Författararkiv: Christer

Om Christer

bla bla bla

Opinionskrönika december 2020

Publicerat av
Svara

Moderaterna och Socialdemokraterna är inne i långa tydliga trender. För Moderaterna pekar det uppåt medan det för Socialdemokraterna går åt andra hållet. Under november förstärker Moderaterna sin uppgång medan Socialdemokraterna bromsar sin nedgång. Jag tittar också på SCB som kom i veckan och hävdar bestämt att mätningen underskattar Sverigedemokraterna medan man överskattar Socialdemokraterna. Avslutningsvis tittar jag också på mandatfördelningen om det vore val idag, alltså vad som kan hända om Liberalerna trillar ur riksdagen. Två regeringsalternativ mer sannolika än andra kommer ur analysen.

Väljaropinionen i november 2020

 MLCKDSVMPSD
nov 2021,33,18,15,725,810,33,820,7
okt 2020,63,28,26,025,89,94,520,3
 +1,3-0,1-0,1-0,30+0,4-0,7+0,4
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Socialdemokraterna kan ha fått stopp på sin nedåtgående trend som pågått hela hösten. I november blev det inga ytterligare förluster. Men vi får avvakta för att se om det är tillfälligt hack. Just ett tillfälligt hack i sin starka uppgångstrend fick Moderaterna i oktober. Nu är man ”back on track” igen i en uppåtgående trend som pågått sedan bottennoteringen på 17,2 procent i december förra året.

Miljöpartiet hamnar återigen under spärren men de i modellen ingående mätningarna spretar en del. Demoskop noterade i början på månaden 3,1 procent medan SIFO ett par veckor senare hade 4,2 procent. Vi får avvakta nästa månadssammaställning. I övrigt inga signifikanta och intressanta förändringar.

Den som kan noteras när det gäller blocken är att det konservativa blocket i och med Moderaternas uppgång förstärks en del. förstärks en del. Man ligger nu 7 procentenheter före januaripartierna

Kommentar och analys

SCB kom i veckan och det kan vara intressant att jämföra den med min sammanvägning.

MLCKDSVMPSD
CsS21,3%3,1%8,1%5,7%25,8%10,3%3,8%20,7%
SCB22,1%3,0%7,6%5,4%29,4%9,3%4,2%17,6%

I princip så ligger resultaten i samma härad för de flesta partier, differensen är inte större än man kan förvänta sig av olika mätningar. Men två partier avviker rätt kraftigt från mönstret och det är S och SD. När det gäller SD så har alltid SCB underskattat partiets styrka. Andra institut verkar ha kommit över denna ”bias”. Förvånande att SCB fortsätter redovisa låga siffror. Även när det gäller Socialdemokraterna tror jag SCB är fel ute. Man redovisar i och för sig under hösten samma tillbakagående trend som övriga institut. Men deras toppsiffra på 33,7 procent under maj är det inget annat opinionsinstitut som i någon enstaka mätning varit i närheten av. Detta borde ha hänt någon gång för något institut för att SCB:s siffra ska vara trovärdig. Jag tror alltså (eller till och med är ganska övertygad om) att ”C2S poll of polls” är mera i överenstämmelse med väljarnas preferenser än vad SCB är.

Vilken regering skulle det bli med ett val idag. Jag har använt mig av Valmyndighetens simulator för att ta fram mandatfördelningar baserade både på C2S och SCB:s siffror. Utfallen blir så olika så att de förmodligen ger de två realistiska alternativen i det fall Liberalerna faller ur riksdagen.

 C2SSCB
SD7964
M8181
KD2120
L––
C3128
MP–15
S98107
V3934

I det första fallet (C2S) blir det ett tydligt utslag med det konservativa blocket i klar majoritet med 181 mandat (175 krävs). I det här fallet blir Ulf Kristersson statsminister och jag skulle då nästan äta upp min hatt om inte SD går in i regeringen. Jimmy Åkesson kommer inte att avstå från att kräva detta. Även om populistiska partier, enligt alla erfarenheter, förlorar på att sitta i regering så kommer han och partiet inte att avstå. Valutslaget skulle också bli så tydligt att även Kristersson skulle se detta som både nödvändigt och fördelaktigt. Åkesson har varit partiledare i femton år och att fortsätta som stödparti i riksdagen till en sittande regering kan inte vara särskilt lockande. Mera troligt är att han får ett tungt ansvar som justitie- och migrationsminister. Ebba Bush går in som social- och sjukvårdsminister.

Med SCB:s siffror som valutslag blir situationen en helt annan. Centerpartiet skulle sitta i mitten och få en helt avgörande roll i regeringsbildningen. Hur Vänsterpartiet agerar här kan få avgörande betydelse. Accepterar man en fortsatt stödpartiroll i riksdagen blir det troligen en regering med tyngdpunkten vänsterut, men kräver man regeringstaburetter får Löfven och Lööf en besvärlig resa. Mitt tips är att det efter en turbulent regeringsbildning blir en tvåpartikoalition i minoritet bestående av Socialdemokraterna och Centerpartiet med stöd av Miljöpartiets och Vänsterpartiets motvilligt nedlagda röster.

Men som alla förstår efter min genomgång av SCB:s siffror tidigare ser jag det som allt mer sannolikt att vi får konservativ/nationalistisk regering efter nästa val.

Christer Hallerby

Opinionskrönika November 2020. Januarisamarbetet lever vidare och lever ett tag till.

Publicerat av
Svara

Socialdemokraternas nedåtgående trend fortsätter. För femte månaden i rad så tappar man väljarstöd och takten är ungefär en procentenhet per månad. Sedan toppsiffran i juni har man alltså tappat fem procentenheter. Det återstår nu två innan hela coronauppgången under våren är utraderad. Det som också är värt att notera i de sammanvägda oktobermätningarna är att Miljöpartiet går upp med en halv procentenhet och har därmed skaffat sig viss marginal till riksdagsspärren. Sedan juni månads bottennotering på 3,5 procent har man successivt kravlat sig uppåt och denna månads uppgång var den största hittills.  Vänsterpartiet håller sig i spannet mellan nio och elva procent, denna månad gick det uppåt med 1 procentenhet.

Väljaropinionen i oktober 2020

 MLCKDSVMPSD
nov 2020,63,28,26,025,89,94,520,3
okt 2020,93,37,95,926,88,94,020,5
 -0,3-0,1+0,3+0,1-1,0+1,0+0,5-0,2
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Vi ser ett tydligt brott i Moderaternas uppåtgående trend. Därutöver är det inget intressant att notera när det gäller de forna allianskollegorna. Liberalerna är parkerade strax under 3,5 procent. Centerpartiet fluktuerar med små variationer kring 8 procent. Detsamma gör Kristdemokraterna men kring 6 procent.

Sverigedemokraterna har ett tag legat stabil kring 20 procent. Det är en bit från toppnoteringen på 25,1 procent i december förra året men klart över valresultatet.

Inget block når över 50 procent. Det är långtifrån säkert att nästa val utkristalliserar en given regeringsbildare. Närmast ligger det konservativa blocket. Men Ulf Kristersson behöver antingen Liberalernas stöd eller Liberalernas väljare för att samla tillräckligt stöd. Det kan komma att ställa Moderaterna inför ett taktiskt dilemma inför nästa val, ska man försöka krossa Liberalerna så man kan ta över en del av deras väljare eller ska man låta moderata kamrat fyra procent väljare rädda Liberalerna kvar I Riksdagen.

Noteras bör också att Januaripartierna med dagens väljaropinion behöver Vänsterpartiets stöd för att fortsätta regera. Detta kommer inte att ske villkorslöst. Partiet kommer inte att kapitulera fler gånger utan kommer att kräva ett verkligt och formellt inflytande. Det kan inte Liberalerna gå med på och knappast heller Centerpartiet. Det ter sig allt mer osannolikt att januarisamarbetet blir annat än en parentes i svensk politisk historia. Det blir därför också alltmer osannolikt att Stefan Löfven kan fortsätta som statsminister efter ett nyval eller efter nästa ordinarie val. Vilken möjlig konstellation man än väljer, den röd/gröna eller januarisamarbetet kommer han att ha nära 60 procent av riksdagen mot sig. Visst läget kan förändras fram till valet och under valrörelsen. Men rådande opinionsläge påverkar de beslut som partierna tar nu och under den närmaste framtiden. Partierna gör sina risk-kalkyler. Jag kan dra bestämda slutsatser i två aktuella frågor:

Vänsterpartiet kommer inte att driva ett misstroendevotum till sin spets. Därmed inte sagt att de inte fortsätter skramla. Men om det blir ett ”chicken-race” så kommer de inte att köra över stupet.

Liberalerna kommer aldrig att peka på Stefan Löfven som en framtida statsminister.

Men jag tror att januarisamarbetet kommer att hålla ett tag till. Min förra opinionskrönika inledde jag med att beskriva det politiska läget som lugnt och att samverkanspartierna nu kunde fokusera på att beta av januariavtalet och hantera pandemin. Jag hade knappt hunnit trycka på knappen innan Jonas Sjöstedt återigen var ute och skramlade med misstroendevotum I LAS – frågan. Och Ulf Kristersson han ändrade sig, från att först ha sagt att han inte ställer sig bakom Vänsterpartiets försök att fälla regeringen på LAS -frågan för Sjöstedt är bara ute efter att fälla bra politiska förslag men behålla en dålig regering, så gällde nu att Moderaterna ställer upp på att fälla regeringen i vilken fråga som helst varje dag i veckan.

Plötsligt såg det ut som om det omöjliga skulle kunna hända. Men Kristersson tror inte heller att Vänsterpartiet kommer att fälla Löfven när det väl kommer till kritan. Därför kunde han kosta på sig att delta i skramlandet ett tag.

Nu efter något som ser ut som en månads politisk kuling med stormbyar dristar jag mig återigen till att påstå att det mest är en laber bris som präglar arbetet I regeringens och samverkanspartiernas kanslier. Stefan Löfven hanterar LAS-frågan skickligt. Jag är övertygad om att han även lotsar fram den till en slutlig lösning. Det är heller ingen bra fråga för Liberalerna och Centerpartiet att gå till nyval på. Men även det politiska priset av att vika ned sig skulle bli väl högt för de två mittenpartierna. Löfven förstår att han måste hitta en lösning, som åtminstone kan tolkas som att januariavtalet gäller.

Miljöpartiet kommer också att sitta still i båten, nu när man räddats från en grundstötning i Preem – raffinaderiet. Jag spekulerade ett tag i våras i att MP skulle välja att lämna regeringen men kvarstå i januarisamarbetet. Då skulle man kunna gå in i nästa valrörelse i en friare roll och efter att ha tagit strid i klimatfrågan. Den andra stora konfliktfrågan, migrationspolitiken, är ingen bra fråga som utgångspunkt för liknande taktiska dispositioner. Just nu har man dessutom viss marginal ner till de fyra procenten och är inne i en positiv trend. Bara det är en rogivande faktor.

Kommer då januarisamarbetet att hålla mandatperioden ut. Jag börjar mer och mer luta år att det faktiskt kan bli så. Men att de ingående partierna i så fall går in i valrörelsen med andra och olika agendor för framtiden. Att man tillsammans skulle begära väljarnas förtroende att fortsätta samarbetet bedömer jag som osannolikt.

Ett annat minst lika troligt scenario är att partierna i samband med att vårproposition 2022 konstaterar att nu är alla punkter i januariavtalet avprickade samtidigt som förhandlingarna har visat att det inte länge finns några förutsättningar att komma överens om den ekonomiska politiken. Man väljer mot den bakgrunden att avsluta samarbetet. Regeringen fortsätter dock att regera. Det som då kan hända är att M, KD och SD lägger ett misstroende i riksdagen med motiveringen att grunden för Löfvens mandat som statsminister inte längre gäller. Då prövas Liberalerna och framförallt Centerpartiet vars röster krävs för att fälla Löfven.

I vilket fall som helst är vi vid den tidpunkten för nära ordinarie val för att det ska utlysas nyval. Trots ett misstroende kommer därför Stefan Löfven fortsätta att regera och gå in i valrörelsen som sittande statsminister.

Christer Hallerby

Vilken sorts liberaler är Liberalerna

Publicerat av
Svara

Jag har gjort en typologi på dagens aktiva i Liberalerna. Fram träder tre olika politikertyper, karaktäristiska med ett visst knippe värderingar och åsikter. Självfallet är det här schabloner där långt ifrån alla passar in. I verkligheten finns även blandvarianter och andra varianter. Men jag ser ända att den här typologin har ett visst förklaringsvärde när det gäller att förstå vilket parti Liberalerna är idag och vart det möjligen är på väg. Mina politikertyper är (1) klassiska socialliberaler eller ibland också kallade westerbergliberaler[*], (2) kravliberaler eller möjligen leijonborgare och (3) alliansliberaler.

Men innan jag går in på typologin så lite bakgrund om vägen hit. Jag ser att framförallt tre relativt separata idétraditioner har format den moderna politiska liberalismen. Alltså den som utgör grunden för den politik som drivs av liberala partier framförallt i västvärldens demokratier; den ekonomiska, den frihetliga och den sociala. (De tre politikertyperna och de tre idésystemen är inte kopplade till varandra, att bägge är tre är en tillfällighet).  

Den ekonomiska handlar om att marknadsekonomi med fri konkurrens mellan fria näringsidkare är det ekonomiska system som effektivast sköter resursallokeringen i samhället, som skapar tillväxt och främjar nytänkande och innovation. Grunden är Adam Smiths bok, ”The wealth of nations” från 1776.  Efter hand har ytterligare byggstenar lagts till. En av de viktigaste är att ett fungerande rättssamhället är en förutsättning för en sund ekonomi. Äganderätten är ett viktigt fundament. Regleringar som till exempel avtalsrätt och konkursordning är nödvändiga. Men statens roll handlar inte bara om att sätta upp det legala ramverket. Med stockholmsskolan och med den brittiske nationalekonomen John Maynad Keynes fick staterna också en mer övergripande roll i att styra den ekonomiska utvecklingen.

Den frihetliga handlar om att varje människa är unik och har rätt att bestämma över sitt eget liv. Liberalism är frihet där individen står över varje kollektiv, vare sig det handlar om religion, politik eller familj.  Varje människa har grundläggande rättigheter, till exempel tanke- och yttrandefrihet. John Stuart Mills skrev i ett av liberalismens grundläggande verk ”Om friheten” 1859: ”Om alla människor utom en enda hyste en åsikt och blott denna enda vore av motsatt mening, skulle mänskligheten lika litet ha rätt att tysta denna enda. Som hon, om hon hade makt därtill, skulle ha rätt att tysta ned hela mänskligheten.” FN antog 1948 en deklaration om de mänskliga rättigheterna som tydliggjorde deras universella natur. Sverige fick grundlagsfästa fri- och rättigheter först 1974 efter en lång liberal kamp.

Den allmänna rösträtten, den representativa demokratin och parlamentarismen var avgörande liberala genombrott men den liberala demokratin är mer än så. Där begränsas en majoritets möjligheter till förtryck av minoriteter och oliktänkande. Viktiga inslag är ett fristående rättsväsende och fria medier. Det finns system för granskning och revision av maktens utövande.

Den sociala handlar om att vi lever i sammanhang, i ett samhälle, tillsammans med andra människor. Även om liberalismen i grunden och först och främst handlar om frihet, så kan denna frihet aldrig frikopplas från ansvar. All frihet begränsas av när den inkräktar på andra människors frihet. Det finns ingen rätt att i frihetens namn skada eller begränsa en annan människa. Tvärtom måste varje samhälle ge varje individ en chans att utvecklas, att förverkliga drömmar och ambitioner. Det måste också finnas möjligheter att komma igen, få nya chanser när man misslyckas, hamnar i eller riskerar att hamna i utanförskap. Bra skola och utbildning för alla liksom ett socialt ansvarstagande har alltid varit viktiga liberala hörnstenar.

Redan på 1800-talet fanns det svenska liberaler som verkade från en plattform där de tre idétraditionerna knöts samman till en politisk och ideologisk helhet. Man drev till exempel igenom en allmän folkskola 1842. Det främsta exemplet är Adolf Hedin som satt i riksdagen mellan 1870 och 1905. Han var för allmän rösträtt och frihandel men också sociala reformer som ålderspension. Men den främste ideologen och praktikern är professorn i nationalekonomi Bertil Ohlin som blev Folkpartiets ledare 1944. Han formulerade ”socialliberalismen” som partiets ideologiska grund. Folkpartiet var för socialt ansvarstagande och sociala reformer men motsatte sig Socialdemokraternas socialism och tankar på planekonomi. Istället pläderade han för en fri ekonomi, som dock inte kunde lämnas otyglad av samhället. Han föreslog ramekonomi eller ramhushållning, som innebar att samhället genom politiska beslut satte ramar för den arena där ekonomins aktörer kunde verka.

Jag går inte här in på andra definitioner på liberaler som libertarianer, klassiska liberaler, nyliberaler eller marknadsliberaler. Jag anser att de saknar betydelse när man ska beskriva utvecklingen inom Folkpartiet/Liberalerna. De har inte varit många och har inte satt några större avtryck i partiets historia. Det är socialliberalismen som varit partiets ideologi.

Ohlins efterträdare på partiledarposten fortsatte i hans anda och politiska riktning. På valaffischer jag minns stod ”För ett mänskligare samhälle”, ”Det måste löna sig att arbeta”, ”Sociala reformer utan socialism”. Bengt Westerberg blev partiledare 1985. Han lyfter i sin nya bok ”Westerbergeffekten” fram tre politiska reformer som han medverkade till som särskilt viktiga; den stora skattereformen där de högsta marginalskatterna sänktes till 50 procent; jämställdhetsreformen pappamånaden; LSS-reformen som han ser som en frihetsreform för många med funktionsnedsättning.  En tung reform i linje med var och en av de ekonomiska, frihetliga och sociala idétraditionerna.

Socialliberalismen står fortfarande stark i Liberalerna. Det leder mig fram till min första politikertyp ”westerbergliberalen”. Hen betecknar sig inte gärna som enbart ”liberal” utan ser prefixet ”social” som helt nödvändigt för att på ett riktigt sätt beskriva sin politiska tillhörighet. Den kombination av reformpolitik som Westerberg lyfter fram i sin bok är dock tämligen okontroversiell i partiet. I stort sett alla är för pappamånaden, det finns ett brett stöd för LSS och marginalskatterna blev en del av januariöverenskommelsen. Den stora vattendelaren på senare år har varit migrationspolitiken. Westerbergliberalen har konsekvent motsatt sig varje ny restriktion, betonat att det måste finns rätt till asyl på humanitär grund och försvarat en generös anhöriginvandring. Ett annat utmärkande drag är aversionen mot det man kallar ”högern”. Det har genom hela Folkpartiets historia funnits ett behov av att distansera sig från tidigare högerpartiet, numera Moderaterna. Det gällde Bertil Ohlin. I valrörelsen 1976 vägrade Per Ahlmark att ställa upp på fotografering tillsammans med Gösta Bohman, trots att bägge ville avsätta den socialdemokratiska regeringen och bilda en icke-socialistisk regering. I sin bok skriver Bengt Westerberg om sina erfarenheter av borgerligt samarbete: ”Min slutsats är att moderatsamarbete inte är någon bra idé för socialliberaler”. Dagens westerbergliberaler är de i partiet som är mest tillfreds över och försvarar januariöverenskommelsen.

 I början på 2000 – talet fick vi en debatt om ”snällismen” i Folkpartiet. Den politik man drev på flera områden ansågs bygga på en alltför naiv syn på människans drivkrafter. Det var orimligt att ha en politik på flera områden som utgick ifrån att människor enbart hade goda avsikter. Ur denna växte det som kom att kallas kravliberalism fram (utan att egentligen de som drev diskussionen använde eller gillade detta begrepp). Det handlade om ordning och reda i skolan, hårdare och tuffare tag mot brottsligheten, jobb istället för bidrag, invandrare skulle lära sig svenska för att kunna bli medborgare med mera. Själv tycker jag egentligen inte att detta står i motsats till socialliberalismen, snarare en väg för att få välfärdssamhället att fungera och medborgerlig acceptans för de sociala systemen. De främsta företrädarna Lars Leijonborg och Jan Björklund uttryckte också ”att ställa krav är att bry sig”. Men utvecklingen skapade klyftor i partiet. Många kände olust, om inte för annat så för retoriken. Lars Leijonborg skriver i sina memoarer om dåvarande riksdagsledamoten Mauricio Rojas som ”i delar av partiet ansågs använda sig av en för hård retorik”.

En del av det som fördes fram i diskussionen har nu blivit politiskt allmängods i partiet. Knappast någon känner nu något obehag av prata om ordning och reda i skolan. Men jag tycker ända att utvecklingen skapade en politisk klyfta i partiet som motiverar att kravliberalismen får utgöra grunden för en egen politikertyp – leijonborgaren. Klyftorna blev som tydligast i migrations- och integrationspolitiken där de också blivit bestående. Dagens leijonborgare är pragmatiska i samarbetsfrågor men föredrar Alliansen framför Socialdemokraterna.

Leijonborgarna omskapade partiet. Det fick en tydlig borgerlig inriktning. Ahlmarks och tidigare partiledares beröringsskräck med högern fanns inte längre kvar. Fram träder ett tydligt profilerat men pragmatiskt borgerligt parti. Detta samt förändringar även inom Moderaterna och Centerpartiet möjliggjorde Alliansen succé i valet 2006. Det kom en hel del nya medlemmar till partiet under de här åren. Medlemmar som nu utgör en viktig del av partiets ryggrad med förtroendeuppdrag i kommuner och regioner – på många håll dagens aktiva generation. De formar den tredje politikertypen – alliansliberalen. De gick med i ett parti som präglats av kravliberalismen men det fanns mer som attraherade allmänborgerliga väljare. Liberalerna var det mest EU – positiva partiet, man låg till höger om högern i försvarsfrågor och man hade en tydlig energipolitik där kärnkraften skulle utvecklas inte avvecklas. För en rättvisande beskrivning bör man också lägga till en stark jämställdhetsprofil och ett socialt ansvarstagande.

Det som framförallt skiljer alliansliberalen från westerbergliberalen och leijonborgaren är att här inte alls finns samma koppling till partiets historia och rötter. Hen har inte skolats in i socialliberalismen via ungdomsförbundet alternativt lagt det tankegodset bakom sig. Den allmänborgerliga inriktningen gör att hen tar bestämt avstånd från samverkan med Socialdemokraterna. En moderat statsminister är nästan alltid att föredra framför en socialdemokratisk.   

En slutsats av denna genomgång är att det huvudsakligen är det politiska spelet, vem som tar vem, som skapar klyftor mellan dagens Liberaler. Där är de olika politikertyperna mer oförsonliga än i sakpolitiken. I migrationspolitiken finns det naturligtvis kvar grundläggande skiljelinjer men Fredrik Malms arbete och ställningstaganden i den migrationspolitiska kommittén har inte lett till några nya palavrer. Även Bengt Westerberg erkänner i sin bok att det finns dilemman i asylpolitiken och anger egentligen ingen väg för att lösa dessa. I övrigt lutar jag åt att de politiska skiljelinjerna mellan westerbergliberaler och leijonborgare i princip suddats ut, inte ens retoriken utgör något större bekymmer. Det finns naturligtvis underliggande konfliktfrågor och då kanske framförallt med alliansliberalerna. Bengt Westerberg redovisar till exempel i sin bok en tydligt avvikande uppfattning i försvarsfrågan men avstår från all polemik.

Socialliberalismen är fortfarande partiets ideologiska bas. Arvet efter Bertil Ohlin och hans föregångare är i högsta grad påtaglig. Samtidigt är liberalismen i hög grad en levande ideologi, den blir aldrig färdig. Nya byggstenar har lagts till och läggs till efterhand som världen förändras och vekligheten utvecklas. Men grundstenarna den ekonomiska, den frihetliga och den sociala finns kvar. Jag är övertygade om att det är ett synsätt som alla tre poltikertyper i partiet är överens om. De interna skillnaderna är trots allt mindre än vad de är till andra partier.

Men samarbetsfrågorna är som sagt ett stort bekymmer. Så snart Nyamko Sabuni pekar på Stefan Löfven eller Ulf Kristersson som statsminister, så risker partiet att spricka. Lars Leijonborg beskriver i sina memoarer sekterismen i partiet som ett stort problem. ”Några kämpar hellre för det man anser helt rätt och förblir små än accepterar något som är ganska rätt och blir större”. Tyvärr så ser det inte ut som sekterismen minskar i ett krympande parti. Litenheten innebär snarare att sekterna blir mer aggressiva i kampen om det utrymme som finns kvar. Det är med det perspektivet ett ganska stort och farligt gap mellan Bengt Westerbergs slutsats att moderatsamarbete inte är någon bra idé för socialliberaler och alliansliberalernas avståndstagande från alla tankar på en socialdemokratisk statsminister.

Christer Hallerby

[*] Jag väljer att stava alla slags liberaler med liten bokstav.

Opinionskrönika oktober 2020

Publicerat av
Svara

Detta är min första krönika efter sommaren, så istället för att som vanligt jämföra den senaste månadens siffror med den förra, beskriver jag vad som hänt i opinionen sedan juni. Det blir ett stort tapp för Socialdemokraterna på 3 procentenheter. Det handlar om att covid-effekten har avtagit. Ett starkt förtroende för våra myndigheter och ett förstärkt förtroende för statsministern gav också effekt på det ledande regeringspartiets opinionssiffror – ett tag, men under sommaren vände det. Det bör dock understrykas att S har ytterligare 3 procentenheters marginal till nivån som rådde före corona, strax över 23 procent.  

Väljaropinionen i september 2020

 MLCKDSVMPSD
sept 2020,93,37,95,926,88,94,020,5
juni 2019,63,17,76,429,79,23,519,3
 +1,3+0,2+0,2-0,5-2,9-0,3+0,5+1,2
valet 1823,35,46,14,631,05,76,912,9

I övrigt är det inga anmärkningsvärda förändringar, förutom att Miljöpartiet nu når upp till 4 procent för första gången sedan man trillade under spärren i april. Det innebär att partiet nu brutit den längre trend med små myrsteg utför ett sluttande plan som man var inne i under våren. Under sommaren har myrstegen gått åt andra hållet.

Den mest tydliga och hållbara trenden står nu Moderaterna för. Partiet har sakta men säkert klättrat uppåt sedan bottennivån i slutet på förra året. KD hamnade för första gången den här mandatperioden under sex procent, bröt därmed igenom sitt golv och möjligen kan det indikera början på en trendmässig nedgång. Centern står och stampar runt 8 procent, där har man legat hela mandatperioden. Liberalerna har parkerat under fyraprocentspärren. SD håller, som jag förutspådde i förra krönikan, på att konsolidera sig på en nivå som är högre än valresultatet men lägre än sin tidigare topp under mandatperioden. Vänstern är stabila något över sitt valresultat.

Kommentar

Det politiska läget stabilt verkar lugnt och stabilt. Det är också svårt att se något som skulle skaka om rejält. Regeringen och januaripartierna kan råka ut för ett eller annat nålstick om den oheliga oppositionskoalitionen av vänster och höger går ihop i någon fråga i riksdagen. Man kan få interna spänningar att hantera när det gäller Arbetsförmedlingen och LAS – avtalet. Men i huvudsak kan man nu fokusera på att beta av januariavtalet och hantera pandemin. Den senare bidrog i hög grad till att januaripartierna än en gång kunde samsas om en statsbudget. De knappa resurser som alltid brukar prägla ett budgetarbete var nu mindre knappa än någonsin. Något politiskt post-corona läge skymtar ännu inte.

Stefan Löfvens och Socialdemokraternas förhoppningar stiger nu säkert också om att kunna driva januarisamarbetet in i mål. Därmed skulle Löfven kunna gå in i valrörelsen som sittande statsminister och fortsatt socialdemokratisk partiledare.  

En av mina tidigare prognoser, att Miljöpartiet kommer att lämna regeringen i höst men stanna kvar i januarisamarbetet, har blivit mindre sannolik. Mitt scenario byggde mycket på Preem-frågan, att den skulle vara en smärtgräns för partiet. Dessutom en utmärkt fråga för partiet att lämna regeringen på. Nu har Preem dragit tillbaka sin ansökan, vilket säkert var mer än välkommet i Regeringskansliet. Men kanske inte i partiets ”rank and file” som hade hoppats på en kampfråga och möjligen också en liten extra krydda i det förestående språkrörsvalet. Migrationsfrågan finns kvar som sprängstoff i Regeringskansliet men är knappast lika fördelaktig för partiet att ta som förevändning för att tåga ut ur regeringen. Miljöpartiet sitter alltså just nu nog lugnt i båten, åtminstone tills språkrörsvalet är avklarat den 31 januari nästa år.

Centerpartiet sitter nog också lugnt som partner i januarisamarbetet. Liberalerna däremot har en ledning som inte riktigt gillar läget. Men det är svårt att lämna ett samarbete där man får det mesta som man pekar på. Liberalerna blir nog också kvar ett tag till i brist på skäl att lämna.

Därmed ser den politiska spelplanen ut att vara ganska fastlåst. Men det skulle förvåna mig om alla pjäser står kvar när vi går in i valrörelsen. Det finns för mycket sprängstoff i opinionssiffrorna för att partiernas strateger också skulle sitta lugnt. För eller senare är jag övertygad om att någon känner att man måste göra något för att skaka om. Jag hoppas det blir Centerpartiet och Liberalerna tillsammans, att centerpartisterna inte sitter för nöjda och liberalerna för rädda.

Om det hade varit val idag skulle det konservativa blocket (M+KD+SD) blivit mer än fem procentenheter större än regeringsunderlaget. Räknar vi bort Liberalerna som ligger under fyraprocentspärren skulle skillnaden bli hela 8,6 procent. Men trots detta skulle inte Ulf Kristersson kunnat räkna med att bli statsminister för här kommer Vänsterns 8,9 procent in och väger över på andra sidan.

Därför är Liberalerna viktiga för Ulf Kristersson. Med dessa på den konservativa sidan skulle det blocket med dagens siffror komma över 50 procent. På samma sätt blir det viktigt för mitten/vänstern att inte tappa Liberalerna. Det vore detsamma som att tappa regeringsmakten. Jag bedömer det som mest sannolikt att Liberalerna klarar fyraprocentspärren och därmed kommer in i riksdagen – i alla fall kan ingen på förhand räkna bort dem.

Liberalerna kan alltså få en helt avgörande roll i den nya regeringsbildningen. På samma sätt som Centerpartiet hade den rollen senast. Då spelade det ingen roll vilken sida Liberalerna valde. Centerns mandat räckte för att vågskålen skulle väga över åt ena eller andra hållet. Men trots Liberalerna i vågskålen blir Ulf Kristersson allra mest beroende av Sverigedemokraterna. På samma sätt kommer Stefan Löfven att bli mer beroende av Vänsterpartiet för att fortsätta som statsminister.

Nästa gång har Vänsterpartiet en ny ledare, allt tyder på att det blir Nooshi Dadgostar. Hon kommer att ha ett stort behov av att visa var skåpet ska stå. Det inte är sannolikt att Vänsterpartiet finner sig i samma förödmjukande behandling vid nästa regeringsbildning, som den Löfven med flera utsatte partiet för vid den förra. Den här gången kommer Vänsterpartiet att kräva reell makt.  

En Ulf Kristersson beroende av Sverigedemokraterna eller en Stefan Löfven beroende av Vänsterpartiet och där övriga partier måste inordna sig, ska det verkligen bli den tråkiga meny som väljarna har att plocka ur i valet 2022? Eller är det dags för ett tredje alternativ att börja formera sig. Den frågan borde var den viktigaste för Annie Lööf och Nyamko Sabuni att brottas med just nu. Sverige – En Marche.

Om liberalismen och den politiska mitten i Sverige inte ska marginaliseras av allt starkare höger- och vänsterkrafter, så som sker i flera andra länder, då är det kanske dags att göra något. Om inte januariavtalet ska bli den period då man segrade ihjäl sig, då krävs ny energi och ny entusiasm i det politiska arbetet. Då måste man ta ifrån tårna, ifrågasätta gamla låsningar och slänga in nya kreativa lösningar. Då handlar det inte om att före valet peka på Ulf Kristersson eller Stefan Löfven som statsminister utan peka någon helt annanstans.

Christer Hallerby

Liberalerna – reflektioner över ett parti med dilemman och en ofullständig strategi.

Publicerat av
Svara

Det blir ingen traditionell opinionskrönika den här månaden. Jag hoppas återkomma i oktober med en ny analys, när jag fått ordning på modellen samt dess indata och tidsserier. Jag fokuserar istället denna krönika på Liberalerna. Dilemma betyder enligt Wikipedia, en besvärlig situation där man tvingas göra ett val mellan två eller flera alternativ som vart och ett frambringar olika oangenäma följder.   

Partiet och partiledaren var tidigt uppe ur startgroparna efter sommaren. Man hade en bra mediaperiod i mitten av augusti, innan de andra partierna riktigt kommit igång. Förmodligen var det också det som gav utslag i Sifos och Ipsos mätningar, så att man gick fram jämfört med juni och nu hamnade strax över fyra procent. Bägge dessa mätningar gjordes under perioden 10 – 20 augusti. Detta styrker den tes jag hävdat tidigare. Nyamko Sabuni kan påverka siffrorna genom att synas mer. Hårt arbete ger resultat. Men det som hänt tidigare kommer förmodligen att hända igen, en aktiv period avlöses av en inaktivare och då dalar siffrorna igen. Enbart utspel leder inte till hållbara opinionsnivåer.

Den strategi som partiet och partiledaren nu följer är att fokusera på sakpolitik och egna förslag. Sommartalet som hölls den 12 augusti utgjorde inget undantag. En sympatisk framtoning med fokus på sakpolitik utan konfrontation med i princip någon. Nya bra och välmotiverade sakpolitiska förslag nu med fokus på förskolan. Men ingen polemik, ingen kritik, ingen ideologi. Jag vill se mer av den Nyamko jag minns från statsrådstiden 2006 – 2010 med en karisma som ”gick genom rutan”, kontroversiell och vass i repliken.

Det är svårt att kritisera någon för att hålla sig till sak, vara saklig och fokusera på sakpolitik. Men politik i en demokrati år också konfrontation, känslor och passion. Debatten är demokratins livsnerv, utan den blir allt en gråmelerad massa där inget lyfter sig över mängden. Det räcker inte med att framföra vad man själv tycker. För att göra skillnad måste man också kritisera och argumentera mot de som tycker annorlunda, gör annorlunda eller ingenting.

Övertygade liberaler älskar sin ideologi och är genuint oroliga för vad konservativa nationalister till höger eller socialister på vänsterkanten vill göra med samhället. Man får inte underskatta att det är kontrasterna mot de där andra, som gör liberalismen levande; som håller uppe engagemanget hos de redan övertygade; som kan övertyga nya medlemmar om att här finns det faktiskt en kamp som är viktig att ta. En liberal partiledare måste ha med en dos liberalism i sina stora tal, annars riskerar de att falla platt hur många bra sakpolitiska förslag som än läggs fram. Man kan inte hänga upp en klädhängare i tomma luften, hur fin och välpressad kostymen på den än är. Den landar i en oformlig hög tillsammans med de som tidigare gått samma väg.

Men med ideologiska markeringar och positioneringar kommer också de besvärliga frågorna. De som Sabuni och partiledningen inte riktigt vill ta tag i. Man måste bestämma sig för vilken sorts liberalt parti man vill vara.

Det finns i partiet onekligen en spänning mellan marknadsliberaler och socialliberaler, mellan högerliberaler och vänsterliberaler. Socialliberalerna pekar gärna på partiets historia med ledare som Bertil Ohlin och Bengt Westerberg. De skulle känna det som att partiet kidnappats om valet blir en utpräglad högerposition. Å andra sidan finns det de som har en bestämd uppfattning om att det är en högerliberal eller marknadsliberal position som är den som måste gälla, kanske delvis för att den vänsterliberala positionen i svensk politik nu anses upptagen av Centerpartiet och genom en sådan positionering låser man också tydligt in partiet i ett borgerligt samarbete.

I Danmark och Nederländerna finns tydliga exempel på hur liberala väljare har splittrats mellan partier med olika ideologiska inriktningar. I Nederländerna har högerliberala VVD länge varit det tunga regeringspartiet med socialliberala D66 i opposition. Men i den senaste regeringsbildningen efter valet 2017 arbetar man tillsammans i en koalition. Övriga partier är ett kristdemokratiskt parti och ett värdekonservativt parti. Alltså har regeringen en tyngdpunkt tydligt mer åt höger än åt vänster på den politiska skalan.

I Danmark har högerliberala Venstre haft statsministerposten i spetsen för flera borgerliga regeringar de senaste decennierna. Vänsterliberala Radikala Venstre har mestadels valt oppositionsrollen eller som perioden 2011 – 2015 varit koalitionspartner i regeringen till Socialdemokraterna. I dagarna har en mindre bomb briserat i dansk inrikespolitik där tidigare Venstre-ledaren Lars Løkke Rasmussen kommit med en ny bok där han är starkt kritisk mot den nuvarande partiledningen. Rasmussen har väl av svenska vänsterliberaler satts i skräckkabinettet efter sin invandringspolitik och efter att ha tagit parlamentariskt stöd från Dansk Folkeparti under den tid han ledde en minoritetsregering. Nu menar Rasmussen att framtiden för Venstre ligger i att närma sig de Radikale och Socialdemokraterna, inte minst för att stänga ute flyglarna från inflytande över regeringspolitiken. I Danmark finns det för övrigt ytterligare ett liberalt parti i folketinget – Liberal Alliance som profilerar sig som ett marknadsliberalt skattesänkarparti.

Det finns en risk att några i partiledningen nu tittar på de historiska politiska kartorna i Danmark och Nederländerna, kommer fram till att den högerliberala positionen där inneburit stora framgångar och att det finns möjligheter att konkurrera med övriga högerorienterade partier om borgerliga väljare. Det skulle i så fall innebära att man ger upp den socialliberala positionen till Centerpartiet. Jag tror detta vore ett misstag. Den konservativa nationalismens framväxt och andra tidstypiska utvecklingstrender gör att samhörigheten i den liberala familjen och mellan liberala partier nu ökar. Jag tror att det vi nu ser i Nederländerna och Danmark, där liberala partier närmar sig varandra, är tecken på detta.

Behöver verkligen olika nyanser av liberalism olika partier? Behöver man nödvändigtvis välja mellan en högerliberal och en vänsterliberal position? Vad skiljer en mer högerorienterad liberalism från en mer vänsterorienterad? Eftersom vi här utgår från höger/vänster skalan så handlar det om det den traditionella konflikten där ena sidan mest betonar låga skatter och den andra sidan mest betonar en fungerande välfärd. På senare år har även migrationsfrågan varit en vattendelare. Eller så har det handlat om betoningen av andra frågor, inte givna på höger – vänsterskalan, som till exempel miljöpolitiken. En följd av dessa politiska skillnader blir sedan ofta olika samarbetsstrategier, alltså val av politiskt sällskap som fördjupar klyftorna. Men utan tvekan är skillnaderna mellan olika liberala partier mindre än till konservativa och socialistiska partier.

På 1970-talet talade vi i Sverige om hur socialistiska och kommunistiska partier på vänsterkanten förökade sig genom delning. Partierna blev mindre och mindre, inflytandet till sist betydelselöst. Vilket var skönt för en liberal. Många till höger och till vänster skulle tycka så också om liberalismen gick samma väg. Vi bör inte ge dem den glädjen.

Nyamko Sabuni brukar säga att vara liberal är gott nog för henne. Det behövs inget tillägg för en tydligare positionering. Det är en bra utgångspunkt för en partiledare som vill leda ett bredare liberalt parti. Nästa steg är att presentera en framtidsvision som binder samman. Trots att Sabuni själv endast vill diskutera sakpolitik, så är den överskuggande frågan i partiet vem man regerar tillsammans med och avser regera tillsammans med samt vilka partier man kan förhandla med eller inte kan förhandla med.  Alla väntar på ”beskedet” inför nästa val.

Sabuni har varit tydlig med att partiet i god tid före valet 2022 ska tala om för väljarna hur man tänker agera i regeringsfrågan efter valet. Hon kommer inte att kunna svara ”Stefan Löfven”, då spricker partiet. Hon vill svara ”Ulf Kristersson”, men då kommer de besvärliga följdfrågorna. 

Men att bestämma sig för vilket liberalt parti man ska vara i framtiden är en betydligt större fråga än att peka ut en statsministerkandidat i valrörelsen. Och det är där partiledningen bör börja. Den första rekommendationen i den valanalys som gjordes efter valet 2018 var ”att formulera en tydlig målbild för vad vårt eget parti ska vara på medellång sikt, förslagsvis år 2030, och utifrån denna målbild ta fram en långsiktig strategi för att nå dit”.

Christer Hallerby

Opinionskrönika juli 2020

Publicerat av
Svara

Opinionskrönika juli 2020

Regeringspartierna S och MP backar medan alla andra partier ökar i opinionen under juni månad. Om vi undantar S så handlar dock alla förändringarna om tiondelar. Väljaropinionen är alltså relativt stabil. Det tyder på att vi är i ett post-corona stadium och väljarna avvaktar vad som kommer att hända nu. Om inte pandemin går in i en dramatisk andra-våg, så kommer fokus under hösten att ligga på budgetfrågor och ekonomisk återhämtning.

Väljaropinionen i juni 2020

 MLCKDSVMPSD
Juni 2019,63,17,76,429,79,23,519,3
Maj 2019,43,07,66,230,88,83,719,2
 +0,2+0,1+0,1+0,2-1,1+0,4-0,2+0,1
valet 1823,35,46,14,631,05,76,912,9

Men siffrorna för juni är mer spännande än vad en enkel blick i tabellen indikerar. Det framkommer som vanligt när vi tittar på trenderna. Två saker är särskilt anmärkningsvärda. Den första är att S uppåtgående trend nu är bruten, precis som jag förutspådde i min krönika förra månaden. Corona-effekten avtar och nu når man 29,7 procent, vilket är en nedgång med drygt 1 procent. Den andra är att SD nu planar ut efter en nedåtgående trend som varat sedan januari.

Jag ser det som troligt att båda dessa partier nått sina högsta noteringar under den här mandatperioden. Socialdemokraterna med 30,8 procent under förra månaden maj och Sverigedemokraterna med 25,1 procent i december 2019. För S väntar nu fortsatt nedgång men SD kan troligen hämta igen en del av det man tappat.

Moderaterna har hela våren smugit på i en uppåtgående trend i små steg.  Med en uppgång på 0,2 procentenheter till 19,6 procent är man nästan tillbaka på valresultatet. Men två av de underliggande mätningarna den här månaden registrerade en nedgång, vilket kan tyda på att trenden börjar svikta. Jag skrev för ett par kröniker sedan att ”inrikespolitiken post-corona” erbjuder ett drömläge för Moderaterna. Men då måste nog Kristersson börja leverera. Den strategiska inriktningen är att få till en moderatledd regeringen med Sverigedemokraternas stöd, före valet 2022 eller efter.  Men eftersom detta är så genomskinligt och inte heller förnekas av Kristersson, så handlar alla intervjuer med honom mer om Sverigedemokraternas politik än om Moderaternas. Kristersson spelar ned skillnaderna mellan partierna och gör allt för att Jimmie Åkesson ska framstå som en naturlig samarbetspartner. Problem och invändningar avfärdas mer eller mindre som larviga.

Ska M utnyttja sitt drömläge så krävs det betydligt mer av partiet och partiledaren. Det räcker inte med att framstå som en mer anständig variant av Sverigedemokraterna.

Det konservativa blocket M/KD/SD är nu återigen större än januarialternativet, vilket möjligen kan ge Kristersson lite självförtroende. Men är det i konservatismen som dagens moderater hör hemma? Vad står Moderaterna för idag under Kristersson ledarskap mer än att vara ett samlingsparti för allmänborgerliga väljare som absolut inte vill ha en socialdemokrat som statsminister? Finns det fortfarande plats för Carl Bildts internationalism, för Fredrik Reinfeldts tolerans, Anders Borgs liberalism och Gunnar Hökmarks Europaengagemang? Vilken är i så fall den röda tråden och idémässiga grunden? Var är den konkreta politiken?

Miljöpartiets trend med myrsteg utför ett sluttande plan fortsätter även denna månad och är nu den mest uthålliga trenden i materialet. Man ligger med 3,5 procent under fyraprocentspärren och det är svårt att se vad som skulle kunna vända på utvecklingen.  De kommer knappast att ges mera svängrum för egen politik i regeringen och i januarisamarbetet, än vad man redan fått. Väljer man istället att lämna regeringen så kan det bli politiskt kaos och då riskerar man att i väljarnas ögon sitta med Svartepetter när den runda i det politiska spelet som inleddes med januariöverenskommelsen avslutas. Men alternativet att hellre göra något än att sitta still i båten när den hela tiden tar in vatten ökar nog i attraktionskraft ju mer opinionssiffrorna dalar. Det pekar mot att vi får en regeringskris i höst.

Vad kommer att då att hända om Miljöpartiet beslutar sig för att lämna regeringen? Statsministerposten måste prövas på nytt. Den konstitutionella grunden för Löfven är att han leder en S/MP – regering. En ny talmansrunda tar då vid. Det mest troliga scenariot är att Miljöpartiet meddelar att även om man lämnar regeringen så ger man fortsatt stöd till Stefan Löfven som statsminister. Jag tror också att MP väljer att stanna kvar i januarisamarbetet. Detta ger Miljöpartiet fler politiska möjligheter utan att det för den skull försätta riksdagen i ett nytt regeringsbildarkaos. Man kan driva en egen linje i migrationspolitiken. Man behöver inte heller vara delaktig i rena regeringsbeslut om till exempel Arlanda och Preem.  

Både januarisamarbetet och Stefan Löfven som statsminister överlever alltså – ett tag till.

Christer Hallerby

Att förhålla sig till SD

Publicerat av
Svara

Frågan om hur Liberalerna ska förhålla sig till Sverigedemokraterna får det med jämna mellanrum att rejält bränna till i partiinterna Facebookgrupper. Nu senast var den tändande gnistan en intervju med Ulf Kristersson i Expressen den 5 juni. På frågan om SD skulle kunna få rollen som ett samarbetsparti till en framtida moderatledd regering där man förhandlar om budgeten, så svarar Kristersson: ”Det är ingenting jag utesluter alls utan jag tror vi kommer behöva diskutera budgetfrågor med många partier”.

På fråga från Expressen så kommenterar Nyamko Sabuni detta med: ”Då har han givit sitt besked nu. Liberalerna kommer att återkomma med besked i god tid inför valet 2022”. I interna debattfora har detta beskrivits som att Sabuni öppnar för budgetsamarbete med SD. Detta med den ytterst tveksamma logiken, att det man inte uttryckligen tar avstånd från, det förespråkar man. Genast är pajkastningen igång och klyftan i partiet ser ut att vara avgrundsdjup. Men debatten blir i hög grad en skenfäktning eftersom den framförallt bygger på tolkningar av motpartens åsikter och avsikter.

Jag tillhör dem som anser att vårt förhållningssätt till SD är något vi måste resonera om och att det finns ett handlingsutrymme där olika vägar kan och bör övervägas. Jag vet att för en del blir det tvärstopp redan här. Några tycker att det inte finns något att diskutera, SD ska isoleras och inga former av relationer mellan liberaler och sverigedemokrater tolereras. Andra tycker att vi inte ska lyfta locket på grund av sprängkraften i en sådan diskussion, låt det som måste ske göra det i tystnad. Men jag hoppas på att det också finns en lite större grupp partimedlemmar som är öppnare och som vågar problematisera kring en del av frågeställningarna som har med SD att göra.

För att inte bli en fortsatt skenfäktning bör vi ha några ingångsvärden att utgå från. Jag tar därför risken att i det följande presentera min analys och några tydliga ställningstaganden. Jag vill understryka att detta helt och hållet är mina egna överväganden som vare sig är testade eller förankrade med någon annan.

Partistyrelsen har varit tydlig med att vi före valet 2022 måste ha ett klart besked till väljarna om hur vi ser på framtida regeringssamarbeten och hur partiet avser att agera efter valet. Det är uppenbart att Moderaterna i och med Kristerssons svar på frågan i Expressen om budgetsamarbete gjort en tydlig positionsförflyttning i förhållande till vad som har gällt tidigare. Det är också uppenbart att M är splittrade. På flera håll i landet har partiet inlett organiserat samarbete med SD i strid med vad som (åtminstone tidigare) gällt i centrala direktiv. Detta är något som vi i Liberalerna måste ha med i bilden, bland annat när vi diskuterar förutsättningarna för framtida allianssamarbeten nationellt samt i kommuner och regioner.  Med andra ord, vårt förhållningssätt till SD påverkar också vårt förhållningssätt till andra partier, inte minst till samarbetet i Alliansen.

Nationellt ingår vi nu tillsammans med Centern i det parlamentariska underlaget till S/MP – regeringen. Det var mycket just förhållningssättet till SD som styrde att det blev den lösningen. En moderatledd regering (i vilken konstellation det vara månde) bedömdes bli för beroende av SD för att kunna tolereras. En minoritet på Liberalernas partiråd var dock av en annan uppfattning. Men Alliansen lever i hög grad i flera regioner och kommuner, ibland i minoritet. Sverigedemokrater ”hanteras” dagligen av liberaler på den lokala nivån. På en del håll har detta lett till intern debatt, konvulsioner och till och med hot om uteslutningar.

Frågan om förhållningssättet till SD har stor sprängkraft i partiet. Just därför måste vi diskutera den. Vi måste också diskutera och problematisera kring begreppet ”budgetförhandlingar”.

Det finns många åsikter om hur man ska beskriva Sverigedemokraterna. Det finns en släktlinje mellan våldsbejakande högerextrema rörelser som Bevara Sverige Svenskt (BSS) och dagens parti. Men det finns också andra rötter. De fyras gäng med Jimmie Åkesson i spetsen, som så småningom tog över partiet, var alla lundastudenter som fann varandra kring en nationalistisk ideologi och värdegrund. En viktig rekryteringsgrund när partiet började sin framväxt i Skåne var kommunala tidigare missnöjes- och intressepartier som Skånepartiet, Kommunens Väl (i flera kommuner) och Pensionärspartier. Den gemensamma nämnaren mellan alla de här grupperna var ett starkt motstånd mot invandringen. Idag kan man knappast klassa partiet som våldsbejakande. Man har på senare år också klippt av flera nazist- och fascistanstrukna personer.

Men det man definitivt kan säga är att Sverigedemokraterna är en del av den mäktiga våg av nationalism och populism som på senare år växt sig allt starkare och blivit en global kraft. Partiet är en gren på ett träd som omfattar bland andra Le Pen och National front i Frankrike, italienska Lega, Alternativ för Tyskland, ledare i östra EU som Ungerns Orbán och Polens Kaczyński. Här finns också grenar med Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet i Norge, Sannfinländarna även om deras rötter är mer renodlade missnöjespartier än SD:s. Det går också att hit hänföra ledare som Putin i Ryssland, Trump I USA, Bolsonaro i Brasilien, Erdoğan i Turkiet.

En del av de uppräknade skulle säkert protestera att nämnas i sällskap med några av de andra.  De europeiska partierna har ju inte heller kommit överens om att formera en enda gemensam partigrupp i EU – parlamentet. Men det finns flera tydliga gemensamma drag. Alla står på en grund av nationalism och populism. Traditionella värden som skapat och präglat nationella särdrag och en nationell kultur påstås hotade av kosmopolitiska idéer och invandring. Vanligt folk kommer inte till tals, istället är det en liberal elit med idéer om allas lika värde, öppna gränser och internationellt samarbete som styr utvecklingen. Populisten för folkets talan, inte hela folkets men det verkliga folkets, de som vet hur det är och har en nedärvd rätt till nationens välstånd. Det är möjligt att både sänka skatterna och öka utgifterna så att vanligt folk får det bättre. Det som ska stoppas är elitens spenderande av skattemedel på utlänningar, konstig konst och internationellt samarbete.

När nationalpopulisterna väl kommer till makten så förändras demokratins verktyg, som Ivan Krastev beskrivit, från att användas i en politik för inkludering till en politik för exkludering. I stället för liberal mångfald så utvecklas ett majoritetens förtryck.  Den liberala maktfördelningsmodellen demonteras; den politiska styrningen av domstolorna ökar; media, den politiska oppositionen och civilsamhället drabbas av restriktioner. Internationella institutioner och regelverk ses som hinder när den nationalistiska agendan ska drivas igenom. Utländsk import ges skulden när inhemska jobb försvinner. Den fria kulturen motarbetas. Populisten blir gärna smakdomare i allt från public service tv till muséer och offentlig konst, eftersom hen känner folksjälen bättre än någon annan.

Det finns naturligtvis vissa skillnader mellan populistiska partier, det finns också grader i hur långtgående man driver den nationalistiska omvälvningen. Men det finns ingen anledning tro att Sverigedemokraterna på ett avgörande sätt skulle avvika från sina internationella syskon och kusiner. Om ett sådant parti kommer i regeringsställning bör Liberalerna befinna sig i opposition och vice versa. Det innebär bland annat att jag inte kan se något läge där det är rimligt för Liberalerna att ingå som ett liberalt alibi i ett i övrigt konservativt regeringsblockblock bestående av M, KD och SD.

När vi då kommer till frågan om budgetförhandlingar kan det följaktligen aldrig bli aktuellt att i en regering förhandla en budgetproposition. Om bägge partierna skulle befinna sin i opposition finns det heller ingen som helst anledning att göra gemensam sak med en budgetmotion.

Men det är god folkpartitradition att använda parlamentarismens möjligheter att driva igenom så mycket liberal politik som möjligt. Att inte använda en riksdagsmajoritet för att till exempel skydda valfriheten i välfärden eller införa en allmän arbetslöshetsförsäkring är dumt och skulle bli alltför svårförklarligt för väljarna.

Min uppfattning är att det politiska innehållet och genomslaget för liberala idéer och förslag alltid måste komma i första hand. Frågan om vilka vi samarbetar med blir därmed en andrahandsfråga, om än en icke oviktig sådan. Liberalerna har en värdegrund som bör omöjliggöra regeringssamverkan såväl som majoritetssamarbeten i kommuner och regioner både med Sverigedemokraterna och med Vänsterpartiet. Men i riksdagen liksom i kommunfullmäktige är det alltid flertalet (majoriteten) som avgör vilket beslut som fattas i en viss fråga. Alla röster väger lika mycket, det kan aldrig vara fel att hamna på samma sida som V eller SD såvida det sakpolitiska innehållet är det bästa möjliga från liberala utgångspunkter – vi kan inte springa ifrån vår egen politik för att sällskapet är fel. Det bör inte heller vara fel att jämka och justera för att få fram en majoritet för en lösning som blir så bra som möjligt.

Det är omöjligt att beskriva vad den hållning som jag förespråkar skulle innebära i alla olika situationer som kan uppkomma i praktiken. Verkligheten är alltför mångfacetterad för att det skulle vara meningsfullt att försöka få ihop en sådan lista. Men att budgetsamtal i den meningen att man diskuterar enskildheter i en lagd budget i riksdagens utskott måste betraktas ligga inom ramen för vad man kan göra.

Man skulle också kunna ta en hypotetisk situation i en kommun. I kommunen i fråga fick varken Alliansen eller de röd/gröna majoritet men Alliansen blev störst och formerar på den grunden ett styre i minoritet. Man lägger sin budget med oförändrad skattesats och ett balanskravsresultat (överskott) på 1,5 procent. Socialdemokraternas budget innebär en skattehöjning på 50 öre, ett balanskravsresultat på 0,5 procent och därtill en del utgiftsåtagandet som av styret bedöms som underskattade. Vid kontakt med S så framstår skattehöjningen som inte förhandlingsbar. Alliansen bestämmer sig då för att en sonderande kontakt med SD är rimlig. Partiet säger sig villigt att stödja Alliansens budget om man får igen sitt krav på att återöppna en fritidsgård samt några smärre ytterligare utgiftsökningar. Parterna förhandlar sig fram till en lösning med oförändrad skattesats, ett balanskravsresultat på 1 procent och en återöppnad fritidsgård. Var detta en rimlig lösning? Jag tycker det.  

Till sist: Viktigast när det gäller förhållningssättet till Sverigedemokraterna är att debattera mot dem, ständigt ställa liberalismens idéer och värdegrund mot nationalismens navelskådande och populismens förenklingar. Den policy eller strategi av ignorering som tidvis gällde under Alliansregeringen var en katastrof. Ignorering av deras folkvalda ledamöter är inte heller bra. Det finns bara ett sätt att göra Sverigedemokraterna mindre och det är att övertyga deras väljare om att de bör rösta på andra partier. Då bör vi lyssna och bemöta, alltså slås med argument, samt uppträda som konstruktiva parlamentariker. Något som goda liberaler alltid gjort och bör göra.

Christer Hallerby

Opinionskrönika juni 2020

Publicerat av
Svara

Socialdemokraterna fortsätter sin uppgång i opinionen även i maj. Den här månaden stannar ökningen på 1,4 procentenheter (pe) och man når totalt 30,8 procent. Under coronakrisen har man dock ökat totalt med 7,6 pe sedan bottennoteringen i februari på 23,2 procent. Samtidigt fortsätter SD sin tillbakagång och tappar 1,5 pe.

I övrigt handlar det om marginella förändringar. Anmärkningsvärt är att Liberalerna med 3,0 procent får sin lägsta siffra någonsin. Under maj tappade partiet ytterligare 0,4 pe.

Väljaropinionen i maj 2020

 MLCKDSVMPSD
Maj 2019,43,07,66,230,88,83,719,2
April 2018,73,47,76,129,49,03,820,7
 +0,7-0,4-0,1+0,1+1,4-0,2-0,1-1,5
valet 1823,35,46,14,631,05,76,912,9

Vårens trender fortsätter också i maj. Den längsta och tydligaste står SD för som nu går tillbaka för femte månaden i rad. Den nedåtgående trenden påbörjades innan coronapandemins utbrott. Man bör dock var uppmärksam på att SD:s siffror fortfarande ligger klart över valresultatet. S är också inne i en trend som stått sig hela våren. Det stora skuttet på 6 pe gjorde man under april. Även M har nu ökat fem månader i rad men i betydligt mer modesta steg. Nu ligger man dock endast några tiondelar under valresultatet. V är stabila på nivån 8 – 10 procent. MP:s nedåtgående trend håller också i sig även om förändringarna för varje månad inskränker sig till tiondelar av procent. Men fortsätter detta ett tag till så har man snart tappat hälften av det stöd man fick i valet och för andra månaden i rad ligger man nu under 4-procentspärren.

Där ligger också Liberalerna parkerade. Nu har man dessutom brutit igenom sitt tidigare golv, vilket brukar indikera början på en nedåtgående trend. Partiet är nu dock så litet att det är tveksamt om det finns kraft i en sådan trend. Rimligen ligger man på en bottennivå. Frågan är om det finns kraft att ta sig uppåt.  

När det gäller de politiska blocken så har Socialdemokraternas kraftiga uppgång förändrat kartbilden en del. Regeringsunderlaget med S, Mp, C och L är nu återigen större än det konservativa blocket M+KD+C. S bidrar också till att de rödgröna ökar. Alliansen ligger långt efter. Jag skrev förra månaden om Liberalismens kris. L+C tappar även denna månad.

Analys

Jag fokuserar den här månaden särskilt på Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Den stora frågan är ju hur hållbar den socialdemokratiska uppgången är. Utan tvekan beror den på corona, några andra förklaringsgrunder finns inte (se min opinionskrönika för april). Det är ett genomgående mönster i Europa att största partiet i sittande regeringskoalitioner fått ett ökat stöd, oavsett vilken strategi man valt. I Sverige är det också uppenbart att svenska folket gillat den svenska strategin, inte minst är tankefiguren ”en särskild svensk modell som sticker ut” attraktiv.

Men den typen av stöd är opinionsmässig färskvara. Socialdemokratin måste fortsätta att leverera för att behålla den nivå man uppnått idag. Det kan bli svårare när nu andra länder öppnar upp, när utvärderingen och jämförande studier av olika strategiers effekter kommer igång, när det partipolitiska stilleståndet bryts och vi istället får en öppnare och fränare debatt.

Till detta kommer att regeringssamarbetet med Miljöpartiet och januarisamarbetet med Centern och Liberalerna nu går in i en besvärligare fas. Flera kontroversiella sakfrågor lämnar beredningsfas och går över i beslutsfas. Det gäller till exempel migrationspolitiken, försvarspolitiken och lagen om anställningsskydd. Hela den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken måste också omprövas efter att allt har skakats om under corona-krisen. Det kommer minst sagt att bli en spännande process innan nästa statsbudget klubbas i riksdagen i november/december. Det är inte långt kvar tills regeringen ska lägga sin budgetproposition i september.  

Regeringsdugligheten kommer att sättas på hårda prov. Och oppositionen – både till vänster och till höger – kommer att göra allt man kan för att dessa prövningar ska bli så besvärliga som möjligt. Den bräckliga regeringen och det ännu bräckligare regeringsunderlaget är inte den organisatoriskt stabila lösning man skulle önska i statens ledning för att hantera de utmaningar som kommer. Detta kommer att påverka opinionssiffrorna inför nästa val, en utveckling som i sin tur kommer att skapa en egen dynamik.

Mitt grundtips är att S nu ligger på den högsta nivå som man kommer att uppnå den här mandatperioden. Möjligen räcker kraften i den uppåtgående trenden också till en förstärkning i juni men sedan bör partiet ha nått sin peak. Min analys förra månaden om ett drömläge för Moderaterna kvarstår.

En annan stor fråga är hur SD kommer att hantera situationen. Det bör betonas att partiet fortfarande har ett betydande väljarstöd och dessutom noterar siffror klart över valresultat. Men man har egentligen aldrig riktigt prövats i en nedgångsfas som den man är inne i nu. Man är inte heller ensamma. De närstående partierna i Danmark och Norge som ju tidigare legat före SD i sina utvecklingskurvor och nått betydande inflytande över regeringspolitiken, tappar också stöd.

I Danmark är ”Dansk Folkeparti” inte längre det parti man en gång varit. I folketingsvalet 2019 tappade man kraftigt till 8,7 procent (från 21,1% 2015). Den nivån, med någon förstärkning, låg man sedan också på månaderna efter valet. Men under corona har kräftgången fortsatt. Nu är man ner på 7 procent i mätningarna.

Genomgående i analyserna efter var valet var bedömningen att DF hade segrat sig till döds. Den valvinnande socialdemokraten Mette Frederiksen var i valrörelsen tydlig med att invandringspolitiken (utlänningspolitiken) inte kommer att liberaliseras. Och utan sin paradfråga var det inte mycket kvar i skafferiet som DF hade att erbjuda väljarna.  

I Norge lämnade Fremskridspartiet regeringen i januari. Regeringen hade då beslutat att hämta hem en norsk-pakistansk kvinna och hennes sjuka barn från ett läger i Syrien. Frp:s ledare Siv Jensen menade att det beslutet fick bägaren att rinna över. Och det var säkert just det – att tvingas till den kompromissen som fick bägaren att rinna över. Frp orkade inte regera längre, att ta ansvar och kompromissa. Politiken blev för grå och gav inte möjligheter för Frp att profilera sig. Man gav dock stöd till Höyres Erna Solberg att fortsätta regera tillsammans med Venstre.

I den första opinionsmätningen som kom i början av februari så gick Frp kraftigt framåt med 5,7 pe till 16% (Aftenposten/Norstat). Samtidigt gick H tillbaka med 4,1 pe till 18,3%.

Men coronakrisen vände på den utvecklingen. I mätningen som presenterades i början på maj har Frp tappat till 10,1% medan H har gått fram kraftigt till 26,5%. Frp har alltså tappat 6 pe under krisen.

Erfarenheterna från Danmark och Norge kommer säkert att prägla SD:s agerande framöver. En första prövning är arbetet i migrationspolitiska kommittén som ska formulera sina slutsatser efter sommaren. Hur mycket en del andra partier än närmar sig SD så kommer de säkert att sträva efter en egen unik position. Med andra ord, ju mer de andra partierna strävar efter att sudda ut skillnaderna i förhållande till SD, ju längre höger ut pressar man partiet. Men det absolut största frågetecknet är om SD har kraft, kreativitet och förmåga att utveckla en ny stark politisk profilfråga. Kultur och svenskhetspolitik kommer knappast att räcka. Gängkriminaliteten och situationen i våra förorter ligger nära till hands. Egentligen är det bra om Moderaterna ger SD så lite utrymme som möjligt här. Då kan andra partier, till exempel Liberalerna, fokusera på positiva utvecklingsfrämjande åtgärder istället.

Precis som för Socialdemokraterna är mitt grundtips att SD haft sin opinionsmässiga topp den här mandatperioden men man bör inte räkna ut partiet. Rimligen kommer man att ligga kvar en bit över valresultatet. Det enda som skulle kunna ändra på detta är att dynamiken i regeringsfrågan får en del av de sympatisörer SD har till låns att återvända till M och S.

Christer Hallerby

Trendiga Hörby

Publicerat av
Svara

Hörby var en av tre sydsvenska kommuner där Sverigedemokraterna fick KS – ordförande posten efter valet 2018. De andra två var Sölvesborg och Bromölla. Senare har även Bjuv tillkommit.  I Hörby blev man största parti i valet med stöd från var tredje väljare. Med hjälp av valsamverkan med Moderaterna och det lokala pensionärspartiet SPI blev sedan Cecilia Bladh in Zito (SD) vald till kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande. I praktiken är det idag ett samstyre mellan SD och M som har makten. Partierna la i höstas fram en gemensam budget och M refererar på sin hemsida konsekvent till ”vi och SD”.

I Hörby har SD inte drivit egna profilfrågor lika hårt som i Bromölla med böneförbud för anställda i kommunen och som i Sölvesborg med dess stopp för inköp av utmanande samtidskonst och inskränkningar i bibliotekens köp av böcker på utländska språk. Istället har Hörby uppmärksammats för att det varit ordentligt turbulent i kommunens organisation. Alla chefstjänstemän och flera mellanchefer har slutat och med många tomma stolar försöker styret nu driva igenom en ny organisation med en samlad superförvaltning direkt under kommunstyrelsen. En del dribblingar när det gäller offentlighetsprincipen har också uppmärksammats av media. Detta är ju ett känt mönster från andra länder att när högerpopulister tar över gör man allt för att begränsa oppositionens möjligheter till inflytande samt utomstående aktörers möjligheter till insyn och granskning av maktens utövande.

Jag tänker följa utvecklingen i Hörby framöver. Det främsta skälet är att det är intressant att följa SD som maktparti, särskilt i koalition med Moderaterna. Men ett bidragande skäl är att jag är uppvuxen på orten, tills jag blev fjorton och familjen flyttade 1965. Det gör mig nyfiken, hur hamnade Hörby här, i SD:s avantgarde. Den gamla köpingen mitt i Skåne med liberala köpmanna- och marknadstraditioner. Där man väl röstade folkpartistiskt om man inte var med i facket och därmed socialdemokrat – eller minns jag fel?

Redan när jag tittar i valstatistiken hittar jag något intressant. Hörby är trendigt, ända sedan andra världskriget blåser valvindarna särskilt kraftigt här i Skånes mitt. En framgång i de nationella valen ger många gånger en ännu större framgång i Hörby. Denna sanning gällde för den gamla köpingen såväl för den nya större kommunen där en stor del av jordbruksbygden som förr var Hörby socken ingår. Socialdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Moderaterna och Sverigedemokraterna har alla i något eller några riksdagsval blivit största parti. Väljarna är inte särskilt trogna. De rör sig ganska lätt mellan partierna.

  • Det stämmer att man i Hörby köping gillade Folkpartiet. Redan i det första valet partiet ställde upp i efter att ha bildats 1934 blir man största parti. Man når 39,4 procent i andrakammarvalet 1936. Det är betydligt högre än de 12,9 procent partiet får ihop nationellt och de 9,6 procent man når i Malmöhus län. Det är också en betydande framgång i förhållande till vad de två föregångarna, det liberala partiet och de frisinnade fick i Hörby föregående val 1932 – 28,6 procent.
  • Men 1940, det första krigsvalet, gör Hörby som riket i övrigt och ger Socialdemokraterna och dåvarande statsministern Per-Albin Hansson ett kraftigt stöd. Socialdemokraterna ökar i Hörby med drygt 17 procentenheter till 46,2 procent och blir största parti.
  • Första efterkrigsvalet, den stora planhushållningsstriden 1948, blir en stor framgång för Bertil Ohlin och Folkpartiet. Nationellt når man 22,8 procent. I Hörby slår pendeln ännu kraftigare och här får partiet sitt historiskt högsta stöd med 44,1 procent och blir återigen största parti.
  • I valet 1952 fortsätter Folkpartiet framåt nationellt och vinner ytterligare ett par procentenheter. Men i Hörby vänder det. Man tappar 4 procentenheter till Socialdemokraterna som nu återtar positionen som störst i Hörby. Sedan fortsätter de här två partierna att dominera under hela tvåkammarriksdagens återstående tid. Folkpartiet återtar ställningen som största parti under ett par mandatperioder. Men efter ATP-striden i slutet av 1950-talet så är det Socialdemokraterna som är störst. Men bägge partierna tappar stöd medan framförallt Centern växer.
  • I det första valet till enkammarriksdagen 1970 händer det. Ett nytt parti, Centerpartiet med sin nyvalde partiledare Torbjörn Fälldin, blir största parti i Hörby. Man får hela 38 procent. Det är kraftigt mycket högre än den siffra man når nationellt – 19,9 procent. Framgången fortsätter nästa val 1973 när man i Hörby når 48,2 procent, fortfarande långt mycket högre än det nationella resultatet på 25,1 procent. I nästa val 1976 går man tillbaka något både nationellt och i Hörby, men det kompenseras med att Fälldin nu blir statsminister i den första icke-socialistiska regeringen i Sverige på 44 år.
  • Centerpartiet blir största parti i Hörby i sammanlagt sex val från 1970 till 1985. Den borgerliga regeringen förlorade regeringsmakten 1985 och från och med 1988 återtog Socialdemokraterna positionen som största parti också i Hörby. Den positionen behåller man sedan i ett par decennier. Siffrorna i Hörby närmar sig också mer och mer de nationella snitten, även om Socialdemokraterna ofta hamnar något lägre än i de nationella valresultaten.
  • Socialdemokraterna blir störst i Hörby även 2006, när Alliansen vinner regeringsmakten. Men 2010 när Alliansen får förnyat förtroende händer det, Moderaterna blir största parti. Man går fram med 6,5 procentenheter jämfört med 3,9 nationellt.
  • Men M:s plats på tronen blir kortvarig. Valet 2014 är S åter störst i Hörby. Men ändå med en historiskt låg siffra för ett parti i den positionen 24,9 procent. Ett annat nytt parti hade redan i valet 2002 börjat knapra på de andra partiernas väljarstöd.
  • Första gången Sverigedemokraterna noteras med något nämnvärt stöd i Hörby är 1998, då får man stöd av 0,9 procent av de röstande (nationellt fick SD då 0,4%). Valet 2002 når man i Hörby 5,6 procent (1,4). Nästa val 2006 är man uppe i 8 procent (2,9). Valet 2010 når man 14 procent (5,7). Valet 2014 landar resultatet på 27,4 (12,9). I valet 2018 blir man då största parti med 35,4 procent, vilket kan jämföras med det betydligt lägre nationella resultatet på 17,6 procent. Utvecklingskurvorna (också jämfört med det totala resultatet i Skåne Västra) framgår av nedanstående diagram.

Mönstret går alltså igen. Pendeln slår återigen till kraftigare i Hörby. Sverigedemokraternas stöd är exceptionellt högt både om vi jämför med den nationella utvecklingen och med övriga Skåne. Det jag redovisat är väljarstödet till riksdagen. Men utvecklingen i kommunvalen är densamma och nu styr alltså SD kommunen tillsammans med Moderaterna. Det är uppenbart att man vill använda makten till att ändra organisationen, få mer lojala tjänstemän, minska oppositionens möjligheter till insyn och inflytande och försvåra för medierna att granska. Men sedan då? Och vad kommer Hörbyborna att tycka om detta?

Christer Hallerby

Opinionskrönika maj 2020

Publicerat av
Svara

Väljarstödet för Socialdemokraterna ökar kraftigt under coronakrisen. Skillnaden mellan mars och april är sex procentenheter (pe). Det är den största förändringen för ett enskilt parti under en enskild månad jag har i mina siffror sedan jag började göra månadsvisa sammanvägningar (en poll of polls) av förekommande opinionsmätningar 2010.

Men uppgången motsvaras inte av en lika dramatisk nedgång för något annat parti. S tycks dra väljarstöd över hela det politiska fältet, något färre osäkra kan också noteras i mätningarna. Det är endast Moderaterna som lyckas försvara förra månadens nivå. Alla andra partier förlorar stöd, mest Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet med 1,7 pe vardera. Liberalerna och Miljöpartiet ligger båda under fyraprocentspärren.

Ser vi på de längre trenderna så får nu SD lägre siffror för fjärde månaden i rad. Deras nedåtgående trend inleddes alltså före corona – krisen. MP:s trend är också tydligt nedåtgående även om förändringarna sker i små steg. Moderaterna är sedan årsskiftet i en svag uppåtgående trend.

När det gäller olika blockbildningar så är högerblocket (M, KD och SD), trots S starka frammarsch fortfarande större än regeringsunderlaget. De röd/gröna är fortsatt större än Alliansen. När det gäller båda dessa jämförelser så är det framförallt de liberala partierna (eller mittenpartierna om man så vill) som utgör den svaga länken. L och C har sedan valet tillsammans tappat 3,1 procent. Det är kris för liberalismen i Sverige (mer om detta i analysen nedan).

Kommentar

Coronakrisen har stärkt Socialdemokraterna och Stefan Löfvens ställning både inom och utom partiet. Det är framförallt svenska folkets förtroende för hur myndigheterna hanterat corona som spillt över på S. Detta är inte unikt för Sverige utan krisen har i princip gynnat regeringar i alla länder. Men jag tror också det har betydelse att den svenska strategin sticker ut. Svenskarna, särskilt socialdemokraternas väljare, gillar tanken på Sverige som annorlunda och bättre än andra.

En nyckelfråga är naturligtvis hur hållbar den här uppgången är. Det beror i hög grad på eftermälet och hur den politiska dynamiken utvecklas när fokus framöver mer och mer kommer att ligga på samhällsekonomi och arbetsmarknad. Här ligger också moderaternas och Ulf Kristerssons stora chans. Nu kan man verkligen återta rollen som det ledande oppositionspartiet, eftersom just de här frågorna kommer att komma i centrum betydligt mer än frågor som migration och brottslighet som ju framförallt gynnar SD. Ulf Kristersson har också grundat väl. Han har klarat balansen som ansvarstagande oppositionsledare under krisen, balanserat mellan uppslutning bakom regeringen och flera egna utspel – även om det blivit lite löjligt ibland när han krävt sådant som redan varit på gång i Regeringskansliet. Sammantaget kan post-corona situationen utvecklas till ett drömläge för Moderaterna.

Socialdemokraterna har fastställt tidpunkten för nästa partikongress till den 12 – 16 maj 2021. Debatten om Löfvens vara eller inte vara som partiledare har helt avstannat och vi kan helt avfärda tanken på en extrakongress för att välja ny partiledare. Nu är säkert läget sådant att Löfven själv avgör om han vill ge sig in i ytterligare en valrörelse eller inte. Han har gott om betänketid. Det bör räcka med ett besked i slutet av det här året för att partiet ska hinna med en ordentlig process inför ett eventuellt partiledarval i maj nästa år.

Drömläget för M är naturligtvis också ett drömläge för S. Ekonomi och arbetsmarknad med ett tydligt tillägg av fördelningspolitik är hemmaplan för partiet. Det kan mycket väl utvecklas till en traditionell valrörelse 2022 med två traditionella huvudkombattanter. Det som talar mot detta är att både Löfven och Kristersson har brister när det gäller karisman och förmågan att ”gå genom rutan”. Här ligger de andra partiernas och partiledarnas chans. Det finns utrymme att överraska. (Det kan dock vara just den insikten som trots allt gör att S byter partiledare om ett år – i så fall förändras den politiska spelplanen väsentligt).  

De partier som betecknar sig som liberala – Liberalerna och Centern – har nu tillsammans ett väljarstöd på elva procent. Klart lägre är valresultatet och klart lägre än de förhoppningar som funnits inom partierna om en nystart efter partiledarvalet (L) och ett fortsatt politiskt momentum (C). Men det är egentligen inte konstigt att liberalismen är i kris efter alla kriser. Sedan 2008 finanskris, klimatkris, migrationskris och coronakris. Det har varit lätt för liberalismens fiender till höger och vänster att skylla mycket i den politiska utvecklingen på liberala idéer, liberala värderingar och liberal politik. För liberaler räcker det inte med att påstå att globalisering, marknadsekonomi, internationell handel, öppna gränser, mänskliga rättigheter samt nationella och internationella demokratiska institutioner skapar fred, rättvisa och välstånd. Det måste visas att det är sant också och förklaras hur allting hänger ihop.

Liberalismens budskap är komplicerat. För Liberalerna kommer det inte i längden vara en framgångsrik strategi att endast fokusera på sakpolitik. Liberalismen som idéstruktur och samhällsmodell måste lyftas fram. Man måste ta den ideologiska striden.   

Jag litar inte riktigt på Centern här. De har flera strategiska vägval. Jag är helt övertygad om vi från det hållet kommer att få mera tal om närodlad och härgjort, mindre om globalisering och frihandel. Återstår då Liberalerna. Ett tungt ansvar för ett litet sargat parti med små resurser.

Christer Hallerby