Kategoriarkiv: Liberal ideologi

Liberalernas ideologiska rötter – och deras betydelse idag.

Publicerat av
Svara

För ett par veckor sedan inledde jag en diskussion på Liberal Salong i Simrishamn om Liberalernas ideologiska rötter och deras betydelse idag. Ned följer mitt anförande i något redigerad form.

Veckan innan Ryssland startade kriget mot Ukraina träffades Putin och Xi Jinping i Peking i samband med OS. I den kommuniké som presenterades efter möte är det uppenbart att deras gemensamma fiender inte är länder och territorier, utan det är liberalismen, liberal demokrati och västerländska värderingar.

Det är inget militärt hot från Väst, från NATO, som fått Putin att invadera Ukraina och Xi att hota Taiwan. Något sådant har inte funnits. Nej det är hotet från den liberala demokratin, att den sprider sig. Den är ett dödligt gift för diktaturer, för auktoritära regimer. Det är det giftet som får Putin att förgifta och fängsla oppositionsledare som Navalnyj och Xi att med våld stampa ner demokratirörelsen i Hongkong.

I kommunikén från mötet pekas så kallade färgrevolutioner ut som särskilt farliga. Alltså människor i breda koalitioner som går ut på gator och torg för att demonstrera och protestera. Som den orangea revolutionen i Ukraina eller protesterna i Belarus som nästan fick Lukasjenko på fall för ett par år sedan. Putin och Xi är rädda för att sådant ska inspirera, sprida sig över gränserna och därmed också underminera deras egen maktställning.

I den liberala demokratin har människor rättigheter. Möjlighet att yttra sig fritt, bilda politiska partier och ställa upp i val. Rösta bort sina ledare. För en diktator eller autokrat så måste sådant förhindras till varje pris, stoppas i sin linda.

Liberalismens och partiet Liberalerna har ett komplext rotsystem som växt och förgrenat sig under flera sekler. Jag ser framförallt tre tjockare rottrådar som dominerar. Det är den konstitutionella liberalismen, alltså frihet och demokrati, det är humanismen (människovärde, medmänsklighet och bildning) och det är den ekonomiska liberalismen också kallad för marknadsliberalismen. Så när någon säger att den är liberal eller har liberala värderingar så kan det betyda väldigt olika saker – man kan betona olika delar av liberalismen olika mycket. Men just i Folkpartiet, numera Liberalerna, så har de här tre rottrådarna förenats till en ideologisk helhet. 

Den liberala demokratin är inget färdigt koncept utan något som växt fram genom åren. En av rötterna går till upplysningstidens idéer om människors lika värde och franska revolutionen då man vände sig mot kungligt envälde och ståndsprivilegier.

Grunden i den Liberala demokratin, som den definieras idag, ligger naturligtvis i den allmänna rösträtten och att ett lands styre ska baseras på folkviljan. I början på förra seklet var detta den svenska liberalismens viktigaste fråga och engagemanget i rösträttsrörelsen var stort. Men det dröjde till 1918 och en liberal/socialdemokratiska regering med Nils Edén som statsminister innan Sverige fick en allmän och lika rösträtt.

Men majoritetsval garanterar inte individens rättigheter. Rösträtten måste kompletteras med mänskliga rättigheter för att inte riskera majoritetens förtyck av individer och minoriteter. John Stuart Mill skrev 1859 boken ”Om Friheten” som bland annat lyfte yttrandefriheten i ett klassiskt citat ungefär: ”om endast en enda person hyser en åsikt så har majoriteten likväl inte rätt att tysta denna ende”. Sverige fick inte grundlagsfästa fri- och rättigheter förrän 1974, då efter en lång kamp av inte minst folkpartisten Per Ahlmark. Innan dess kunde yttrandefriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten, föreningsfriheten och religionsfriheten, upphävas med ett enkelt riksdagsbeslut.

Andra saker som idag anses ingå i en liberal demokrati är ett oberoende rättsväsende, fria, oberoende medier och skydd för minoriteter.

Ungerns Viktor Orbán tillhör dem som kritiserat den liberala demokratin. Som menar att den begränsar honom som folkvald ledare att få igenom sin politik. Han föredrar i ett klassiskt citat ”en illiberal demokrati”, som i sin yttersta konsekvens betyder att den politiska majoriteten ges oinskränkt makt. Exempel på andra illiberala demokrater är Turkiets Erdoğan och nu också Israels Netanyahu.

PÅ 1990-talet såg vi en demokratisk våg över världen. Fler länder blev demokratier och demokratier fördjupades. Så är det definitivt inte idag. IDEA (Institute for Democracy and Electoral Assistance) i Stockholm mäter utvecklingen (eller avvecklingen).

  • Antalet demokratier har stagnerat
  • I hälften av världens demokratier tappar den liberala demokratin mark
  • I världens icke-demokratier så blir ungefär hälften mer repressiva
  • De senaste sex åren har antalet länder som rör sig auktoritär riktning fördubblats.

Kampen om demokratin och framförallt den liberala demokratin är och förblir liberalismens viktigaste frontlinje.

Den andra tjocka rottråden jag nämnde var humanismen. Jag ska inte fördjupa mig i det ämnet. Humanismens historia är lång och vitt förgrenad. Det finns både religiösa och sekulära traditioner. När man ska beskriva vad den betytt för liberalismen och Folkpartiet, så landar man återigen hos John Stuart Mill (1806 – 1873) och nu även hans hustru Harriet Taylor. Här finns tankar om fördelningspolitik (fastighets- och arvsskatt), socialt ansvar med ett stort engagemang för ”samhällets olycksbarn”, rättvisa åt kvinnorna, allas rätt till utbildning.

I Sverige plockade de tidiga liberalerna upp Mills och andra liberalers tankar. Ett exempel är införandet av folkskolan 1842, som kunde ske först efter en hård strid mellan liberaler, bland andra Erik-Gustaf Geijer, och konservativa med kyrkan i spetsen. Ett annat exempel är Adolf Hedin som valdes in i Riksdagens andra kammare 1870. Hans motion om olycksfalls- och ålderdomsförsäkring blev grunden till den svenska sociallagstiftningen. Under liberalen Karl Staffs regering fick vi sedan folkpension, vilket var världens första allmänna pensionssystem.

Inte minst en lång rad fantastiska liberala kvinnor som Selma Lagerlöf, Ellen Key, Fredrika Bremer, Anna Whitlock, Kerstin Hesselgren med flera finns i denna humanistiska rot. De var alla aktiva i rösträttskampen, men också framstående pedagoger och författare.

Den tredje tjocka rottråden är ekonomin, idag säger vi ofta marknadsliberalismen. Och den viktigaste ideologen här är ju Adam Smith. Hans mest kända bok The Wealth of Nations kom 1876. Det var en stark kritik av det dåvarande merkantila systemet (skråväsendet). Han ville ha näringsfrihet, en fri ekonomi och fri konkurrens i länder och fri handel mellan länder. På det sättet fördelas samhällets resurser på bästa sätt till nytta för så många som möjligt. Här har vi det berömda uttrycket ”den osynliga handen”.

Men utgångspunkt från Smiths idéer utvecklade sig sedan traditioner som Manchesterskolan och laissez-fair kapitalism. Vi har också ett begrepp som nattväktarstaten – att staten endast ska ha ansvar för rättssystemet, polisen och försvaret, allt annat ska fixas av medborgarna själva. Idag finns väl den här grenen av liberalism främst kvar hos de som kallar sig libertarianer.

Men Adam Smith själv var långt ifrån naiv. Han var redan i sina teorier klar över vad en ohämmad kapitalism skulle kunna leda till. En klassisk formulering är ”var helst två bagare träffas, så slutar det med att de konspirerar om att höja priset”. (Något att tänka på idag när finansministern precis träffat företrädare för de stora matkedjorna.) Det insikten har senare i många marknadsekonomier lett fram till lagar när det gäller konkurrensbegränsning och priskarteller. Smith var också förespråkare för att staten skulle ha ansvar för till exempel utbildning – detta för att ge alla människor en rimlig chans.

Senare liberaler som John Maynard Keynes och Bertil Ohlin har sedan lagt till både konjunkturpolitik och en aktiv arbetsmarknadspolitik som statens ansvar.

Och när jag nu nämner Bertil Ohlin så är det dags att knyta ihop de här rottrådarna i en och samma stam. Nationalekonomen Bertil Ohlin (född i Klippan) blev endast 25 år gammal professor på Köpenhamns Universitet. Senare fortsatte han på handelshögskolan i Stockholm. När Folkpartiet bildades 1934 (återföreningen av frisinnade och liberaler som splittrats efter förbudsomröstningen 1922) så blev Ohlin ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund. Han blev sedan partiledare tio år senare 1944.

Han var inte bara världsberömd nationalekonom (ekonomipristagare till Alfred Nobels minne 1977) och riksdagsledamot. Han var också en liberal ideolog av rang – med flera böcker. Bland annat fri eller dirigerad ekonomi (1936). Den var en uppgörelse med såväl låt-gå liberalismen och den socialistiska planekonomin.

Han myntade begreppet ramhushållning. Staten sätter ramarna för ekonomin. Han försvarade den privata äganderätten och förespråkade konkurrens och fri prisbildning. Men också att staten sätter tydliga ramar innanför vilka företagen får verka. Han menade också att staten har ett betydande ansvar för sociala reformer och medborgarnas trygghet vid till exempel arbetslöshet, sjukdom, ålderdom etc.

Här har vi Folkpartiet och han kallade partiet ideologi för socialliberalismen.

Om jag då ska knyta ihop säcken och ta med mig arvet in i nutid.

I diktatur så är liberalismen revolutionär, i en autokrati blir det en subversiv rörelse vars aktiviteter hela tiden begränsas och försvåras med nya illiberala lagar, fängslanden av journalister och oppositionella. I sådana samhällssystem är liberalismen kamp och ibland revolution. I en demokrati är det annorlunda.

I en demokrati är liberalismen inkrementell, man går framåt steg för steg. Det finns dock ingen bestämd vision, en bild av det perfekta samhälle vi strävar mot.  En del tycker detta är en svaghet – gör liberalismen tråkig och svår att förklara. Vi liberaler ser det som en styrka. Det är snarare storslagna politiska visioner som visat sig vara den stora faran för mänskligheten och liberala värderingar; kommunism, nationalism, nazism; idéer om starka män, det klasslösa samhället, eller den stora nationen.

Det finns inget framtida idealsamhälle. Förutsättningarna förändras hela tiden. Liberalismen innebär istället ständiga förbättringar. Våra ideal, våra idéer och våra värderingar anger kurs och riktning.

Den amerikanske liberalen, statsvetaren, författaren Adam Gopnik skrev för något år sedan en bok om detta. På svenska heter den ”Tusen små framsteg – liberalismen ett moraliskt äventyr”. Bakgrunden var ett samtal med hans dotter som tyckte att liberalismen var tråkig, saknade djup och inte engagerade.

När han själv skulle sammanfatta blev det: så blev det ”Liberalismen är en politisk praxis under ständig utveckling som genom förnuftsmässig (mestadels) oinskränkt dialog, manifestation och debatt pläderar för det nödvändiga och möjliga med sociala jämlikhetsreformer (om än ofullkomliga) och en allt större (om än inte ovillkorlig) tolerans för olikheter människor emellan.”

Han själv tyckte det lät så klumpigt att han såg sig tvungen att skriva en hel bok för att utveckla vad han menade. Den är väl värd att läsa.

Men som avslutning ska jag ändå våga mig på en egen sammanfattning, vad liberalism är för mig.

Liberalismen är både frihet och rättvisa. Praktiskt handlar det om konsten att balansera en effektiv framstegsvänlig ekonomi med social rättvisa, allas rätt till frihet och ett människovärdigt liv. Der är inte social utjämning, det är inte den fint klippta gräsmattan där inget grässtrå tillåts växa sig högre och finare än något annat. Det är blomsterängen full av liv, mångfald och olikhet. Där strävan ger resultat och uppmuntras. Men där alla ges en chans och ett samhällssystem där chanserna för individen hela tiden förnyas och kommer igen. Det är ingen konfliktfri idyll – olikheter och dispyter är tillgångar och demokratin verktyget att hantera dem.

Christer Hallerby

Vilken sorts liberaler är Liberalerna

Publicerat av
Svara

Jag har gjort en typologi på dagens aktiva i Liberalerna. Fram träder tre olika politikertyper, karaktäristiska med ett visst knippe värderingar och åsikter. Självfallet är det här schabloner där långt ifrån alla passar in. I verkligheten finns även blandvarianter och andra varianter. Men jag ser ända att den här typologin har ett visst förklaringsvärde när det gäller att förstå vilket parti Liberalerna är idag och vart det möjligen är på väg. Mina politikertyper är (1) klassiska socialliberaler eller ibland också kallade westerbergliberaler[*], (2) kravliberaler eller möjligen leijonborgare och (3) alliansliberaler.

Men innan jag går in på typologin så lite bakgrund om vägen hit. Jag ser att framförallt tre relativt separata idétraditioner har format den moderna politiska liberalismen. Alltså den som utgör grunden för den politik som drivs av liberala partier framförallt i västvärldens demokratier; den ekonomiska, den frihetliga och den sociala. (De tre politikertyperna och de tre idésystemen är inte kopplade till varandra, att bägge är tre är en tillfällighet).  

Den ekonomiska handlar om att marknadsekonomi med fri konkurrens mellan fria näringsidkare är det ekonomiska system som effektivast sköter resursallokeringen i samhället, som skapar tillväxt och främjar nytänkande och innovation. Grunden är Adam Smiths bok, ”The wealth of nations” från 1776.  Efter hand har ytterligare byggstenar lagts till. En av de viktigaste är att ett fungerande rättssamhället är en förutsättning för en sund ekonomi. Äganderätten är ett viktigt fundament. Regleringar som till exempel avtalsrätt och konkursordning är nödvändiga. Men statens roll handlar inte bara om att sätta upp det legala ramverket. Med stockholmsskolan och med den brittiske nationalekonomen John Maynad Keynes fick staterna också en mer övergripande roll i att styra den ekonomiska utvecklingen.

Den frihetliga handlar om att varje människa är unik och har rätt att bestämma över sitt eget liv. Liberalism är frihet där individen står över varje kollektiv, vare sig det handlar om religion, politik eller familj.  Varje människa har grundläggande rättigheter, till exempel tanke- och yttrandefrihet. John Stuart Mills skrev i ett av liberalismens grundläggande verk ”Om friheten” 1859: ”Om alla människor utom en enda hyste en åsikt och blott denna enda vore av motsatt mening, skulle mänskligheten lika litet ha rätt att tysta denna enda. Som hon, om hon hade makt därtill, skulle ha rätt att tysta ned hela mänskligheten.” FN antog 1948 en deklaration om de mänskliga rättigheterna som tydliggjorde deras universella natur. Sverige fick grundlagsfästa fri- och rättigheter först 1974 efter en lång liberal kamp.

Den allmänna rösträtten, den representativa demokratin och parlamentarismen var avgörande liberala genombrott men den liberala demokratin är mer än så. Där begränsas en majoritets möjligheter till förtryck av minoriteter och oliktänkande. Viktiga inslag är ett fristående rättsväsende och fria medier. Det finns system för granskning och revision av maktens utövande.

Den sociala handlar om att vi lever i sammanhang, i ett samhälle, tillsammans med andra människor. Även om liberalismen i grunden och först och främst handlar om frihet, så kan denna frihet aldrig frikopplas från ansvar. All frihet begränsas av när den inkräktar på andra människors frihet. Det finns ingen rätt att i frihetens namn skada eller begränsa en annan människa. Tvärtom måste varje samhälle ge varje individ en chans att utvecklas, att förverkliga drömmar och ambitioner. Det måste också finnas möjligheter att komma igen, få nya chanser när man misslyckas, hamnar i eller riskerar att hamna i utanförskap. Bra skola och utbildning för alla liksom ett socialt ansvarstagande har alltid varit viktiga liberala hörnstenar.

Redan på 1800-talet fanns det svenska liberaler som verkade från en plattform där de tre idétraditionerna knöts samman till en politisk och ideologisk helhet. Man drev till exempel igenom en allmän folkskola 1842. Det främsta exemplet är Adolf Hedin som satt i riksdagen mellan 1870 och 1905. Han var för allmän rösträtt och frihandel men också sociala reformer som ålderspension. Men den främste ideologen och praktikern är professorn i nationalekonomi Bertil Ohlin som blev Folkpartiets ledare 1944. Han formulerade ”socialliberalismen” som partiets ideologiska grund. Folkpartiet var för socialt ansvarstagande och sociala reformer men motsatte sig Socialdemokraternas socialism och tankar på planekonomi. Istället pläderade han för en fri ekonomi, som dock inte kunde lämnas otyglad av samhället. Han föreslog ramekonomi eller ramhushållning, som innebar att samhället genom politiska beslut satte ramar för den arena där ekonomins aktörer kunde verka.

Jag går inte här in på andra definitioner på liberaler som libertarianer, klassiska liberaler, nyliberaler eller marknadsliberaler. Jag anser att de saknar betydelse när man ska beskriva utvecklingen inom Folkpartiet/Liberalerna. De har inte varit många och har inte satt några större avtryck i partiets historia. Det är socialliberalismen som varit partiets ideologi.

Ohlins efterträdare på partiledarposten fortsatte i hans anda och politiska riktning. På valaffischer jag minns stod ”För ett mänskligare samhälle”, ”Det måste löna sig att arbeta”, ”Sociala reformer utan socialism”. Bengt Westerberg blev partiledare 1985. Han lyfter i sin nya bok ”Westerbergeffekten” fram tre politiska reformer som han medverkade till som särskilt viktiga; den stora skattereformen där de högsta marginalskatterna sänktes till 50 procent; jämställdhetsreformen pappamånaden; LSS-reformen som han ser som en frihetsreform för många med funktionsnedsättning.  En tung reform i linje med var och en av de ekonomiska, frihetliga och sociala idétraditionerna.

Socialliberalismen står fortfarande stark i Liberalerna. Det leder mig fram till min första politikertyp ”westerbergliberalen”. Hen betecknar sig inte gärna som enbart ”liberal” utan ser prefixet ”social” som helt nödvändigt för att på ett riktigt sätt beskriva sin politiska tillhörighet. Den kombination av reformpolitik som Westerberg lyfter fram i sin bok är dock tämligen okontroversiell i partiet. I stort sett alla är för pappamånaden, det finns ett brett stöd för LSS och marginalskatterna blev en del av januariöverenskommelsen. Den stora vattendelaren på senare år har varit migrationspolitiken. Westerbergliberalen har konsekvent motsatt sig varje ny restriktion, betonat att det måste finns rätt till asyl på humanitär grund och försvarat en generös anhöriginvandring. Ett annat utmärkande drag är aversionen mot det man kallar ”högern”. Det har genom hela Folkpartiets historia funnits ett behov av att distansera sig från tidigare högerpartiet, numera Moderaterna. Det gällde Bertil Ohlin. I valrörelsen 1976 vägrade Per Ahlmark att ställa upp på fotografering tillsammans med Gösta Bohman, trots att bägge ville avsätta den socialdemokratiska regeringen och bilda en icke-socialistisk regering. I sin bok skriver Bengt Westerberg om sina erfarenheter av borgerligt samarbete: ”Min slutsats är att moderatsamarbete inte är någon bra idé för socialliberaler”. Dagens westerbergliberaler är de i partiet som är mest tillfreds över och försvarar januariöverenskommelsen.

 I början på 2000 – talet fick vi en debatt om ”snällismen” i Folkpartiet. Den politik man drev på flera områden ansågs bygga på en alltför naiv syn på människans drivkrafter. Det var orimligt att ha en politik på flera områden som utgick ifrån att människor enbart hade goda avsikter. Ur denna växte det som kom att kallas kravliberalism fram (utan att egentligen de som drev diskussionen använde eller gillade detta begrepp). Det handlade om ordning och reda i skolan, hårdare och tuffare tag mot brottsligheten, jobb istället för bidrag, invandrare skulle lära sig svenska för att kunna bli medborgare med mera. Själv tycker jag egentligen inte att detta står i motsats till socialliberalismen, snarare en väg för att få välfärdssamhället att fungera och medborgerlig acceptans för de sociala systemen. De främsta företrädarna Lars Leijonborg och Jan Björklund uttryckte också ”att ställa krav är att bry sig”. Men utvecklingen skapade klyftor i partiet. Många kände olust, om inte för annat så för retoriken. Lars Leijonborg skriver i sina memoarer om dåvarande riksdagsledamoten Mauricio Rojas som ”i delar av partiet ansågs använda sig av en för hård retorik”.

En del av det som fördes fram i diskussionen har nu blivit politiskt allmängods i partiet. Knappast någon känner nu något obehag av prata om ordning och reda i skolan. Men jag tycker ända att utvecklingen skapade en politisk klyfta i partiet som motiverar att kravliberalismen får utgöra grunden för en egen politikertyp – leijonborgaren. Klyftorna blev som tydligast i migrations- och integrationspolitiken där de också blivit bestående. Dagens leijonborgare är pragmatiska i samarbetsfrågor men föredrar Alliansen framför Socialdemokraterna.

Leijonborgarna omskapade partiet. Det fick en tydlig borgerlig inriktning. Ahlmarks och tidigare partiledares beröringsskräck med högern fanns inte längre kvar. Fram träder ett tydligt profilerat men pragmatiskt borgerligt parti. Detta samt förändringar även inom Moderaterna och Centerpartiet möjliggjorde Alliansen succé i valet 2006. Det kom en hel del nya medlemmar till partiet under de här åren. Medlemmar som nu utgör en viktig del av partiets ryggrad med förtroendeuppdrag i kommuner och regioner – på många håll dagens aktiva generation. De formar den tredje politikertypen – alliansliberalen. De gick med i ett parti som präglats av kravliberalismen men det fanns mer som attraherade allmänborgerliga väljare. Liberalerna var det mest EU – positiva partiet, man låg till höger om högern i försvarsfrågor och man hade en tydlig energipolitik där kärnkraften skulle utvecklas inte avvecklas. För en rättvisande beskrivning bör man också lägga till en stark jämställdhetsprofil och ett socialt ansvarstagande.

Det som framförallt skiljer alliansliberalen från westerbergliberalen och leijonborgaren är att här inte alls finns samma koppling till partiets historia och rötter. Hen har inte skolats in i socialliberalismen via ungdomsförbundet alternativt lagt det tankegodset bakom sig. Den allmänborgerliga inriktningen gör att hen tar bestämt avstånd från samverkan med Socialdemokraterna. En moderat statsminister är nästan alltid att föredra framför en socialdemokratisk.   

En slutsats av denna genomgång är att det huvudsakligen är det politiska spelet, vem som tar vem, som skapar klyftor mellan dagens Liberaler. Där är de olika politikertyperna mer oförsonliga än i sakpolitiken. I migrationspolitiken finns det naturligtvis kvar grundläggande skiljelinjer men Fredrik Malms arbete och ställningstaganden i den migrationspolitiska kommittén har inte lett till några nya palavrer. Även Bengt Westerberg erkänner i sin bok att det finns dilemman i asylpolitiken och anger egentligen ingen väg för att lösa dessa. I övrigt lutar jag åt att de politiska skiljelinjerna mellan westerbergliberaler och leijonborgare i princip suddats ut, inte ens retoriken utgör något större bekymmer. Det finns naturligtvis underliggande konfliktfrågor och då kanske framförallt med alliansliberalerna. Bengt Westerberg redovisar till exempel i sin bok en tydligt avvikande uppfattning i försvarsfrågan men avstår från all polemik.

Socialliberalismen är fortfarande partiets ideologiska bas. Arvet efter Bertil Ohlin och hans föregångare är i högsta grad påtaglig. Samtidigt är liberalismen i hög grad en levande ideologi, den blir aldrig färdig. Nya byggstenar har lagts till och läggs till efterhand som världen förändras och vekligheten utvecklas. Men grundstenarna den ekonomiska, den frihetliga och den sociala finns kvar. Jag är övertygade om att det är ett synsätt som alla tre poltikertyper i partiet är överens om. De interna skillnaderna är trots allt mindre än vad de är till andra partier.

Men samarbetsfrågorna är som sagt ett stort bekymmer. Så snart Nyamko Sabuni pekar på Stefan Löfven eller Ulf Kristersson som statsminister, så risker partiet att spricka. Lars Leijonborg beskriver i sina memoarer sekterismen i partiet som ett stort problem. ”Några kämpar hellre för det man anser helt rätt och förblir små än accepterar något som är ganska rätt och blir större”. Tyvärr så ser det inte ut som sekterismen minskar i ett krympande parti. Litenheten innebär snarare att sekterna blir mer aggressiva i kampen om det utrymme som finns kvar. Det är med det perspektivet ett ganska stort och farligt gap mellan Bengt Westerbergs slutsats att moderatsamarbete inte är någon bra idé för socialliberaler och alliansliberalernas avståndstagande från alla tankar på en socialdemokratisk statsminister.

Christer Hallerby

[*] Jag väljer att stava alla slags liberaler med liten bokstav.