Opinionskrönika valrörelsen 2022 – osvuret är bäst inför valspurten

Publicerat 2022-08-31 av Christer

Svara

Valrörelsen ser just nu ut att bli en mindre katastrof för Ulf Kristersson. I statsminsterkampen har Magdalena Andersson en dryg vecka före valet viss marginal. Hennes underlag skulle få 177 mandat i den nyvalda riksdagen medan Ulf Kristerssons ”sida av politiken” skulle få 172. Därtill så är Sverigedemokraterna nu tydligt största parti på den sidan. Skulle detta stå sig så kan vi nog vänta en rejäl självprövning både inom Moderaterna och inom den så kallade borgerligheten i stort.

Men osvuret är bäst. För en dryg vecka sedan såg det i mina siffror ut som om Kristerssons sida höll på att gå om Anderssons underlag. Mycket kan hända under de dagar som går.

Jag kommer i den här krönikan att undvika mer djupgående analyser av valrörelsen utan sparar detta till vi har ett slutligt resultat. Förutom några ord om Liberalernas läge så redovisar jag istället hur jag själv redan röstat och varför – till kommunfullmäktige i Lidingö, till regionfullmäktige i Stockholm och till riksdagen.

Hur har då partierna klarat valrörelsen hittills? Ja, de stora förlorarna är de två stora, i en del betraktares ögon, statsbärande partierna Moderaterna och Socialdemokraterna.

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
aug	18,3%	5,2%	6,6%	6,2%	29,2%	8,1%	5,1%	19,7%
juni	21,4%	3,6%	6,3%	5,8%	31,6%	8,4%	3,2%	17,9%
	-3,1%	1,6%	0,3%	0,4%	-2,4%	-0,3%	1,9%	1,8%
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8	4,4	17,5

M har tappat 3,1 procentenheter och S 2,4 sedan juni. Vinnare är förutom SD, de två partier som då låg under spärren L och MP. Alla mätningar i mitt underlag pekar entydigt på att L och MP kommer att klara spärren liksom att SD nu är näst största parti efter S.

Mandatfördelning

M	61
SD	72
KD	20
L	19
		172
S	105
MP	19
V	28
C	25
		177

Liberalerna förefaller nu att vara på hyfsat säker sida om fyra – procentspärren. För Johan Pehrson är detta en stor personlig framgång. För inget har ju egentligen ändrats i partiets positioneringar – varken politiskt eller strategiskt. Pehrson fortsätter den kurs som partiet slog in på under Nyamko Sabuni. Den enda skillnad jag egentligen kan se är att Johan Pehrson lyckats bättre i TV – sända debatter. Forum som jag menar underskattades av Sabuni. Betygen från både ”pundits” och vanliga tittare har varit betydligt högre efter Johan Pehrsons framträdanden än de var efter Sabunis. I takt med Pehrsons framgångar har också den interna splittringen över partiets vägval tonats ned. Något som säkert också varit positivt för bilden av partiet. Men kärnkraftskampanjen, eller om man nu ska kalla det för studiebesöket på Forsmark visar hur känsligt det fortfarande är i partiet. En storm i ett vattenglas – visst. Men utan den stormen, vad hade då den här kampanjen blåsts upp till? Lite mer fingertoppskänsla vore på sin plats – tack.

Det är också för tidigt för Liberalerna att ropa hej. Flera mätningar nu visar på resultat över fem procent – det ger viss säkerhetsmarginal. Men nästa dag kan samma mätning vara nere på till exempel 4,6 – fullt rimligt om man också ser på felmarginalen. Men det här med kamrat fyra procent gör det svajigt och riskabelt. Partiet har surrat sig fast vid Moderaternas strategi och otvetydigt är Ulf Kristersson Liberalernas statsministerkandidat. Många moderata väljare har också förstått att det är helt nödvändigt att Liberalerna kommer in i riksdagen för att Kristerssons regeringsunderlag ska ha en chans att bli störst. Vi vet dock inte idag hur många av dem som nu stödjer Liberalerna som är röster till låns från Moderaterna. Ju större marginalen till spärren blir, ju mindre benägna kan dessa väljare bli att rösta på Liberalerna. Särskilt som det ju inte går särskilt bra för Moderaterna själva i opinionen just nu. Om de är många och om de bestämmer sig för samma sak samtidigt kan effekterna bli stora. Ytterligare ett argument för hur viktigt det är med fingertoppskänsla i hur partiet agerar.

De andra partierna har länge förbigått Liberalerna med tystnad. Det är ju ingen poäng med att slå på ett parti som inte ser ut att komma in riksdagen. Men Johan Pehrsons framgångar gör att partiet kommer mer i fokus. Det är nu också uppenbart för alla att utan ett Liberalerna över fyra – procent spärren, så kan aldrig Ulf Kristersson bli statsminister. Det kanske till och med är Pehrson som blir Magdalena Anderssons huvudsakliga måltavla i valspurten. Effekterna kan bli både positiva och negativa.

Jag förtidsröstade i veckan. Det blev Liberalerna i alla tre valen. Föga förvånande anser säkert de flesta av mina läsare. Och visst, som aktiv i Liberalerna, så har jag ofta gått på autopilot i valbåset. Men det har varit val där jag tänkt efter lite extra och detta var definitivt ett sådant.

När det gäller kommunvalet på Lidingö, så var det ingen tvekan alls. Liberalerna på Lidingö är egentligen det enda alternativet om man vill ha en levande stad som utvecklas och inte bara en konservativ sovande förort till Stockholm.

När det gäller regionvalet i Stockholm måste jag medge att jag inte har något större förtroende för det sittande styret och Liberalernas lista inför nästa mandatperiod inger föga entusiasm. Men alternativet är värre, en rödgrön röra under Aida Hadzialic är absolut inget som jag ser fram emot. Jag övervägde ett tag att rösta blankt, men insåg att detta skulle bli ett indirekt stöd till röran. Därför blev det Liberalerna, men jag fick gå en bit ner på valsedeln för att hitta någon att kryssa. Jag instämmer med KD att Regionerna bör avvecklas som en egen politiskt styrd nivå. Ett annant styrsystem för sjukvården bör utvecklas.

När det gäller Riksdagen så har jag egentligen aldrig tvekat. Jag kommer aldrig att medverka till att Liberalerna (arvtagare till gamla Folkpartiet) kommer att trilla ur Riksdagen. Men opinionsläget med ett växande SD och ett krympande M gör att jag förstår att många socialliberaler tänker efter en extra gång.

Liberalerna surrade sig tidigt den här mandatperioden fast vid Ulf Kristersson och i princip så har man gjort Moderaternas valstrategi till sin egen. Det är en strategi som jag inte har gillat men en överlevnadsstrategi som kan försvaras. Den politiska spelplanen visade tydligt ett ömsesidigt beroende mellan de här två partierna. Ulf Kristersson var beroende av ett Liberalerna över fyraprocentspärren för att kunna bli statsminister. Liberalerna var beroende av moderata kamrat fyra procent röstare för att klara spärren.

Sedan har jag blivit väldigt besviken på Ulf Kristersson. Istället för att hålla rågången högerut mot nationalism och populism, mot Sverigedemokraterna, så har han sänkt trösklarna och ägnat sig åt SD-washing. Jag har tidigare försvarat samtal, diskussioner och sakpolitiska uppgörelser med SD och det gör jag fortfarande. Det är rimligt att det val som väljarna gör också får bestämma det sakpolitiska utfallet i såväl riksdag som i kommunfullmäktige. Parlamentarisk konstruktivism där man också ibland gör upp med sina fiender i syfte att få igenom så mycket som möjligt av sin egen politik, måste vara en ledstjärna för liberaler.

Men gemensam opinionsbildning, till exempel gemensamma debattartiklar eller kampanjaktiviteter finns det inga som helst skäl för. Vi måste se på SD både med dess historiska tradition och i ett europeiskt sammanhang. Högernationalister var starka utmanare i det franska presidentvalet, vinner förmodligen valet i Italien om ett par veckor, styr redan i Ungern och Polen. Att liberaler i Sverige (ja, jag räknar Ulf Kristersson till dem) uppträder tillsammans med högerpopulismens representanter här skapar knappast något förtroende bland liberala väljare. Ännu värre är att man helt tycks ha lagt ner stridsyxan. Det borde vara precis lika viktigt för liberaler och moderater att förklara för väljarna skillnaderna högerut som att förklara skillnaderna vänsterut. Men Kristerssons strategi har hela tiden mer varit att betona gemenskapen i ”hans sida av politiken”. SD fick till och med beröm i Kristerssons Almedalstal för sin historiska migrationspolitik.

Kristersson har sänkt trösklarna högerut och byggt barriärer vänsterut. Det kan sluta i en katastrof för Moderaterna. Trots detta så ser jag flera goda skäl för en socialliberal att rösta på Liberalerna.

Jag instämmer helt med Olle Wästberg om att jag inte vill vara medskyldig till att det parti som införde demokratin i Sverige åker ur riksdagen.
Jag är övertygad om att Liberalerna inte bara har en viktig historia, utan också en viktig framtid. I dagens internationella omvärld är liberalismen, liberala värderingar och liberala partier viktigare än någonsin.
Ulf Kristersson har varit tydlig med att det inte kommer att bli några statsrådsposter för SD i hans regering. Jag tror det är ett löfte som han kommer att hålla.
För att nå resultat i flera viktiga sakpolitiska områden så behöver vi ett maktskifte. Det gäller bland annat energipolitiken, kriminalpolitiken, rättsväsendet, förorterna,
Magdalena Anderssons regeringsunderlag (och även hennes eget parti) inger farhågor när det gäller näringspolitiken, skattepolitiken, miljöregleringen, valfriheten för att nämna några områden.

Christer Hallerby

Opinionskrönika juni 2022 – pangstart för Johan Pehrson

Publicerat 2022-06-13 av Christer

Svara

Det är ingen tvekan. Det går uppåt för Liberalerna. Johan Pehrson har fått en pangstart. Dessutom med perfekt timing – i uppsving när valrörelsen snart inleds. Partiet når nu 3,6 procent, plus 1 procentenhet sedan i maj.

Väljaropinionen i juni 2022

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
juni 22	21,4	3,6	6,3	5,8	31,6	8,4	3,2	17,9
maj 22	21,6	2,6	7,0	5,7	31,9	8,6	3,1	17,8
	-0,2	+1,0	-0,7	+0,1	-0,3	-0,2	+0,1	+0,1
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Samtidigt backar Centerpartiet med 0,7 procentenheter och når sin lägsta siffra (6,3 procent) under mandatperioden. I övrigt handlar det om ytterst marginella förändringar. Miljöpartiet ligger stabilt på strax över tre procent. Socialdemokraterna ligger något lägre (31,6 procent) än den siffra som redovisades i SCB:s stora undersökning för några dagar sedan, 33,3 procent om det vore val idag. Om detta kan sägas att SCB:s undersökning redan är historia när den publiceras samt att den alltid haft en tendens att överskatta Socialdemokraterna. SCB:s stora värde är underlaget som gör att man även kan se utvecklingen på regional nivå samt på nationell nivå även kunna analysera strömningar mellan partierna. När det gäller att ge ett relevant aktuellt läge på nationell nivå så är olika ”poll of polls”, som den jag sammanställer sedan flera år tillbaka, klart bättre.

När det gäller de mer långsiktiga trenderna så är Centerpartiets utförskana mest tydlig. Den stannade upp under ett par månader på 7 procent nivån men tycks nu fått ny kraft. Möjligen är det främst här som Liberalerna får sina nya sympatier. I så fall positivt för Ulf Kristersson i kampen om statsministerposten. Jag antog förra månaden att Socialdemokraterna redan toppat och knappast kan överträffa april månads 32,3 procent i valet. Men det bör understrykas att S trots nedgångarna de två senaste månaderna ligger på en hög nivå. Det ger både fallhöjd och möjligheter. SD är också i en nedåtgående trend som, just nu i alla fall, ser ut att ha planat ut på nivån för förra valresultatet. V fortsätter sin nedgång. Det är intressant att inget parti är i en tydligt uppåtgående trend utom möjligen KD, men den är svag och handlar om att man knaprar någon tiondels procent varje månad. Vi får se om Liberalerna nu påbörjar en sådan, en del talar för det men ökad uppmärksamhet kan också sätta igång motkrafter (se nedan).

Det är inga större förändringar när det gäller mandatfördelningen om det vore val idag. Det är fortsatt fördel för Magdalena Andersson i kampen om statsministerposten under förutsättning att hon får stöd av C, MP och V. Men om vi omfördelar 0,5 procentenheter från M till L, så blir det majoritet (179 mandat) för Ulf Kristersson regeringsunderlag. Å andra sidan om vi också tar 0,5 procentenheter från vardera S och V och ger till MP så svänger pendeln över till Magdalena Anderssons fördel igen, hennes regeringsunderlag får då precis de nödvändiga 175 mandaten.

Kommentarer till Liberalernas opinionsläge och till misstroendeomröstningen i riksdagen.

Liberalerna

Johan Pehrson surfar på en framgångsvåg just nu, frågan är hur hållbar den är. Det är viktigt att ha med sig att Liberalerna under Nyamko Sabuni hade två tillfälliga uppgångar. Vid båda tillfällena, i november 2021 och i februari 2022, toppade man på 3,1 procent. Men månaden efter tappade man direkt, också vid båda tillfällena, hela uppgången. Snabba vinster som inte underbyggs av en längre uppåtgående trend kan lätt förloras och det är på sin plats med en varning om att detta kan ske igen.

Jag tror dock att Liberalerna den här gången fortsätter uppgången. Jag bygger det på följande faktorer:

Uppgången den här gången är större. Partiet bryter igenom den nivå (3,1 procent) som varit ett tak under hela Nyamko Sabunis tid. Ett sådant genombrott brukar vara början på en uppåtgående trend.
Att det är en trend styrks också av att stödet för L blivit starkare över tid. De senare mätningarna i mitt underlag ger en högre nivå än de tidigare. Nästa SIFO, som bör komma om någon vecka, är en viktig indikation om vartåt det bär.
Nivån 3,6 procent är gör det realistiskt att tro att Liberalerna kommer att klara riksdagsspärren. Ulf Kristersson behöver L för att bli statsminister. Det gör att Liberalerna nu bör bli ett intressantare alternativ för de som står och väger mellan M och L.
Uppgången i opinionen stöds av att även förtroendesiffrorna för Johan Pehrson ökar.
I SVT:s debatt häromveckan vann Johan Pehrson en av kvällstidningarnas mätningar om vem av partiledarna som var bäst och kom tvåa i den andra. Det är rätt så unikt att en partiledare för ett litet parti placerar sig så högt i den typen av mätningar.

Det ser alltså ganska solitt ut. Ännu bättre är att uppgången sker i början på en valrörelse. Under valrörelserna får de mindre partierna större uppmärksamhet och vanligtvis vinner man också väljare på de störres bekostnad. Detta gäller inte alltid och inte för alla mindre partier samtidigt, men åtminstone oftast för en eller ett par.

Ett parti i uppgångsfas brukar dock även dra till sig ökad uppmärksamhet från sina motståndare, man granskas hårdare och får en tuffare debatt. I en kort valrörelse hinner dock sällan motståndet att lägga om taktik och formera sig. Men nu kom Pehrsons ”genombrott” strax före den egentliga valrörelsen. De andra partierna fick en förvarning. Särskilt Annie Lööfs medarbetare sitter nog just nu och funderar på hur man ska förhålla sig till L under valrörelsen.

Grundtipset är fortsatt uppåt för L men vi bör nog fortfarande helgardera.

Misstroendeomröstningen i riksdagen

Morgan Johansson fick förtroendet av riskdagen att fortsätta som justitieminister i Magdalena Anderssons regering. Riksdagen har en annan terminologi men uteblivet misstroende från parlamentet är detsamma som ett förtroende att få fortsätta jobbet.

En alldeles onödig förtroendeförklaring och något som ingen annan än SD ville ha. Ulf Kristersson menade till exempel att M själva inte skulle aktualiserat en förtroendeomröstning så nära valet, men när de ställdes inför frågan så var det självklart att rösta mot Morgan Johansson. Ebba Busch menade att KD inte hade utrymme att rösta på annat sätt än M. Johan Pehrson uttryckte något likande.

Nu tror jag att den här omröstningen snabbt blir glömd och inte kommer att påverka vare sig opinionssiffror eller valrörelse. Men med tanke på det alvarliga säkerhetspolitiska läget och möjliga skadeverkningar på Nato-förhandlingarna finns det skäl att analysera partiledarnas agerande. Det säger nämligen en del om läget i svensk politik just nu och om hur partierna kommer att formera sig i valrörelsen.

Jimmy Åkesson skapade krisen och politiker av hans typ skapar gärna så mycket oreda som möjligt i de parlamentariska processerna för att kunna peka på hur odugliga motståndarnas politiker är och hur dåligt det demokratiska systemet fungerar, för att sedan när de själva får makten skapa maximal ordning och rätlinjighet med illiberala och repressiva metoder. Han agerade som förväntat.

Ulf Kristersson sätter just nu inga gränser alls mot SD förutom att de inte får var med i hans regering. Men för att få ihop sitt regeringsunderlag och få SD att acceptera honom som statminister verkar det vara eftergiftspolitik över hela fältet i övrigt som gäller. Då kan han även slå knut på sig själv.

För Ulf Kristersson var det bara för ett par veckor nationell samling som gällde, nu var det nationell konfrontation. Vem som helst kunde väl räkna ut med lilltån att ett misstroendevotum skulle sätta Kakabaveh i centrum igen. Vare sig särskilt lämpligt eller särskilt ansvarsfullt i det säkerhetspolitiska läget Sverige befinner sig i just nu. I Ulf Kristerssons riskkalkyl måste det funnits med att agerandet samtidigt både kunde stärka Magdalena Andersson och försvaga Sverige. Vare sig Ulf Kristerssons ledarskap eller hans taktiska fingertoppskänsla övertygar.

Magdalena Andersson valde att agera som socialdemokratisk partiledare och inte som samlande statsminister i ett kritiskt läge. Hon hade som regeringschef utan tvekan kunnat släppa Morgan Johansson. Det hade säkert till och med kunnat bli en fördel i valrörelsen med en ny fräsch socialdemokrat på posten, som kunnat distansera sig från hela Johanssons belastningsregister. Men partiet hade precis gått igenom en smärtsam Nato-process där inte minst radikala socialdemokrater från Skåne haft stora invändningar. Morgan Johansson är en stark representant för den gruppen men som slutit upp bakom Andersson i Nato-frågan. Magdalena Andersson gjorde säkert bedömningen att det skulle kosta partiet för mycket att kasta ut honom i kylan. Magdalena Andersson började med att snabbt växa in i statsministerkostymen, nu visade hon att hon även förstår partiet och att en socialdemokratisk partiledares viktigast uppgift är att hålla samman arbetarrörelsen. Sammantaget gick Magdalena Andersson stärkt ur den här processen – också!

Ebba Busch visade att KD underordnar sig M i viktiga strategiska frågor, att det finns en kalkyl som visar att gå emot Kristersson innebär förlorade väljare. Busch var dock en av överraskningarna i processen när hon erbjöd Magdalena Andersson en sorts borgfred fram till valet mot att hon släppte Morgan Johansson. Det var en underförstådd kritik mot det onödiga spektakel som SD och M hade skapat. Det var väl dock Magdalena Andersson lika överraskande svar om att hon skulle tänka på saken, som höjde Ebba Buschs inlägg till närmast statsmannamässiga nivåer.

Annie Lööf gjorde vad hon skulle och borde. Centerpartiet har målat in sig i ett hörn, vilket har kostat partiet förtroende. Att ta sig ur hörnet riskerar att kosta ytterligare förtroende, framförallt om det sker i en process där SD dikterat förutsättningarna. Det fanns inte utrymme för några andra handlingsalternativ.

Johan Pehrson gjorde vad han skulle och borde. Liberalerna har underordnat sig Moderaternas valstrategi och det fanns inte utrymme för några andra handlingsalternativ.

Nooshi Dadgostar gjorde det förväntade och var väl den enda förutom Åkesson som gillade läget.

Amineh Kakabaveh var vilden som vann. Processens enda segrare. Men hon ställer inte upp i valet.

Christer Hallerby

Opinionskrönika maj 2022 – kamrat fyraprocent kan rädda L och göra Kristersson till statsminister, men är hans plan B en ”grand coalition”?

Publicerat 2022-05-10 av Christer

Svara

Precis som jag förmodade i min förra krönika (april) så nådde Socialdemokraterna då en topp i väljaropinionen. Men med en mindre tillbakagång i maj (0,4 procentenheter) ligger man fortfarande på en hög nivå, klart över valresultatet från 2018. Magdalena Andersson står stark när valrörelsen börjar men det ska mycket till för att hon ska lyckas svinga sig upp på ännu högre nivåer, något riktigt omskakande faktiskt. Risken är snarare att jobbet nu handlar om att begränsa nedgången. Ett valresultat på dagens opinionsnivå skulle vara en seger för Magdalena Andersson.

Även för de andra partierna är opinionsrörelserna små den här månaden, för alla handlar det om förändringar på mindre än en halv procent.

Liberalernas nyvalde ledare Johan Pehrson har en tuff uppgift framför sig. Med fyra månader kvar till valet ligger partiet fortfarande parkerade en bra bit från fyraprocentspärren. Mer om den utmaningen i min analys nedan. Där frågar jag mig också hur hållbar Ulf Kristerssons Plan A ser ut att vara några månader före valet. Finns det månne en Plan B i bakfickan som kan tas fram efter valet.

Väljaropinionen i maj 2022

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
maj 22	21,6	2,6	7,0	5,7	31,9	8,6	3,1	17,8
april 22	21,8	2,3	7,1	5,4	32,3	8,3	3,1	18,3
	-0,2	+0,3	-0,1	+0,3	-0,4	+0,3	0	-0,5
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

När det gäller de mer långsiktiga förändringarna så är det nu tydligt att Sverigedemokraterna är inne i en nedåtgående trend. Maj månads siffra 17,8 procent ligger bara obetydligt över valresultatet från 2018. Det ska bli mycket intressant att se vart det bär av framöver. Däremot ser Vänsterpartiet ut att hämta sig efter nedgången de senaste månaderna. Partiet bör också ha en del att hämta från positionen att vara negativ till NATO-medlemskap, framförallt då från vänsterlutande socialdemokrater.

Moderaterna har gått svagt uppåt under våren men tappar den här månaden. Det ser inte ut att vara så mycket energi i den uppåtgående trenden.

Det blir självfallet heller inga större förändringar när jag kör månadens opinion i valsimulatorn. I förhållande till förra månaden förlorar SD två och S ett mandat. KD vinner två och V ett. De olika blocken blir oförändrade förutom S+M som förlorar ett mandat. I statsministerkampen är det fortfarande stor fördel för Magdalena Andersson, men för att hon ska få majoritet krävs fortsatt stöd från både C och V.

Ulf Kristerssons ”Plan A” är att bli statsminister på ett regeringsunderlag bestående av M, KD, SD och L. Den bygger i hög grad på att L får tillräckligt med röster för att klara fyraprocentspärren. Med L fortsatt utanför riksdagen så når detta underlag endast 171 mandat i månadens mätning. Men om vi omfördelar bland rösterna och lånar 1,5 procentenheter från M och istället lägger motsvarande andel på L så når Ulf Kristersson precis upp till de nödvändiga 175 mandaten för att kunna bilda regering.

Det visar på att det finns viss realism både i Kristerssons ”Plan A” och i Liberalernas strategi att lägga sig nära M och i princip också underordna sig Moderaternas strategi för att den vägen klara fyraprocentspärren.

Men om vi dessutom lånar 0,5 procentenheter från S och 0,5 procentenheter från V och lägger dessa på MP, så att vi simulerar ett valresultat där både L och MP når 4,1 procent- ja då är det återigen fördel Magdalena Andersson. Men fortfarande behöver hon stöd inte bara från MP utan också från både V och C.

Det är inte särskilt troligt att valrörelsen undanröjer all ovisshet och pekar ut en klar segrare. Valnatten kommer att bli en nagelbitare och troligen blir det sedan rätt så mycket dramatik innan en ny regering är på plats.

I en intervju i Svenska Dagbladet (7 maj) så understryker Johan Pehrson att för honom och L finns det endast en röd linje som gäller, att inte medverka till en regering där SD ingår. Jag tycker det är rimligt. Sakpolitiskt hamnar L och SD numera allt oftare i samma slutsatser. Det är framförallt SD som anpassar sig. Men ideologiskt och långsikt är och förblir L och SD varandras huvudmotståndare. Att bidra till att ett auktoritärt högerpopulistiskt parti kommer i regeringsställning måste vara uteslutet för ett liberalt parti. Men sakpolitiskt och med den politiska spelplan vi har i Sverige idag är det dock inte orimligt att båda skulle kunna ställa sig bakom Ulf Kristersson som statsminister.

Men mest realistiskt är då en minoritetsregering med M och KD. Kristersson har varit tydlig med att det inte blir aktuellt att släppa in SD i regeringen. Därmed är M och L på samma linje i den frågan. Men jag tror då också att Kristersson tvingas att stänga dörren för L. Jimmie Åkesson vill väldigt gärna bli justitieminister. Han kommer aldrig acceptera att stanna utanför om dörren samtidigt öppnas för Johan Pehrson.

Ulf Kristersson jobbar därför i sin Plan A med ett regeringsunderlag, inte med ett regeringsalternativ. Men trots det, så är det uppenbar moderat strategi att de fyra partierna ska skriva ihop sig om så mycket politik som möjligt och visa detta offentligt i debattartiklar. Skälen kan vara att avväpna SD under valrörelsen samt underlätta förhandlingarna efter valet om det nu skulle formas en majoritet. Det är dock beklagligt att även L måste underordna sig denna moderata strategi. Gemensam opinionsbildning med ett högerpopulistiskt parti borde varit lika uteslutet som att medverka till att det kommer in i regeringen.

Men det är utan tvekan hög risktagning i Ulf Kristerssons strategi. Moderaterna gör kompromisserna till sin egen politik. Det handlar inte om ett regeringsalternativ (som Alliansen en gång) som med gemensam kraft kan attrahera nya väljargrupper. Det är svårt att se hur detta underlag i valrörelsen ska kunna attrahera några nämnvärda rörelser över blockgränsen.

Med få nya väljare och dessutom ett kamratfyraprocent tapp till L, så kan M till slut hamna under förra valresultatet. Därmed kan Ulf Kristerssons politiska karriär vara över. Moderaterna brukar göra processen kort med partiledare som inte uppfyller förväntningarna. Att snubbla på målsnöret två val i rad är ingen merit. Om inte!

Här tror jag Kristerssons Plan B trillar in. Får han ingen egen majoritet, så är det troligast att inget block får det. Magdalena Andersson kommer att vara beroende av både C och V, samtidigt som man återigen måste dra in MP i regeringsförhandlingarna. Allt vad vi sett av Magdalena Andersson hittills pekar på att detta är ett sällskap hon inte är särskilt bekväm med. De Röd/Gröna är lika döda som Alliansen. Jag vet inte om Ulf och Magda talade om detta i mars, där i regeringsplanet, i den gemensamma utflykten till militärövningen i Norge. Men fältet ligger öppet för en ”grand coalition”.

Christer Hallerby

Opinionskrönika april 2022

Publicerat 2022-04-11 av Christer

Ukraina-krisen skakar om i den svenska väljaropinionen. Socialdemokraterna fortsätter uppåt och når sin högsta siffra under mandatperioden med 32,3 procent. Den tidigare högsta nivån är från maj 2020 (30,8 procent) då Stefan Löfven red på den förtroendevåg som präglade inledningen av pandemin.

Det är utrikes- och säkerhetspolitiken med Nato-frågan i spetsen som dominerar den inrikespolitiska debatten. En stor fråga är om den kommer att leva och prägla också slutskedet av valrörelsen – jag tror inte det. När jag skriver detta har också nyheten om att Nyamko Sabuni avgår som partiledare för Liberalerna precis kommit. Finns det då någon chans för efterträdaren Johan Persson att göra något åt partiets hopplösa läge. Jag kommenterar bägge dessa frågor i min analys nedan.

Väljaropinionen i april 2022

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
april 22	21,8	2,3	7,1	5,4	32,3	8,3	3,1	18,3
mars 22	21,2	2,5	7,0	5,4	30,7	9,2	3,2	19,1
	+0,6	-0,2	+0,1	0	+1,6	-0,9	-0,1	-0,8
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Magdalena Andersson förtjänar sitt starka väljarstöd och även de rekordhöga nivåer hon når i mätningar över partiledarnas förtroende. Det stöd S har nu är högre än de tre senaste valresultaten. Visst handlar en del om att väljarna i kristider tyr sig till det trygga och kända, vilket gynnar större maktbärande partier. Men Andersson första tid vid makten visar att det gör skillnad när en rutinerad fullblodspolitiker tar över som partiledare. Hon skiljer sig klart från sina tre närmaste företrädare. Hon är inte trevande och sökande efter orden som Stefan Löfven. Hon är inte yvig och politiskt äventyrlig som Håkan Juholt. Hon är inte sårbar som Mona Sahlin. Samtidigt är det troligt att man nu nått en peak i opinionen. De senare mätningarna i mitt underlag visar på en klart avtagande tendens. För att komma högre än så här krävs något som ytterligare rejält skakar om väljaropinionen. S har nu plockat maximalt bland de lägst hängande frukterna – och lätt fångat är också lätt förgånget.

Förlorarna är främst ytterkanterna där Vänsterpartiet den här månaden gå tillbaka med 0,9 procentenheter och SD med 0,8. Moderaterna ser ut att vara inne i en svagt uppåtgående trend och ökar den här månaden med 0,6 procentenheter. För övriga partier är förändringarna obetydliga. Både Liberalerna och Miljöpartiet ligger parkerade klart under fyra – procent spärren.

Centerpartiets nedåtgående trend ser ut att vara bruten och siffrorna ser ut att stabiliseras runt 7 procent. Förutom frågan om det finns mer att hämta för Socialdemokraterna uppåt, så är det intressant observera att både V och SD kan vara i nedåtgående trender. Men de är ännu för korta för att avgöra om det är tillfälliga nedgångar på grund av den kristid vi befinner oss i eller om det handlar om mer djupgående förändringar.

Månadens siffror innebär ingen större förändring när det gäller blockens inbördes styrkeförhållande. Det är fortfarande klar fördel för vänsterblocket. Men för att Magdalena Andersson ska kunna fortsätta som statsminister krävs fortsatt stöd från Annie Lööf och Centerpartiet. Det enda som egentligen skulle kunna kasta om det till Ulf Kristerssons fördel är att Liberalerna kommer över spärren samtidigt som miljöpartiet inte gör det. Jag har denna månad lagt till S+M. Jag ser en sådan regering efter valet som allt mindre osannolik.

Analys

När detta skrivs (9 april) så förefaller det nästan klart att Finland inom några veckor kommer att lämna in en ansökan om medlemskap i Nato. Jag ser det då som mest sannolikt att Sverige följer efter, att vi när valrörelsen kommer igång på allvar är inne i en process med medlemskap i Nato som mål. Om det innebär att vi också kommer att koordinera vår ansökan med Finlands, vill jag låta vara osagt. Men Sverige kommer också att ha satt igång sin process.

När Finlands besked blir offentligt, så svänger Sverigedemokraterna i frågan och därmed kommer det att finnas en majoritet i Sveriges riksdag för medlemskap. Magdalena Andersson kommer säkert inte att vilja gå in i en valrörelse där S fortfarande håller frågan öppen. Hon kommer sannolikt få partiet med sig i en omsvängning. Detta innebär att Nato inte blir en stridsfråga i valet. Utan valdebatten kommer att fokusera på annat. Vad?

Klimatet kommer sannolikt återkomma. Skolan finns alltid där. Pensionsfrågan är en bubblare med en intressant dynamik mellan M och SD. Regeringsdugligheten kommer att lyftas av S. Men mitt tips är gängkriminaliteten, och då menar jag gängkriminaliteten inte utanförskapsområden/förorter. Det kommer fortsätta att skjutas, fler unga män kommer att dö före valet i september. Det finns också påtaglig risk för mer spektakulära händelser där också utomstående, kanske barn, kommer att drabbas. Inte bara i områden som Järva, Rosengård eller Biskopsgården utan även i städer som Kalmar, Sundsvall, Kristianstad.

Inget parti talar idag klartext om detta gigantiska svenska misslyckande. Polisens katastrofala uppklarningsprocent, statliga myndigheters abdikation och flykt från problemen, socialförvaltningarnas brist på kompetens och oförlåtliga underlåtelser, lagstiftarnas dragande av fötter efter sig när det gäller att undanröja hinder för effektivt myndighets- och polisarbete. Detta är en äkta skandal. Det har nu satt sig i strukturer som innebär att om polisen för en gångs skull lyckas få undan buset från gator och torg, så finns det genast nya där för att fylla tomrummet. Det paradoxala inträffar att konkurrensen hårdnar om marknaden (oftast knark), skjutningarna blir fler ju fler skurkar som polisen får bakom lås och bom.

Det räcker inte längre med parlamentariskt arbete, nya resurser, ansvarskrävande för att komma åt de här problemen. Det krävs något extraordinärt. En kraftsamling utan dess like. Fältet ligger öppet för det parti som vill exploatera de här frågorna i valrörelsen. Men innovativt, inte program i punktform på temat mer och fler.

Till sist också några ord om Liberalernas skifte på partiledarposten.

Jag stödde Nyamko i medvetande om att det var ett riskabelt val. Ett betydligt mer riskabelt val än alternativet Erik Ullenhag. Men med övertygelsen om att möjligheterna var så mycket större. Jag såg möjligheterna i att hennes starka personlighet, bakgrund och övertygelser skulle påverka fler än mig. Det visade sig att partiledarkostymen var för stram och passade henne illa. Den gav inte utrymme för henne att bjuda på sig själv. Det blev inga snabbfotade replikskiften, avväpnande kommentarer och en charm som gick genom rutan.

Det blev istället för många illa förberedda debatter och för många pannkakor. En del av detta berodde nog på en nära omgivning som var alltför passiv när det gäller förberedelser och övning. Det blev också för mycket ”vi och dom” och för lite verklig vilja till internt brobyggande. Samtidigt lägger jag också en del av ansvaret på hennes motståndare. Jag menar att det så kallade ”vägvalet” gjordes när Nyamko valdes till partiledare, att då på landsmöte efter landsmöte, partistyrelse efter partistyrelse försöka få till en annan politisk riktning än den partiledaren pekat ut var inget annat än att undergräva hennes ställning och partiets.

Nu står det nog klart att Sabuni inte var tillräckligt förberedd för att ta på sig den utmaning ett partiledarskap innebär. Hon hade inte riktigt bredden att bottna över hela det politiska, ideologiska och strategiska fält som en partiledare måste. Det borde kanske också jag insett.

Om Nyamko Sabuni var ett riskfyllt val så blir även Johan Perssons kolumn med risker besvärande lång. När jag hört honom uttrycka sig privat så har jag ofta tänkt, men herregud tänk om han säger detta offentligt. Nu är Johan rutinerad och han brukar kunna hantera det där rimligt – nästan. Men det som gör mig bekymrad är att som partiledare vill jag ha en person som är gedigen, sig själv rakt igenom. En som talar (och tänker) på samma sätt till sina närmaste som till folket.

Johan är dock en tydlig liberal, som verkligen ser problemen i dagens samhälle utan skygglappar. Jag tror han är socialliberal men utan den socialliberala naivitet som gör att det politiska gränssättandet i samhället präglas av en missriktad och felslagen humanism. Får han ihop ”sig själv” med ”partiledarskapet” kan det här bli helt ok – kanske till och med fyra procent.

Christer Hallerby

Opinionskrönika februari 2022 – med analys Liberalerna och spärren

Publicerat 2022-02-14 av Christer

Svara

Den största förändringen i februari står Moderaterna för, som går upp med 0,9 procentenheter till 21,0 procent. Möjligen bryter här M den nedåtgående trend man varit inne i ett tag. I övrigt är det små förändringar.

Väljaropinionen i mars 2020

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
feb 22	21,0	3,1	7,1	5,2	30,0	9,8	3,1	19,2
Jan 22	20,1	2,8	7,2	5,3	30,3	9,8	3,3	19,4
	+0,9	+0,3	-0,1	-0,1	-0,3	0	-0,2	-0,2
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Noterbart är att de två partierna under spärren Liberalerna och Miljöpartiet nu ligger på samma nivå 3,1 procent. Detta efter en uppgång med 0,3 procentenheter för L och tillbakagång med 0,2 för MP. Det innebär att L har tagit tillbaka det man förlorade efter landsmötet i höstas. 3,1 har länge varit ett tak för L. Ska bli intressant att se om det nu finns tillräcklig kraft för att tränga igenom. Miljöpartiets trend pekar däremot åt andra hållet, 3,1 är den lägsta siffran hittills.

Det var framförallt Miljöpartiet och Centern som förlorade på turbulensen kring regeringsbildning och budget i höstas. Bägge partiernas trender har sedan dess varit fallande. Centerns nedgång ser nu ut att bromsas upp. Nedgången senaste månaden begränsas till 0,1 procentenheter men 7,1 procent är klart under valresultatet 2018 och den lägsta nivån den här mandatperioden. Jag har tidigare uttryckt stor respekt för Annie Lööfs och Centerns val att inte rösta mot Magdalena Andersson som statsminister samtidigt man sa nej till hennes budget och istället gav M/KD – förslaget sitt stöd. Men onekligen är det strategiskt svårt för Annie Lööf att bygga ett väljarförtroende utifrån den position som partiet har hamnat i.

Ett valresultat i nivå med opinionen i februari skulle landa i följande mandatfördelning:

Jämfört med föregående månad så ökar M med tre och S minskar med 2 mandat. SD förlorar ett. För övriga partier är det oförändrat. Det är fortfarande fördel Magdalena Andersson i kampen om statsministerposten, men det krävs då Centerns passiva eller aktiva stöd.

Analys – Liberalerna och spärren

Tidigare i månaden presenterade DN en mätning från IPSOS om hur stora möjligheter som partierna i närheten av spärren hade att värva stödröster. Mätningen tolkades som negativ för Liberalerna och kommentarerna efteråt har präglats av skepsis mot Nyamko Sabuni och Liberalernas strategi att förlita sig på moderata stödröster om man inte själva lyckas nå över fyraprocentspärren. Men jag vill understryka att det faktum att L har mindre potential än KD i det avseendet samt det faktum att antalet moderater som är benägna att stödrösta nu är väsentligt lägre än 2018, saknar betydelse. Det som är relevant är om antalet som är beredda att göra det nu valet i september är tillräckligt.

När jag kör valmyndighetens valsimulator efter att ha omfördelat 1 procentenhet från M till L så får jag följande mandatfördelning:

Det blir alltså majoritet för Ulf Kristersson som statsminister. Det är alltså full möjligt med den potential som Liberalerna har att nå båda målen, att komma över fyraprocentspärren och att få till ett byte på statsministerposten.

Men vad händer då om även MP kommer in. I simulatorn omfördelar jag 0,5 procentenheter från vardera S och V till MP som då når 4,1 procent. Mandatfördelningen utfaller enligt följande:

Alltså återigen fördel Magdalena Andersson. Slutsatsen blir att om både L och MP precis når upp till eller över fyraprocentspärren, så måste det dessutom ske en överföring av röster från vänsterblocket (inkluderat Centern) till högerblocket för att Kristersson ska kunna bli statsminister.

Totalt sett just nu en tydlig fördel för Magdalena Andersson. Med detta sagt bör det understrykas att det finns flera osäkerheter. Till exempel så har jag inte tagit hänsyn till soffliggarna. Men huvudsyftet med denna lilla analys har varit att visa att Liberalernas strategi inte kan räknas ut.

Jag brukar säga om Liberalernas strategi, att det bästa med den är att den är en strategi. Dessutom en strategi där det är fullt möjligt att nå målen. Sedan är jag inte särskilt förtjust i den. Jag tycker den gör Liberalerna i allt för hög grad till en del av Ulf Kristerssons strategi att nå statsministerposten, vilket i sin tur begränsar handlingsfriheten i förhållande till M men också i förhållande till SD. Men som god liberal är jag kluven. Jag kan inte säga att de alternativa strategier jag haft att föreslå, skulle ha en högre sannolikhet att föra partiet över fyraprocentspärren – vilket trots allt nu måste vara det viktiga.

De två stora riskerna med strategin är för det första att L ligger för långt från spärren för att väljarna ska se det som meningsfullt att stödrösta; för det andra att det ser för mörkt ut för Kristersson i kampen om statsministerposten att inte ens ett stöd från ett Liberalerna över spärren skulle hjälpa. Men där är vi inte. En fortsatt uppgång från L med en halv procentenhet nu, så skulle partiet nå 3,6 procent. Med stor sannolikhet så räcker det. Och det mesta tyder på att kampen om statsministerposten kommer att leva hela valrörelsen, även om det just nu är fördel Magdalena Andersson.

Det finns också andra risker. En är internt käbbel. Nedgången i opinionen efter landsmötet visar med all önskvärd tydlighet på detta. Det kräver intern disciplin och återhållsamhet från oppositionsfalangen men också att partiledaren inte gör fler pannkakor. En annan är att det inte räcker med sakpolitik. Vi som är liberaler är det inte främst på grund av skola, integration och klimat. Det är viktiga frågor men engagemanget har framförallt en ideologisk dimension.

Christer Hallerby

Opinionskrönika december 2021. Nu rör det sig igen. Socialdemokraterna vinnare.

Publicerat 2021-12-15 av Christer

Svara

Nu rör det på sig i opinionen igen, efter flera månaders stiltje. Det krävdes en händelserik månad med statsminister- och budgetomröstningar, regeringsombildning, kongresser och landsmöten. Socialdemokraterna går framåt med besked.

Liberalerna har haft Landsmöte. Det gick som det brukar i opinionen. När Liberalerna visar upp sin oenighet och sina inre spänningar backar man. Vunnen mark förloras. Under hösten segade man sig uppåt tiondel för tiondel till 3,1 procent i november. Nu är man tillbaka på ruta noll med 2,5 procent.

Väljaropinionen i december 2021

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
dec 21	21,4	2,5	8,0	5,2	28,4	9,6	3,6	19,6
nov 21	22,2	3,1	8,5	4,7	26,3	10,3	4,1	19,5
	-1,2	-0,6	-0,5	+0,5	+2,1	-0,7	-0,5	+0,1
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Socialdemokraternas uppgång är på 2,1 procentenheter. Samtidigt backar Moderaterna med 1,2 procentenheter. Lite ironiskt eftersom Ulf Kristersson på Moderaternas stämma ville att S-väljarna skulle pröva honom, låna ut sina röster till M, bara liksom för att testa. Nu ser det ut som Magdalena Andersson lånar några M-väljare istället. KD knaprar nog också lite på M i sin uppgång på en halv procentenhet. Alla S samarbetspartier går bakåt, C med 0,5 pe, V med 0,7 pe och Mp med 0,5 pe. SD ligger i princip på oförändrad nivå.

Magdalena Andersson kunde knappast fått en bättre start. Den kanske till och med är ännu bättre än siffrorna visar, eftersom ju senare de underliggande mätningarna ligger i perioden ju bättre är resultaten för S. Hon hamnar också högt i institutens förtroendemätningar. Det är kanske för mycket att tala om genombrott när det gäller en så pass rutinerad och välkänd politiker. Men lägger vi till framträdandet i Skavlan, så ligger det nära till hands. Därtill tror jag att den mandatmässigt svagare regering hon nu leder i realiteten är parlamentariskt starkare än vad regeringen Löfven var. MP har i många frågor varit en ballast. Den slipper nu Andersson.

Med detta sagt så kommer dock framtiden långt ifrån att bli en dans på rosor för Magdalena Andersson. Jag ska inte dra för många paralleller till regeringen Ullsten på 1970 – talet. Situationen är annorlunda och förutsättningarna skiljer sig åt. Men också regeringen Ullsten började starkt. Charmade väljarna med nytt självförtroende. Löste frågor som legat länge i politisk långbänk. Förhandlade skickligt med olika konstellationer och kunde spela ut sina motståndare mot varandra. Men när det började gå för bra i opinionen då fanns det inte längre några medspelare kvar, alla andra partier, från höger till vänster, fick ett gemensamt intresse i att näpsa uppkomlingen.

Dessutom måste det understrykas att ett valresultat i enlighet med månadens opinionssiffror sannolikt skulle göra Ulf Kristersson till statsminister. Både L och MP hamnar under riksdagsspärren och då fördelar mandaten sig så här:

Det man säkert kan säga om nästa års riksdagsval är att två tydliga kandidater konkurrerar om statsministerposten, Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Men bägge står inför stora problem när det blir dags för regeringsbildning. Andersson måste precis som senast mobilisera stöd både från C och V, två partier där den ena vägrar ge den andra något som helst inflytande över politiken.

Ulf Kristersson har försökt vara tydlig med att det inte finns någon plats för SD i hans regering. Men varför skulle SD, nästan lika stora som M och betydligt större än KD, låta sig ställas utanför. Det är viktigt att lyssna även på vad Jimmy Åkesson har att säga i den frågan. På SD:s landsdagar var man tydliga med att regeringsmakten är målet och då inte bara som underlag till en Kristerssonministär utan det man vill ha är hela konkarongen med ministrar, statssekreterare och politiska tjänstemän. Det skorrar allt mindre trovärdigt när Kristersson fortsatt hävdar att SD ska hållas utanför regeringen, mer troligt är att Jimmy Åkesson kommer att kunna titulera sig som vice statsminister och justitieminister om nu Kristersson skulle lyckas med att bli statsminister.

Både Andersson och Kristersson måste ha bättre svar på frågor som handlar om detta, annars blir det bekymmer redan i valrörelsen. Särskilt för Kristersson.

Budgetprocessen och statsministeromröstningarna

Det har växlats många hårda ord under processerna med att utse ny statsminister och rambeslutet om statsbudgeten för 2021. Ord som ovärdigt, katastrof, dysfunktionellt, hån mot vanligt folk har stått i såväl ledarkommentarer som hatinlägg i sociala media. Särskilt Annie Lööf har stått i skottgluggen efter att Centern röstat gult i både omröstningen om Magdalena Andersson och om budgeten, vilket resulterade i och socialdemokratisk regering och en M/KD/SD reservation i budgetfrågan.

Om vi benar upp detta i varje process för sig och varje delbeslut för sig så borde uppmärksamheten ligga på att allt trots allt fungerat – betydligt bättre än vad alla raljanta kommentarer ger sken av. Institutioner, regelverk och processer har ståt pall och fungerat trots ett mycket svårt parlamentariskt läge och komplicerade relationer mellan de inblandade politiska partierna. Svensk demokrati och parlamentarism fungerar. Visst – finns det erfarenheter att dra och frågor att diskutera. När regelverk och procedurer stressas i en extrem situation får vi kunskap som kan bidra till framtida förbättringar. Men den viktigaste slutsatsen är att systemet har levererat, vi har en regering och vi kommer att få en statsbudget även för 2022.

När det gäller budgeten måste det understrykas att M, KD och SD inte har lagt fram ett gemensamt budgetförslag. Det som hänt är att de tre partierna under finansutskottets behandling av budgetprocessens rambeslut satte sig ner och jämförde sina respektive budgetmotioner. Där man hade likartade förslag skrev man ihop sig i en reservation som sedan också blev Riksdagens beslut. Man förhandlade, jämkade och kompromissade inte. I huvudsak är det Regeringens budgetförslag som fortsatt gäller. Det måste vara fullt rimligt att partier som är överens om att familjeveckan ska bort och bensinskatten sänkas med mera också kan göra en gemensam reservation om detta. Det är också rimligt att sådana sakpolitiska överenskommelser i finansutskottet kan omfatta både SD och V. Jag är övertygad om att detta nu blir det nya normala, en parlamentarisk rationalitet som alla partier kommer att behöva acceptera så småningom.

Det är sedan Regeringen som avgör om de förändringar som föreslås i Riksdagen är så allvarliga att omröstningen ska ses som en kabinettsfråga. Tycker regeringen man kan sitta kvar med de justeringar som riksdagen beslutar, så är det fullt rimligt att man fortsätter regera. Riksdagen har alltid möjlighet att resa frågan om misstroende. När Ulf Kristersson påstår att det är makten till varje pris för Socialdemokraterna och att han skulle avgått i motsvarande situation, så klingar det falskt. Jag är övertygad om att om Kristersson nu någonsin kommer att bli statsminister, så komma han att agera precis likadant i en motsvarande situation.

Det är då också full rimligt att ett parti kan komma fram till att det bäst passar deras politik och det ”kontrakt” de har med väljarna, att rösta på en statsminister och samtidigt på oppositionens budgetreservation. Centern har inte agerat konstigt utan fullt i konsistens med vad man sagt tidigare. Om allt ifrån koleriska högergubbar till irriterade miljöpartister går i spinn över detta så är det deras verklighetsuppfattning det är fel på – inte Annie Lööfs. Hatkampanjerna mot henne är faktiskt både tråkiga och ovärdiga.

Opinionsmässigt är jag ganska övertygad om att detta landat med en stor fördel för Magdalena Andersson inför det stundande valet. Annie Lööf sitter i ett besvärligt läge men jag tror hon gillar det, vilket ger energi inför valrörelsen. Men det är en helt annan fråga om hon får väljarna med sig. Den position Centerpartiet nu satt sig i är svår att omvandla till stigande opinionssiffror och valsegrar.

Realpolitiskt ser Ulf Kristersson ut som en vinnare. Både budgetreservationen och att MP försvann ur Regeringskansliet innebär att politiken blir lite mer moderat till sin karaktär. Men vi har också tydligt fått se Kristerssons svagheter som oppositionsledare och statsministerkandidat. Budgeten var en framgång med förbehåll. Den visar tydligt att SD inte blir så lätta att hantera. Det var SD:s röda linjer som kom att gälla och som paradoxalt nog gjorde budgeten något lättare för Magdalena Andersson att smälta. SD:s bidragslinje när det gäller pensioner, sjukförsäkring och arbetslöshetskassa satte stopp för en mer moderat präglad budgetreservation.

Om Liberalerna

Liberalernas nya bottensiffra kommer efter ett landsmöte där upptagenheten av SD, förhållningssättet till SD, de röda linjerna till SD återigen varit i fokus. Intet landsmöte utan ett destruktivt självskadebeteende. Nu klarade sig Nyamko Sabuni relativt hyfsat. Men i en strid som i varje rationellt politiskt parti inte hör hemma på en stämma. Röda linjer är nog bra när en partiledare och en partiledning själv definierar och drar upp dem som ett taktiskt verktyg att få inflytande och få igenom så mycket av sin politik som möjligt. Men när den falang som fått en partiledare man inte önskar försöker använda röda linjer för att begränsa hennes manöver- och handlingsutrymme – vi kan inte få bort henne men kanske göra henne till en ”lame duck” – så är det något väljarna ser och det blir direkta effekter på förtroendet.

Nu blev utslaget det rimliga den förtroendevalda partiledaren får också förtroendet att leda partiet. Frågan är nu hur Sabuni kommer att förvalta det förtroendet. Hon har hittills inte velat vara någon särskilt ideologisk partiledare och det är synd, med ideologiska markeringar och en ideologisk grundad färdriktning så skulle broar ha kunnat byggas i det sargade partiet och intresse väckas i nya väljargrupper. Fokus på realpolitiska samarbetsfrågor och ren sakpolitik räcker inte för att få Sabunis bygge att skjuta i höjden. Det krävs en kontext, ett sammanhang och tydlighet i vilka de ideologiske motståndarna är – både till höger och till vänster. En liberalism som framställs utan mening, rötter och kontraster är inte lätt att greppa och ännu svårare att sympatisera med.

Med personer som Anna Starbrink i Stockholm och Helene Odenjung i Göteborg får även ”gamla folkpartister” någon att kryssa på riksdagslistorna. Den stora frågan nu är om man kommer att kunna driva en sammanhållen valrörelse där ledande kandidater drar åt samma håll eller om de tar med sig landsmötets splittring in i valet – i så fall kommer man inte att nå riksdagsspärren.

Christer Hallerby

Opinionskrönika november 2021 och var partierna räknar med att vinna nya väljare.

Publicerat 2021-11-16 av Christer

Svara

Stillastående är den rimligaste beskrivningen på opinionsutvecklingen och så har det varit under hela hösten. De trender som kan skönjas är svaga och högst osäkra. Liberalerna har under hösten segat sig upp med någon tiondel månad för månad. Men har med 3,1 procent fortfarande en bit till spärren. Centerpartiet är det enda parti som tydligt förlorat på att januariavtalet sprack i somras. Innan dess var man inne i en tydligt positiv trend. Nu sladdar man utför, i små steg dock, men i dagens stabila opinionsläge så är 1,4 procentenheter lägre denna månad än i juni ganska mycket.

I övrigt kan noteras att MP denna månad är över spärren, än så går det upp än så går det ner. Man ser ut att ligga på spärren med plus/minus 0,2 procentenheter. KD har fortfarande marginal nedåt och noteras för fjärde månaden i följd på 4,7 procent. Båda de stora partierna och S och M rör sig denna månad marginellt uppåt, men över sikt är siffrorna stabila runt 26 respektive 22 procents nivåerna. Ytterkanterna SD och V ligger något under sina toppnoteringar under mandatperioden, men klart över sina valresultat. Om man ska tala om någon långsiktig trend överhuvudtaget, så är det att flyglarna stärks i svensk politik.

Väljaropinionen i mars 2020

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
nov 21	22,2	3,1	8,5	4,7	26,3	10,3	4,1	19,5
okt 21	22,0	2,8	8,8	4,7	26,0	10,3	3,9	20,0
	+0,2	+0,3	-0,3	0	+0,3	0	+0,2	-0,5
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Ser vi på blocken så är det fortfarande helt jämnt. Noteras bör dock att denna månad så ligger MP över spärren och L har fortfarande en bra bit dit. Det innebär att vid ett valresultat som opinionen ser ut idag, så skulle vänsterblocket få ett betydande mandatöverskott i riksdagen.

Analys

I ett så här stabilt läge med små väljarrörelser även över lång tid är det intressant att spekulera i hur partierna resonerar inför valet. Var finns tillväxtpotentialen och vilka blir valstrategierna?

Idag skulle jag inte satsa särskilt mycket på att Ulf Kristersson lyckas med sitt projekt att bli statsminister i en M/KD – regering (där möjligen också L ingår) med stöd av SD:s röster. Han behöver ytterligare väljarstöd. SD:s och KD:s röster ingår redan i regeringsunderlaget, så väljarrörelser här blir mest ett nollsummespel. Han är starkt beroende av att L klarar spärren, men det är svårt att se hur det ska gå till utan en strömning från Moderaterna och/eller moderata kamrat-fyra procent röster. Han tar förmodligen alla förluster till L just nu med jämnmod. Liberalernas framgång är en del av Kristerssons strategi (mer om detta nedan).

Då återstår inte så mycket för Kristersson. Då hamnar han där han hamnade i sitt tal på Moderaternas partistämma i oktober, med en vädjan till socialdemokratiska väljare att ge honom en chans, att pröva honom för att få ordning på Sverige – främst då lag och ordning med stopp på gängkriminalitet och skjutningar. ”De som av tradition röstar på Socialdemokraterna för att de tycker att Socialdemokraterna är bra på att styra landet, de borde överväga att låna sin röst till oss i ett eller två val och ge oss chansen att lösa de problem som den här regeringen inte klarar av att lösa”, sa Kristersson på en pressträff efter sitt tal (Expressen 23 okt 2012).

Man bör också se Kristerssons allt tydligare markeringar mot SD:s eventuella medverkan i en borgerlig regering, i det här perspektivet. ”Det är helt uteslutet”, sa han helt nyligen i en intervju i Aftonbladet. Samtidigt är just Sverigedemokraterna ute efter samma väljare som Kristersson. Men i motsats till Kristersson kan Åkesson också komplettera och krydda ”hårdare tag” med en rejäl dos traditionell socialdemokratisk trygghetspolitik. Man vill höja taken både i sjukförsäkring och a-kassa samtidigt som pensionerna ska höjas över statsbudgeten. Inte mist det sistnämnda har mötts av applåder både från LO och SSU.

På Kristdemokraternas Riksting blev det uppenbart att man där riktar in sig på centerpartister. Man utgår från att det där finns en del borgerligt sinnade väljare som är missnöjda med Lööfs starka stöd för Socialdemokraterna. Ebba Busch proklamerade ”vi ska bli det nya landsbygdspartiet och ge hopp till dem som känner sig svikna av Centerpartiet”. Samtidigt har partiet en trofé att visa som ny medlem i form av den tidigare centerpartistiske riksdagsledamoten Staffan Danielsson.

Men frågan är hur mycket det finns att hämta i Centerpartiet, undersökningar visar att väljarkåren blir alltmer vänsterorienterad men det finns säkert ett par procentenheter kvar som kan välja något av de andra borgerliga partierna istället om det blir alltför mycket vänsterlutning. Samtidigt är det just nu svårt att se hur Annie Lööf själv kommer att rigga strategin. Den strömning som fanns tidigare med väljare från Liberalerna tycks ha stoppat upp. Möjligen riktar man inte in sig på något särskilt parti. Tidigare under Annie Lööfs ledning har man varit relativt skickliga på att jobba strategiskt med olika väljarsegment. Ett sådant är ”kvinnor i karriären”, särskilt yngre med akademisk utbildning. För någon valrörelse sedan lyckades man till och med göra inbrytningar i ett så traditionellt rött fäste som hipsterkvarteren runt Nytorget. Men säkert tar man också upp handsken från KD i kampen om landsbyggdsväljarna och profilerar sig där också mot MP bland annat i skogsfrågorna. Men hur urbana och rurala, vänster och höger, miljömuppar och skogsägare kan man vara samtidigt?

När detta skrivs så har ännu inte Magdalena Andersson valts till statsminister. Förhandlingarna med Vänsterpartiet pågår fortfarande. Men klart är att efterfrågan från partiets medlemmar är mer traditionell socialdemokratisk politik, samtidigt som partiet ledarskikt nog mest lutar åt fortsatt pragmatism. Själv lutar hon ideologiskt mest åt vänster samtidigt som hon som tidigare finansminister är realpolitiker och inser realiteter. Det blir spagat. Ännu mer smidighet kräver spagaten att hålla kvar Centerpartiet och Vänsterpartiet i samma regeringskoalition. För det är absolut nödvändigt för att hon ska kunna vara statsminister. Socialdemokraterna har ett extremt svårt strategiskt läge och bli nog ganska nöjda om man kan ligga kvar på en 26 – 28 procent och därmed ha kvar regeringsmakten. Handlar mer om att behålla än att vinna nya väljare.

Vänsterpartiet är positionerade längst ut till vänster och har i princip bara Socialdemokraterna att plocka väljare ifrån. Möjligen kan man också attrahera en och annan miljöpartist. I det förstnämnda fallet är nog potentialen maximalt utnyttjad för närvarande. I det andra så kommer nog de väljare som tvekar mellan MP och V att välja de förstnämnda för att säkra att MP kommer över spärren och då också säkra fortsatt vänsterstyre.

Liberalerna har i princip gjort sig till en del av Moderaternas strategi. Det verkar också ömsesidigt. Kristersson ser Liberalerna som centrala för att få ihop ett tillräckligt regeringsunderlag och då måste L över spärren. Alternativet att gå på konfrontation för att vinna över liberala röster till Moderaterna är ännu mer riskabelt än att satsa på att L ska nå över spärren. Men det kommer att gå åt ett antal kamrat fyraprocentröster för att lyckas. Men som jag skrev inledningsvis, så ser nog Kristersson på detta med jämnmod, så länge uppsidan är statsministerposten. För Liberalerna är det åtminstone en strategi som också utgår från ett tydligt mål, att ta sig över fyra-procentspärren i nästa val. Det är också en strategi med vissa förutsättningar att lyckas, även mina siffror och min analys pekar på att det skulle kunna gå vägen. Det är i alla fall svårt att se en alternativ strategi så här nära inpå valet, givet den utveckling vi sett i partiet så här långt, med större förutsättningar att lyckas att nå det målet.

Christer Hallerby

Opinionskrönika juni 2021 – Centern växer. L viktigt för Moderaternas strategi.

Publicerat 2021-06-01 av Christer

Svara

Det mest uppenbara i opinionsförändringarna under maj är att Centerpartiet går framåt. Det andra anmärkningsvärda är att alliansen, nu för första gången på mycket länge, är större än de röd/gröna. Det samtidigt som alliansen är mer dödförklarad än någonsin.

Väljaropinionen i maj 2021

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
maj 21	22,3	3,0	9,6	5,2	26,6	9,1	4,0	18,9
april 21	22,1	3,1	9,0	4,8	26,9	9,3	4,1	19,3

	+0,2	-0,1	+0,6	+0,4	-0,3	-0,2	-0,1	-0,4
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Centerpartiet noterar sin högsta siffra under mandatperioden. Det ser ut som om man är inne i en positiv trend, även om stegen månad för månad är små. Vi får se att hur långt energin i trenden räcker. Jag uttryckte i min förra krönika tvivel om hur stor tillväxtpotentialen är med väljarna inlåsta i blocken till höger och vänster. Nu är det nog mest besvikna liberaler som går dit, några kanske efter att ha tillbringat en tid i gruppen osäkra.

Kristdemokraterna fortsätter återhämta sig med en uppgång på 0,4 procentenheter, samtidigt som SD förlorar lika mycket. I övrigt är det marginella förändringar. Miljöpartiet fortsätter dansa på fyra-procentspärren och Liberalerna fortsätter harva klart under den på treprocent nivån.

Förutom för Centerpartiet så ser partierna nu ut att följa platta sidledes trender med små förändringar som tar ut varandra efterhand. Möjligen med undantag för Vänsterpartiet som har tappat månad för månad sedan december förra året. Men den totala nedgången handlar endast om en dryg procentenhet. Onekligen dock något att hålla ett öga på framöver.

Alliansen är som sagt nu större än de rödgröna. Störst av de möjliga regeringsblocken är dock det konservativa. Räknar man med Liberalernas röster så når man 49,4 procent. Det är alltså inte långt till egen majoritet. Vänsterblocket ligger långt efter med 39, 7 procent. Men räknar man in Centern så landar den konstellationen på 49,3 procent. Vid ett val idag skulle det alltså bli väldigt tight oavsett hur man räknar procenten. Men det gäller inte om man räknar mandaten. Det faktum att Liberalerna hamnar under fyraprocentspärren ger en klar övervikt för vänstersidan oavsett om man jämför de rödgröna med alliansen eller ett centerförstärkt vänsterblock med det konservativa högerblocket.

Det är helt uppenbart att Ulf Kristersson behöver Liberalerna för att bli statsminister – antingen deras väljare eller deras mandat. Det ger Kristersson två möjliga strategier antingen måste han konfrontera Liberalerna genom att vända sig direkt till deras väljare och därmed också utmana Nyamko Sabuni. Eller så måste han sikta på och kanske hjälpa till för att Liberalerna ska nå över fyra-procent spärren. Det är tydligt att han valt den senare strategin. Det kan komma att kosta honom och Moderaterna några kamrat fyraprocentväljare. Men han ser troligen den strategin som säkrare med störst förutsättningar att bli framgångsrik. Det har på senare tid också blivit allt mer uppenbart att Liberalerna under Nyamko Sabunis och Mats Perssons ledning är en del av denna moderata strategi, snarare än att man har en egen.

På partirådet den 28 mars fattade Liberalerna ett förväntat beslut om det framtida vägvalet. Det innebär att Liberalerna i nästa val ska verka för en ny borgerlig regering utan restriktioner för vem man kan förhandla med. Mindre förväntat var att Sabuni skulle använda den nyvunna handlingsfrihet som mandatet gett henne till att genast göra ett migrationspolitiskt utspel tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Från Liberalernas utgångspunkt kan detta utspel knappast ha tett sig som politiskt nödvändigt. Realpolitiskt har eller får det knappast någon större betydelse. Kolumnerna i ”för och mot-listan” borde dessutom innehållit flera tunga motpunkter, fördjupar klyftan i partiet; får fler medlemmar att lämna; väljare som stannat kvar och avvaktat få nu en slutlig puff att gå över till Centerpartiet; klyftan i mittenpolitiken blir avgrundsdjup. Symboliken i utspelet var dock stor. Den visade att Liberalerna nu kan förhandla med SD om migrationspolitiken, vilket innebär att man borde kunna förhandla i alla frågor. Den visade också att SD är konstruktiva och beredda till kompromisser bara besluten går, från deras utgångspunkter, i rätt riktning. En symbolisk demonstration som var särskilt viktig för Ulf Kristersson i arbetet med att bygga trovärdighet för sitt regeringsalternativ och sig själv som statsministerkandidat.

Centerpartiets förtroenderåd tog i fredags (28 maj) beslut om en ny långsiktig strategi. Enligt flera tidningsrubriker i veckan så skulle Centerpartiet i och med detta säga ”adjö till alliansen”. Det var väl inte riktigt Annie Lööfs ord men visst betonade hon i intervjuer att man i tidigare strategidokument utgått från samarbetet i Alliansen, nu var man mycket tydligare är ett självständigt parti. Den position, ensamt majestät i mitten, som partiet nu fått, har hon och Centerpartiet målmedvetet arbetat sig fram till. Olyckskorparna kraxar, i Sverige måste man välja sida, ge väljarna besked annars går det illa. Det som mest talar mot dessa är att Annie Lööf trivs som bäst, precis där i det politiska landskapet som hon nu befinner sig. Det jag i tidigare kröniker varit mest tveksam till, är var nya väljare ska komma ifrån. Men om Centerpartiet behåller de man har nu och kanske växer någon eller ett par procentenheter till, är det vackert så. Det kommer att ge Annie Lööf en mycket stark position efter valet.

Ett mycket intressant valresultat skulle det bli om Kristersson konservativa block får mer än 50 procent samtidigt som Alliansen blir större än de röd/gröna.

Christer Hallerby

Liberalerna inför partirådet – överens om mycket, borde kunna bli överens om mer.

Publicerat 2021-03-12 av Christer

Svara

Liberalernas partistyrelse är i mångt och mycket överens om framtiden. Det förslag man beslutade om häromdagen att lägga fram för ett extra partiråd den 28 mars har blivit mycket omdebatterat – på ledarsidor såväl som i interna Facebookgrupper. Men skillnaderna mellan majoritetsförslaget och reservationen av Jan Jönsson och Christer Nylander motiverar knappast den hätskhet och den oförsonlighet som präglat flera av inläggen och trådarna.

Man är helt överens att fullfölja JA – avtalet, men efter processen med 2022 års budget ska det ske en ordnad avveckling. En tidtabell som bör innebära att också de 73 sakpolitiska punkterna hinner prickas av. Detta är ett lika väntat som odramatiskt besked. Även statsminister Stefan Löfven verkar ta det med fattning och betonar i en kommentar att Socialdemokraterna går till val själva.

Majoritet och reservanter är också överens om att förstahandsalternativet efter valet är en alliansregering och bägge betonar att man inte tänker medverka till en regering där Sverigedemokraterna ingår.

Man är vidare överens om att inte budgetförhandla med ytterkantspartierna V och SD. Detta står inte uttryckligen i majoritetens förslag men den konsekvensen har i efterhand tydliggjorts av både partiledaren och partisekreteraren. Det har dock uppstått en diskussion om vad man avser med uttrycket ”budgetförhandla”. Jag tolkar det som ett organiserat samarbete med syftet att bli överens om en hel budgetproposition och tillsammans lägga fram den för Riksdagen, som regeringspartier gör och som också gäller för januarisamarbetet.

I interna diskussionstrådar är det framförallt förhållningssättet till SD som spökar. När, hur, i vilka sammanhang och om överhuvudtaget kan man ha med SD att göra. Jag har i en tidigare blogg utvecklat hur jag ser på både SD och hur vi ska förhålla oss till dem. En nyckelmening relevant i det här sammanhanget ”det är god folkpartitradition att använda parlamentarismens möjligheter att driva igenom så mycket liberal politik som möjligt. Att inte använda en riksdagsmajoritet för att till exempel skydda valfriheten i välfärden eller införa en allmän arbetslöshetsförsäkring är dumt och skulle bli alltför svårförklarligt för väljarna”.

För att lyckas med detta kan det ibland behövas samtal, dialog i utrednings- och beredningsarbete, kanske till och med förhandlingar i till exempel riksdagens utskott eller sonderingar inför att en proposition ska läggas – eller som det uttrycks i majoritetens förslag ”söka samsyn”. Jag kan inte på något sätt se att reservationen går emot detta under förutsättning att det inte handlar om ett organiserat samarbete, utgöra regeringsunderlag eller förhandla om statens budget. Därmed borde vi kunna lägga den diskussionen bakom oss och i stället fokusera på vilken politik vi kan få igenom, inte vem vi får igenom den tillsammans med.

Vad är det då man inte är överens om?

En reell skillnad mellan förslagen som lever kvar sedan regeringsbildningsprocessen 2018 är att reservanterna villkorar sitt stöd för en regeringsmedverkan med att alliansen blir större än de röd/gröna. Alltså samma sak som Jan Björklund och Annie Lööf hävdade i valrörelsen och som sedan stoppade talmannen från att pröva Ulf Kristersson som statsminister i spetsen för en alliansregering. Jag tyckte detta var dumt då och jag tycker det är dumt nu. Valresultatet innebar att de röd/gröna fick ett mandat mer än alliansen. Ett resultat som mycket väl kan upprepas 2022. Opinionen i februari i år visar på ett liknande resultat. I mina sammanvägda mätningar är skillnaden 0,6% i de röd/grönas favör, men trenden är minskande. En alliansregering är ett realistiskt alternativ. Det bör också presenteras som Liberalernas mål utan förbehåll i form av matematisk ekvilibristik. Går det att få riksdagens stöd för en alliansregering så bör en sådan också bildas.

Detta särskilt som ett mandat hit eller dit inte har någon betydelse i regeringsbildningsprocessen. Det kommer att krävas ett antal ledamöter från andra partier som röstar för en alliansregering eller lägger ned sina röster oavsett om man har en röst mer eller mindre än de röd/gröna. Det var heller inte den aspekten som var hindret för Björklund och Lööf 2018, utan det var bedömningen att man måste vara största block för att som minoritetsregering kunna driva sin budget genom riksdagen. Då hade man förutsatt två saker, för det första att de röd/gröna agerar som block även i opposition och för det andra att de får SD:s passiva eller aktiva stöd i slutomröstningen. Jag har tidigare redovisat olika scenarier för hur budgetomröstningar i riksdagen kan falla ut utifrån olika förutsättningar. Situationen blir mer svårhanterlig om en minoritetsregering inte är största block men fördenskull inte så svår att den inte bör prövas. En minoritetsregering riskerar alltid att en majoritet i riksdagen röstar igenom en annan budget, oavsett om man är största block eller inte. En minoritet är alltid en minoritet, även i riksdagens budgetprocess.

Jag har sympati för Nylander/Jönssons utgångspunkt att inte öppna för att Liberalerna ansluter till ett i övrigt konservativt block bestående av M, KD och SD. Jag är ingen högermänniska och bestämt emot att Liberalerna ingår i samma regering eller formella regeringsunderlag (typ januariöverenskommelsen) som Sverigedemokraterna. Nyamko Sabunis och Jimmy Åkesson signaturer ska inte finnas under samma regeringsdokument. Jag ser dock inte att majoritetsskrivelsen öppnar för just detta.

Det är dock en stor risk för att Sverige efter nästa val ändå får en konservativ regering. Med dagens opinionsläge är M/KD/SD nära egen majoritet. Inget att förundras över att Jimmy Åkesson gärna ser att Liberalerna fortsätter vara under spärren. SD:s inflytande skulle bli så mycket större då, kanske skulle man till och med kunna ingå i regeringen, inte bara vara stödparti. Allt blir mycket svårare för Åkesson och SD med L som en part i förhandlingarna. Men ska L nå dit så måste man över spärren. Då behöver vi borgerligt sinnade väljare. De som är möjliga är de som tydligt föredrar en alliansregering framför en konservativ dito. Då måste vi också vara beredda att pröva en alliansregering även om det fattas något mandat till att bli största block. Det vore taktiskt förödande att skriva bort det alternativet på förhand, både för budskapet i valrörelsen och för handlingsutrymmet efter valrörelsen

Ytterligare en skillnad mellan PS – majoriteten och reservationen är att majoriteten är mer förbehållslös. Det är uppenbart att reservanterna vill surra partiledaren hårdare vid masten. Men partiledarposten är ett förtroendeuppdrag som kräver handlingsutrymme för att kunna utövas effektivt. Det är orimligt att omgärda en partiledare och en partiledning med ett signalsystem fullt med röda linjer och gröna ljus. Syftet med partirådsbeslutet måste vara att väljarna ska få besked inför valet inte att partiledaren ska förses med handbojor och fotboja efter valet. Här bör man läsa det som Gulan Avci la fram som ett eget förslag på partistyrelsen (det röstades bort men fick också stöd av Lina Nordqvist): ”Ännu återstår knappt ett och ett halvt år till valet. Det är en tid då det politiska landskapet kan komma att skifta och inget parti kan på förhand veta hur valresultatet kommer att se ut. Därför är det viktigt att inte på förhand spekulera i eventuella regeringsbildningar.”

Sammanfattningsvis är min uppfattning att det bör göras ett omtag inför partirådet. Det har glunkats om försök till kompromisskrivningar eller en tredjeståndpunkt. Jag tycker det borde vara möjligt med utgångspunkten att det är väljarna som ska få besked, inte att göra utrymmet för partiledare och partiledning så trångt som möjligt. Det bör också var huvudsakligen positiva budskap, alltså mer handla om vad Liberalerna vill göra och hur man avser att agera än vad man inte vill göra. Det bör också formuleras med insikten att vi alla agerar i ett föränderligt politiskt landskap.

Christer Hallerby

Opinionskrönika mars 2021 – Moderaternas starka trend fortsätter

Publicerat 2021-03-03 av Christer

Svara

Med dagens opinionssiffror blir det en konservativ majoritet och mest sannolikt en regering där Sverigedemokraterna tar plats vid sidan av M och KD. Men ännu troligare är att ”kamrat fyraprocent” räddar kvar Miljöpartiet i riksdagen och då har vi plötsligt en parlamentarisk situation där Centern sitter med de viktigaste nycklarna. Mer om detta längre fram i analysen där jag också skriver om Nyamko Sabuni som äntligen satt ner en av de fötter som måste sättas ner för att nå fram till ett internt vapenstillestånd.

Vi har två trender med oss från föregående månad, Moderaternas uppåtgående och Kristdemokraternas nedåtgående. M:s starka trend har nu hållit i sig i 14 månader och i februari är ökningen 0,9 procentenheter. Kristdemokraternas har möjligen bromsats upp, man noterar 5 procent precis som föregående månad.

Väljaropinionen i mars 2021

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
feb 21	23,3	2,9	8,7	5,0	26,7	9,9	3,8	18,6
jan 21	22,4	2,8	8,4	5,0	26,8	9,9	4,1	19,0
	+0,9	+0,1	+0,3	0,0	-0,1	0,0	-0,3	-0,4
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Liberalerna och Miljöpartiet är under spärren. Centern får 8,7 procent, vilket är i nivå med taket i det platta trendintervallet, en högre siffra nästa månad skulle markera för en stigande trend. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet noterar i princip oförändrade siffror. Sverigedemokraterna har med 18,6 procent backat med 2 procentenheter sedan november.

Det konservativa blocket (M/KD/SD) är fortfarande klart större än januaripartierna. Det blir särskilt tydligt om vi beaktar att L och MP bägge ligger under spärren. I den andra kampen mellan konstellationer, Alliansen mot de Rödgröna, så kryper Alliansen närmare. Gapet är nu endast 0,6 procentenheter till de Rödgrönas fördel. En del kanske ser den jämförelsen som ganska ointressant, men om Alliansen passerar och blir större än det rödgröna blocket så kan det mycket väl påverka den politiska dynamiken och framtidsspekulationerna.

Analys

Omräknat i mandat så skulle den nuvarande opinionen ge det konservativa blocket egen majoritet i Riksdagen. En sådan situation skulle, som jag påpekat i tidigare krönikor, sannolikt leda till att Sverigedemokraterna tar plats i regeringen vid sidan av moderater och kristdemokrater. Men om ”kamrat fyraprocent” räddar MP kvar i riksdagen så förändras bilden helt. Det krävs endast att någon tiondels procentenhet av vardera Socialdemokraternas och Vänsterpartiets väljare stödröstar på MP för att den politiska kartan ska få ett helt annorlunda utseende. I så fall blir det Centern som sitter med nyckeln som vågmästare i mitten. Kommer man då att välja ett block som är beroende av Vänsterpartiet eller ett som är beroende av Sverigedemokraterna? Troligen kommer Annie Lööf i första hand att försöka bli kungamakare i mittfältet och försöka sy ihop något med M och S. Det kan till och med sluta med henne själv som statsminister för en ren centerregering. Men i så fall först efter flera talmansrundor och konvulsioner i Riksdagen.

Utsikterna för en konservativ majoritet finns dock. Men SD:s ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt höll för någon vecka sedan på att ställa till det när han krävde inflytande över hela statsbudgeten för att släppa fram en M – ledd regering. Hade man stått fast vid detta så hade det blivit många besvärliga frågor för Ulf Kristersson att hantera. Men Jimmie Åkesson gick ut med en mild korrigering på Facebook och slog fast att SD inte ställer ultimativa krav utan fram till valet ska man vara en konstruktiv kraft för att byta ut den S – leda regeringen. Det ska nog läsas precis som det är skrivet och orden ”fram till valet” är nyckelformuleringen. Efter valet kommer SD med all sannolikhet att låta mer som Sjöstedt än Åkesson. Fram till valet försöker man undvika att ställa till det för Kristersson. Med en konservativ majoritet i Riksdagen blir det helt andra förutsättningar för Åkesson att använda maktspråk gentemot Kristersson.

SD har svårt att hitta några andra frågor än migrationspolitiken. Nu när vi ser en allt bredare politisk uppslutning kring en restriktivare migrationspolitik, så känner SD behov av att distansera sig och förflytta sig en bit ytterligare ut på ytterkanten. I en tweet häromdagen krävde Åkesson totalstopp för all asyl- och anhöriginvandring inklusive kvotflyktingar. I en debatt med Nyamko Sabuni i Agenda preciserade han – ingen asylinvandring utan ett nettominus i invandringsstatistiken. Det skulle innebära att Sverige blir ett land som bryter mot internationella konventioner och dessutom placerar oss i en extremposition inom EU. Det var den typen av krav som fick Danmarks tidigare statsminister Lars Løkke Rasmussen att tröttna på ytterkantspartier och prata om samling i mitten. Det är krav som säkert också ligger på fel sida en blivande statsminister Ulf Kristerssons röda linjer. Därför blir det på just den här punkten inget maktspråk från Åkesson efter valet, inget ultimativt krav. Huvudsaken är strategisk, att det inför valet ger Jimmie Åkesson en migrationspolitisk position som han är ensam om.

Liberalerna då? I debatten med Åkesson i Agenda så satte Nyamko Sabuni ner foten i en av partiets interna stridsfrågor. Hon sa att partiet inte kommer att bygga några järnridåer i Riksdagen. Det var ett nödvändigt första steg för att få ihop partiets strategi. Därmed bör punkt vara satt för diskussionen om hur man ska förhålla sig till SD. Den partiföreträdare som hädanefter pressar partiledaren på den här punkten tar på sig ett stort ansvar. Fokus bör ligga på att kritisera SD:s politik och värderingar – inte när, hur och om vad som Liberaler får prata med Sverigedemokrater om. Debatten med Åkesson visade med all önskvärd tydlighet att Sverigedemokraterna är och förblir en ideologisk huvudmotståndare för Liberalerna.

Christer Hallerby