Opinionskrönika april 2022

Publicerat 2022-04-11 av Christer

Ukraina-krisen skakar om i den svenska väljaropinionen. Socialdemokraterna fortsätter uppåt och når sin högsta siffra under mandatperioden med 32,3 procent. Den tidigare högsta nivån är från maj 2020 (30,8 procent) då Stefan Löfven red på den förtroendevåg som präglade inledningen av pandemin.

Det är utrikes- och säkerhetspolitiken med Nato-frågan i spetsen som dominerar den inrikespolitiska debatten. En stor fråga är om den kommer att leva och prägla också slutskedet av valrörelsen – jag tror inte det. När jag skriver detta har också nyheten om att Nyamko Sabuni avgår som partiledare för Liberalerna precis kommit. Finns det då någon chans för efterträdaren Johan Persson att göra något åt partiets hopplösa läge. Jag kommenterar bägge dessa frågor i min analys nedan.

Väljaropinionen i april 2022

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
april 22	21,8	2,3	7,1	5,4	32,3	8,3	3,1	18,3
mars 22	21,2	2,5	7,0	5,4	30,7	9,2	3,2	19,1
	+0,6	-0,2	+0,1	0	+1,6	-0,9	-0,1	-0,8
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Magdalena Andersson förtjänar sitt starka väljarstöd och även de rekordhöga nivåer hon når i mätningar över partiledarnas förtroende. Det stöd S har nu är högre än de tre senaste valresultaten. Visst handlar en del om att väljarna i kristider tyr sig till det trygga och kända, vilket gynnar större maktbärande partier. Men Andersson första tid vid makten visar att det gör skillnad när en rutinerad fullblodspolitiker tar över som partiledare. Hon skiljer sig klart från sina tre närmaste företrädare. Hon är inte trevande och sökande efter orden som Stefan Löfven. Hon är inte yvig och politiskt äventyrlig som Håkan Juholt. Hon är inte sårbar som Mona Sahlin. Samtidigt är det troligt att man nu nått en peak i opinionen. De senare mätningarna i mitt underlag visar på en klart avtagande tendens. För att komma högre än så här krävs något som ytterligare rejält skakar om väljaropinionen. S har nu plockat maximalt bland de lägst hängande frukterna – och lätt fångat är också lätt förgånget.

Förlorarna är främst ytterkanterna där Vänsterpartiet den här månaden gå tillbaka med 0,9 procentenheter och SD med 0,8. Moderaterna ser ut att vara inne i en svagt uppåtgående trend och ökar den här månaden med 0,6 procentenheter. För övriga partier är förändringarna obetydliga. Både Liberalerna och Miljöpartiet ligger parkerade klart under fyra – procent spärren.

Centerpartiets nedåtgående trend ser ut att vara bruten och siffrorna ser ut att stabiliseras runt 7 procent. Förutom frågan om det finns mer att hämta för Socialdemokraterna uppåt, så är det intressant observera att både V och SD kan vara i nedåtgående trender. Men de är ännu för korta för att avgöra om det är tillfälliga nedgångar på grund av den kristid vi befinner oss i eller om det handlar om mer djupgående förändringar.

Månadens siffror innebär ingen större förändring när det gäller blockens inbördes styrkeförhållande. Det är fortfarande klar fördel för vänsterblocket. Men för att Magdalena Andersson ska kunna fortsätta som statsminister krävs fortsatt stöd från Annie Lööf och Centerpartiet. Det enda som egentligen skulle kunna kasta om det till Ulf Kristerssons fördel är att Liberalerna kommer över spärren samtidigt som miljöpartiet inte gör det. Jag har denna månad lagt till S+M. Jag ser en sådan regering efter valet som allt mindre osannolik.

Analys

När detta skrivs (9 april) så förefaller det nästan klart att Finland inom några veckor kommer att lämna in en ansökan om medlemskap i Nato. Jag ser det då som mest sannolikt att Sverige följer efter, att vi när valrörelsen kommer igång på allvar är inne i en process med medlemskap i Nato som mål. Om det innebär att vi också kommer att koordinera vår ansökan med Finlands, vill jag låta vara osagt. Men Sverige kommer också att ha satt igång sin process.

När Finlands besked blir offentligt, så svänger Sverigedemokraterna i frågan och därmed kommer det att finnas en majoritet i Sveriges riksdag för medlemskap. Magdalena Andersson kommer säkert inte att vilja gå in i en valrörelse där S fortfarande håller frågan öppen. Hon kommer sannolikt få partiet med sig i en omsvängning. Detta innebär att Nato inte blir en stridsfråga i valet. Utan valdebatten kommer att fokusera på annat. Vad?

Klimatet kommer sannolikt återkomma. Skolan finns alltid där. Pensionsfrågan är en bubblare med en intressant dynamik mellan M och SD. Regeringsdugligheten kommer att lyftas av S. Men mitt tips är gängkriminaliteten, och då menar jag gängkriminaliteten inte utanförskapsområden/förorter. Det kommer fortsätta att skjutas, fler unga män kommer att dö före valet i september. Det finns också påtaglig risk för mer spektakulära händelser där också utomstående, kanske barn, kommer att drabbas. Inte bara i områden som Järva, Rosengård eller Biskopsgården utan även i städer som Kalmar, Sundsvall, Kristianstad.

Inget parti talar idag klartext om detta gigantiska svenska misslyckande. Polisens katastrofala uppklarningsprocent, statliga myndigheters abdikation och flykt från problemen, socialförvaltningarnas brist på kompetens och oförlåtliga underlåtelser, lagstiftarnas dragande av fötter efter sig när det gäller att undanröja hinder för effektivt myndighets- och polisarbete. Detta är en äkta skandal. Det har nu satt sig i strukturer som innebär att om polisen för en gångs skull lyckas få undan buset från gator och torg, så finns det genast nya där för att fylla tomrummet. Det paradoxala inträffar att konkurrensen hårdnar om marknaden (oftast knark), skjutningarna blir fler ju fler skurkar som polisen får bakom lås och bom.

Det räcker inte längre med parlamentariskt arbete, nya resurser, ansvarskrävande för att komma åt de här problemen. Det krävs något extraordinärt. En kraftsamling utan dess like. Fältet ligger öppet för det parti som vill exploatera de här frågorna i valrörelsen. Men innovativt, inte program i punktform på temat mer och fler.

Till sist också några ord om Liberalernas skifte på partiledarposten.

Jag stödde Nyamko i medvetande om att det var ett riskabelt val. Ett betydligt mer riskabelt val än alternativet Erik Ullenhag. Men med övertygelsen om att möjligheterna var så mycket större. Jag såg möjligheterna i att hennes starka personlighet, bakgrund och övertygelser skulle påverka fler än mig. Det visade sig att partiledarkostymen var för stram och passade henne illa. Den gav inte utrymme för henne att bjuda på sig själv. Det blev inga snabbfotade replikskiften, avväpnande kommentarer och en charm som gick genom rutan.

Det blev istället för många illa förberedda debatter och för många pannkakor. En del av detta berodde nog på en nära omgivning som var alltför passiv när det gäller förberedelser och övning. Det blev också för mycket ”vi och dom” och för lite verklig vilja till internt brobyggande. Samtidigt lägger jag också en del av ansvaret på hennes motståndare. Jag menar att det så kallade ”vägvalet” gjordes när Nyamko valdes till partiledare, att då på landsmöte efter landsmöte, partistyrelse efter partistyrelse försöka få till en annan politisk riktning än den partiledaren pekat ut var inget annat än att undergräva hennes ställning och partiets.

Nu står det nog klart att Sabuni inte var tillräckligt förberedd för att ta på sig den utmaning ett partiledarskap innebär. Hon hade inte riktigt bredden att bottna över hela det politiska, ideologiska och strategiska fält som en partiledare måste. Det borde kanske också jag insett.

Om Nyamko Sabuni var ett riskfyllt val så blir även Johan Perssons kolumn med risker besvärande lång. När jag hört honom uttrycka sig privat så har jag ofta tänkt, men herregud tänk om han säger detta offentligt. Nu är Johan rutinerad och han brukar kunna hantera det där rimligt – nästan. Men det som gör mig bekymrad är att som partiledare vill jag ha en person som är gedigen, sig själv rakt igenom. En som talar (och tänker) på samma sätt till sina närmaste som till folket.

Johan är dock en tydlig liberal, som verkligen ser problemen i dagens samhälle utan skygglappar. Jag tror han är socialliberal men utan den socialliberala naivitet som gör att det politiska gränssättandet i samhället präglas av en missriktad och felslagen humanism. Får han ihop ”sig själv” med ”partiledarskapet” kan det här bli helt ok – kanske till och med fyra procent.

Christer Hallerby

Opinionskrönika mars 2022

Publicerat 2022-03-14 av Christer

Svara

När det är kris så tenderar väljarna att vända sig till det starka regeringspartiet. Det skedde vid inledningen på pandemin de sker nu efter invasionen i Ukraina. Socialdemokraterna ökar den här månaden med 0,7 procentenheter (pe). Det är dessutom en siffra med viss underskattning. Flera intervjuer i de mätningar som ingår i mitt underlag gjordes före den 24 februari och tendensen är tydlig, desto längre fram mätningarnas tyngdpunkt ligger, desto starkare är Socialdemokraternas uppgång.

Väljaropinionen i mars 2020

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
mars 22	21,2	2,5	7,0	5,4	30,7	9,2	3,2	19,1
feb 22	21,0	3,1	7,1	5,2	30,0	9,8	3,1	19,2
	+0,2	-0,6	-0,1	+0,2	+0,7	-0,6	+0,1	-0,1
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Även Moderaterna verkar klara sig hyggligt, precis som för KD blir det en uppgång med 0,2 pe. Vänsterpartiet går tillbaka.

Liberalerna backar från 3,1 till 2,5 procent. Det är inte en Ukraina-effekt, det här tappet var märkbart redan i de tidigare mätningarna. Jag skrev i min krönika förra månaden att just 3,1 procent ”länge varit ett tak för Liberalerna”. Det visade sig vara på det sättet även den här gången. Två gånger under 2021, april och november, var man uppe på den här nivån för att sedan studsa tillbaka. I teknisk aktieanalys brukar man tala om motstånd när kursutvecklingen för en enskild aktie beter sig på det sättet. Bryter aktien igenom motståndet följer oftast en fortsatt positiv kursutveckling. Jag ska inte hård dra parallellerna men mycket talar för att den tuffaste utmaningen för L nu handlar om att byta igenom 3,1 procent – taket. Därefter bör vägen vara mer öppen för att nå upp till fyra procent.

Socialdemokraternas uppåtgående trend är tydlig. Förra månaden blev det ett hack i kurvan och det såg ut som om trenden var bruten. Att så inte blev följden är en Ukraina-effekt. Men det finns en underliggande styrka i Socialdemokraternas siffror just nu, så mest troligt är att trenden uppåt fortsätter. Så var det under Stefan Löfven i pandemins inledande skede och så kan det också bli nu under Magdalena Andersson, särskilt om säkerhetsläget i Europa fortsätter att försämras.

Noterbart i övrigt när det gäller trenderna är att Centen fortsätter nedåt även om stegen nu endast handlar om tiondelar av procent – ännu en lägstasiffra för partiet den här mandatperioden noteras. Tillsammans har de forna mittenpartierna C och L nu endast 9,5 procent. Under perioden 2012–2014 så fanns det enskilda mätningar på och under den här nivån – dock med bägge partierna klart över fyra procent. Men jag undrar om någon sammanvägning av flera instituts mätningar någonsin visat på en lägre nivå än den partierna ligger på nu. Den traditionella mitten i svensk politik eroderar.

Det är fortfarande fördel för Magdalena Andersson i kampen om statsministerposten. Med stöd från Centern och Vänsterpartiet får hon 177 mandat bakom sig. Medan Ulf Kristersson får ihop 172 med stöd från Sverigedemokrater och Kristdemokrater.

En Liberalerna-reflektion

Det är inte lätt för ett litet parti att tränga igenom mediebruset. I synnerhet gäller detta i kristider när väljarnas riskbenägenhet och nyfikenhet minskar för att istället hålla sig till det trygga invanda. De större partierna har då en klar fördel, i synnerhet det parti som också har statsministerposten. Men Folkpartiet/Liberalerna har ändå trots sin litenhet, nästan alltid lyckats med att vara synliga i debatten. Det har funnits en bredd av kunniga etablerade debattörer som haft energi och engagemang, som tagit plats. Men nu undrar jag. Det inte många som tränger igenom, knappt ens partiledaren själv.

Ett exempel, Liberalerna har under decennier drivit de andra partierna framför sig i den säkerhetspolitiska debatten. Man kom tidigt fram till att ett NATO – medlemskap var det enda rimliga. Nu är det dock främst Moderaterna med Hans Wallmark i spetsen som driver frågan. Och självfallet väcker andra partiers inre processer och eventuella omprövningar stort intresse, som Sverigedemokraternas och inte minst Socialdemokraternas. Men då gäller det ju för Liberalerna att skärpa argumentation, fördjupa analysen och komma med nya vinklingar. Annars finns det inte en chans att få återbäring för att man tänkt rätt mycket längre än de andra partierna. Att ”ha haft rätt” belönas sällan. Det är att ”göra rätt” som ger framgång.

Men det verkar som Liberalerna ”inte gitter”. Istället så tycker man att den pågående NATO-debatten ”i grunden är både meningslös och tröttsam”, som Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman uttryckte sig i Dagens Industri den 10 mars. Vaddå meningslös? Det är nu det kanske händer, för första gången finns det majoriteter både bland befolkningen och i riksdagen att arbeta med. Det borde ge energi och inte trötthet.

Christer Hallerby

Opinionskrönika februari 2022 – med analys Liberalerna och spärren

Publicerat 2022-02-14 av Christer

Svara

Den största förändringen i februari står Moderaterna för, som går upp med 0,9 procentenheter till 21,0 procent. Möjligen bryter här M den nedåtgående trend man varit inne i ett tag. I övrigt är det små förändringar.

Väljaropinionen i mars 2020

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
feb 22	21,0	3,1	7,1	5,2	30,0	9,8	3,1	19,2
Jan 22	20,1	2,8	7,2	5,3	30,3	9,8	3,3	19,4
	+0,9	+0,3	-0,1	-0,1	-0,3	0	-0,2	-0,2
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Noterbart är att de två partierna under spärren Liberalerna och Miljöpartiet nu ligger på samma nivå 3,1 procent. Detta efter en uppgång med 0,3 procentenheter för L och tillbakagång med 0,2 för MP. Det innebär att L har tagit tillbaka det man förlorade efter landsmötet i höstas. 3,1 har länge varit ett tak för L. Ska bli intressant att se om det nu finns tillräcklig kraft för att tränga igenom. Miljöpartiets trend pekar däremot åt andra hållet, 3,1 är den lägsta siffran hittills.

Det var framförallt Miljöpartiet och Centern som förlorade på turbulensen kring regeringsbildning och budget i höstas. Bägge partiernas trender har sedan dess varit fallande. Centerns nedgång ser nu ut att bromsas upp. Nedgången senaste månaden begränsas till 0,1 procentenheter men 7,1 procent är klart under valresultatet 2018 och den lägsta nivån den här mandatperioden. Jag har tidigare uttryckt stor respekt för Annie Lööfs och Centerns val att inte rösta mot Magdalena Andersson som statsminister samtidigt man sa nej till hennes budget och istället gav M/KD – förslaget sitt stöd. Men onekligen är det strategiskt svårt för Annie Lööf att bygga ett väljarförtroende utifrån den position som partiet har hamnat i.

Ett valresultat i nivå med opinionen i februari skulle landa i följande mandatfördelning:

Jämfört med föregående månad så ökar M med tre och S minskar med 2 mandat. SD förlorar ett. För övriga partier är det oförändrat. Det är fortfarande fördel Magdalena Andersson i kampen om statsministerposten, men det krävs då Centerns passiva eller aktiva stöd.

Analys – Liberalerna och spärren

Tidigare i månaden presenterade DN en mätning från IPSOS om hur stora möjligheter som partierna i närheten av spärren hade att värva stödröster. Mätningen tolkades som negativ för Liberalerna och kommentarerna efteråt har präglats av skepsis mot Nyamko Sabuni och Liberalernas strategi att förlita sig på moderata stödröster om man inte själva lyckas nå över fyraprocentspärren. Men jag vill understryka att det faktum att L har mindre potential än KD i det avseendet samt det faktum att antalet moderater som är benägna att stödrösta nu är väsentligt lägre än 2018, saknar betydelse. Det som är relevant är om antalet som är beredda att göra det nu valet i september är tillräckligt.

När jag kör valmyndighetens valsimulator efter att ha omfördelat 1 procentenhet från M till L så får jag följande mandatfördelning:

Det blir alltså majoritet för Ulf Kristersson som statsminister. Det är alltså full möjligt med den potential som Liberalerna har att nå båda målen, att komma över fyraprocentspärren och att få till ett byte på statsministerposten.

Men vad händer då om även MP kommer in. I simulatorn omfördelar jag 0,5 procentenheter från vardera S och V till MP som då når 4,1 procent. Mandatfördelningen utfaller enligt följande:

Alltså återigen fördel Magdalena Andersson. Slutsatsen blir att om både L och MP precis når upp till eller över fyraprocentspärren, så måste det dessutom ske en överföring av röster från vänsterblocket (inkluderat Centern) till högerblocket för att Kristersson ska kunna bli statsminister.

Totalt sett just nu en tydlig fördel för Magdalena Andersson. Med detta sagt bör det understrykas att det finns flera osäkerheter. Till exempel så har jag inte tagit hänsyn till soffliggarna. Men huvudsyftet med denna lilla analys har varit att visa att Liberalernas strategi inte kan räknas ut.

Jag brukar säga om Liberalernas strategi, att det bästa med den är att den är en strategi. Dessutom en strategi där det är fullt möjligt att nå målen. Sedan är jag inte särskilt förtjust i den. Jag tycker den gör Liberalerna i allt för hög grad till en del av Ulf Kristerssons strategi att nå statsministerposten, vilket i sin tur begränsar handlingsfriheten i förhållande till M men också i förhållande till SD. Men som god liberal är jag kluven. Jag kan inte säga att de alternativa strategier jag haft att föreslå, skulle ha en högre sannolikhet att föra partiet över fyraprocentspärren – vilket trots allt nu måste vara det viktiga.

De två stora riskerna med strategin är för det första att L ligger för långt från spärren för att väljarna ska se det som meningsfullt att stödrösta; för det andra att det ser för mörkt ut för Kristersson i kampen om statsministerposten att inte ens ett stöd från ett Liberalerna över spärren skulle hjälpa. Men där är vi inte. En fortsatt uppgång från L med en halv procentenhet nu, så skulle partiet nå 3,6 procent. Med stor sannolikhet så räcker det. Och det mesta tyder på att kampen om statsministerposten kommer att leva hela valrörelsen, även om det just nu är fördel Magdalena Andersson.

Det finns också andra risker. En är internt käbbel. Nedgången i opinionen efter landsmötet visar med all önskvärd tydlighet på detta. Det kräver intern disciplin och återhållsamhet från oppositionsfalangen men också att partiledaren inte gör fler pannkakor. En annan är att det inte räcker med sakpolitik. Vi som är liberaler är det inte främst på grund av skola, integration och klimat. Det är viktiga frågor men engagemanget har framförallt en ideologisk dimension.

Christer Hallerby

Opinionskrönika januari 2022 – S fortsätter sin kraftiga uppgång. Valet kan bli en katastrof för mitten.

Publicerat 2022-01-17 av Christer

Svara

Socialdemokraterna ökar med 1,9 procentenheter (pe) och når för andra gången den här mandatperioden en månadsnotering över 30 procent. Förra gången var maj 2021 efter en kraftig uppgång under inledningen av pandemin. Då nådde man 30,8 procent, nu 30,3 procent. Frågan är om det är en ny peak eller om Magdalena Andersson är bättre på att konsolidera nivån än vad Stefan Löfven lyckades med då.

Den andra större förändringen är Moderaternas nedgång med 1,3 pe. Det är intressant och bekräftar vad vi sett tidigare, att när S går upp så går M ned och vice versa. Jag kan inte med säkerhet säga att det handlar om direktövergångar mellan partierna men mycket tyder på det.

Centerpartiet minskar med 0,8 pe. De var på väg uppåt i höstas innan januarisamarbetet sprack och måste betraktas som den ena stora förloraren på händelseutvecklingen kring misstroendeförklaringar, regeringsbildningar och budgetprocess. Den andra stora förloraren är Miljöpartiet som med 3,3 procent noterar sin lägsta siffra under mandatperioden och partiet kommer allt längre ifrån fyraprocentspärren.

I övrigt är det små förändring L ökar marginellt men har fortfarande långt till fyra procent. Även för SD och KD noteras marginella förändringar.

Väljaropinionen i januari 2022

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
Jan 22	20,1	2,8	7,2	5,3	30,3	9,8	3,3	19,4
Dec 21	21,4	2,5	8,0	5,2	28,4	9,6	3,6	19,6
	-1,3	+0,3	-0,8	+0,1	+1,9	+0,2	-0,3	-0,2
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Trenderna är tillbaka i svensk politik. Socialdemokraterna är klart på uppåtgående men förra gången de var på den här nivån så slog man i taket. Det ska bli mycket intressant att se vad som händer nu. Får vi ett genombrott och en fortsatt uppgång så börjar valåret med att rejält skaka om i opinionen.

Både Moderaterna och Centerpartiet är inne i klart nedåtgående trender. Båda brottas med strategiska problem.

Ulf Kristerssons regeringsalternativ knakar i fogarna. Det bygger på att L kommer in i riksdagen och att SD fogar sig i att vara stödparti utanför regeringen. Båda dessa förutsättning brister alltmer i trovärdighet. L är långt ifrån spärren och SD betonar att självfallet vill man ha regeringsposter. Senast är det partisekreteraren Richard Jomshof som i Dagens Industri (220115) betonar att partiet ska ha ett inflytande i proportion till valresultatet. I samma tidning beskrivs hur M-politruker nu är med och förbereder och utbildar SD – tjänstemän för Regeringskansliet (sic).

Annie Lööf och Centerpartiet agerade helt i konsekvens med partiets politiska linje när man valde att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister samtidigt som man valde att stödja en M/KD – budget. Men en röd linje mot politiskt ledarskap till höger och samtidigt en röd linje mot politik till vänster, är inget trovärdigt budskap för framtiden och valrörelsen För att nå framgång i valet så måste Annie Lööf mejsla ut en mer övertygande politisk positionering. F-n vet hur!

Förra månaden hade Ulf Kristersson fortfarande ett övertag om man såg till mandatfördelningen och skulle med de siffrorna sannolikt röstats fram som statsminister. Nu är det istället fördel Magdalena Andersson. Om de partier som släppte fram hennes senast, skulle göra samma sak igen efter valet, så skulle hon bli statsminister. Men frågan är om den politiska ekvilibristik som skulle krävas för att få ihop C och V i samma regeringsunderlag en gång till, överhuvudtaget är möjlig att åstadkomma. Vi går mot en minst lika besvärlig regeringsbildning som efter valet 2018.

Mittenpartierna Centern och Liberalerna får den här månaden tillsammans 10,0 procent. Det är den sämsta siffran under hela mandatperioden. Ganska nära partiernas bottennotering i val, som är från 1998, 9,8 procent (C 5,1% och FP 4,7%). Opinionsläget nu indikerar en kommande katastrof för liberalism, modererande mittenkrafter och borgerlig vänster.

Är detta då något att bekymra sig över förutom för de närmast sörjande? Den liberala ideologin går väl inte under bara för att explicit liberala partier försvinner från arenan? Det finns väl liberala krafter även inom Moderaterna och Socialdemokraterna? Jo, och dessa skulle kunna förstärkas om vi fick en regeringskoalition mellan just dessa två partier. Men mer sannolikt är att vi får ett växande tomrum i mitten genom att flyglarna förstärks. Exemplet från USA med utvecklingen i republikanerna och demokraterna är tydlig – tyngdpunkten förskjuts åt höger respektive vänster, mittenkrafterna blir svagare, samhällsklimatet blir hårdare och mer konfrontativt. En svagare mitt i Sverige kommer på samma sätt att ge ett större inflytande för politiker som Jimmie Åkesson och Nooshi Dadgostar. Det är de som kommer att sätta villkoren för Ulf Kristersson respektive Magdalena Andersson.

De som vill kan dock söka tröst och förväntan i statistiken. Riksdagsvalet efter 1998, det vill säga 2002, blev en stor framgång för mittenpartierna som då fördubblade sitt stöd. Men att förlita sig på att historien ska upprepa sig räcker inte. Det krävs ny inspiration och mer energi i mittenpartierna – nu.

Christer Hallerby

Opinionskrönika december 2021. Nu rör det sig igen. Socialdemokraterna vinnare.

Publicerat 2021-12-15 av Christer

Svara

Nu rör det på sig i opinionen igen, efter flera månaders stiltje. Det krävdes en händelserik månad med statsminister- och budgetomröstningar, regeringsombildning, kongresser och landsmöten. Socialdemokraterna går framåt med besked.

Liberalerna har haft Landsmöte. Det gick som det brukar i opinionen. När Liberalerna visar upp sin oenighet och sina inre spänningar backar man. Vunnen mark förloras. Under hösten segade man sig uppåt tiondel för tiondel till 3,1 procent i november. Nu är man tillbaka på ruta noll med 2,5 procent.

Väljaropinionen i december 2021

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
dec 21	21,4	2,5	8,0	5,2	28,4	9,6	3,6	19,6
nov 21	22,2	3,1	8,5	4,7	26,3	10,3	4,1	19,5
	-1,2	-0,6	-0,5	+0,5	+2,1	-0,7	-0,5	+0,1
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Socialdemokraternas uppgång är på 2,1 procentenheter. Samtidigt backar Moderaterna med 1,2 procentenheter. Lite ironiskt eftersom Ulf Kristersson på Moderaternas stämma ville att S-väljarna skulle pröva honom, låna ut sina röster till M, bara liksom för att testa. Nu ser det ut som Magdalena Andersson lånar några M-väljare istället. KD knaprar nog också lite på M i sin uppgång på en halv procentenhet. Alla S samarbetspartier går bakåt, C med 0,5 pe, V med 0,7 pe och Mp med 0,5 pe. SD ligger i princip på oförändrad nivå.

Magdalena Andersson kunde knappast fått en bättre start. Den kanske till och med är ännu bättre än siffrorna visar, eftersom ju senare de underliggande mätningarna ligger i perioden ju bättre är resultaten för S. Hon hamnar också högt i institutens förtroendemätningar. Det är kanske för mycket att tala om genombrott när det gäller en så pass rutinerad och välkänd politiker. Men lägger vi till framträdandet i Skavlan, så ligger det nära till hands. Därtill tror jag att den mandatmässigt svagare regering hon nu leder i realiteten är parlamentariskt starkare än vad regeringen Löfven var. MP har i många frågor varit en ballast. Den slipper nu Andersson.

Med detta sagt så kommer dock framtiden långt ifrån att bli en dans på rosor för Magdalena Andersson. Jag ska inte dra för många paralleller till regeringen Ullsten på 1970 – talet. Situationen är annorlunda och förutsättningarna skiljer sig åt. Men också regeringen Ullsten började starkt. Charmade väljarna med nytt självförtroende. Löste frågor som legat länge i politisk långbänk. Förhandlade skickligt med olika konstellationer och kunde spela ut sina motståndare mot varandra. Men när det började gå för bra i opinionen då fanns det inte längre några medspelare kvar, alla andra partier, från höger till vänster, fick ett gemensamt intresse i att näpsa uppkomlingen.

Dessutom måste det understrykas att ett valresultat i enlighet med månadens opinionssiffror sannolikt skulle göra Ulf Kristersson till statsminister. Både L och MP hamnar under riksdagsspärren och då fördelar mandaten sig så här:

Det man säkert kan säga om nästa års riksdagsval är att två tydliga kandidater konkurrerar om statsministerposten, Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Men bägge står inför stora problem när det blir dags för regeringsbildning. Andersson måste precis som senast mobilisera stöd både från C och V, två partier där den ena vägrar ge den andra något som helst inflytande över politiken.

Ulf Kristersson har försökt vara tydlig med att det inte finns någon plats för SD i hans regering. Men varför skulle SD, nästan lika stora som M och betydligt större än KD, låta sig ställas utanför. Det är viktigt att lyssna även på vad Jimmy Åkesson har att säga i den frågan. På SD:s landsdagar var man tydliga med att regeringsmakten är målet och då inte bara som underlag till en Kristerssonministär utan det man vill ha är hela konkarongen med ministrar, statssekreterare och politiska tjänstemän. Det skorrar allt mindre trovärdigt när Kristersson fortsatt hävdar att SD ska hållas utanför regeringen, mer troligt är att Jimmy Åkesson kommer att kunna titulera sig som vice statsminister och justitieminister om nu Kristersson skulle lyckas med att bli statsminister.

Både Andersson och Kristersson måste ha bättre svar på frågor som handlar om detta, annars blir det bekymmer redan i valrörelsen. Särskilt för Kristersson.

Budgetprocessen och statsministeromröstningarna

Det har växlats många hårda ord under processerna med att utse ny statsminister och rambeslutet om statsbudgeten för 2021. Ord som ovärdigt, katastrof, dysfunktionellt, hån mot vanligt folk har stått i såväl ledarkommentarer som hatinlägg i sociala media. Särskilt Annie Lööf har stått i skottgluggen efter att Centern röstat gult i både omröstningen om Magdalena Andersson och om budgeten, vilket resulterade i och socialdemokratisk regering och en M/KD/SD reservation i budgetfrågan.

Om vi benar upp detta i varje process för sig och varje delbeslut för sig så borde uppmärksamheten ligga på att allt trots allt fungerat – betydligt bättre än vad alla raljanta kommentarer ger sken av. Institutioner, regelverk och processer har ståt pall och fungerat trots ett mycket svårt parlamentariskt läge och komplicerade relationer mellan de inblandade politiska partierna. Svensk demokrati och parlamentarism fungerar. Visst – finns det erfarenheter att dra och frågor att diskutera. När regelverk och procedurer stressas i en extrem situation får vi kunskap som kan bidra till framtida förbättringar. Men den viktigaste slutsatsen är att systemet har levererat, vi har en regering och vi kommer att få en statsbudget även för 2022.

När det gäller budgeten måste det understrykas att M, KD och SD inte har lagt fram ett gemensamt budgetförslag. Det som hänt är att de tre partierna under finansutskottets behandling av budgetprocessens rambeslut satte sig ner och jämförde sina respektive budgetmotioner. Där man hade likartade förslag skrev man ihop sig i en reservation som sedan också blev Riksdagens beslut. Man förhandlade, jämkade och kompromissade inte. I huvudsak är det Regeringens budgetförslag som fortsatt gäller. Det måste vara fullt rimligt att partier som är överens om att familjeveckan ska bort och bensinskatten sänkas med mera också kan göra en gemensam reservation om detta. Det är också rimligt att sådana sakpolitiska överenskommelser i finansutskottet kan omfatta både SD och V. Jag är övertygad om att detta nu blir det nya normala, en parlamentarisk rationalitet som alla partier kommer att behöva acceptera så småningom.

Det är sedan Regeringen som avgör om de förändringar som föreslås i Riksdagen är så allvarliga att omröstningen ska ses som en kabinettsfråga. Tycker regeringen man kan sitta kvar med de justeringar som riksdagen beslutar, så är det fullt rimligt att man fortsätter regera. Riksdagen har alltid möjlighet att resa frågan om misstroende. När Ulf Kristersson påstår att det är makten till varje pris för Socialdemokraterna och att han skulle avgått i motsvarande situation, så klingar det falskt. Jag är övertygad om att om Kristersson nu någonsin kommer att bli statsminister, så komma han att agera precis likadant i en motsvarande situation.

Det är då också full rimligt att ett parti kan komma fram till att det bäst passar deras politik och det ”kontrakt” de har med väljarna, att rösta på en statsminister och samtidigt på oppositionens budgetreservation. Centern har inte agerat konstigt utan fullt i konsistens med vad man sagt tidigare. Om allt ifrån koleriska högergubbar till irriterade miljöpartister går i spinn över detta så är det deras verklighetsuppfattning det är fel på – inte Annie Lööfs. Hatkampanjerna mot henne är faktiskt både tråkiga och ovärdiga.

Opinionsmässigt är jag ganska övertygad om att detta landat med en stor fördel för Magdalena Andersson inför det stundande valet. Annie Lööf sitter i ett besvärligt läge men jag tror hon gillar det, vilket ger energi inför valrörelsen. Men det är en helt annan fråga om hon får väljarna med sig. Den position Centerpartiet nu satt sig i är svår att omvandla till stigande opinionssiffror och valsegrar.

Realpolitiskt ser Ulf Kristersson ut som en vinnare. Både budgetreservationen och att MP försvann ur Regeringskansliet innebär att politiken blir lite mer moderat till sin karaktär. Men vi har också tydligt fått se Kristerssons svagheter som oppositionsledare och statsministerkandidat. Budgeten var en framgång med förbehåll. Den visar tydligt att SD inte blir så lätta att hantera. Det var SD:s röda linjer som kom att gälla och som paradoxalt nog gjorde budgeten något lättare för Magdalena Andersson att smälta. SD:s bidragslinje när det gäller pensioner, sjukförsäkring och arbetslöshetskassa satte stopp för en mer moderat präglad budgetreservation.

Om Liberalerna

Liberalernas nya bottensiffra kommer efter ett landsmöte där upptagenheten av SD, förhållningssättet till SD, de röda linjerna till SD återigen varit i fokus. Intet landsmöte utan ett destruktivt självskadebeteende. Nu klarade sig Nyamko Sabuni relativt hyfsat. Men i en strid som i varje rationellt politiskt parti inte hör hemma på en stämma. Röda linjer är nog bra när en partiledare och en partiledning själv definierar och drar upp dem som ett taktiskt verktyg att få inflytande och få igenom så mycket av sin politik som möjligt. Men när den falang som fått en partiledare man inte önskar försöker använda röda linjer för att begränsa hennes manöver- och handlingsutrymme – vi kan inte få bort henne men kanske göra henne till en ”lame duck” – så är det något väljarna ser och det blir direkta effekter på förtroendet.

Nu blev utslaget det rimliga den förtroendevalda partiledaren får också förtroendet att leda partiet. Frågan är nu hur Sabuni kommer att förvalta det förtroendet. Hon har hittills inte velat vara någon särskilt ideologisk partiledare och det är synd, med ideologiska markeringar och en ideologisk grundad färdriktning så skulle broar ha kunnat byggas i det sargade partiet och intresse väckas i nya väljargrupper. Fokus på realpolitiska samarbetsfrågor och ren sakpolitik räcker inte för att få Sabunis bygge att skjuta i höjden. Det krävs en kontext, ett sammanhang och tydlighet i vilka de ideologiske motståndarna är – både till höger och till vänster. En liberalism som framställs utan mening, rötter och kontraster är inte lätt att greppa och ännu svårare att sympatisera med.

Med personer som Anna Starbrink i Stockholm och Helene Odenjung i Göteborg får även ”gamla folkpartister” någon att kryssa på riksdagslistorna. Den stora frågan nu är om man kommer att kunna driva en sammanhållen valrörelse där ledande kandidater drar åt samma håll eller om de tar med sig landsmötets splittring in i valet – i så fall kommer man inte att nå riksdagsspärren.

Christer Hallerby

Opinionskrönika november 2021 och var partierna räknar med att vinna nya väljare.

Publicerat 2021-11-16 av Christer

Svara

Stillastående är den rimligaste beskrivningen på opinionsutvecklingen och så har det varit under hela hösten. De trender som kan skönjas är svaga och högst osäkra. Liberalerna har under hösten segat sig upp med någon tiondel månad för månad. Men har med 3,1 procent fortfarande en bit till spärren. Centerpartiet är det enda parti som tydligt förlorat på att januariavtalet sprack i somras. Innan dess var man inne i en tydligt positiv trend. Nu sladdar man utför, i små steg dock, men i dagens stabila opinionsläge så är 1,4 procentenheter lägre denna månad än i juni ganska mycket.

I övrigt kan noteras att MP denna månad är över spärren, än så går det upp än så går det ner. Man ser ut att ligga på spärren med plus/minus 0,2 procentenheter. KD har fortfarande marginal nedåt och noteras för fjärde månaden i följd på 4,7 procent. Båda de stora partierna och S och M rör sig denna månad marginellt uppåt, men över sikt är siffrorna stabila runt 26 respektive 22 procents nivåerna. Ytterkanterna SD och V ligger något under sina toppnoteringar under mandatperioden, men klart över sina valresultat. Om man ska tala om någon långsiktig trend överhuvudtaget, så är det att flyglarna stärks i svensk politik.

Väljaropinionen i mars 2020

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
nov 21	22,2	3,1	8,5	4,7	26,3	10,3	4,1	19,5
okt 21	22,0	2,8	8,8	4,7	26,0	10,3	3,9	20,0
	+0,2	+0,3	-0,3	0	+0,3	0	+0,2	-0,5
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Ser vi på blocken så är det fortfarande helt jämnt. Noteras bör dock att denna månad så ligger MP över spärren och L har fortfarande en bra bit dit. Det innebär att vid ett valresultat som opinionen ser ut idag, så skulle vänsterblocket få ett betydande mandatöverskott i riksdagen.

Analys

I ett så här stabilt läge med små väljarrörelser även över lång tid är det intressant att spekulera i hur partierna resonerar inför valet. Var finns tillväxtpotentialen och vilka blir valstrategierna?

Idag skulle jag inte satsa särskilt mycket på att Ulf Kristersson lyckas med sitt projekt att bli statsminister i en M/KD – regering (där möjligen också L ingår) med stöd av SD:s röster. Han behöver ytterligare väljarstöd. SD:s och KD:s röster ingår redan i regeringsunderlaget, så väljarrörelser här blir mest ett nollsummespel. Han är starkt beroende av att L klarar spärren, men det är svårt att se hur det ska gå till utan en strömning från Moderaterna och/eller moderata kamrat-fyra procent röster. Han tar förmodligen alla förluster till L just nu med jämnmod. Liberalernas framgång är en del av Kristerssons strategi (mer om detta nedan).

Då återstår inte så mycket för Kristersson. Då hamnar han där han hamnade i sitt tal på Moderaternas partistämma i oktober, med en vädjan till socialdemokratiska väljare att ge honom en chans, att pröva honom för att få ordning på Sverige – främst då lag och ordning med stopp på gängkriminalitet och skjutningar. ”De som av tradition röstar på Socialdemokraterna för att de tycker att Socialdemokraterna är bra på att styra landet, de borde överväga att låna sin röst till oss i ett eller två val och ge oss chansen att lösa de problem som den här regeringen inte klarar av att lösa”, sa Kristersson på en pressträff efter sitt tal (Expressen 23 okt 2012).

Man bör också se Kristerssons allt tydligare markeringar mot SD:s eventuella medverkan i en borgerlig regering, i det här perspektivet. ”Det är helt uteslutet”, sa han helt nyligen i en intervju i Aftonbladet. Samtidigt är just Sverigedemokraterna ute efter samma väljare som Kristersson. Men i motsats till Kristersson kan Åkesson också komplettera och krydda ”hårdare tag” med en rejäl dos traditionell socialdemokratisk trygghetspolitik. Man vill höja taken både i sjukförsäkring och a-kassa samtidigt som pensionerna ska höjas över statsbudgeten. Inte mist det sistnämnda har mötts av applåder både från LO och SSU.

På Kristdemokraternas Riksting blev det uppenbart att man där riktar in sig på centerpartister. Man utgår från att det där finns en del borgerligt sinnade väljare som är missnöjda med Lööfs starka stöd för Socialdemokraterna. Ebba Busch proklamerade ”vi ska bli det nya landsbygdspartiet och ge hopp till dem som känner sig svikna av Centerpartiet”. Samtidigt har partiet en trofé att visa som ny medlem i form av den tidigare centerpartistiske riksdagsledamoten Staffan Danielsson.

Men frågan är hur mycket det finns att hämta i Centerpartiet, undersökningar visar att väljarkåren blir alltmer vänsterorienterad men det finns säkert ett par procentenheter kvar som kan välja något av de andra borgerliga partierna istället om det blir alltför mycket vänsterlutning. Samtidigt är det just nu svårt att se hur Annie Lööf själv kommer att rigga strategin. Den strömning som fanns tidigare med väljare från Liberalerna tycks ha stoppat upp. Möjligen riktar man inte in sig på något särskilt parti. Tidigare under Annie Lööfs ledning har man varit relativt skickliga på att jobba strategiskt med olika väljarsegment. Ett sådant är ”kvinnor i karriären”, särskilt yngre med akademisk utbildning. För någon valrörelse sedan lyckades man till och med göra inbrytningar i ett så traditionellt rött fäste som hipsterkvarteren runt Nytorget. Men säkert tar man också upp handsken från KD i kampen om landsbyggdsväljarna och profilerar sig där också mot MP bland annat i skogsfrågorna. Men hur urbana och rurala, vänster och höger, miljömuppar och skogsägare kan man vara samtidigt?

När detta skrivs så har ännu inte Magdalena Andersson valts till statsminister. Förhandlingarna med Vänsterpartiet pågår fortfarande. Men klart är att efterfrågan från partiets medlemmar är mer traditionell socialdemokratisk politik, samtidigt som partiet ledarskikt nog mest lutar åt fortsatt pragmatism. Själv lutar hon ideologiskt mest åt vänster samtidigt som hon som tidigare finansminister är realpolitiker och inser realiteter. Det blir spagat. Ännu mer smidighet kräver spagaten att hålla kvar Centerpartiet och Vänsterpartiet i samma regeringskoalition. För det är absolut nödvändigt för att hon ska kunna vara statsminister. Socialdemokraterna har ett extremt svårt strategiskt läge och bli nog ganska nöjda om man kan ligga kvar på en 26 – 28 procent och därmed ha kvar regeringsmakten. Handlar mer om att behålla än att vinna nya väljare.

Vänsterpartiet är positionerade längst ut till vänster och har i princip bara Socialdemokraterna att plocka väljare ifrån. Möjligen kan man också attrahera en och annan miljöpartist. I det förstnämnda fallet är nog potentialen maximalt utnyttjad för närvarande. I det andra så kommer nog de väljare som tvekar mellan MP och V att välja de förstnämnda för att säkra att MP kommer över spärren och då också säkra fortsatt vänsterstyre.

Liberalerna har i princip gjort sig till en del av Moderaternas strategi. Det verkar också ömsesidigt. Kristersson ser Liberalerna som centrala för att få ihop ett tillräckligt regeringsunderlag och då måste L över spärren. Alternativet att gå på konfrontation för att vinna över liberala röster till Moderaterna är ännu mer riskabelt än att satsa på att L ska nå över spärren. Men det kommer att gå åt ett antal kamrat fyraprocentröster för att lyckas. Men som jag skrev inledningsvis, så ser nog Kristersson på detta med jämnmod, så länge uppsidan är statsministerposten. För Liberalerna är det åtminstone en strategi som också utgår från ett tydligt mål, att ta sig över fyra-procentspärren i nästa val. Det är också en strategi med vissa förutsättningar att lyckas, även mina siffror och min analys pekar på att det skulle kunna gå vägen. Det är i alla fall svårt att se en alternativ strategi så här nära inpå valet, givet den utveckling vi sett i partiet så här långt, med större förutsättningar att lyckas att nå det målet.

Christer Hallerby

Opinionskrönika oktober 2021 – stabil opinion men turbulent politiskt landskap

Publicerat 2021-10-11 av Christer

Svara

Den senaste månaden har det varit mycket små rörelser i väljaropinionen. Socialdemokraterna går fram 1,1 procentenhet främst genom att man tar tillbaka en del sympatisörer från Vänsterpartiet. Det blev en liten rekyl för Nooshi Dadgostar och vänstern på den uppgång man fick i samband med att man tog initiativet till att fälla regeringen på frågan om marknadshyror. Miljöpartiet går också tillbaka något och ligger nu precis under fyra-procent spärren. Centerpartiets siffror får en marginell justering.

Väljaropinionen i sept/okt 2021

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
sept/okt	22,0	2,8	8,8	4,7	26,0	10,3	3,9	20,0
aug 21	22,0	2,5	8,9	4,7	24,9	11,2	4,2	20,0
	0	+0,3	-0,1	0	+1,1	-0,9	-0,3	0
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

När det gäller högersidan så är det endast Liberalerna som rör sig i förhållande till föregående månad med en marginell uppgång på 0,3 procentenheter. Detta gör sammantaget att det fortsatt är i princip jämt mellan de två huvudkonkurrerande blocken i svensk politik: Precis som förra månaden skiljer endast tiondelar.

Gapet har ökat med några tiondelar till högerblockets fördel. Men med beaktande av felmarginaler så kan man se läget som helt jämt. Dessutom har Liberalerna fortfarande långt kvar till fyra procent som ger representation i riksdagen. Miljöpartiet dansar på spärren, så dramatiken är påtaglig.

De går inte att se några långsiktiga trender i materialet alls, utom stabilitet. Rörelserna mellan partierna är små. När de sker så är det främst inom blocken, som när Vänsterpartiets lilla uppgång under sommaren balanserades med en motsvarande nedgång för Socialdemokraterna. När S nu går upp, så sker det främst på bekostnad av V.

Men stabiliteten i väljarkåren hindrar inte att den politiska spelplanen är väldigt skakig. Vi går in i en valrörelse där två regeringsunderlag ställs mot varandra utan att något av dessa samtidigt är regeringsalternativ. Alliansen stora styrka, framförallt 2006, var att den samtidigt var både regeringsunderlag och regeringsalternativ. Huvudmotståndarna om statsministerposten Magdalena Andersson och Ulf Kristersson räknar inte med att kunna bilda några majoritetsregeringar, utan minoritetskonstellationer som måste få stöd av andra partier inom respektive block.

Men redan innan vi ens kommer in i den riktiga valrörelsen så kommer blocken att sättas på prov. Riksdagen ska besluta om en budget för nästa år och dessutom återigen rösta om en ny statsminister efter Stefan Löfvens avgång i november. Partiernas olika budgetmotioner som kommit de senaste veckorna visar hur svaga och präglade av intern splittring de båda blockformationerna är. Det har varit uppenbart länge hur långt C och V står från varandra och Annie Lööf är ju också tydlig med hur omöjligt hon ser det som att sitta i samma regering som Nooshi Dadgostar. Den ideologiska spännvidden mellan partierna är stor och blir allt svårare att hantera för Socialdemokraterna. Men till råga på det eländet så har djupa meningsskiljaktigheter också mellan C och MP kommit i dagen under hösten.

Socialdemokraterna är beroende av Centerpartiet både för att få budgeten och sin nya statsministerkandidat genom riksdagen. Samtidigt har Annie Lööf markerat att detta kommer att kosta. Kommer det hela att sluta med att Magdalena Andersen till sist tolereras som statsminister, men att MP samtidigt lämnar regeringen på skogspolitiken och därmed lämna Socialdemokraterna ensamma kvar i Rosenbad? Ja, just nu är det ett av de få alternativ jag kan se för att ekvationen ska gå ihop.

Socialdemokraterna ska ju nu också få igenom sin paradreform från valrörelsen, familjeveckan. Kritiken är hård från högerhåll och även från Centern. Jag kan förstå den i sak, men i form har jag respekt för att partier försöker driva igenom sina vallöften. Gör man inte det så förlorar en partiledning sin legitimitet gentemot de egna medlemmarna och partiet som sådant sin legitimitet gentemot väljarna. I förlängningen blir det ett hot mot demokratin. Särskilt nu när Socialdemokraterna genom januariavtalet släppt igenom flera av de andra ingående partiernas valfrågor. Även här sitter Annie Lööf och Centerpartiet med nyckeln. Hon kan nog tänka sig att släppa igenom den här reformen. Hon har ju redan godtagit den en gång, eftersom även den fanns med i januariavtalet. Men som sagt, det kommer att kosta för både S och MP.

På högersidan är det Sverigedemokraternas budgetmotion med betoning på en vänsterprofilerad fördelningspolitik som är mest utmärkande. Bland annat vill man höja taken i a-kassan och sjukpenningen. Något som går rakt emot Moderaternas arbetslinje. Dessutom har man fått till en riktigt giftig kombo av vänsterpopulism och högerpopulism i förslaget med en höjning av pensionerna finansierad över stadsbudgeten med en rejäl sänkning av biståndet. Den presenterades på DN-debatt några dagar innan man släppte sin budgetmotion. Enligt deras ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt är detta dock inget förslag man kommer att driva i eventuella budgetförhandlingar nu utan det ska ses som ett förslag på längre sikt som man kommer att driva i valrörelsen.

Samtidigt blir SD:s företrädare allt tydligare med att deras röster inte är något som Ulf Kristersson bara kan räkna in. De vill, helt rimligt, också sätta sin prägel på politiken genom att medverka i regeringen eller via en tydlig överenskommelse. Det finns nog förutsättningar för Kristersson att någorlunda hålla ihop sitt regeringsalternativ. Men det förutsätter att alla partier håller låg profil och tonar ned i frågor där de är oeniga.

Alltså att man inte tar debatten. Känns det igen? Under många år vägrade de etablerade partierna att ta debatten med SD om invandringspolitiken, därför att man inte ville ge dem uppmärksamhet. En strategi som grovt misslyckades. Nu är man där igen, att inte ta debatten. Visserligen är motiven annorlunda men resultatet kan bli detsamma – katastrofalt.

Ta den giftiga kombon jag nämnde ovan. SD:s pensionslinje är något helt annat än de raka rör mellan arbetsinkomst och pension som alla borgerliga partier förespråkat och som pensionsöverenskommelsen, där också Socialdemokraterna ingår, bygger på. Men det är säkert ett förslag med bred resonansbotten i folkdjupet. Biståndspolitiken bryr sig nog inte så många svenskar om idag och dess effekter är ifrågasatta. Det svenska biståndet behöver försvaras, förklaras och motiveras annars kommer opinionen att få bort det – åtminstone till större delen.

Liberalerna har ett tungt arv att försvara. Det nuvarande pensionssystemet var i hög grad präglat av dåvarande Folkpartiet och drevs fram under folkpartistisk ledning i form av dåvarande socialförsäkringsministern Bo Könberg. En procent nivån i biståndet nåddes efter flera år av kampanj från Folkpartiet och Folkpartiets Ungdomsförbund. SD:s kombo har i hög grad udden riktad mot Liberalerna. Kommer man att ta upp den kastade handsken – eller kommer man att krypa undan?

Christer Hallerby

Opinionskrönika juni 2021 – Centern växer. L viktigt för Moderaternas strategi.

Publicerat 2021-06-01 av Christer

Svara

Det mest uppenbara i opinionsförändringarna under maj är att Centerpartiet går framåt. Det andra anmärkningsvärda är att alliansen, nu för första gången på mycket länge, är större än de röd/gröna. Det samtidigt som alliansen är mer dödförklarad än någonsin.

Väljaropinionen i maj 2021

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
maj 21	22,3	3,0	9,6	5,2	26,6	9,1	4,0	18,9
april 21	22,1	3,1	9,0	4,8	26,9	9,3	4,1	19,3

	+0,2	-0,1	+0,6	+0,4	-0,3	-0,2	-0,1	-0,4
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Centerpartiet noterar sin högsta siffra under mandatperioden. Det ser ut som om man är inne i en positiv trend, även om stegen månad för månad är små. Vi får se att hur långt energin i trenden räcker. Jag uttryckte i min förra krönika tvivel om hur stor tillväxtpotentialen är med väljarna inlåsta i blocken till höger och vänster. Nu är det nog mest besvikna liberaler som går dit, några kanske efter att ha tillbringat en tid i gruppen osäkra.

Kristdemokraterna fortsätter återhämta sig med en uppgång på 0,4 procentenheter, samtidigt som SD förlorar lika mycket. I övrigt är det marginella förändringar. Miljöpartiet fortsätter dansa på fyra-procentspärren och Liberalerna fortsätter harva klart under den på treprocent nivån.

Förutom för Centerpartiet så ser partierna nu ut att följa platta sidledes trender med små förändringar som tar ut varandra efterhand. Möjligen med undantag för Vänsterpartiet som har tappat månad för månad sedan december förra året. Men den totala nedgången handlar endast om en dryg procentenhet. Onekligen dock något att hålla ett öga på framöver.

Alliansen är som sagt nu större än de rödgröna. Störst av de möjliga regeringsblocken är dock det konservativa. Räknar man med Liberalernas röster så når man 49,4 procent. Det är alltså inte långt till egen majoritet. Vänsterblocket ligger långt efter med 39, 7 procent. Men räknar man in Centern så landar den konstellationen på 49,3 procent. Vid ett val idag skulle det alltså bli väldigt tight oavsett hur man räknar procenten. Men det gäller inte om man räknar mandaten. Det faktum att Liberalerna hamnar under fyraprocentspärren ger en klar övervikt för vänstersidan oavsett om man jämför de rödgröna med alliansen eller ett centerförstärkt vänsterblock med det konservativa högerblocket.

Det är helt uppenbart att Ulf Kristersson behöver Liberalerna för att bli statsminister – antingen deras väljare eller deras mandat. Det ger Kristersson två möjliga strategier antingen måste han konfrontera Liberalerna genom att vända sig direkt till deras väljare och därmed också utmana Nyamko Sabuni. Eller så måste han sikta på och kanske hjälpa till för att Liberalerna ska nå över fyra-procent spärren. Det är tydligt att han valt den senare strategin. Det kan komma att kosta honom och Moderaterna några kamrat fyraprocentväljare. Men han ser troligen den strategin som säkrare med störst förutsättningar att bli framgångsrik. Det har på senare tid också blivit allt mer uppenbart att Liberalerna under Nyamko Sabunis och Mats Perssons ledning är en del av denna moderata strategi, snarare än att man har en egen.

På partirådet den 28 mars fattade Liberalerna ett förväntat beslut om det framtida vägvalet. Det innebär att Liberalerna i nästa val ska verka för en ny borgerlig regering utan restriktioner för vem man kan förhandla med. Mindre förväntat var att Sabuni skulle använda den nyvunna handlingsfrihet som mandatet gett henne till att genast göra ett migrationspolitiskt utspel tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Från Liberalernas utgångspunkt kan detta utspel knappast ha tett sig som politiskt nödvändigt. Realpolitiskt har eller får det knappast någon större betydelse. Kolumnerna i ”för och mot-listan” borde dessutom innehållit flera tunga motpunkter, fördjupar klyftan i partiet; får fler medlemmar att lämna; väljare som stannat kvar och avvaktat få nu en slutlig puff att gå över till Centerpartiet; klyftan i mittenpolitiken blir avgrundsdjup. Symboliken i utspelet var dock stor. Den visade att Liberalerna nu kan förhandla med SD om migrationspolitiken, vilket innebär att man borde kunna förhandla i alla frågor. Den visade också att SD är konstruktiva och beredda till kompromisser bara besluten går, från deras utgångspunkter, i rätt riktning. En symbolisk demonstration som var särskilt viktig för Ulf Kristersson i arbetet med att bygga trovärdighet för sitt regeringsalternativ och sig själv som statsministerkandidat.

Centerpartiets förtroenderåd tog i fredags (28 maj) beslut om en ny långsiktig strategi. Enligt flera tidningsrubriker i veckan så skulle Centerpartiet i och med detta säga ”adjö till alliansen”. Det var väl inte riktigt Annie Lööfs ord men visst betonade hon i intervjuer att man i tidigare strategidokument utgått från samarbetet i Alliansen, nu var man mycket tydligare är ett självständigt parti. Den position, ensamt majestät i mitten, som partiet nu fått, har hon och Centerpartiet målmedvetet arbetat sig fram till. Olyckskorparna kraxar, i Sverige måste man välja sida, ge väljarna besked annars går det illa. Det som mest talar mot dessa är att Annie Lööf trivs som bäst, precis där i det politiska landskapet som hon nu befinner sig. Det jag i tidigare kröniker varit mest tveksam till, är var nya väljare ska komma ifrån. Men om Centerpartiet behåller de man har nu och kanske växer någon eller ett par procentenheter till, är det vackert så. Det kommer att ge Annie Lööf en mycket stark position efter valet.

Ett mycket intressant valresultat skulle det bli om Kristersson konservativa block får mer än 50 procent samtidigt som Alliansen blir större än de röd/gröna.

Christer Hallerby

Opinionskrönika maj 2021 – Fokus på Centerpartiet

Publicerat 2021-05-05 av Christer

Svara

Rörelserna i opinionen är för närvarande förhållandevis små. Hela coronaperioden har präglats av tydliga långsiktiga trender – fram tills nu. Länge handlade det om en uppåtgående trend för Socialdemokraterna, som sedan vände nedåt. Partiet har dock stabiliserats på en nivå som är högre än före pandemin. Den längsta trenden stod Moderaterna för. Det gick uppåt under hela året 2020 för att kulminera under februari och mars i år. Den trend som det förra månaden möjligen var viss kraft kvar i, var Kristdemokraternas nedåtgående, som främst fått sin energi från partiledarens privata affärer. Nu kan vi se att även denna upphört. Alla partier rör sig nu i sidledes korridorer där det antingen fluktuerar upp och ned mellan månaderna eller så är förändringarna mycket små.

Väljaropinionen i april 2021

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
april 21	22,1	3,1	9,0	4,8	26,9	9,3	4,1	19,3
mars 21	23,3	3,0	8,9	4,5	26,5	9,8	4,0	18,5
	-1,1	+0,1	+0,1	+0,3	+0,4	-0,5	+0,1	+0,8
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Centerpartiet noteras dock för mandatperiodens högsta siffra 9,0 procent. Uppgången i förhållande till mars är dock marginell 0,1 procentenheter. Förändringen för Liberalerna är densamma, man noteras nu för en uppgång på 0,1 procentenheter för fjärde månaden i rad. Men det är alldeles för små steg för att jag ska våga peka ut detta som en trend. Allt kan vara förlorat nästa månad enbart med rörelser inom felmarginalen i de underliggande mätningarna. Den största förändringen under april står M för som tappar 1,1 procentenheter. Samtidigt vänder SD uppåt med 0,8 procentenheter och KD med 0,3 procentenheter. Det är tydligt att utvecklingen i de här tre partierna numera är kommunicerande kärl. Detsamma gäller vänstersidan där förändringarna mellan S, V och MP tar ut varandra. Självfallet kan jag med det här underlaget inte utesluta rörelser över blockgränsen, men jag ser det inte som särskilt sannolikt att de nu påverkar utvecklingen. Blockgränsen mellan höger och vänster är lika solid som tidigare. Januarisamarbetet har inte ökat på flödet. Den kontaktyta vi kunnat se i till exempel SCB:s mätningar över rörelser mellan partierna, är den mellan S och SD och den utgör säkert fortfarande en potential åt båda hållen. Just nu ser den dörren dock ganska stängd ut.

När det gäller blocken så hade jag en förhoppning förra månaden att Alliansen var på väg att gå om de Röd/gröna, vilket skulle kunna förändra dynamiken i det politiska samtalet. Men när väljarströmmen mellan M och SD ser ut att vända igen till de senares fördel så kommer detta inte inträffa – åtminstone inte nu. Alliansen storlek avgörs inte av väljarströmmar över blockgränsen utan av hur stödet för SD utvecklas. Det är viktigt för Jimmy Åkesson att ligga på en nivå över 18 – 19 procent, när SD sjunker under detta minskar också partiets manöverutrymme.

Inget av de närmast liggande fyra regeringsunderlagen:

Alliansen
Röd/gröna
Januaripartierna utan L
Konservativt blocket M+KD+SD

är i närheten av nå majoritet med 175 mandat i riksdagen. Närmast är det konservativa blocket som får 169 mandat. Med L utanför riksdagen så ger det Centerpartiet en nyckelroll. Går partiet till vänster så får S+MP+V+C 180 mandat och kan utse statsminister. Går partiet till höger så får M+KD+SD+C 202 mandat och kan utse statsminister. Den enda situation som skulle utesluta C från regeringsbildningen är en konstellation mellan M och S som tillsammans skulle kunna dela på makten med 179 mandat som underlag. Men om detta skulle bli aktuellt kan dessa partier mycket väl föredra att ha Centerpartiet i regeringen än utanför i opposition.

Analys med särskilt fokus på Centerpartiet

Med två järntrianglar vad gäller väljarflödena, är det svårt att se var Centerpartiet och Liberalerna ska ta sina väljare – förutom från varandra.

Liberalernas partiledning hoppas uppenbarligen på att liberaler som idag sympatiserar med M, ska välja L istället, för att därmed ge en eventuell högerregering lite mer liberal vikt och om inte detta räcker på att kamrat-fyra procent ska ta dem över spärren. För Centerpartiet är det svårt att se någon annan tillväxtmöjlighet än några liberaler till.

För att rejält omkonfigurera den politiska arenan så skulle det krävas att något omskakande händer i mitten mellan järntrianglarna. För några år sedan hoppades jag att Emmanuel Macrons framgångar i Frankrike med En Marche skulle inspirera liberaler och centerpartister till gemensamma stordåd. Bägge partierna är numera liberala, medlemmar i samma grupp i EU – parlamentet ALDE och tillhör samma liberala international. Trots januarisamarbetet verkar dock avståndet mellan mittenpartierna större än någonsin. Men det handlar nog mer om strategi och kultur än om politik

Centerpartiet verkar mer intresserade av att locka över så många medlemmar och väljare som möjligt från Liberalerna än att utveckla samarbetet. Liberalerna är rädda för att slås ihop med ett parti vars liberalism man tvivlar på och vars kultur man inte förstår sig på. En god vän till mig beskrev en gång sitt första möte med styrelsen för en större avdelning i Studieförbundet Vuxenskolan dominerad av centerpartister som det värsta hon varit med om i sammanträdesväg. Alla pratade väldigt mycket men hon förstod sällan vad det som sades hade med sakfrågan att göra, och ännu mindre förstod hon när ordföranden sammanfattade diskussionerna vilka beslut som fattats. För en liberal, är det sådant som går en på nerverna, när man redan i ungdomsförbundet utvecklat en flink sammanträdesteknik, lärt sig propositionsordningar och slipat på sin debatteknik.

Men det skulle onekligen behövas ett nytänkande och ett omtänkande. Att parterna gör sig av med fördomar och bilder av varandra som kanske inte stämmer. Dra konsekvenserna av, det som man förstår men inte vill säga högt, att man är varandras största konkurrenter om väljarna. För liberalismen vore det mycket bättre om man tog väljare från andra än från varandra. L är ett parti i kris, C är ett parti med stora problem även om det inte syns i väljaropinionen – ännu.

Flera personer från partiets absoluta toppskikt har lämnat eller är på väg att lämna, Fredrick Federley, Anders W Jonsson och Emil Källström. Till detta kommer unga tunga riksdagsledamöter som Kristina Yngve (ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott) och Magnus EK (miljöpolitisk talesperson).

Det har lämnats plausibla förklaringar till avhoppen i varje enskilt fall (och Federley är ju ett fall för sig). Men när så här många lämnar samtidigt och flera dessutom är relativt unga personer med tydliga ledaregenskaper så misstänker man ju att det bottnar i något annat. Vad har hänt bakom kulisserna, är det Annie Lööf som härskar och söndrar? I vilket fall så blir hon nu ännu mer dominant. Kvar av tunga personer i ledningen finns främst partisekreteraren Mikael Arthursson och ekonomen Martin Ådahl. Arthursson står för kontinuitet och stabilitet samt borgar för att partikansli och partiorganisation sköts professionellt. Men han är knappast en person som nu kommer att vidga sina domäner, det rum han har är redan tillräckligt stort för att han ska ha utrymme att också fylla det tomrum som uppstår när andra lämnar. Det har pågått en dragkamp mellan Ådahl och Källström om vem som ska ha ansvar för den ekonomiska politiken. Nu lämnar Källström in och Ådahl får sannolikt utrymme att ta för sig. Men det har ju funnits skäl till att Källström tidigare var vinnaren i dragkampen dem emellan.

Det står nog utom all tvekan att Centerpartiet står inför en kraftig försvagning när flera av de som ansetts som ministerämnen nu försvinner. Ser vi på relationerna i mitten så är det också problematiskt. Det fanns förr alltid brobyggare mellan Folkpartiet och Centerpartiet och en ömsesidig respekt mellan personer i ledarskiktet, om inte alltid mellan alla, så åtminstone mellan några. Gunnar Helén och Torbjörn Fälldin försökte en gång slå ihop partierna. Bengt Westerberg respekterade Torbjörn Fälldin högt och beskrev honom i ordalag som han sällan hade till övers för sina egna partikollegor.

Idag så är mitt intryck att partiledarna Sabuni och Lööf inte pratar särskilt mycket med varandra. Kontakterna på partisekreterarnivå är nog inte heller särskilt väl utvecklade. Den relation som verkar fungera är mellan de ekonomiskpolitiska talespersonerna Mats Persson och Emil Källström. Den har varit en stor styrka i januarisamarbetet och troligen ganska viktig för att detta samarbete trots allt fungerat bra. Även här kommer alltså Källström att lämna ett tomrum efter sig.

Den starka mittensamverkan som sedan 1950-talet varit ett styrkebälte i svensk politik ser nu ut att sjunga på sista versen. Paradoxalt nog i ett skede där partierna i ideologi och grundläggande värderingar ligger närmare varandra än någonsin tidigare, samtidigt som de i praktisk politik får igenom fler politiska reformer än på mycket länge.

I valet kommer partierna, bägge försvagade på olika sätt, att konkurrera om samma liberala väljare. Det är stor risk att dessa sorteras efter en höger-vänster skala på ett sätt som vi inte sett tidigare. Detta riskerar i sin tur att en framtida politisk struktur sätter sig efter detta mönster. Jag kan inte se att något av partierna i längden vinner på det.

Christer Hallerby

Opinionskrönika april 2021 – och kommentar ”L:s partiråd ett PR – fiasko”

Publicerat 2021-04-05 av Christer

Svara

Opinionen är för närvarande mycket stabil. Förändringarna mellan mars och april handlar för nästan alla partierna om max ett par tiondelar. Undantaget är Kristdemokraterna som fortsätter sin nedåtgående trend och den här månaden landar på 4,5 procent.

Väljaropinionen i mars 2020

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
mars 21	23,3	3,0	8,9	4,5	26,5	9,8	4,0	18,5
feb 21	23,3	2,9	8,7	5,0	26,7	9,9	3,8	18,6
	0	+0,1	+0,2	-0,5	-0,2	-0,1	+0,2	-0,1
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Moderaternas uppåtgående trend, som hållit i sig under 15 månader, kan börja mattas av. Vi får se under nästa månad om det finns kraft för ytterligare uppgång. Den andra trenden vi har med oss från föregående månad, KD:s nedåtgående, håller däremot tydligt i sig. KD närmar sig nu fyra procent. Det är en utveckling som både utlösts av och tillförs kraft av Ebba Buschs privata affärer. Ingen lösning har presenterats och det är risk för att partiledarens husdrömmar kommer att prägla nyhetsflödet om partiet även framöver. Lite märkligt att det får fortsätta. Men en Ebba Busch som anser sig ha rätt är uppenbarligen svår att rubba.

Även om opinionsläget nu är stabilt innebär några tiondelar, hit eller dit, dramatiska skillnader när riksdagsmandaten ska fördelas. Förra månaden låg MP under spärren och det konservativa blocket (M+KD+SD) fick då egen majoritet. Den är månaden när MP knaprat åt sig två tiondelar till och landar på precis 4 procent, så blir Centerpartiet tydlig vågmästare. Med Liberalerna under spärren är det mest sannolikt att vi då får en vänsterregering. I valrörelsen kan vi mycket väl ha tre partier som dansar på 4-procent nivån – MP, L och KD. Det öppnar för att taktikröstande på nivåer vi inte upplevt förut och en nagelbitande valnatt.

Liberalerna har nu haft sitt partiråd om det framtida vägvalet. Därmed har den politiska kartan klarnat något. Detta oavsett om Liberalerna klarar fyra-procent spärren eller inte. Regeringsalternativen, så som de ser ut idag, är antingen en S-ledd regering som släpps fram genom att Vänsterpartiet röstar för Stefan Löfven som statsminister alternativet lägger ned sina röster eller en M-ledd regeringen som släpps fram genom att Sverigedemokraterna röstar för Ulf Kristersson som statsminister alternativt lägger ned sina röster. I de allra flesta scenarier över valresultatet sitter då C på de avgörande mandaten. Men även om kartan nu ser tydlig ut så kan verkligheten efter valet bli en helst annan. Både V och SD kan krångla så att det som idag ser ut som givna alternativ kan bli svåra att förverkliga. Centerns position är intressant rent maktpolitiskt, men kan bli knivig opinionsmässigt.

En ”dark horse” är Alliansen. L och C ansåg sig inte kunna stödja Ulf Kristersson som statsminister efter förra valet, eftersom de röd/gröna fick ett mandat mer än Alliansen. Nu minskar gapet mellan de två traditionella blocken i svensk politik. I mars handlade det endast om en halv procentenhet till de röd/grönas fördel. Slår pendeln över så kan det bli en ny dynamik i den politiska debatten. Inte minst kommer Annie Lööf att pressas hårt av borgerliga ledarsidor om att även hon bör hitta hem.

Kommentar – Liberalernas partiråd

I Liberalerna och dess närhet kryllar det av PR – konsulter. Men just PR har länge varit partiets sämsta gren. Partirådets vägvalsbeslut framstår som ytterligare ett gigantiskt PR-fiasko. Det slår till och med den förra partiledningens beslut att byta ut blåklinten, en partisymbol laddad med en stark liberal berättelse, mot en fallossymbol som mest öppnat för skämt på temat fruktsamhet – främst bristande sådan.

Det här partirådet fattade flera viktiga beslut. Januarisamarbetet ska avvecklas under ordnade former mot slutet av mandatperioden. I övrigt skulle jag sammanfatta med att L går till val 2022 med en liberal reformagenda med fokus på integrationen, skolan och klimatet. För att kunna förverkliga den behövs en borgerlig regering. Målet är att tillskapa en sådan inom ramen för den sakpolitiska gemenskap som finns mellan L, M, C och KD – alltså den tidigare Alliansen. I det nuvarande parlamentariska läget och även i det vi kan förvänta oss efter valet blir det mycket svårt att få till en majoritetsregering. Det gäller för alla partier och för möjliga konstellationer såväl till höger, i mitten eller till vänster. Därför måste en regering kunna samtala och skapa samsyn med olika partier om den politik man vill få igenom riksdagen – kunna söka stöd när det är relevant både till höger och till vänster. Liberalerna kommer dock aldrig att medverka i en regering som inte säkrar liberala grundvärden och kommer aldrig att medverka till en regering där vare sig Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet ingår. Det blir inte heller aktuellt att delta i en budgetsamverkan där dessa partier ingår.

Men det är inte detta jag får höra eller får frågor om, när jag träffar familjen, vänner eller bekanta på stan. Inte heller är det vad som framförs på sociala medier, kommenteras på tidningarnas ledarsidor eller diskuteras i TV:s debattprogram. Istället har en bild satt sig om att Liberalerna nu ska närma sig och samarbeta med Sverigedemokraterna. Jag har till och med hört och sett uttryck som ”att liera sig med” och ”släppa in i värmen”. Till detta kommer att den strama budgetprocessen ska rivas upp och att det med Liberalernas förslag blir ”hela havet stormar” när budgeten ska genom riksdagen.

Det är självfallet inte helt och hållet partiledningens ansvar att kommunikationen gått snett. Det ligger i den politiska dramaturgin att motståndarna beskriver ett beslut och dess konsekvenser utan nyanser och så avskräckande illa som möjligt. Det är heller inte konstigt att omvärlden övertar denna tolkning, den kommer ju inifrån partiet självt. Det man kunde önska är att båda sidor (eller nu har det väl gått så långt att det är befogat att säga falanger) tittat mer beslutsprocessens konsekvensanalys och ansträngt sig för att minimera skadeverkningar. Allt som vrängdes ut och in, inför och på partirådet hör faktiskt inte hemma där. Mål – vad man strävar efter och vill uppnå – är det fullt rimligt att partiråd eller landsmöte debatterar och beslutar om. Men strategin – hur man ska uppnå målen – borde en partiledning och en partistyrelse kunna hantera utan att då behöva tvätta byken i full offentlighet.

Den byken handlar om Sverigedemokraterna. Det finns ingen annan faktor i omvärlden som mer styrt Liberalernas navelskådande och självupptagenhet som förhållningssättet till SD. Det är som om Jimmy Åkesson lyckats med att injicera en giftampull vars innehåll spridit sig i Liberalernas innersta artärer och vener. Att få det liberala partiet att nästan tillintetgöra sig själva måste vara en av SD:s stora framgångar. Utan starka liberaler ligger fältet mer öppet för illiberala reformer.

I och med partirådets beslut finns det dock en väg framåt också för Liberalerna – alltså det faktiska beslutet, inte bilden av det. Nyamko Sabuni är lite friare att agera efter eget huvud, rikta uppmärksamheten utåt och driva politik. Uppförsbacken är dock rejäl och det kommer att krävas både uthållighet och strategi för att ta sig uppåt. Det krävs också en insikt om att Liberalism är något mer än sakpolitik – den ska inte förringas och mer begåvad politikutveckling är sannerligen nödvändig. Men de flesta liberaler är liberaler främst av ideologisk övertygelse. Liberalismens relevans motiveras bäst med tydliga markeringar mot populism och nationalism, mot vänsterdogmatism och högerintolerans, mot angrepp på rättsstat, demokrati och mänskliga rättigheter, mot ekonomisk dirigism och institutionell inkompetens.

Christer Hallerby