Sverigedemokraterna kopplar greppet om Hörby

Publicerat 2022-11-29 av Christer

Svara

Hörby var den kommun I Sverige där Sverigedemokraterna blev allra störst i kommunvalet 2022 – 39,3 procent. Redan 2018 blev man största parti i kommunen och kunde ta makten med stöd av Moderaterna och ett lokalt pensionärsparti. Trots en mandatperiod kantad av skandaler och inte mycket till politisk verkstad ökade förtroendet i valet och man gick fram ytterligare, med fyra procentenheter i förhållande till 2018. Detta reser flera frågor. Vad är det som gör partiet så starkt just i Hörby? Vad är det som gör att man trots turbulensen de gångna fyra åren ökar sitt förtroende? Vad kan Hörbyborna vänta sig nu? Ligger en demontering av demokratin i farans riktning?

Hörby är en kommun mitt i Skåne vid E 22 mellan Malmö och Kristianstad. I kommunen finns idag knappt 16 000 invånare. En gång i tiden var det en viktig handelsplats för landsbygden runt omkring. Centralorten präglades av köpmän. På 1950-talet, när jag växte upp i den dåvarande köpingen, styrdes den av folkpartister och partiet var nära egen majoritet i fullmäktige.

Nu är det SD som är i den positionen. Kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande sedan 2018 är Cecilia Bladh In Zito. Men styret har varit turbulent. Inledningen av perioden präglades av att den ena chefen efter den tvingades sluta eller sade upp sig. Man anklagades för att slira på offentlighetsprincipen när Aftonbladet granskade kommunen och ville komma åt handlingar. Man anställde en kommundirektör som precis fått sparken från Åstorp, men som snart fick sparken också från Hörby. Detta efter hur hon hanterat en nakenbadsskandal på kommunen chefskonferens.

I slutet av mandatperioden anklagades In Zito för att ha betalat stora pengar svart (2,5 miljoner) för renoveringen av sitt hus. Hon skyllde på sin före detta man. Men Moderaterna ansåg att bevisen mot henne var så starka att man endast några månader före valet lämnade majoritetsamarbetet. Men nu efter valet är man tillbaka. Tycker att de förklaringar man fått av In Zito är tillräckliga, men vill inte berätta om vilken ny information man fått.

Jag letar efter positiva nyheter för styret under den gångna mandatperioden, om remarkabla framsteg som har gjorts och som skulle kunna förklara framgången i årets val. Men förgäves. Visst ekonomin är god och kommunen gick med ett stort överskott 2021. Men det gäller för de flesta kommuner, dopade av statliga medel som de varit under pandemin. Jag söker också efter sverigedemokratiska profilfrågor som man drivit igenom, men hittar inte mycket. Möjligen kan man räkna nya regler för modersmålsundervisningen dit.

I jakten på förklaringar kommer jag att tänka på Danmarksdemokraternas ledare Inger Støjberg som i det danska valet nyligen främst vände sig till ”udkantsdanmark”, landet bortom det urbana, utveckling och modernitet.

Hörby ger onekligen ett lite bedagat intryck. Jag tog en promenad genom byn, en lördagsförmiddag i mitten på augusti. Folktomt när det på andra ställen är veckoslutsrusning. Knappt några människor alls. Möter ett par gående på Storgatan. Ytterligare ett par sitter på en sliten uteservering på samma gata. En handfull på systemet. Någon på de två apoteken. Två personer i järnaffären. Tre (kanske någon till) på Sandahls herrekipering. Men en liten folksamling hittar jag. Sverigedemokraterna har startat sin valkampanj. Minst tio personer runt valbåset på Nya Torg. De var där redan när jag besökte byn i juli. Inget spår dock av något av de andra partierna. De verkar redan ha gett upp.

Maria Maunsbach skriver i sin hyllade roman ”Lucky Lada och jag”:

”Det slår mig alltid när jag går runt i Höör numera att det mesta ser välvårdat ut… Det är stor skillnad från när mamma och jag åker till Hörby. Där känns det som om allt stänger ner, förfaller. Vissa kvarter, speciellt de som ligger på väg mot Lions – där vi brukade gå på loppis på lördagarna – ser ut som om de är lämnade åt sitt öde. Färgen på husen faller av, allt är grått, smutsigt.

Så minns jag det inte från när jag var liten och hälsade på mormor och morfar, då hade Hörby saker som Höör inte hade…. och när vi åkte till Hörby var det för att vi skulle göra någonting roligt.”

Höör är grannkommunen som har järnväg och pågatåg. Det blir mycket mer av pendling till Malmö och Lund. Det har inte Hörby. Järnvägen lades ner på 1950-talet, en klar nackdel när arbetskraftsområdena och pendlingen senare växte. Även mitt i Skåne kan man bli lite isolerade. Ett utkantsskåne mitt i, hålet i kakan. I sin jakt på framtid och utveckling testade Hörbyborna både M-styre och S-styre innan det blev SD:s tur. Men det är lätt att hålla med om att de gamla partierna inte levererade.

Det är väl så att Sverigedemokraterna inger någon sorts hopp, även om det är svårfångat. Jag pratar med några på torget. Med SD så sticker Hörby ändå ut, blir intressant. Man blir del av något större, en samhällsomvandling där saker och ting ska ställas tillrätta. Det är inte att allt ska bli som förr men att det ska bli mer likt det som var bra – inte minst att det var färre invandrare och inte så mycket kriminalitet.

Och nu har SD fått väljarnas förtroende att styra en mandatperiod till och Moderaterna ställer upp med de mandat som saknas till egen majoritet. När fullmäktige träffades första gången efter valet, var det tolv sverigedemokrater och fyra moderater – en majoritet på 16 av totalt 31 ledamöter.

Förra mandatperioden var det 41 ledamöter i fullmäktige. Men en reform drev faktiskt SD igenom, att minska kommunfullmäktige med 25 procent. På sociala medier kunde man också se att det var populärt att skära ned på politiken. Men det innebär också en demontering av demokratin. En fungerande demokrati kräver förtroendevalda. Färre politiker innebär färre kontakter och nätverk, att allt färre medborgare kommer i kontakt med en politiker. Politiken blir allt mer professionaliserad och politikerna allt högre arvoderade. Det blir större ansvar och allt mer ett yrke. Toppstyrningen vinner på mångfaldens bekostnad. Den statliga demokratiutredningen skrev därför 2016 ”antalet förtroendeuppdrag i kommuner och landsting bör inte minska ytterligare”. Det är ett demokratiskt egenvärde att fler personer har ett förtroendeuppdrag.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att fler kommuner än SD-styrda väljer att dra ned på fullmäktige. Alliansstyrda Simrishamn har till exempel beslutat om samma sak. Efter valet var det nu 41 ledamöter i jämförelse med 49 ledamöter förra mandatperioden. Det stör mig starkt att Liberalerna stod bakom det beslutet. Men Hörby är exceptionellt, 41 ledamöter var inte ett särskilt stort kommunfullmäktige.

Dessutom kan SD och M den här mandatperioden ta ytterligare steg att minska antalet förtroendevalda och öka toppstyrningen. Det finns ett konsultförslag om en samlad organisationsmodell i kommunen. Det kan komma att innebära att facknämnderna avskaffas. Kommunstyrelsens grepp om verksamheterna och därmed kommunstyrelsens makt stärks. Kommundirektören blir ensam förvaltningschef direkt underställd kommunstyrelsens ordförande.

I rapporten är det slående hur kundperspektivet blir helt dominerande. Kommunen blir en toppstyrd koncern som ska leverera service och tjänster till kommunens invånare. Medborgarperspektivet där vi alla har ett gemensamt ansvar finns överhuvudtaget inte. Det går att ersätta demokrati med autokrati även i det lokala formatet.

Christer Hallerby

Opinionskrönika november 2022 – taskig utnämning av miljö- och klimatminister med mera.

Publicerat 2022-11-17 av Christer

Svara

Det har inte hänt så mycket i den politiska opinionen så den här krönikan ägnar jag främst åt regeringsbildningen och särskilt då utnämningen av Romina Pourmokhtari till miljö- och klimatminister. Med de förutsättningar hon fått, var det ett i det närmaste taskigt beslut av Johan Pehrson. Jag frågar mig också vilken som blir den nya partisekreteraren Gulan Avcis huvuduppgift, att hålla lugn och ro i partiet eller att jobba med strategiutveckling. Kommenterarar också två pinsamheter, Kristersson i Turkiet och Liberalerna i konstitutionsutskottet.

Men först opinionssiffrorna för november. M återigen större än SD. Det kommer inte att ha någon praktisk betydelse i regering och riksdag, men betyder säkert en del för Moderaternas och Ulf Kristerssons självkänsla. S går framåt och befäster sin ställning som största parti. Ställningen mellan regering och opposition är nästan helt lika. De två partier som nästan hela förra mandatperioden låg under riksdagsspärren, MP och L, närmar sig återigen 4 procent nu uppifrån. För åtminstone L är nog siffran 4,1 procent lite väl hög när detta skrivs, trenden sedan valdagen är nedåtgående.

Väljaropinionen i november 2022

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
nov 22	20,3	4,1	6,0	4,8	31,6	7,8	4,1	19,8
valet 22	19,1	4,6	6,7	5,3	30,3	6,8	5,1	20,5
	+1,2	-0,5	-0,7	-0,5	+1,3	+1,0	-1,0	-0,7

Regeringsbildningen

Regeringsbildningen blev en framgång för Liberalerna. Efter Tidö-avtalet förlorade jag nästan hoppet om att det här regeringsprojektet skulle innebära något positivt alls för partiet. Men perioden mellan slottet (Tidö) och slottsbacken där de nya ministrarna tågade ut efter konseljen med kungen, innebar dock en klar förbättring i sak och därmed även av mitt stämningsläge.

Regeringsförklaringen ser jag som fullt acceptabel och som ett liberalare dokument än Tidö-avtalet. Det blev en bra utdelning i fördelningen av ministerposter. Liberalerna fick tunga, viktiga och intressanta departement och sakområden som det bör finnas förutsättningar att göra något av.

Miljö- och klimat

Partiledaren var inte snäll mot Romina Pourmokhtari när han valde henne som miljö- och klimatminister. Det är inte det att hon inte skulle platsa i regeringen och inte heller att miljö- och klimatministerposten skulle vara oviktig – tvärtom Romina Pourmokhtari är en talangfull politiker som kommer att betyda mycket för Liberalerna om hon inte mals ner i det lite taskiga uppdrag hon fått nu. Miljö- och klimatministerposten är och förblir en av regeringens viktigaste, men de förutsättningar som Pourmokhtari fått är helt annorlunda än vad som gällde för företrädaren

För det första kommer Miljö- och klimat inte längre att vara ett eget departement. Romina Pourmokhtari får Ebba Busch som departementschef. Det innebär inte att Busch kan gå in och styra i Pourmokhtaris sakområden. De förfogar hon själv över som alla ministrar. Men det innebär att hon och hennes statssekreterare inte alls förfogar över och kan styra den personal som inte tillhör de egna sakenheterna. Det innebär också att hon alltid kommer i andrahandsprioritet när departementets interna resurser ska fördelas. Det innebär även att hon ligger under i tyngd och auktoritet när gemensamma sakfrågor ska beredas internt i departementet. Alla inser att gränssnitten mellan till exempel energi och klimat eller industripolitik och miljö är ganska stora. En av finesserna med ett fristående Miljö- och klimatdepartement är att de här frågorna ska väga lika tungt som till exempel exploateringsintressena i Regeringskansliets beredningsprocesser. Så blir det inte nu.

För det andra är det inte precis någon reformbudget hon får starta med. Tvärtom blir det en rejäl nedskärning i budgeten för miljö, klimat och naturvård – 4,2 miljarder i förhållande till budgeten för 2022. Det motsvarar en minskning med nära 18 procent. Det bör dock påpekas att jämfört med det prognosticerade utfallet för 2022 så handlar det om en något mindre nedskärning. Å andra sidan ligger det också en pott som är en ren pris- och löneomräkning i de anvisade medlen. Dessutom, ännu mer anmärkningsvärt, är att det i långtidsbudgeten fram till 2025 handlar om mer än en halvering av de medel hon kommer att ha till sitt förfogande.

Det handlar inte bara om den uppmärksammade bonusen till miljöbilar, utan rödpennan har använts flitigt på hela området miljö, klimat och naturvård. Realt får Naturvårdsverket en minskande ram de närmaste åren. Anslaget till miljöövervakning och miljömålsuppföljning skärs ned. När det gäller värdefull natur så försvinner hälften av medlen. Klimatbonusen för bilar tas bort helt. Åtgärder för havs- och vattenmiljö trappas ned för att minska med en tredjedel fram till 2025. Anslaget till internationellt miljösamarbete minskar från 47 till 37 miljoner nästa år. Medlen till skydd av värdefull natur trappas ned från 1,7 miljarder 2022 till 685 miljoner 2025.

De politiska signalerna i statsbudgeten är tydliga. Miljö, klimat och naturvård är områden som ska nedprioriteras. Detta samtidigt som samma regering i samma budget konstaterar att de allra flesta målen på de här områdena inte kommer att nås till det utsatta målåret. Det gäller inte minst allt som har med växthusgasutsläpp och luftföroreningar att göra.

Partiledaren kände sig nog ganska nöjd med valet av miljö- och klimatminister. Och visst det var smart och även viktigt för partiets sammanhållning att Romina Pourmokhtari kom med i regeringen (och även Lotta Edholm). Hoppas att uppgiften kan utvecklas från att ”snacka bort” försämringar och nedskärningar till att utveckla ett grönt liberalt miljöalternativ. Får inte Romina Pourmokhtari den uppbackningen så kommer inte den här posten att bli den ”boost” för partiet som jag först hoppades, utan ett rejält sänke både för den ytterst talangfulle politikern Pourmokhtari och för partiet Liberalerna. Det som gör att jag ändå har en viss positiv känsla är Romina själv, de ambitioner hon trots allt måste ha med det här uppdraget samt att hon fått en statssekreterare (Daniel Westlén) som kan sakfrågorna och en pressekreterare (Niki Westerberg) som kan det politiska spelet.

Ny partisekreterare och ny strategi (?)

Liberalerna har också fått en ny partisekreterare i Gulan Avci, en tuffing för ett tufft uppdrag i ett sargat och åderlåtit parti. Mina erfarenheter från tidigare regeringsperioder är att statsråden, departementen deras sakfrågor och förhandlingar tar i princip all uppmärksamhet. Partiet tyngsta företrädare har annat att göra än att tänka på Liberalernas framtid. Hur man lyckas i regeringen blir synonymt med hur det går för Liberalerna. I partiorganisation ska man inte ägna sig åt strategi och taktik. Inte minst för att partiledaren och statsråden inte har tid med att ha koll på vad som händer. Det blir riskminimering och locket på.

Men här måste Gulan Avci stå på sig. Jag menar att partiet måste utveckla en strategi som handlar om att fylla diket i mitten. I allt fler länders val ställs en allt mer högerinriktad höger mot en – om inte allt mer, så i alla fall – klart vänsterinriktad vänster. Senast i Brasiliens presidentval Lula mot Bolsonaro. Det nya vägvalet handlar nu om Liberalerna på längre sikt ska växa fast i ett svenskt högeralternativ, eller om man ska bidra till att utveckla ett svenskt starkare mittfält. Den frågan och den debatten måste nu få leva, utan att locket läggs på och utan vare sig förutfattade meningar eller falangbildningar.

Pinsamheter

Till sist till avdelningen pinsamheter. Statsminister Kristersson besök hos Erdoğan i Turkiet hör avgjort dit. Jag blir allt mer tveksam till om detta inställsamma, förödmjukande bugande och bockande är något Sverige ska ägna sig åt. Visst NATO-medlemskapet är värt ett pris, men det börjar bli för högt nu. Jag är övertygad om att Sverige förr eller senare blir medlem, men hellre att det tar lite längre tid än detta krälande i stoftet.

En annan pinsamhet var att se Liberalernas ledamot i konstitutionsutskottet Malin Danielsson förklara att Liberalerna nu kommer att rösta för den grundlagsändring som innebär införandet av ett nytt yttrandefrihetsbrott, utlandsspioneri, som man röstade emot under förra mandatperioden. Skälet var inte att man ändrat åsikt, utan att man nu till skillnad från förra omröstningen, sitter i regeringen. Men hallå så ryggradslöst kan man inte agera i en liberal principfråga. Fullständigt orimligt att göra en grundlagsfråga avhängig av om man sitter i regeringen eller inte. Dessutom var det här ingen regeringsfråga. Det hade knappast blivit regeringskris om man stått upp för sin uppfattning.

Christer Hallerby