyn förstår att det syftet når man bättre på andra vägar, även Persson själv. Men det krävdes uppenbarligen någon sorts Potemkinkuliss för att dölja något annat – högst troligen att SD strulat i beredningsprocessen och att den kortare mandatperioden var en kompromiss till följd av detta. Tyvärr skedde det på ett område där L hade en viss trovärdighet sedan tidigare. Lärosätenas självständighet var en viktig fråga senast då L ledde utbildningsdepartementet. Bygga trovärdighet är en lång och mödosam process, att förskingra den går snabbare.

Nu tror jag ändå att Mats Persson här, är rätt man på rätt plats. Det är också en man med prestige. Det positiva är att jag inte tror att det blir fler misstag av den kalibern på det departementet i fortsättningen.

Lotta Edholm tycker jag hitintills har skött sitt fögderi med skicklighet och kompetens. Hon når väl inte alls upp till de övrigas kapacitet när det gäller debatt och offentliga framträdanden. Det är säkert en av anledningarna till att det inte är så mycket tomt prat från det hållet. Det är torrt men kompetent, substans och fokus på sak när hon yttrar sig eller blir intervjuad.

Med hennes och partiets utgångspunkter har hon hanterat frågan om Skolverkets digitaliseringsstrategi alldeles utmärkt. Hon visar att det är ministern och regeringen som styr. Själv är jag dock rädd för att bilden blir en aning teknikfientlig. Begreppet ”skärmtid” som ministern använder ofta är en fälla. Själv brukar jag mycket skärmtid. På min iPad Pro läser jag dagens tidningar och jobbar med dokument där jag både kan göra understrykningar och noteringar med penna. Tidskrifter läser jag i appar som Readly och Arcy – bättre och behändigare än i pappersformat. Jag gillar att läsa traditionella böcker men de allra flesta böcker läser jag på min Kindl. Det är säkert skärmar och appar som på grund av sina kostnader ännu inte introducerats i skolan. Men teknikutvecklingen går snabbt. Papper hör inte framtiden till.

Många läsare tycker säkert att jag ger en orättvis skildring av ministrarna och att mina exempel bara är en bråkdel av alla de initiativ som tas och de aktiviteter som sker på departementen. Att om jag grävde och frågade så skulle det komma fram en både bredare och mer nyanserad bild. Det är säkert så men den bild jag förmedlar är den som dominerat i media och är nog den som sitter på näthinnan hos de flesta, även politiskt initierade. Det är utifrån bilden av det som uträttas som förtroende byggs eller raseras. Det finns ett stort behov av bättre prestationer.

Christer Hallerby

Liberalernas ideologiska rötter – och deras betydelse idag.

Publicerat 2023-05-03 av Christer

Svara

För ett par veckor sedan inledde jag en diskussion på Liberal Salong i Simrishamn om Liberalernas ideologiska rötter och deras betydelse idag. Ned följer mitt anförande i något redigerad form.

Veckan innan Ryssland startade kriget mot Ukraina träffades Putin och Xi Jinping i Peking i samband med OS. I den kommuniké som presenterades efter möte är det uppenbart att deras gemensamma fiender inte är länder och territorier, utan det är liberalismen, liberal demokrati och västerländska värderingar.

Det är inget militärt hot från Väst, från NATO, som fått Putin att invadera Ukraina och Xi att hota Taiwan. Något sådant har inte funnits. Nej det är hotet från den liberala demokratin, att den sprider sig. Den är ett dödligt gift för diktaturer, för auktoritära regimer. Det är det giftet som får Putin att förgifta och fängsla oppositionsledare som Navalnyj och Xi att med våld stampa ner demokratirörelsen i Hongkong.

I kommunikén från mötet pekas så kallade färgrevolutioner ut som särskilt farliga. Alltså människor i breda koalitioner som går ut på gator och torg för att demonstrera och protestera. Som den orangea revolutionen i Ukraina eller protesterna i Belarus som nästan fick Lukasjenko på fall för ett par år sedan. Putin och Xi är rädda för att sådant ska inspirera, sprida sig över gränserna och därmed också underminera deras egen maktställning.

I den liberala demokratin har människor rättigheter. Möjlighet att yttra sig fritt, bilda politiska partier och ställa upp i val. Rösta bort sina ledare. För en diktator eller autokrat så måste sådant förhindras till varje pris, stoppas i sin linda.

Liberalismens och partiet Liberalerna har ett komplext rotsystem som växt och förgrenat sig under flera sekler. Jag ser framförallt tre tjockare rottrådar som dominerar. Det är den konstitutionella liberalismen, alltså frihet och demokrati, det är humanismen (människovärde, medmänsklighet och bildning) och det är den ekonomiska liberalismen också kallad för marknadsliberalismen. Så när någon säger att den är liberal eller har liberala värderingar så kan det betyda väldigt olika saker – man kan betona olika delar av liberalismen olika mycket. Men just i Folkpartiet, numera Liberalerna, så har de här tre rottrådarna förenats till en ideologisk helhet.

Den liberala demokratin är inget färdigt koncept utan något som växt fram genom åren. En av rötterna går till upplysningstidens idéer om människors lika värde och franska revolutionen då man vände sig mot kungligt envälde och ståndsprivilegier.

Grunden i den Liberala demokratin, som den definieras idag, ligger naturligtvis i den allmänna rösträtten och att ett lands styre ska baseras på folkviljan. I början på förra seklet var detta den svenska liberalismens viktigaste fråga och engagemanget i rösträttsrörelsen var stort. Men det dröjde till 1918 och en liberal/socialdemokratiska regering med Nils Edén som statsminister innan Sverige fick en allmän och lika rösträtt.

Men majoritetsval garanterar inte individens rättigheter. Rösträtten måste kompletteras med mänskliga rättigheter för att inte riskera majoritetens förtyck av individer och minoriteter. John Stuart Mill skrev 1859 boken ”Om Friheten” som bland annat lyfte yttrandefriheten i ett klassiskt citat ungefär: ”om endast en enda person hyser en åsikt så har majoriteten likväl inte rätt att tysta denna ende”. Sverige fick inte grundlagsfästa fri- och rättigheter förrän 1974, då efter en lång kamp av inte minst folkpartisten Per Ahlmark. Innan dess kunde yttrandefriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten, föreningsfriheten och religionsfriheten, upphävas med ett enkelt riksdagsbeslut.

Andra saker som idag anses ingå i en liberal demokrati är ett oberoende rättsväsende, fria, oberoende medier och skydd för minoriteter.

Ungerns Viktor Orbán tillhör dem som kritiserat den liberala demokratin. Som menar att den begränsar honom som folkvald ledare att få igenom sin politik. Han föredrar i ett klassiskt citat ”en illiberal demokrati”, som i sin yttersta konsekvens betyder att den politiska majoriteten ges oinskränkt makt. Exempel på andra illiberala demokrater är Turkiets Erdoğan och nu också Israels Netanyahu.

PÅ 1990-talet såg vi en demokratisk våg över världen. Fler länder blev demokratier och demokratier fördjupades. Så är det definitivt inte idag. IDEA (Institute for Democracy and Electoral Assistance) i Stockholm mäter utvecklingen (eller avvecklingen).

Antalet demokratier har stagnerat
I hälften av världens demokratier tappar den liberala demokratin mark
I världens icke-demokratier så blir ungefär hälften mer repressiva
De senaste sex åren har antalet länder som rör sig auktoritär riktning fördubblats.

Kampen om demokratin och framförallt den liberala demokratin är och förblir liberalismens viktigaste frontlinje.

Den andra tjocka rottråden jag nämnde var humanismen. Jag ska inte fördjupa mig i det ämnet. Humanismens historia är lång och vitt förgrenad. Det finns både religiösa och sekulära traditioner. När man ska beskriva vad den betytt för liberalismen och Folkpartiet, så landar man återigen hos John Stuart Mill (1806 – 1873) och nu även hans hustru Harriet Taylor. Här finns tankar om fördelningspolitik (fastighets- och arvsskatt), socialt ansvar med ett stort engagemang för ”samhällets olycksbarn”, rättvisa åt kvinnorna, allas rätt till utbildning.

I Sverige plockade de tidiga liberalerna upp Mills och andra liberalers tankar. Ett exempel är införandet av folkskolan 1842, som kunde ske först efter en hård strid mellan liberaler, bland andra Erik-Gustaf Geijer, och konservativa med kyrkan i spetsen. Ett annat exempel är Adolf Hedin som valdes in i Riksdagens andra kammare 1870. Hans motion om olycksfalls- och ålderdomsförsäkring blev grunden till den svenska sociallagstiftningen. Under liberalen Karl Staffs regering fick vi sedan folkpension, vilket var världens första allmänna pensionssystem.

Inte minst en lång rad fantastiska liberala kvinnor som Selma Lagerlöf, Ellen Key, Fredrika Bremer, Anna Whitlock, Kerstin Hesselgren med flera finns i denna humanistiska rot. De var alla aktiva i rösträttskampen, men också framstående pedagoger och författare.

Den tredje tjocka rottråden är ekonomin, idag säger vi ofta marknadsliberalismen. Och den viktigaste ideologen här är ju Adam Smith. Hans mest kända bok The Wealth of Nations kom 1876. Det var en stark kritik av det dåvarande merkantila systemet (skråväsendet). Han ville ha näringsfrihet, en fri ekonomi och fri konkurrens i länder och fri handel mellan länder. På det sättet fördelas samhällets resurser på bästa sätt till nytta för så många som möjligt. Här har vi det berömda uttrycket ”den osynliga handen”.

Men utgångspunkt från Smiths idéer utvecklade sig sedan traditioner som Manchesterskolan och laissez-fair kapitalism. Vi har också ett begrepp som nattväktarstaten – att staten endast ska ha ansvar för rättssystemet, polisen och försvaret, allt annat ska fixas av medborgarna själva. Idag finns väl den här grenen av liberalism främst kvar hos de som kallar sig libertarianer.

Men Adam Smith själv var långt ifrån naiv. Han var redan i sina teorier klar över vad en ohämmad kapitalism skulle kunna leda till. En klassisk formulering är ”var helst två bagare träffas, så slutar det med att de konspirerar om att höja priset”. (Något att tänka på idag när finansministern precis träffat företrädare för de stora matkedjorna.) Det insikten har senare i många marknadsekonomier lett fram till lagar när det gäller konkurrensbegränsning och priskarteller. Smith var också förespråkare för att staten skulle ha ansvar för till exempel utbildning – detta för att ge alla människor en rimlig chans.

Senare liberaler som John Maynard Keynes och Bertil Ohlin har sedan lagt till både konjunkturpolitik och en aktiv arbetsmarknadspolitik som statens ansvar.

Och när jag nu nämner Bertil Ohlin så är det dags att knyta ihop de här rottrådarna i en och samma stam. Nationalekonomen Bertil Ohlin (född i Klippan) blev endast 25 år gammal professor på Köpenhamns Universitet. Senare fortsatte han på handelshögskolan i Stockholm. När Folkpartiet bildades 1934 (återföreningen av frisinnade och liberaler som splittrats efter förbudsomröstningen 1922) så blev Ohlin ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund. Han blev sedan partiledare tio år senare 1944.

Han var inte bara världsberömd nationalekonom (ekonomipristagare till Alfred Nobels minne 1977) och riksdagsledamot. Han var också en liberal ideolog av rang – med flera böcker. Bland annat fri eller dirigerad ekonomi (1936). Den var en uppgörelse med såväl låt-gå liberalismen och den socialistiska planekonomin.

Han myntade begreppet ramhushållning. Staten sätter ramarna för ekonomin. Han försvarade den privata äganderätten och förespråkade konkurrens och fri prisbildning. Men också att staten sätter tydliga ramar innanför vilka företagen får verka. Han menade också att staten har ett betydande ansvar för sociala reformer och medborgarnas trygghet vid till exempel arbetslöshet, sjukdom, ålderdom etc.

Här har vi Folkpartiet och han kallade partiet ideologi för socialliberalismen.

Om jag då ska knyta ihop säcken och ta med mig arvet in i nutid.

I diktatur så är liberalismen revolutionär, i en autokrati blir det en subversiv rörelse vars aktiviteter hela tiden begränsas och försvåras med nya illiberala lagar, fängslanden av journalister och oppositionella. I sådana samhällssystem är liberalismen kamp och ibland revolution. I en demokrati är det annorlunda.

I en demokrati är liberalismen inkrementell, man går framåt steg för steg. Det finns dock ingen bestämd vision, en bild av det perfekta samhälle vi strävar mot. En del tycker detta är en svaghet – gör liberalismen tråkig och svår att förklara. Vi liberaler ser det som en styrka. Det är snarare storslagna politiska visioner som visat sig vara den stora faran för mänskligheten och liberala värderingar; kommunism, nationalism, nazism; idéer om starka män, det klasslösa samhället, eller den stora nationen.

Det finns inget framtida idealsamhälle. Förutsättningarna förändras hela tiden. Liberalismen innebär istället ständiga förbättringar. Våra ideal, våra idéer och våra värderingar anger kurs och riktning.

Den amerikanske liberalen, statsvetaren, författaren Adam Gopnik skrev för något år sedan en bok om detta. På svenska heter den ”Tusen små framsteg – liberalismen ett moraliskt äventyr”. Bakgrunden var ett samtal med hans dotter som tyckte att liberalismen var tråkig, saknade djup och inte engagerade.

När han själv skulle sammanfatta blev det: så blev det ”Liberalismen är en politisk praxis under ständig utveckling som genom förnuftsmässig (mestadels) oinskränkt dialog, manifestation och debatt pläderar för det nödvändiga och möjliga med sociala jämlikhetsreformer (om än ofullkomliga) och en allt större (om än inte ovillkorlig) tolerans för olikheter människor emellan.”

Han själv tyckte det lät så klumpigt att han såg sig tvungen att skriva en hel bok för att utveckla vad han menade. Den är väl värd att läsa.

Men som avslutning ska jag ändå våga mig på en egen sammanfattning, vad liberalism är för mig.

Liberalismen är både frihet och rättvisa. Praktiskt handlar det om konsten att balansera en effektiv framstegsvänlig ekonomi med social rättvisa, allas rätt till frihet och ett människovärdigt liv. Der är inte social utjämning, det är inte den fint klippta gräsmattan där inget grässtrå tillåts växa sig högre och finare än något annat. Det är blomsterängen full av liv, mångfald och olikhet. Där strävan ger resultat och uppmuntras. Men där alla ges en chans och ett samhällssystem där chanserna för individen hela tiden förnyas och kommer igen. Det är ingen konfliktfri idyll – olikheter och dispyter är tillgångar och demokratin verktyget att hantera dem.

Christer Hallerby

Opinionskrönika april 2023 – hur presterar L i regeringen?

Publicerat 2023-04-18 av Christer

Svara

Det är nu relativt lugnt i väljaropinionen. De trender som triggades igång efter valet och fick sin energi från Tidöavtalet, regeringsbildningen och besvikelsen över svikna vallöften har stannat av. Två saker är dock värda att notera i april-siffrorna. S når återigen en ny toppnotering med 36,7 procent. Ökningstakten är nu dock mycket måttliga 0,2 procentenheter – samma som förra månaden. KD hamnar för första gången på flera år under fyra-procent spärren.

Förutom de vanliga siffrorna och trenderna, gör jag i månadens krönika ett försök att bedöma de liberala statsrådens insatser i regeringen så här långt. Det är naturligtvis svårt att hitta ett objektivt mått på vad statsråden presterar men om man tittar på hur väjarnas förtroende för partiet utvecklas i de sakfrågor statsråden har ansvar för så bör man i alla fall ha ett mått som det är adekvat att följa över tid. Med det måttet mätt så har det inte börjat bra för Liberalerna i regeringen.

Väljaropinionen i april 2023

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
april 23	18,2	20,0	3,8	3,4	4,6	36,7	4,1	7,6
mars 23	18,4	20,2	4,1	3,5	4,5	36,5	3,8	7,5
	-0,2	-0,2	-0,3	-0,1	0,1	0,2	0,3	0,1
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

Alla förändringar håller sig klart under en halv procentenhet, alltså i princip ingen förändring alls. Men det är uppenbart att vi hamnat i ett helt nytt läge i svensk politik. Tre stora partier SD, M och S där det sistnämnda partiet är nästan dubbelt så stort som de två andra tillsammans, fyra partier som dansar på riksdagsspärren och endast ett (V) som är medelstort med tydlig distans till spärren. Det är mycket som tyder på att det politiska landskapet kommer att se sådant ut för en tid framåt.

Av tidigare trender är det endast en som den här månaden fortsätter i linjär riktning – KD:s nedåtgående och nu är man alltså även under fyra procent. Ebba Busch har definitivt inte fått en bra start som statsråd. På flera sätt illustrerar det att talesättet ”som man bäddar får man ligga” i hög grad gäller för politiker. Det är inte lätt att gå från att vara en oppositionspolitiker som är lika tydlig som vidlyftig i sina vallöften till att sedan också ta ansvar för vad man sagt i regeringsställning. Falukorven som var dyr redan i valrörelsen har blivit ännu dyrare. Dieseln är långt ifrån att sjunka med nio kronor vid pump och elstödet till både privatkunder och företag visade sig var långt svårare att administrera än vad hon i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Lägger man till interna problem som de med Sara Skyttedal och Johan Ingarö, så är det verkligen kris i Kapernaum. Det inte längre en högoddsare att vi kan få se en annan person än Ebba Busch i ledningen för KD före nästa valrörelse.

När det gäller blocken så är gapet mellan regeringsunderlag och opposition nu hela 7,6 procentenheter

Det går alltså inte bra för regeringsunderlaget. Men det finns en vinnare. M:s opinionsstöd är nu 0,9 procentenheter högre än valresultatet. De övriga tre har tappat i förhållande till valresultatet – SD 2,3, KD 1,5 och L 1,2 procentenheter.

Liberalerna (och tidigare) Folkpartiet har inte tidigare kunnat omsätta regeringsmakt till valframgångar. Regelmässigt har regeringsperioder inneburit valresultat som är sämre än föregående val. Nu är läget besvärligare än någonsin. Senast lyckades man ta sig in i Riksdagen tack vare kamrat fyraprocentröster från Moderaterna. Nu är man åter parkerade (troligen långtidsparkerade) under spärren.

Jag har på nära håll kunnat följa alla folkpartiledare efter andra världskriget som suttit i en regering (Per Ahlmark, Ola Ullsten, Bengt Westerberg och Jan Björklund). De har en sak gemensam. De gjorde regerandet till partistrategi. Genom att vara skickliga i regerandet så skulle man också vinna väljarnas förtroende. Det fanns väldigt lite utrymme att diskutera någon annan alternativ eller kompletterande strategi. Och jag har själv erfarit hur fokus flyttats. Jobbar man i Regeringskansliet så kommer man in i en extremt händelsestyrd verklighet. Det finns inte mycket tid, kraft och energi över till något annat och i ”mappen annat” hamnade definitivt partiet.

Nu följer Johan Pehrson i tidigare fotspår. Han har uppenbarligen redan gett upp att tänka och agera annorlunda. I en intervju i SvD (13 feb) är han tydlig ” Jag har en enda strategi och det är att lösa Sveriges omfattande samhällsproblem”. Någon tid för att ta fram en mer långsiktig partistrategi finns inte, enligt Pehrson. ”Jag har fullt upp med att lägga grunden för det praktiska genomförandet av Tidöavtalet”.

Nåväl jag tar Johan Pehrson på orden och ska i fortsättningen försöka redovisa mätningar för vad L presterar i Regeringskansliet med fokus på det som skulle kunna ge ett ökat opinionsstöd och ett valresultat en bit över spärren, nämligen förtroendet för hur partiet hanterar de sakfrågor man har ansvaret för i Regeringskansliet.

Novus mäter med jämna mellanrum vilket parti som anses ha bästa politiken i olika sakfrågor. Jag redovisar nedan hur många procent av väljarna som ansåg att L hade bästa politiken i de sakområden man ansvarar för i regeringen i februari månad jämfört med augusti 2022 – alltså månaden för förra valet. Det är avrundade siffror och det är endast de politikområden som finns med i Novus mätningar. I några fall följer inte Novus indelning ansvaret i Regeringskansliet. Det gäller till exempel Invandring/integration där M har ansvaret för migrationsfrågorna och Liberalerna genom Johan Pehrson för integrationsfrågorna.

På alla områden utom arbetsmarknad hade partiet alltså lägre förtroende i februari än vad man hade strax före valet. På arbetsmarknad är det oförändrat 3 procent som anser L har bästa sakpolitiken. Invandring/integration har sjunkit från 4 till 3. Skola och utbildning har sjunkit från 17 till 13, miljö/klimat från 3 till 2 och jämställdhet från 5 till 4 procent.

Man skulle på goda grunder kunna anta att L:s dåliga resultat beror på att det generellt går dåligt för regeringen, att den som helhet har lågt förtroende. Men det stämmer inte. KD visar på samma svaga utveckling som L men M har stärkt sitt förtroende inom de flesta områden där de fått regeringsansvar, i några fall handlar det om remarkabla förbättringar. Till exempel lag och ordning, invandring/integration och försvaret. Men det är tydliga förbättringar också för landets ekonomi, utrikespolitiken samt för EU/EMU.

Nu finns det ju lång tid kvar. Men ”de första hundra dagarna” brukar sätta en blid som det är svårt att ändra på. Jag kommer i alla fall att följa och redovisa hur det går med Johan Pehrson huvudstrategi (tillika enda kända strategi) också framöver.

Men bilden idag, både opinionssiffrorna och förtroendet i sakfrågor, pekar på en vinnare av regeringssamarbetet (M) och två förlorare KD och L.

Christer Hallerby

Opinionskrönika mars 2023 – Moderaternas dilemma

Publicerat 2023-03-30 av Christer

Det håller på att lugna ner sig i väljaropinionen. Rörelserna är inte lika stora som tidigare och trenderna tappar kraft. Socialdemokraterna når en ny högstanotering men uppgången är den här månaden begränsad till 0,2 procentenheter. Centerns kräftgång fortsätter, nu med en nedgång på 0,4 procentenheter. Jag konstaterade förra månanden att Centerpartiet och Liberalerna tillsammans då stod för en historisk bottennotering. Aldrig någonsin hade de två forna mittensyskona tillsammans haft så lågt stöd i opinionen. Tyvärr blir det nytt rekordet även denna månad. Liberalernas lilla uppgång på 0.1 procentenhet väger inte upp Centerns nedgång. Nu har man bara 8 procent tillsammans.

Väljaropinionen i mars 2023

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
mars 23	18,4	20,2	4,1	3,5	4,5	36,5	3,8	7,5
feb 23	18,0	19,6	4,2	3,4	4,9	36,3	4,2	7,6
	+0,4	+0,6	-0,1	+0,1	-0,4	0,2	-0,4	-0,1
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

Förutom S så är det SD och M som går något framåt under mars. Det håller på att utkristalliseras en helt ny struktur i det svenska partilandskapet.Tre större partier och fyra små som kämpar kring fyra-procentspärren. Det är bara Vänsterpartiet kvar som kan kalla sig mellanstort med viss marginal till spärren. Står sig detta så kommer det säkert också att påverka den politiska dynamiken.

I trenddiagrammet nedan ser vi tydligt att KD och C befinner sig i nedåtgående trender medan S är i en uppåtgående. Men som jag skrev inledningsvis så håller de här trenderna nu på att tappa kraft, vilket indikerar ett något stabilare opinionsläge framöver. Det mesta av de vinster som finns att göra för S är redan gjorda medan KD och C börjar närma sig sina respektive kärnor.

När det gäller blocken så återhämtade sig regeringsunderlaget något den här månaden tack vare uppgångarna för M och SD. Men glappet till oppositionen är fortfarande med svenska historiska mått mätt gigantiskt – 6,2 procentenheter att jämföra med valresultatets 0,7

Mot bakgrund av den utveckling när det gäller partistrukturen som jag beskrev ovan med tre dominanter, så är den intressanta frågan hur Ulf Kristersson tänker manövrera framöver. Vad vill egentligen Moderaterna? Inför valet fanns ett enda tydligt strategiskt mål, att nå statsministerposten. För Ulf Kristerson var det är ett självändamål. Många moderater har självbilden av M som ett så kallat statsbärande parti och som sådant måste man ju då och då leda en regering.

Partiet konstaterar också i sin valanalys att man lyckades nå målet om än med hjälp av att låna ut ett antal röster till Liberalerna och möjligen också till KD. Det var ju också Kristerssons strategi och den bar hela vägen. Men några tiondelar lägre stöd så hade Kristersson varit rökt inte bara som statsminister utan även som partiledare. Men valanalysen andas bekymmer och vånda inför framtiden. Inte minst pekar man på förlorade storstadsväljare och det lägre stödet bland kvinnorna. En förklaring man pekar på är närheten till Sverigedemokraterna.

Men den struktur som nu växer fram tyder på att beroendet av Sverigedemokraterna växer. Det blir allt tydligare att vi har en höger som står mot en vänster – mitten håller på att utplånas. Om inget händer så är ett av Kristerssons få valmöjligheter i valet 2026 att gå till val i en högerunion där han får konkurrera med Jimmie Åkesson om att vara högsta hönset.

Mot den bakgrunden kan det vara intressant att titta på Danmark. Venstre är inte, som svenska medier ibland gör gällande, Moderaternas systerparti i Danmark, utan ett liberalt parti. Men dess position i dansk politik har på många sätt liknat Moderaternas i Sverige. Venstres partiledare Lars Løkke Rasmussen var inför valet 2019 tydlig med att han var trött på samarbetet med Dansk Folkeparti. De blir aldrig nöjda, de drivs hela tiden av att kräva mer och mer av ytterkantspolitik. Danmark behövde en ny typ av samarbete över blockgränserna, menade han. Venstre gick framåt i det valet men förlorade regeringsmakten och Lars Løkke fick sparken. Han startade ett nytt parti och kom tillbaka med besked i valet 2022. Men det är inte det jag fokuserar på här utan på ”de små stegens tyranni” som till slut fick Lars Løkke att tröttna.

Inte heller Sverigedemokraterna kommer att bli nöjda, aldrig någonsin. Den dagen man kommer att sluta kräva eller omvandlas till något annat, ja då kommer partiet att gå upp i atomer. Där har vi Kristerssons dilemma. Markerar han distans riskerar han att förlora alla möjligheter till fortsatt regerande. Blir det för mycket av högeromfamning så riskerar han Moderaternas identitet som ett liberalt/konservativt parti.

Christer Hallerby

Opinionskrönika februari 2023 – hur ska liberalismen få ny energi?

Publicerat 2023-02-21 av Christer

Svara

Socialdemokraterna går fram och går fram. Den här månaden ökar man med 2,3 procentenheter till 36,3 procent. Detta egentligen utan att göra någonting alls. Samtidigt måste man konstatera att Moderaterna har kvar i stort sett samma förtroende som i valet, nu 19,6 jämfört med då 19,1 procent. Det är de andra partierna i högerblocket samt Centern som fått betala för Socialdemokraternas framgång. De två liberala partierna är i djup kris med rekordlågt stöd hos väljarna. Samtidigt märks inte mycket till krismedvetande vare sig inom Liberalerna eller inom Centerpartiet. Skygglapparna är på, det är långt till nästa val. Men om man ska dra igång förändringsprocesser så är den tiden nu. Ju längre man väntar ju mer minskar handlingsmöjligheterna. Därför fokuserar jag i månadens krönika särskilt på Muharrem Demiroks och Johan Pehrsons ledarskap.

Väljaropinionen i februari 2023

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
feb 23	18,0	19,6	4,2	3,4	4,9	36,3	4,2	7,6
jan 23	19,1	19,3	4,3	3,4	5,6	34,6	3,9	8,0
	-1,1	+0,3	-0,1	0	-0,7	+2,3	+0,3	-0,4
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

I trenddiagrammet nedan som visar utvecklingen sedan valet är Socialdemokraternas framgångsvåg tydlig. M och V har en i stort sett platt utveckling medan övriga partier är inne i nedåtgående trender. Möjligen har MP brutit sin men partiets siffra den här månaden kan också vara en tillfällighet. Det är alltså småpartierna som just nu är de stora förlorarna. KD, L, C och MP ligger alla i närheten av riksdagsspärren, värst är det för L som återigen parkerar en bit under fyra procent. En intressant iakttagelse är att M klarar sig hyfsat med SD förlorar stöd. En utveckling, som om den fortsätter, kan komma att påverka regeringsdynamiken.

När det gäller blocken så är nu oppositionen i klar ledning. Sedan valet har regeringsunderlaget minskat med 4,4 procentenheter till 45,2 procent medan oppositionen ökat med 4,0 procentenheter till 52,9 procent. Det ger en sving på hela 8,4 procentenheter och ett gap på 7,7.

Så till läget för ALDE-partierna[1] Centerpartiet och Liberalerna. Det blev alltså ett nytt lågvattenmärke i februari. Aldrig någonsin[2] har de tillsammans varit så små och aldrig någonsin har liberala partier i Sverige haft ett så svagt stöd. Jag vet inte vilket som är värst, märket i sig eller avsaknaden av den energi som skulle få strategier, tankar och idéer som skulle få vattnet att flöda igen.

När Centerpartiet i början på månaden valde ny partiledare så blev det den kandidat som minst av de tre signalerade förändring. Muharrem Demirok annonserade att det behövs ett nytänkande inom skolpolitiken, säkert välbehövligt men ingen kioskvältare precis. Dessutom en fortsättning på Maud Olofssons och Annie Lööfs väg att fokusera på sakområden där det andra liberala partiet är starkt. Inget fel med konkurrens, men det är ju inte ett område som valanalyserna pekat ut som den viktigaste orsaken till det bedrövliga valresultatet, särskilt på landsbygden.

Demirok har överhuvudtaget inte resonerat om den rävsax man sitter i när det gäller strategisk positionering, troligen den viktigaste orsaken till misslyckandet i valet. Enligt självbilden har man den mest utpräglade borgerliga ekonomiska politiken (Annie Lööf i Dagens Industri 15 juni 2022), samtidigt ingår man i samma regeringsunderlag som Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vem som helst kan ju se att det finns något som haltar här.

Det enda jag sett av Demirok sedan han valdes är att han fikat med statsministern. Demirok är i opposition, tyngs inte av den tunga arbetsbelastning som ett ministeransvar innebär. Det borde finnas mer utrymme för en aktivare och kreativare opposition. Från kommunpolitiken i Linköping fanns signaler om att Demirok visserligen är en trevlig person, god kommunikatör och debattör men som mest flyter ovanpå och inte går på djupet. Han har också många år i partistyrelsen där han varit omvittnat omtyckt, samtidigt finns det under den här långa perioden inte mycket av debattartiklar eller andra politiska spår som vittnar om ett djupare politiskt tänkande. Det återstår att se om Demirok är den person som kan ge Centern tillräcklig energi för ett nödvändigt förändringsarbete.

En som dock tyngs av arbetsbelastning och ministeransvar är den andre liberale partiledaren Johan Pehrson. Att det inte finns tid till någon långsiktig strategi har han deklarerat öppet (SvD 13 feb). ”Jag har fullt upp med att lägga grunden för det praktiska genomförandet av Tidöavtalet”, säger han istället. Jag har full förståelse för att dygnet bara har 24 timmar och att även en partiledare behöver sova några av dem, förutom att ibland också vara människa och umgås med barn och familj. Men en partiledare kan vare sig välja bort eller delegera ansvaret för partiet, då går det år pipan.

Pehrson följer i spåren efter tidigare folkpartiledare som kommit i regeringsställning. Själva regerandet är det viktiga, det är hur partiet lyckas där som är avgörande för hur väljarnas stöd i nästa val, har varit mantrat. Man har vanligtvis vaknat upp när valplanen ska tas fram och beslutas, men då är det så dags, det finns inte längre utrymme för någon långsiktighet. Och det har aldrig varit bra, partiet har regelmässigt backat när man suttit i regeringsställning.

Det är dessutom så att om inte partiledaren ägnar sig åt långsiktig strategi, så finns det inte utrymme för någon annan att göra det heller. Partisekreteraren kan visserligen räcka upp handen och säga att det är min uppgift. Det har hänt förr och det händer nu. Men utan partiledarens engagemang och drivkraft så händer inget. Det blir för mycket bortviftande ”det där får vi ta sedan”. Det blir inga diskussioner i partistyrelsen, eftersom det blir för jobbigt att hantera andra och avvikande uppfattningar. Det blir inga ordnade processer för strategidiskussion och strategiutveckling om inte partiledaren tar initiativet och deltar med engagemang.

Det finns skäl att ifrågasätta om det idag verkligen finns tillräckligt med kraft och energi inom Centern och Folkpartiet för den typen av nytänkande och förändring som skulle kunna ge liberalismen en nytändning i Sverige. Det är uppenbart så att organisationerna i sig är begränsande, de interna kulturerna hämmande och konfliktriskerna dämpande. När det gäller det sistnämnda så river vägvalsdiskussionerna djupa sår – den Liberalerna gått igenom, som fortfarande ligger latent och den som Centerpartiet med nödvändighet står inför. Det verkar också vara så, vilket särskilt Liberalerna fått erfara, att ju färre man blir ju svårare blir det att hantera interna konflikter på ett anständigt sätt. Oförsonligheten står i omvänd proportion till storleken.

Om de här två partierna känns kraftlösa och den energi som finns främst används för att strida internt, kan då kraften och energin komma någon annanstans ifrån? Jo sådant har ju hänt., Frankrikes president Macron kom från en ministerpost i en socialistregering och skapade en ny liberal rörelse. I Danmark tvingades Lars Løkke Rasmussen bort som Venstres partiledare. Inför det här valet kom han tillbaka i spetsen för ett nytt parti. Det har bidragit till att rita om den politiska kartan i Danmark.

I Sverige finns exempel på kommunal nivå. Förra mandatperioden tvingades Michael Cocozza bort från Liberalerna i Linköping. Istället bildade han ett nytt parti Linköpingslistan och flera gamla folkpartister valde hans sida. I kommunvalet fick man 9 procent och blev därmed betydligt större än Liberalerna som stannade på 5,1 procent. Nu ska jag inte peka ut Cocozza som en kommande nationell kraft, men det är intressant att se hur mycket energi som frigörs när någon slipper ur en destruktiv inre maktkamp och samtidigt har resurser och kreativitet att skapa något nytt.

Christer Hallerby

[1] Bägge partierna är medlemmar i Alliance of Liberals and Democrats for Europé (ALDE) tillsammans med 73 andra politiska partier från 44 länder till exempel tyska FDP, danska och norska Venstre, finska Svenska Folkpartiet.

[2] Sedan demokratins införande och vi fick politiska partier i Sverige.

Opinionskrönika januari 2023 – historiskt låg siffra för liberala partier i Sverige

Publicerat 2023-01-23 av Christer

Svara

Det är små förändringar sedan föregående månad men ändå dramatik. Opposition leder stort över regeringsunderlaget. Både L och MP är nu under spärren. Fyraprocentkamraterna ser ut ha lämnat. De liberala partierna Liberalerna och Centerpartiet gör tillsammans ett historiskt bottennapp i opinionen. Mina siffror stäcker sig tillbaka till 2010 och denna månads 9 procent är den lägsta siffran hittills. Det sämsta valresultatet är från 1998 på 9,8 procent då L fick 4,7 och C 5,1.
Om ett par veckor väljer Centerpartiet ny partiledare. Valberedningens förslag är Muharrem Demirok. I denna krönika synar jag honom lite närmare i sömmaren och skriver också om hans och partiledarkollegan Johan Pehrsons gemensamma utmaningar.

Väljaropinionen i januari 2023

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
jan 23	19,1	19,3	4,3	3,4	5,6	34,6	3,9	8,0
dec 22	18,6	19,3	4,3	3,7	6,1	34,7	4,1	7,7
	+0,5	0	0	-0,3	-0,5	-0,1	-0,2	+0,3
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

När det gäller blocken så har stödet för regeringsunderlaget krympt från valets 49,6 procent till 46,1 procent. Den samlade oppositionen har ökat från 48,9 procent till 52,1 procent. Gapet är nu alltså hela sex procentenheter till oppositionens fördel.
Regeringen fick ingen smekmånadsperiod utan väljarna visar istället ett tydligt missnöje. Som jag skrev i förra månadens krönika ”Många, allt från villa- och bilägare till småföretagare har anledning att vara besvikna. De har alla skäl i världen att både häpnas och förvånas över att dieselpriset inte redan sjunkit kraftigt vid pump och att ett högkostnadspris för el inte fanns på plats den 1 november. Många som valt höger efter att ha gjort sina valbarometrar och valkompasser med tydliga ”varudeklarationer” har all anledning att vara förbannade när de nu upptäcker att de köpt grisen i säcken.” Sedan är det är helt annan sak att det både finns skäl och förnuft bakom hur regeringen agerat – i en del fall. Men att säga en sak före valet och göra en annan efter valet kostar. Jag tror att valkompasserna (eller vad de kallas) spelar en allt större roll. De är inte partiernas egna men framtagna av media och bygger oftast på statsvetares tolkningar av partiernas program. Man prickar i vad man tycker och får sedan fram vilket parti som ligger närmast.
I trenddiagrammet nedan ser vi hur KD, L och MP befinner sig i tydligt nedåtgående trender och Socialdemokraterna i en tydligt uppåtgående. De större partierna S, M och SD tar ett allt fastare grepp om opinionen. Det brukar vara så mellan valen. Valrörelsen är de mindre partiernas chans att tränga igenom bruset. Men den här gången gick det ovanligt snabbt.

Muharrem Demirok
Centerpartiet har extrastämma den 2 februari för att välja ny partiledare efter Annie Lööf. Valberedningens förslag är Muharrem Demirok. Efter valet 2022 riksdagsledamot och utbildningspolitisk talesperson, tidigare under drygt tre mandatperioder kommunalråd i Linköping.
Demirok är född i Sverige. Hans far kom enligt uppgift hit som 17-åring och föräldrarna är från Kulu i distriktet Konya på det turkiska höglandet några mil norr om Ankara. Från detta område kom en stor del av den turkiska arbetskraftsinvandringen till Sverige i slutet på 1960-talet med en påföljande anhöriginvandring några år senare. Totalt beräknas cirka 7000 personer från det här område emigrerat till Sverige – både kurder och etniska turkar. Idag präglas byn Kulu i hög grad av den svenska anknytningen. I ett reportage i DN för några år sedan beskrivs hur semesterfirande och återvändande ”svenskar” sätter sin prägel på hembyn. Under somrarna vimlar det av S-märkta Volvo. De investerar i industriverksamhet och restauranger.
Många kulusvenskar har fastigheter i området. Det har även Demiroks familj. Expressen rapporterar i ett reportage 2016 om hur han och familjen är fast på släktgården under efterdyningarna av militärkuppen då. Kulusvenskarna är ett intressant exempel på lyckad migration. Fattiga bönder, många unga bondsöner, tar sig till Sverige får jobb och etablerar sig. Återknyter kontakten med hemlandet och bygger nya broar mellan länder.
Men Muharrem Demiroks bakgrund skulle trots detta sätta säkerhetsansvariga i vilket parti som helst på ”high alert”. För några år sedan tvingades Miljöpartiets Mehmet Kaplan, då bostadsminister, att avgå efter vad som ansågs vara kopplingar till den turkiska ultranationalistiska och nyfascistiska gruppen Grå Vargarna. Centerpartiet har också egna erfarenheter. Mikail Yüksel, idag partiledare för partiet Nyans, var tidigare centerpartist och kandiderade till riksdagen inför valet 2018. Men även han anklagades för samröre med Grå Vargarna, togs bort från riksdagslistan och uteslöts ur partiet. I ett reportage i turkiska Hurriyet (31 juli 2018) beskrivs hur Mikail Yüksel, Muharrem Demirok och ytterligare en person bedriver valkampanj bland turksvenskar i Kulu. Demirok uppgavs i svenska medier inte själv vara på plats, utan kampanjen bedrevs av släktingar och vänner.
De svenska kampanjerna hade borgmästarens stöd och han uppmanade också de invånare som hade möjlighet att rösta i valet. Borgmästaren tillhör AKP och överhuvudtaget uppges Erdoğan ha ett starkt stöd i byn. Muharrem Demirok har också, så vitt jag kan bedöma, legat lågt när det gäller turkisk politik. En Erdoğankritisk artikel hittar jag dock på nätet. Den handlar om demonstrationerna på Taksim-torget 2013.
Det finns alltså gått om stoff för konspirationsteorier och misstänkliggöranden. Det är också i full gång i den politiska undervegetationen på nätet. Att Demirok haft dubbelt medborgarskap – både svenskt och turkiskt – är naturligtvis ytterligare bränsle på elden.
Inte heller i den svenska inrikespolitiska debatten har Demirok lämnat så mycket spår, trots alla år som aktiv politiker. Jag hittar egentligen inga nationella sakpolitiska frågor där han engagerat sig. Enligt uppgifter från Linköping är han bra på att ”liksom flyta ovanpå”. Hans starka sidor är att han är en skicklig kommunikatör och debattör, som ofta vann debatterna i fullmäktige. Politiskt har han i kommunpolitiken varit ganska mycket av en allianspolitiker.
Nu får han en tuff uppgift att hantera om han blir vald som centerledare, även utan ryggsäcken med sin bakgrund som också tyngs av de domar för misshandel som redovisats. Men jag utgår från att Centerpartiet, inte minst vis av tidigare erfarenheter, synat Demirok ordentligt i sömmarna och att det ska vara fullt möjligt att hantera såväl media och nätet som eventuella framtida SÄPO-granskningar om en statsrådspost skulle bli aktuell.
Då framstår en social, konstruktiv och samarbetsinriktad politiker som är bra på att framföra och kommunicera sitt budskap och som dessutom har förmåga att sätta sina meningsmotståndare på plats i den politiska debatten. I princip samma positiva egenskaper som Annie Lööf haft. Men arvet efter Lööf är besvärligt.

Liberalism i kris
På Centerpartiets hemsida presenterar sig Demirok som trippelliberal. Marknadsliberal i vissa avseenden, socialliberal eller grön liberal i andra. Men som jag skrev inledningsvis är den organiserade liberalismen nu i kris i Sverige. För oss liberaler reser det många strategiska frågeställningar som också Demirok kommer konfronteras med. Hur ska de två liberala partierna Liberalerna och Centerpartiet förhålla sig till varandra? Partierna är med i samma grupp i Europaparlamentet, medlemmar i ALDE (alliansen mellan liberala och demokratiska partier i Europa) och i Liberala Internationalen. Men i Sverige är man nu politiska fiender med det ena partiet i regering och det andra i opposition och tillsammans får man nu det minsta stödet någonsin för liberala partier sedan rösträtten infördes i Sverige.
I en del länder, särskilt Danmark och Holland, har vi länge haft två konkurrerande liberala partier uppdelade efter en sorts ideologisk skiljelinje. Ett parti mera till höger med betoning på marknadsliberalism och ett mera till vänster med betoning på socialliberalism. Men jag tror inte detta passar vare sig för Liberalerna eller för Centerpartiet – som bägge är mera av en mix.
Jag ser också att uppdelningen i socialliberaler och marknadsliberaler blir allt mera otidsenlig i länder där den faktiskt finns – främst då Danmark och Nederländerna. Här har ju tidigare gröna partier tagit mindre plats, vilket gett de socialliberala alternativen möjlighet att ikläda sig någon sorts grön borgerlig kostym, vilket i sin tur gjort dessa alternativ tydligare för väljarna. Men när alla anständiga partier blir allt mer gröna minskar den möjligheten. Och det är i alldeles för få frågor som olika nyanser av liberalism ger så väsensskilda svar på aktuella samtidsfrågor att det motiverar olika partibildningar.
Jag har alltså svårt att se klokheten i att göra en varken formell eller informell arbetsfördelning mellan två liberala partier i Sverige. Det liberala armbågsutrymmet mellan Kristerssons moderater och Anderssons socialdemokrater är för smalt för det. Ska liberalismen spela en större roll i Sverige måste det bli i ett sammanhållet större parti. Både M och S är bredare partier. Kan M fungera och hålla samman med konservativa, allmänborgerliga och marknadsliberaler samt S fungera med socialister, kooperativister, och vänsterliberaler så borde vi liberaler kunna hantera åsiktsskillnader mellan alla sorts liberaler i en och samma organisation. Vi är de som pratar allra mest om vikten av mångfald, öppenhet och debatt men har svårast att ta kritik och visar minst tolerans mot meningsmotståndare.
Jag inser fuller väl svårigheterna med att nu dra igång en sammanslagningsdiskussion. Det finns både historiska och dagsaktuella skäl mot. Bara att föra en sådan diskussion mellan ett regerings- och ett oppositionsparti är ett stort aber. Men att se på när dessa partier äts upp inifrån samtidigt som de kannibaliserar varandra på ett krympande mittfält är faktiskt plågsamt. Jag hoppas att partiledningarna ser till att hålla åtminstone några konstruktiva kanaler öppna mellan varandra.
Christer Hallerby

Opinionskrönika december 2022 – Motigt för regeringen och S på rekordnivå. Dessutom en analys av L:s stödröstare och svikare i valet.

Publicerat 2022-12-20 av Christer

Svara

Ingen smekmånad för regeringen och Socialdemokraterna på rekordnivå, så kan man sammanfatta opinionen i december. Liberalerna är åter under 4 procent. Jag kommenterar också SCB:s stora mätning som kom tidigare i månaden. I en särskild analys (eller åtminstone en kvalificerad och hyfsat underbyggd gissning) kommer jag fram till att Liberalerna fick stödröster från 1 procent moderater samt sveks av 1,3 procent socialliberaler som valde S och C istället. Antalet svikare var alltså större än antalet stödröster.

Väljaropinionen i mars 2020

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
dec 22	18,6	19,3	4,3	3,7	6,1	34,7	4,1	7,5
nov 22	19,1	20,5	4,7	3,8	5,9	32,2	4,3	8,0
	+0,5	-0,8	-0,4	-0,1	+0,2	2,5	-0,2	-0,5
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

S noterar 34,7 procent. Man får gå långt tillbaka i tiden, till Alliansens första mandatperiod 2006 – 2010 för att hitta en motsvarande nivå. Sedan valet har även V gått fram. M ligger kvar på ungefär samma nivå. Övriga partier har tappat. Liberalerna är nu åter under fyra-procent. SCB hade för någon vecka sedan en något högre siffra för L – 4,1 procent. Men trenden sedan valet har varit nedåtgående och de ingående mätningarna i min sammanvägning är gjorda senare än SCB.

Även för KD och MP ser vi tydligt nedåtgående trender.

Från att ha vunnit valet, knappt men tydlig, med 0,7 procentenheter, så ligger regeringsunderlaget nu under mot opposition med 6,7 procentenheter – alltså en sving på 7,4. Det är anmärkningsvärt.

Reaktionerna på Tidö-avtalet kan vara en del av förklaringen. Det står nu klart för alla väljare vilken som blir SD:s roll och att de faktiskt får igenom en hel del politik. Men framförallt handlar det om svikna vallöften. Här handlar det inte om vilja, mer om förmåga. Regerandets verklighet visar att allt inte går så snabbt, smidigt och enkelt som SD, KD och M gav sken av och förmodligen till viss del trodde före valet (jag skonar L för de var inte riktigt lika vidlyftiga). Många, allt från villa- och bilägare till småföretagare har anledning att vara besvikna. De har alla skäl i världen att både häpna och förvånas över att dieselpriset inte redan sjunkit kraftigt vid pump och att ett högkostnadspris för el inte fanns på plats den 1 november. Många som valt höger efter att ha gjort sina valbarometrar och valkompasser med tydliga ”varudeklarationer” har all anledning att vara förbannade när de nu upptäcker att de köpt grisen i säcken.

SCB:s stora partisympatiundersökning kom som sagt i början på månaden och föranleder flera reflektioner. Svaren på frågan ”hur du skulle rösta om det vore val idag” blir numera dock snabbt obsolet. SCB har ställt frågor under en lång period, 27 oktober till 24 november, till sina drygt 4000 respondenter. Det resultat jag redovisar här bygger på mätningar som huvudsakligen ligger något senare i fas. När trenderna är så starka som just nu blir därför SCB snabbt inaktuell. Därför hävdar jag bestämt att siffrorna både för till exempel S och L är mera korrekta i min redovisning och andra poll of polls.

Men SCB erbjuder fördjupning i och med att man kan dela upp i så många undergrupper – inte minst geografiska- och även visa flöden mellan partierna. I nedanstående bild visas nettoflöden från riksdagsvalet fram till november:

Det enda signifikanta flödet för L skulle alltså vara en förlust till S på 0,3 procent av väljarkåren. Uppgiften har föranlett en del att ifrågasätta att det verkligen var moderata kamrat fyra procent väljare som räddade kvar Liberalerna i Riksdagen. Borde de i så fall inte återvänt till M under hösten? Nja, inte alls säkert! Men i vilket fall känner jag mig apostroferad eftersom jag tidigare hävdat:

Att partiledningens strategi var framgångsrik och räddade Liberalerna kvar i riksdagen. Man la sig politiskt mycket nära M, var entydiga med att stödja Ulf Kristersson som statsministerkandidat och polemiserade under valrörelsen knappast alls med andra partier i regeringsunderlaget. Eftersom Liberalerna var helt nödvändiga i regeringsunderlaget för att Ulf Kristersson skulle kunna bli statsminister hoppades och lyckades man med att locka moderata stödröster (därmed inte sagt att det inte skulle ha funnits alternativa strategier som också skulle kunnat bli lyckosamma).
Det momentum L fick efter att Johan Pehrson tillträdde som partiledare i våras kom i valrörelsen av sig genom att flera socialliberaler valde att rösta på S och C.

Den siffra jag framförallt har haft som stöd för punkt 1 är SVT:s stora valundersökning som visar att en fjärdedel av de som röstade på L 2022, röstade på M 2018. Alltså tidigare moderatröstande stod för en signifikant del av L:s väljarunderlag och utan dessa skulle partiet inte klarat spärren. Nu behöver naturligtvis inte alla dessa vara stödröster – ju fler som inte är det desto bättre. Men tyvärr tror jag att flertalet stödröstare fortsätter svara L i november när de får frågan ”hur de skulle rösta idag”. Rösten på L är ju minst lika viktig för regeringsunderlaget nu som i september.

Men än viktigare i sammanhanget är Novus stora eftervalsundersökning. Jag har inte tillgång till materialet men så vitt jag förstått handlar det om ca 11 000 respondenter och frågorna fokuserar på de beteenden och överväganden som väljarna gjorde vid själva valet. I sin kommentar till december månads väljarbarometer redovisar Novus VD Torbjörn Sjöström också en tabell från eftervalsundersökningen om taktikröstande. Varken L eller MP hade klarat spärren utan stödröster. När det gäller L så uppskattas dessa motsvara en procentenhet.

Strömmen från L till S i diagrammet ovan ser jag som ganska naturlig och en bekräftelse på slutsatsen i punkt två. Strömmen av socialliberaler till S i valrörelsens slutskede har fortsatt också efter valet, säkert fick den lite förnyad energi av Tidöavtalet.

Det finns ytterligare en siffra gällande L i SCB som är mycket intressant och något som den borne optimisten faktiskt kan ta fasta på. Förutom frågan ”hur du skulle rösta om de vore val idag”, så ställer SCB sedan gammalt också frågan ”vilket av partierna som står dig närmast”. Partisympati handlar alltså varken om vilken politisk nivå det handlar om eller hur man faktiskt röstar, utan om partiet som sådant. Här nådde L i november upp till 4,9 procent, vilket är en tydlig uppgång från siffran i maj som var 3,6 procent.

Man ska egentligen inte blanda siffror från olika undersökningar, men man kan ändå lite oseriöst leka med tanken att av de 4,6 procent som röstade på L i valet så var 1 procent stödröster. Alltså återstår 3,6 procent. Det skulle alltså vara 1,3 procent (4,9 – 3,6) som i första hand sympatiserar med L som parti, som inte röstade på partiet i riksdagsvalet. Med de mätningar och underlag som finns till förfogande så tror jag detta är det närmaste man kan komma svaret på frågan hur många socialliberaler det var som svek partiet i riksdagsvalet för då i första hand C eller S. Intressant är att antalet svikare alltså i så fall var större än antalet stödröster. Detta motsägs inte av den tidigare nämnda tabellen över stödröster från Novus där S får 3,2 procent.

Christer Hallerby