Kategoriarkiv: Nordisk poltik

Nationaldagen – vad vi kunde firat istället

Publicerat av
Svara

Idag på nationaldagen reflekterar jag över vad det är vi egentligen firar, men framförallt vad vi skulle kunnat fira istället.

Grunden till att vi firar just den 6 juni som nationaldag (tidigare mera modest svenska flaggans dag) är att Gustava Vasa valdes till kung denna dag år 1523. För balansens skull (antar jag) brukar det också nämnas att den 6 juni 1809 fick vi en ny regeringsform som innebar maktdelning mellan kungen, rådet (regeringen) och riksdagen. Den här reformen var i hög grad en reaktion mot kungligt envälde och maktmissbruk (Karl XII och Gustav III) och ren oskicklighet i det yttersta ledarskapet (Gustav IV Adolf).

Men i år skiner det framförallt på Gustav Vasa, eftersom det är 500 år sedan han valdes till kung i Strängnäs. På Kungahusets hemsida kan vi läsa att Sverige i år firar 500 år som fritt land och självständig nation, att vi då ”gick in i en ny epok som formade nationalstaten Sverige”.

En invändning som ibland lyfts fram i den här diskussionen är att Sveriges geografiska gränser då 1523 till stora delar var helt annorlunda än idag. Finland tillhörde Sverige medan södra Sverige med Skåne, Blekinge och Halland var danskt territorium. Bohuslän, Jämtland, Härjedalen samt delar av Dalarna räknades till Norge. Men visst, nationalstaten och monarkin Sverige med Stockholm som administrativt centrum grundlades då och har bestått sedan dess. Med den kontinuiteten så är det svårt att invända mot att firandet är historiskt korrekt.   

Man kan dock fråga sig om det är värt att fira. Med utgångspunkt från texten på Kungahusets hemsida kan man fråga sig vad det var Sverige egentligen blev fritt från och vilket alternativet till ”nationalstaten Sverige” egentligen var.

Den regim som faktiskt rådde var Kalmarunionen, enligt min mening det största stycke statskonst vi har i Nordens historia. Det var också unionsstadgan som legitimerade den danske kungens krav på den svenska kronan. Unionen som signerats i Kalmar sommaren år 1397 hade i hög grad varit en stark och visionär kvinnas verk, drottning Margareta av Danmark. Den 17 juni stadfästes unionen formellt genom att representanter för Danmark, Sverige (med Finland) och Norge valde Margaretas systerson Erik av Pommern till kung. Erik var då bara 15 år och Margareta kunde fortsätta regera som hans förmyndare.

Unionen innebar bland annat att man skulle ha ett gemensamt statsöverhuvud och agera gemensamt i utrikes förhållanden. Men inrikes skulle varje land även fortsättningsvis styras efter egna lagar och förordningar. Delar av den svenska adeln hade dock svårt att låta sig styras från Köpenhamn, man var mer rädd om sina egna privilegier än intresserad av integration och utveckling. Man vågade dock inte utmana Köpenhamn genom att utropa en svensk kung. Sturarna (den äldre och yngre) kallade sig till exempel riksföreståndare.

Kristian II var inte heller så pjåkig för att vara kung. Från skånskt perspektiv var han långt ifrån den tyrann det svenska epitetet tillskriver honom. Han var mer intresserad av ekonomi, infrastruktur och stadsutveckling och därmed förutsättningar för borgare och bönder, än att slå vakt om den priviligierade adelns utvecklingshämmande förmåner. Stockholms blodbad var naturligtvis ett förfärligt och förödande misstag. Istället för segerfest, försoning och nytt avstamp för unionen blev det ett systematiskt mördande på gator och torg. Historien har väl nyanserat händelsen till att det som hände inte varit Kristians avsikt, utan triggats fram av rivaliserande svenska adelsmän (Gustaf Trolle). Men icke desto mindre med blodbadet undergrävde Kong Kristian både sin egen och unionens ställning samt öppnade för svensk nationalism och Gustav Vasas kommande framgångar.

Det är intressant att idag leka med tanken att man från svensk sida då agerat mer framsynt och satsat på att utveckla Kalmarunionen istället för att driva fram en egen nationalstat. Mindre av blodbad och nationalism mer av integration och utveckling. Vi hade inte bara sluppit de många förödande och blodiga krig som följde mellan Sverige och Danmark. Idag hade till exempel det förenade Norden kunnat vara en av de tyngre medlemmarna i EU och på ett annat sätt kunnat matcha både Tyskland och Frankrike. Tillsammans har vi 28 miljoner invånare och en BNP som är större än Rysslands.

Ska jag fira och vifta blågult idag lyfter jag hellre fram 1809 års regeringsform (den var åtminstone ett viktigt steg mot dagens moderna demokrati) än Kalmarunionens fall samt gamla och nutida kungar. Men ännu hellre hade jag firat nationaldag den 17 juni i Republiken Norden (alternativt Skandia eller Skandinavien). Förr visst hade våra förfäder om de varit framsynta nog att se bortom nationalismen också gjort sig av med monarkin som under seklen efter Gustav Vasa orsakat våra länder så mycket nöd, förödelse och blodsutgjutelse på Europas slagfält – alldeles i onödan.

Det är naturligtvis svårt att skriva berättelsen ”om vad som hade hänt om”. Att bedöma alternativa historiska utvecklingar är lika omöjligt som att förutspå framtiden. Men även idag mer än 600 år senare finns det mer inspiration att hämta för framtiden i Kalmarunionen än det finns i att fira nationalstaten Sverige och lyfta fram både dess gamla kungar och nutida monarki i rampljuset.

Jag tror fortfarande på ett integrerat Norden. På 1950- och 60-talen var den här visionen både mer levande och mer konkret än idag. Vi kom överens om en passunion och avskaffade gränskontrollerna mellan länderna. Det fördes långgående diskussioner både om försvarsförbund och fördjupat ekonomiskt samarbete (Nordec). Det som omöjliggjorde en sådan utveckling var de olika vägval som länderna gjorde när de mer omfattande internationella samarbetsorganisationerna EEC (nu EG) och NATO samtidigt utvecklades. Danmark och Norge blev medlemmar i Nato och Danmark i EEC. Sverige och Finland hänvisade till neutralitetspolitiken och stannade utanför bägge organisationerna.

Nu håller förutsättningarna steg för steg på att förändras. Visionen om ett förenat och mer integrerat Norden blir steg för steg mer realistisk. Ett av de viktigaste skälen för mig, att Sverige ska gå med i Nato är att alla fyra länderna då blir medlemmar i samma försvarsorganisation och kan försvarsplanera och agera militärt tillsammans, vilket väsentligt skulle stärka säkerheten i norra Europa. Detta gäller oavsett om vi får en återkomst av Trump i vita huset och USA därmed överger NATO.  Då måste Europa fixa mer på egen hand. Förbannat skönt om Sverige då är med i NATO och kan delta i det arbetet.

Nästa steg är väl att Norge går med i EU samt att Sverige, Danmark och Norge även inför euron som valuta. Då har vi en verklig grund för ett förenat Norden. Vi skulle då också kunna återuppliva Kalmarunion med ett gemensamt statsöverhuvud. För att slita tvisten om det är det svenska, danska eller norska kungahuset som ska ta över, så avskaffar vi rätt och slätt monarkierna i alla tre länderna samtidigt och ersätter dem med en gemensam folkvald eller av parlamenten indirekt vald president.

Skulle detta gjorts idag så finns det gott om fantastiska kandidater. Finlands Sauli Niinistö har gjort ett utomordentligt jobb och skulle gärna för mig få fortsätta med att ta hand om hela Norden. Det skulle alternativt vara intressant att se hur pompös Carl Bildt skulle bli i rollen. Det skulle också fungera alldeles utmärkt med en konstruktiv realpolitiker som Lars Løkke Rasmussen. Eller varför inte en hemvändande Jens Stoltenberg.

Christer Hallerby

Norge går till val på måndag 13 september.

Publicerat av
Svara

På måndag den 13 september är det valdag i Norge. Det ser ut att gå emot ett regeringsskifte. Som jag skrev i början på sommaren (se nedan) så är det troligt att Høyres Erna Sohlberg får lämna över statsministerposten till Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre.

Men det har varit en händelserik valrörelse. Inget av de stora partierna Høyre och Arbeiderpartiet har varit särskilt framgångsrika. De har bägge något sämre opinionssiffror så här dagarna före valet än vad man hade i juni. Jämför man med förra stortingsvalet 2017 så handlar det om markanta förluster. Arbeiderpartiet går mot sitt sämsta val någonsin. Mätningarna pekar nu på under 20 procent för Støre, att jämföra med 25,0 procent 2017.

Men trots detta ser vänsterns samlade framgångar ut att göra Støre till statsminister. Och detta även om att hans viktigaste partner, den populistiske ledaren för Senterpartiet Trygve Slagsvold Vedum ser ut att göra en katastrofal valrörelse. Tidigare i år utnämnde partiet honom till statsministerkandidat och det verkade inte helt orealistiskt att han skulle kunna utmana Støre på den posten. Då låg man på 20 procentsnivån i opinionsundersökningarna. I juni låg man fortfarande en bit över 17 procent, men senaste noteringen är 12,7 procent. Senterpartiet fick pyspunka och under valrörelsen har det fortsatt att pysa.

Bättre har det gått i valrörelsen för Fremskridspartiet under nya partiledaren Sylvi Listhaug, som har ökat med någon procentenhet sedan i juni till 11,2 procent i senaste mätningen. Men detta är inte tillräckligt för att rädda kvar Sohlberg och en klart lägre siffra än 2017 då partiet nådde 15,2 procent.

Det är framförallt de mindre partierna som gått framåt under valrörelsen. Vilket är intressant att notera från svenskt perspektiv inför valet nästa år. Den ökade exponering som valrörelsen inneburit har gynnat dessa, helt klart på de större partiernas bekostnad. Men ett par av dem ligger fortfarande farligt nära ”sperregrensen” och för både Kristelig Folkeparti och Venstre kan valnatten bli en nagelbitare.

Venstre har med Guri Melby som ny partiledare bedrivit en framgångsrik valrörelse. De frågor man främst lyft fram har handlat om klimatet och en liberalare narkotikapolitik. Jag såg tidigare i år det sistnämnda området som ett sänke. Venstre drev fram ett regeringsförslag till rusreform, men som förlorade i Stortinget. Den mer populistiske Vedum såg ut att vinna poänger på sitt motstånd till reformen. Men under valrörelsen ser Venstre ut att ha appellerat till framförallt unga borgerliga väljare som är bekymrade för klimatet och samtidigt ser positivt på en liberalare ”ruspolitikk” som mer betonar sociala insatser än strafftänkande. I den nationella sammanställningen av skolvalet så fick Venstre sin högsta siffra någonsin på 10,7 procent. I pollofpolls.no står man idag på 4,8 procent, en stark uppgång om man jämför med junisiffran på 3,1 procent. Det finns dock enskilda mätningar som lägger partiet mer oroväckande nära ”sperregrensen”, så det kan bli en jobbig valnatt.

Regeringsbildningen kommer att bli besvärlig. Senterpartiets kollaps gör att regeringen får en tyngdpunkt betydligt längre till vänster än vad det såg ut som bara för ett par månader sedan. Det kommer knappast gå att bilda regering utan Sosialistisk Venstreparti och stöd kan också komma att behövas från det ännu mer till vänsterpositionerade Rødt samt Miljøpartiet De Grønne. Men det är en fråga som det kan finnas skäl att återkomma till efter att vi får det slutliga valresultatet måndag natt.

Christer Hallerby

Norsk politik inför stortingsvalet den 13 september

Publicerat av
Svara

Norge går till stortingsval den 13 september. Det ser ut som att Erna Sohlberg, statsminister sedan 2013, nu får lämna över till en socialdemokratiskt (Arbeiderpartiet) ledd ministär under Jonas Gahr Støre.

Sohlbergs eget parti Høyre såg länge ut att klara sig hyfsat. Fram till och med februari/mars låg man i opinionsundersökningarna i nivå ´med valresultatet från 2017 på 25 procent. Efter det har man börjat tappa och enstaka mätningar visar nu på riktigt risiga siffror under 20 procentsnivån. Vi får se om tappet är tillfälligt för Høyre men regeringssamarbetet har definitivt malt ner samarbetspartierna, så någon stortingsmajoritet är inte i sikte för Erna Sohlberg.  Det är en intressant observation från svensk horisont, eftersom Høyres regeringsunderlag varit mycket likt det som Ulf Kristersson arbetar med att bygga upp i Sverige; högerpopulistiska Fremskrittspartiet, KD:s motsvarighet Kristelig Folkeparti (Krf) samt liberala Venstre.

Fremskrittspartiet (Frp) klarade inte av att ta ansvar, i alla fall inte att göra det och samtidigt behålla sina väljare.  Man gick in i Sohlbergs regering redan från början efter valet 2013. Sitt bästa valresultat nådde Frp dock redan 2009 på 22,9 procent. Dåvarande partiledaren Siw Jensen gjorde sedan ett gott jobb för att göra partiet regeringsfäiga. Men redan det kostade väljare. I valet 2013 fick man 16,3 procent. Siw Jensen nådde dock sitt mål och kunde gå in i regeringen i en central roll som finansminister.  Men i opinionen fortsatte utförslöpan och i januari 2020 valde partiet att lämna regeringen. Som lägst var man nere på drygt 7 procent. Siw Jensen avgick för en månad sedan som partiledare och ersattes av förre invandrings- och integrationsministern Sylvi Listhaug. Nu ser det ut att bli ”back to basics” med mer fokus på utlänningsfrågorna.

Kristelig Folkparti och Venstre ligger bägge en bra bit under spärren till stortinget, men just nu ser de ändå ut att kunna ta vardera ett par av de fasta mandaten. Men hamnar de under fyra procent så får de inte vara med i fördelningen av utjämningsmandaten. Venstres situation skrev jag en del om i en tidigare blogg i februari i år. Under Sohlbergs första mandatperiod valde man precis som Krf att stå utanför regeringen men ingick genom ett formellt avtal i regeringsunderlaget. Dåvarande partiledaren Trine Skei Grande tyckte dock att man fick alldeles för dålig respons av väljarna för den klimatpolitik man lyckades driva igenom under Sohlbergs första mandatperiod. Det var tufft motstånd för att få stöd för de reformer man ville driva igenom, men när det väl skulle genomföras satt det ministrar från andra partier och tog åt sig äran av förslagen. Den erfarenheten gjorde att Venstre valde att gå in i regeringen efter förra valet. Men opinionen har inte blivit mer positiv för det.

Man har fått en hård konkurrent om de gröna väljarna och för första gången i ett val ser nu de gröna MDG ut att bli större än Venstre. Partiets liberala narkotikapolitik är knappast heller någon valvinnare. Tvärtom ser det ut att stärka en av motståndarna Senterpartiet, som rider på en stark framgångsvåg. Politiskt korrekta Venstre har svårt att göra sig gällande när det nu finns ett ännu grönare alternativ å ena sidan och å den andra ett mer folkligt (för att inte säga populistiskt) Senterparti som hävdar vanligt folks rätt att köra på diesel och äta kött (mer om detta nedan).

Den röda sidan ser alltså ut att ha ett betryggande flertal för att ta majoriteten i Stortinget och därmed också regeringsmakten. Detta trots att Arbeiderpartiet ser ut att gå mot sitt sämsta val någonsin. I opinionsmätningarna låg man i maj på runt 24 procent. Det naturliga regeringsalternativet är en regering med Arbeiderpartiets (Ap) Jonas Gahr Støre som statsminister och Senterpartiet (Sp) samt Sosialistisk Venstreparti (SV) som koalitionspartners.  Sp är systerparti till svenska Centerpartiet men väldig annorlunda. SV ligger nära Vänsterpartiet men har inte samma kommunistiska rötter.

Tanken på Støre som den naturlige statsministern har dock utmanats av Senterpartiet som för någon vecka sedan formellt tog beslut om att utse sin partiledare Trygve Slagsvold Vedum till statsministerkandidat. Man har också retat upp den samlade vänstern genom att säga sig föredra en tvåpartiregering med Sp och Ap. I vintras låg dessa två partier också jämnt i opinionsmätningarna på 20 procent – nivån. Under våren ökade emellertid Ap medan Sp tappade stöd ner till strax under 18 procent. Så just nu lutar det mest åt Gahr Støre.

Men Vedum är värd ett eget kapitel. Världen över talas det om högerpopulister och vänsterpopulister men här kan Norge presentera en riktig mittenpopulist. Politiskt står han ganska långt från sin svenska partiledarkollega Annie Lööf.  Senterpartiet är dock som Centerpartiet ett traditionellt landsbygdsparti. Nu har man i Trygve Slagsvold Vedum fått en folklig partiledare som skrattar och går genom rutan. Partiet beskriver sig som ett grönt alternativ, men har utan tvekan lyckats med att exploatera den trötthet över klimatpolitiken som finns på vissa håll i Norge, inte minst manifesterat inför kommunvalet 2019 med bompengupproret i Oslo. Vedum kör själv en bränsleslukande diesel utan att försöka dölja det.

Han påpekar att elbilar mest är för folk med pengar, och något som många inte har råd med. Därmed blir det också en markering mot de subventioner som gynnar elbilar och de restriktioner som drabbar bensin och diesel. Han poserar också gärna med en rejäl köttbit.

Partiet är motståndare till att bygga ut vindkraften och man värnar inhemska jobb inte minst inom oljeindustrin. En stortingsledamot poserade nyligen i vargpäls. Senterpartiet drar väljare från flera håll. Det är inte förvånande att det finns en övervikt för materialistiskt orienterade väljare, något äldre med lägre utbildning. Det är uppenbart att flera tidigare röstat på Fremskrittspartiet.

Möjligen nådde Senterpartiet och Vedung sin formtopp för tidigt för att riktigt kunna utmana Gahr Støre om statsministerposten. Men Vedung är onekligenen en politikertyp som tar plats i en valrörelse, så osvuret är bäst. Att Erna Sohlberg får lämna är dock sannolikt, likaså att både Arbeiderpartiet och Senterpartiet tar plats i den nya regeringen.

Christer Hallerby