Personliga reflektioner med anledning av Tidöavtalet

Det är inte några fanfarer som möter mig i FB – flödet av liberala vänner när Tidöavtalet kommenteras. Snarare ljuder en dov mistlur som varnar för de grynnor och grund som lurar längre fram i dimman på den inslagna kursen. Flera betonar att de redan lämnat skeppet, andra att det snart är dags att hoppa överbord.

De har nog rätt, de som skriver att om vägvalet presenterats på det här sättet, så hade det aldrig blivit av. Partiet hade valt en annan kurs. Men partiet har också förändrats under resans gång. Jag tror aldrig att Nyamko Sabuni skulle kunnat driva igenom det här avtalet. Men med Johan Pehrson så förändrades mandatet, aldrig formellt men informellt. Man skulle kunna säga att utvecklingen skapat sina egna lagar och omständigheter. Men det är bara delvis riktigt. Det har hela tiden funnits en ”kärnenergi” i form av Mats Persson som försett processens drivlinor med kraft.

Detta ger mig anledning att ställa fyra frågor till mig själv?

1.  Den första är en självrannsakan, i vilken utsträckning har jag bidragit till detta? Svar: Ja det har jag.

2. Finns det nyanser i detta? Svar: Ja, men där har jag inte räckt till.

3. Hur ser du på avtalet? Svar: Jag accepterar det som ett fullbordat faktum (fait accompli).

4. Mår du bra? Svar: Nej.

Liberalernas överlevnadsstrategi blev att surra sig fast vid Ulf Kristersson. Genom att aldrig tveka, inte villkora det allra minsta i sitt stöd för Kristersson som statsminister skulle Liberalerna med hjälp av moderata kamrat fyra-procent väljare klara riksdagsspärren. Det byggdes ett ömsesidigt beroende mellan partierna. Liberalerna behövde Moderaterna för att klara spärren. Moderaterna behövde Liberalerna i Riksdagen för att Kristersson skulle kunna bli statsminister. Men i strategin låg inte att Kristersson så fullständigt skulle kapitulera inför SD i valrörelsen och inte heller att SD, bland annat som en konsekvens av detta, skulle bli största parti. Kristersson släppte helt gränsen åt höger. Att dagens högerledare heter Jimmie Åkesson är obestridligt, lika obestridligt som att det är hans medarbetare som hållit i pennan på slottet. Vi får se om statsministerposten kan hjälpa Kristersson att ta tillbaka initiativet.

Jag hade ändå vissa förhoppningar på att Liberalerna skulle kunnat stå emot bättre. För i ett avseende väger SD:s 20,5 procent och L:s 4,6 procent helt lika. Bägge behövs precis lika mycket för att Ulf Kristersson ska kunna bli statsminister. Det var säkert också detta som till slut avgjorde själva regeringsbildningen. Men till en ganska hög politisk kostnad.

När jag slutade som Liberalernas stabschef i januari 2020 stod det klart för mig att det inte fanns något utrymme att i partiledningen ens diskutera någon alternativ strategi. Jag hade egentligen inte heller någon annan att föreslå som med större sannolikhet skulle klara målet att komma över spärren. Men visst skulle det gått att utveckla alternativ om den dörren inte hållits stängd. Jag insåg att jag inte skulle kunna göra någon skillnad. Det fanns därför ingen mening med att stanna kvar. Men det fanns också en djupare insikt om vart vi var på väg. Jag avslutade en kommentar på FB till varför jag slutat: ”Enligt min uppfattning finns det också en tydlig gräns, jag kan inte se L som ett liberalt alibi i ett övrigt socialkonservativt/nationalistiskt block (M, KD och SD) som styr Sverige, vare sig som aktivt medverkande regeringspartner eller som stödparti.” Men nu är vi precis där.

Jag hade flera gånger före min tid som stabschef argumenterat för ett annat förhållningsätt till SD, att det både skulle gå att ha kontakter med partiet och att göra upp i enskilda sakfrågor när det den vägen skulle gå att få genomslag för liberal politik. Då var jag ganska ensam. Partiet drog upp röda linjer som jag delvis var kritisk emot. Men jag satte stopp vid en organiserad strukturell samverkan både i opposition och i regering. Jag kunde svårligen se ett liberalt parti jobba så nära en illiberal politisk motståndare. Jag hade svårt att föreställa mig att jag så snabbt och så totalt skulle bli förbisprungen av i stort sett hela partiet.

Men det ligger i liberalismen att ständigt pröva och ompröva intagna ståndpunkter. Jag erkänner att jag också är lite på glid. Före valet var jag tydlig med hur jag kommer att rösta. På Liberalerna i alla tre valen trots att mina farhågor stärkts om vart vägvalet till slut skulle leda. Jag gjorde det av lojalitet, jag ville inte medverka till att det parti som jag jobbat så mycket för och som jag fortfarande såg som starkt liberalt idédrivet, skulle trilla ur Riksdagen. Men jag gjorde det också av sakpolitiska skäl, jag såg att en högerregering skulle driva en bättre politik på många för mig viktiga områden, än en socialdemokratisk regering med stöd av MP och V.

Det jag verkligen är orolig för nu är att Liberalerna ska utvecklas till ett annat parti, att högerliberalismen helt ska övertrumfa socialliberalismen. Den risken förstärks av att många har lämnat och överväger lämna i protest eller av allmänt obehag över det sällskap vi hamnat i. Den interna debatten har också blivit hårdare och allt oförsonligare. En förklaring till att Liberalerna är ett så litet parti är att vi är så dåliga på att hantera den åsiktsspännvidd som ligger i liberalismen, att hitta arbetsformer där alla känner att de får komma till tals, blir respekterade och är med och formar partiets politik. Här är Moderaterna och Socialdemokraterna så mycket bättre. Det är tragiskt att så många liberaler föredrar dessa partier framför Liberalerna.

Jag har själv en gång lämnat partiet (för ett par år) och deklarerat det utåt. Det var när jag såg att Jan Björklunds strategiska vägval ledde helt bort i tok. Jag gjorde det då som en markering, för att bli sedd och kanske lyssnad på. Jag återvände dock efter ett par år när effekten av min demonstration klingat av. Men då var jag ett enstaka fall. Nu är det så många så att avhoppen i sig riskerar att förändra partiet. Jag stannar som medlem. Jag uppmanar fler som är tveksamma att aktivt göra det valet.

Några ord om själva avtalet. Det är SD:s strukturella roll jag är mest kritisk emot. Jag tror de flesta förstår vad jag menar. Bara det att regeringen ska ha ett ”inre kabinett” med de fyra partiledarna är extraordinärt. En person som inte ens sitter i det större kabinettet (regeringen) tar nu alltså plats i det inre. Det säger egentligen allt om den maktposition SD har förhandlat sig fram till. Viktigt är också att avtalet i mindre grad handlar om att ha kommit överens om politik, mer om att tillsammans utveckla politik. Det ger samarbetet en dynamisk prägel där Regeringskansliets personal och resurser ska användas för att föra de här partierna allt närmare varandra.

Sakpolitiskt är avtalet ömsom vin och ömsom vatten. Energipolitiken, utbildningspolitiken, åtgärderna mot gängkriminalitet plus vad som bör hända på en del politikområden som inte behandlas lika djupgående i avtalet visar på ett tydligt politikskifte till det bättre. Men vattnet är besvärande. 

Jag har full förståelse för att de liberaler som främst hämtar sitt ideologiska driv i solidariteten med människor på flykt och med världens fattiga är djupt besvikna just nu. Det är helt följdriktigt att de ser avtalet som ett svek. För mig är det liberala engagemanget betydligt bredare och de frågorna är inte avgörande. Jag hade dock hoppats att L och KD tillsammans stått emot bättre när det gäller biståndet. Framförallt reagerar jag mot att man sänker biståndet samtidigt som man gör en kraftig åtstramning av migrationspolitiken. Det förra hade snarare behövts för att kompensera för det senare.

Jag har vid två tillfällen fått förtroendet att vara statssekreterare för integrationsfrågorna, vid det första tillfället också för migrationsfrågorna. Jag fick inte dessa uppdrag för att jag var mainstream i partiet i flyktingfrågorna. Snarare för att jag hade en kärvare, och enligt min mening, mer realistisk syn. Det fanns redan då vid båda tillfällena en medvetenhet i partiets ledning (inte hos alla dock) att den idealistiska syn som förvisso var en hörnsten i partiets värdegrund, inte riktig höll för de realiteter som mötte i regeringsställning. Men partiets idealistiska grundhållning satte naturligtvis begränsningar både för vad man kunde göra och kunde säga. Första gången (1992 – 94) kom jag i konflikt med partiledaren Bengt Westerberg om viseringsfrågor, andra gången fick jag med Nyamko Sabuni lämna efter Alliansens första mandatperiod för att vår politiska inriktning i integrationsfrågorna var för tuff och långtgående för herrarna Reinfeldt och Björklund. Sveriges invandringspolitik (migration och integration) hade långt tidigare sett annorlunda ut om det inte varit för de liberala partiledarna.

Sverige hade under alldeles för lång tid ett alltför generöst flyktingmottagande och en naivitet i integrationspolitiken där bidragsberoendet byggdes upp och toleransen för intoleransen var alltför tongivande.  Absolut inte principiellt eller ideologiskt men i förhållande till verkligheten, vad vi kunnat hantera och klara av.  Fredrik Malm skrev för någon dag sedan följande på FB och jag kan inte annat än hålla med:

”Jag ser att det förs fram kritik mot migrationspolitiken. Det förstår jag. Flera av förslagen hade aldrig varit med om vi fått bestämma själva.

Men, men det sagt, vill jag också utveckla varför migrationspolitiken kommer att bli så här tuff. Orsaken är att Sverige under årtionden har fört en migrationspolitik som inte varit långsiktigt hållbar. Genom att kraftigt avvika från alla länder runt omkring oss har svenska politiker, även jag själv och mitt eget parti, tagit en springnota i invandringspolitiken. De senaste åren har C, MP och V vägrat inse nödvändigheten av en rimlig reglerad invandring. De har blockerat nödvändiga reformer. Detta har drivit väljare till SD, och vi ser nu konsekvensen av detta. Om Sverige fört en migrationspolitik som legat ungefär i EU:s mittfåra de senaste 20 åren hade de åtgärder som nu kommer genomföras garanterat inte behövts. Och Sverigedemokraterna hade inte haft så stort väljarstöd.”

Sedan är jag ändå starkt bekymrad över (för att inte säga förbannad på) avsnittet om migration och integration. Det är fullt av sverigedemokratiska symboler som gränskontroller, utlänningskontroller, återvandring. M, KD och L borde sett till att man skrivit in EU:s direktiv även här och inte bara när det gäller asyllagstiftningen. Sedan präglas avsnittet av både okunskap och brist på åtgärder när det gäller integration. Det verkar vara SD:s syn som slagit igenom, eftersom vi inte ska ha någon invandring så behövs heller ingen integrationspolitik.

Hur kan man skriva om återvändandeverksamhet och fler förvarsplatser i samma stycke, på vilket sätt hänger detta ihop? Man ska helt mönstra ut permanenta uppehållstillstånd ur den svenska lagstiftningen. Detta samtidigt som kraven på att få svenskt medborgarskap kraftigt skärps. Hade det inte varit på sin plats att åtminstone skriva in att effekterna på integrationspolitiken bör analyseras innan man vidtar de åtgärderna?

Till sist: Jag ser fram emot hur herrarna (och damen) från Tidö ska lyfta svensk elitfotboll. Var det möjligen en formulering som kom till där i slottsfåtöljerna när konjaken och cigarillerna serverats?  Synd att inte samma passion kan skönjas när det gäller civilsamhällets utveckling. Det hade jag förväntat mig i ett dokument som undertecknats av både kristdemokrater och liberaler. En positiv tolkning av detta är att det är kanske något regeringen kan ta tag i utan inblandning från SD. Jag ser med förväntan fram emot regeringsdeklarationen.

Christer Hallerby

Opinionskrönika oktober 2022 – Sverigedemokraterna

Det finns inte, så här strax efter valet, tillräckligt med underlag från nya opinionsmätningar för att presenter en ”poll of polls”. Jag ägnar istället månadens opinionskrönika åt Sverigedemokraterna – Liberalernas presumtiva nya samarbetspartner.

Hur ska man se på SD idag?

SD har högerextrema rötter. Det är oomtvistligt. Men hur ska man se på partiet idag? Från liberal utgångspunkt menar jag att man både kan och bör anlägga två olika perspektiv när den frågeställningen ska besvaras. Det första där jag försöker se positivt på partiets politiska anpassningar på senare år och hur de kan bidra till Kristerssons regeringsbygge. Det andra betydligt mer bekymmersamt sett på lite längre sikt i ett bredare europeiskt sammanhang.

Förhandla eller inte verkar idag blivit en icke-fråga.

Men innan jag fördjupar mig i de här perspektiven så en återkoppling till en krönika som jag skrev i juni 2020 om ”att förhålla sig till SD”. Jag argumenterade där emot de liberaler som ville dra en tydlig röd linje mot alla typer av samröre med SD och menade att det är rimligt att i politiska församlingar förhålla sig till SD som till politiker från andra partier. Det innebär att göra upp sakpolitiskt när det finns förutsättningar för detta. Jag skrev att ”det är god folkpartitradition att använda parlamentarismens möjligheter att driva igenom så mycket liberal politik som möjligt”. Men jag menade också att precis som gäller för andra partier med en ideologisk grund som står långt från liberalismen bör det inte vara aktuellt med att vare sig sitta i samma regering eller delta i ett organiserat samarbete i opposition.

Jag problematiserade kring begreppet budgetförhandlingar och menade att det på såväl nationell som lokal nivå bör finnas utrymme för att både förankra och förhandla om enskildheter i en budget. Men om man inte sitter i samma regering eller medverkar i ett organiserat oppositionssamarbete så bör det heller inte bli aktuellt att lägga fram en hel gemensam budget. Det är få bloggar som jag skrivit genom åren som väckt så starka reaktioner från mina liberala vänner – mest negativa. Nu har det hunnit flyta ganska mycket vatten under broarna och jag noterar att till och med nyblivna riksdagsledamoten Anna Starbrink betraktar ett budgetsamarbete med SD som relativt oproblematiskt (Expressen 220929).

Verkligheten har både sprungit förbi mitt dåvarande resonemang och kommit ikapp Anna Starbrinks tidigare motstånd. Vi får väl se hur oproblematiskt det kommer att bli. L har satt sig i en båt där man förbundit sig mot väljarna att stödja Ulf Kristersson som statsminister och valresultatet har gett SD ett väsentligt inflytande över denna regeringsbildning. Det gäller även statsbudgeten. Det känns olustigt. Men jag är inte kritisk mot vare sig Liberalerna eller Starbrink. Däremot genuint orolig inför Kristerssons ledarskap. Jag betraktade en gång honom som en tydligt liberal politiker. Efter den här valrörelsen undrar jag om det finns några principer överhuvudtaget som är viktigare än statsministerposten (se vad jag skrev om detta i september månads krönika).

Perspektiv 1 – Normaliseringen

Nu till de två olika och motstridiga perspektiven. Det första kan vi kalla för normaliseringen. Många, inte minst SD själva, hävdar att partiet är inne i en normaliseringsprocess. Med det menar de säkert främst att ”de andra” ser SD som vilket politiskt parti som helst, som man kan förhandla med, som kan få viktiga poster i riksdagens utskott etc. Men man har också tydligt försökt distansera sig från sina extrema rötter, tagit fram en vitbok, uteslutit många mer eller mindre suspekta personer.

Den viktiga ”normaliseringen” ligger dock i den politiska anpassningen. Man har tydligt triangulerat Moderaterna. Det gäller stora internationella frågor som EU och NATO men också kontroversiella blockskiljande frågor som valfriheten i välfärden. Det har också utvecklats en samsyn i de för väljarna allra viktigaste politiska frågorna just nu, energipolitiken, brottsligheten och gängkriminaliteten. I många av de frågor som Miljöpartiet bromsade den tidigare socialdemokratiska regeringen, gruvor, miljöprövning och tillståndsprocesser finns ett tydligt högeralternativ. Och höghastighetsjärnvägana ska tydligen skrotas (tyvärr).

I andra frågor är det Moderaterna som närmat sig SD, främst då sådant som handlar om migration, asyl och uppehållstillstånd.

Allt detta sammantaget gör att det till höger finns ett sakpolitiskt alternativ som ur liberal synpunkt är klart bättre än vad ett vänsteralternativ i form av Socialdemokraterna med stöd av MP och V skulle erbjuda. Visst finns det fortfarande knäckfrågor kvar. När det gäller arbetslöshetsersättningen och sjukförsäkringen så ligger SD fortfarande närmare S än M. Vad gäller Migrationen så blir väl SD aldrig nöjda, vi får se vad som händer med Moderaternas syn på arbetskraftsinvandringen. Ett lackmustest för hur långsiktigt det här samarbetet kan bli är hur man hanterar liberala knäckfrågor som integration, jämställdhet, bistånd, public service, media och kulturen.  

Perspektiv 2 – Det internationella sammanhanget

Sverigedemokraterna är en del av den mäktiga våg av nationalism och populism som på senare år växt sig allt starkare och blivit en global kraft. Partiet är en gren på ett träd som omfattar bland andra Le Pen och National Front i Frankrike, italienska partier som Lega och Italiens Bröder, Alternativ för Tyskland, ledare i östra EU som Ungerns Orbán och Polens Kaczyński. Här finns också grenar med Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet i Norge, Sannfinländarna även om deras rötter är mer renodlade missnöjespartier än SD:s. Det går också att hit hänföra ledare som Putin i Ryssland, Trump I USA, Bolsonaro i Brasilien, Erdoğan i Turkiet.

En del av de uppräknade skulle säkert protestera att nämnas i sällskap med några av de andra.  De europeiska partierna har ju inte heller kommit överens om att formera en enda gemensam partigrupp i EU – parlamentet. Men det finns flera tydliga gemensamma drag. Alla står på en grund av nationalism och populism. Traditionella värden som skapat och präglat nationella särdrag och en nationell kultur påstås hotade av kosmopolitiska idéer och invandring. Den nationella suveräniteten hotas av globalism, överstatlighet och federalism.  

Den inhemska retoriken har flera gemensamma drag. Med vissa variationer går den ofta ut på följande: Vanligt folk kommer inte till tals, istället är det en liberal elit med idéer om allas lika värde, öppna gränser och internationellt samarbete som styr utvecklingen. Man för folkets talan, inte hela folkets men det verkliga folkets, de som vet hur det är och har en nedärvd rätt till nationens välstånd. Det är möjligt att både sänka skatterna och öka utgifterna så att vanligt folk får det bättre. Det som ska stoppas är elitens spenderande av skattemedel på utlänningar, konstig konst och internationellt samarbete.

När nationalpopulisterna väl kommer till makten så förändras demokratins verktyg, som Ivan Krastev beskrivit, från att användas i en politik för inkludering till en politik för exkludering. I stället för liberal mångfald så utvecklas ett majoritetens förtryck.  Den liberala maktfördelningsmodellen demonteras; den politiska styrningen av domstolorna ökar; media, den politiska oppositionen och civilsamhället drabbas av restriktioner. Internationella institutioner och regelverk ses som hinder när den nationalistiska agendan ska drivas igenom. Utländsk import ges skulden när inhemska jobb försvinner. Den fria kulturen motarbetas. Populisten blir gärna smakdomare i allt från public service tv till muséer och offentlig konst, eftersom hen känner folksjälen bättre än någon annan.

Det är inte konstigt att de övriga medlemmarna Liberalernas partigrupp i Europaparlamentet (Renew Europé) är bekymrade och uttrycker farhågor när Liberalerna nu ska samarbeta med ett parti som är med i partigruppen ECR där ordföranden kommer från polska Lag och Rättvisa och vice ordföranden från det nya regeringspartiet i Italien – Italiens Bröder.

Och var landar detta för Liberalerna?

Jag anar att några av de Liberaler som förhandlar idag, Mats Persson till exempel, helst bara ser det första av de här två perspektiven och gärna bortser från det andra. Men för att både leva upp till vad man lovat väljarna på kort sikt och samtidigt göra det liberala partiet relevant för tillräckligt många väljare på längre sikt, så behöver man nog gå ner i spagat mellan perspektiven. Det kommer att krävas rätt mycket ekvilibristik från partiledningens sida. Jag vet inte hur vig Johan Pehrson är men anar visst besvär med gymnastikövningen ifråga. Men inte bara det, när han väl kommit ner så måste han kunna ta sig upp också.   

Christer Hallerby

Opinionskrönika valrörelsen 2022 – osvuret är bäst inför valspurten

Valrörelsen ser just nu ut att bli en mindre katastrof för Ulf Kristersson. I statsminsterkampen har Magdalena Andersson en dryg vecka före valet viss marginal. Hennes underlag skulle få 177 mandat i den nyvalda riksdagen medan Ulf Kristerssons ”sida av politiken” skulle få 172. Därtill så är Sverigedemokraterna nu tydligt största parti på den sidan. Skulle detta stå sig så kan vi nog vänta en rejäl självprövning både inom Moderaterna och inom den så kallade borgerligheten i stort.

Men osvuret är bäst. För en dryg vecka sedan såg det i mina siffror ut som om Kristerssons sida höll på att gå om Anderssons underlag. Mycket kan hända under de dagar som går.

Jag kommer i den här krönikan att undvika mer djupgående analyser av valrörelsen utan sparar detta till vi har ett slutligt resultat. Förutom några ord om Liberalernas läge så redovisar jag istället hur jag själv redan röstat och varför – till kommunfullmäktige i Lidingö, till regionfullmäktige i Stockholm och till riksdagen.

Hur har då partierna klarat valrörelsen hittills? Ja, de stora förlorarna är de två stora, i en del betraktares ögon, statsbärande partierna Moderaterna och Socialdemokraterna.  

 MLCKDSVMPSD
aug18,3%5,2%6,6%6,2%29,2%8,1%5,1%19,7%
juni21,4%3,6%6,3%5,8%31,6%8,4%3,2%17,9%
 -3,1%1,6%0,3%0,4%-2,4%-0,3%1,9%1,8%
valet 1819,85,58,66,328,384,417,5

M har tappat 3,1 procentenheter och S 2,4 sedan juni. Vinnare är förutom SD, de två partier som då låg under spärren L och MP. Alla mätningar i mitt underlag pekar entydigt på att L och MP kommer att klara spärren liksom att SD nu är näst största parti efter S.

Mandatfördelning
M61
SD72
KD20
L19
172
S105
MP19
V28
C25
177

Liberalerna förefaller nu att vara på hyfsat säker sida om fyra – procentspärren. För Johan Pehrson är detta en stor personlig framgång. För inget har ju egentligen ändrats i partiets positioneringar – varken politiskt eller strategiskt. Pehrson fortsätter den kurs som partiet slog in på under Nyamko Sabuni. Den enda skillnad jag egentligen kan se är att Johan Pehrson lyckats bättre i TV – sända debatter. Forum som jag menar underskattades av Sabuni. Betygen från både ”pundits” och vanliga tittare har varit betydligt högre efter Johan Pehrsons framträdanden än de var efter Sabunis. I takt med Pehrsons framgångar har också den interna splittringen över partiets vägval tonats ned. Något som säkert också varit positivt för bilden av partiet. Men kärnkraftskampanjen, eller om man nu ska kalla det för studiebesöket på Forsmark visar hur känsligt det fortfarande är i partiet. En storm i ett vattenglas – visst. Men utan den stormen, vad hade då den här kampanjen blåsts upp till?  Lite mer fingertoppskänsla vore på sin plats – tack.

Det är också för tidigt för Liberalerna att ropa hej. Flera mätningar nu visar på resultat över fem procent – det ger viss säkerhetsmarginal. Men nästa dag kan samma mätning vara nere på till exempel 4,6 – fullt rimligt om man också ser på felmarginalen. Men det här med kamrat fyra procent gör det svajigt och riskabelt. Partiet har surrat sig fast vid Moderaternas strategi och otvetydigt är Ulf Kristersson Liberalernas statsministerkandidat. Många moderata väljare har också förstått att det är helt nödvändigt att Liberalerna kommer in i riksdagen för att Kristerssons regeringsunderlag ska ha en chans att bli störst. Vi vet dock inte idag hur många av dem som nu stödjer Liberalerna som är röster till låns från Moderaterna. Ju större marginalen till spärren blir, ju mindre benägna kan dessa väljare bli att rösta på Liberalerna. Särskilt som det ju inte går särskilt bra för Moderaterna själva i opinionen just nu. Om de är många och om de bestämmer sig för samma sak samtidigt kan effekterna bli stora. Ytterligare ett argument för hur viktigt det är med fingertoppskänsla i hur partiet agerar.

De andra partierna har länge förbigått Liberalerna med tystnad. Det är ju ingen poäng med att slå på ett parti som inte ser ut att komma in riksdagen. Men Johan Pehrsons framgångar gör att partiet kommer mer i fokus. Det är nu också uppenbart för alla att utan ett Liberalerna över fyra – procent spärren, så kan aldrig Ulf Kristersson bli statsminister. Det kanske till och med är Pehrson som blir Magdalena Anderssons huvudsakliga måltavla i valspurten.  Effekterna kan bli både positiva och negativa.

Jag förtidsröstade i veckan. Det blev Liberalerna i alla tre valen. Föga förvånande anser säkert de flesta av mina läsare. Och visst, som aktiv i Liberalerna, så har jag ofta gått på autopilot i valbåset. Men det har varit val där jag tänkt efter lite extra och detta var definitivt ett sådant.

När det gäller kommunvalet på Lidingö, så var det ingen tvekan alls. Liberalerna på Lidingö är egentligen det enda alternativet om man vill ha en levande stad som utvecklas och inte bara en konservativ sovande förort till Stockholm.

När det gäller regionvalet i Stockholm måste jag medge att jag inte har något större förtroende för det sittande styret och Liberalernas lista inför nästa mandatperiod inger föga entusiasm. Men alternativet är värre, en rödgrön röra under Aida Hadzialic är absolut inget som jag ser fram emot. Jag övervägde ett tag att rösta blankt, men insåg att detta skulle bli ett indirekt stöd till röran. Därför blev det Liberalerna, men jag fick gå en bit ner på valsedeln för att hitta någon att kryssa. Jag instämmer med KD att Regionerna bör avvecklas som en egen politiskt styrd nivå. Ett annant styrsystem för sjukvården bör utvecklas.  

När det gäller Riksdagen så har jag egentligen aldrig tvekat. Jag kommer aldrig att medverka till att Liberalerna (arvtagare till gamla Folkpartiet) kommer att trilla ur Riksdagen. Men opinionsläget med ett växande SD och ett krympande M gör att jag förstår att många socialliberaler tänker efter en extra gång.

Liberalerna surrade sig tidigt den här mandatperioden fast vid Ulf Kristersson och i princip så har man gjort Moderaternas valstrategi till sin egen. Det är en strategi som jag inte har gillat men en överlevnadsstrategi som kan försvaras. Den politiska spelplanen visade tydligt ett ömsesidigt beroende mellan de här två partierna. Ulf Kristersson var beroende av ett Liberalerna över fyraprocentspärren för att kunna bli statsminister. Liberalerna var beroende av moderata kamrat fyra procent röstare för att klara spärren.

Sedan har jag blivit väldigt besviken på Ulf Kristersson. Istället för att hålla rågången högerut mot nationalism och populism, mot Sverigedemokraterna, så har han sänkt trösklarna och ägnat sig åt SD-washing. Jag har tidigare försvarat samtal, diskussioner och sakpolitiska uppgörelser med SD och det gör jag fortfarande. Det är rimligt att det val som väljarna gör också får bestämma det sakpolitiska utfallet i såväl riksdag som i kommunfullmäktige. Parlamentarisk konstruktivism där man också ibland gör upp med sina fiender i syfte att få igenom så mycket som möjligt av sin egen politik, måste vara en ledstjärna för liberaler.

Men gemensam opinionsbildning, till exempel gemensamma debattartiklar eller kampanjaktiviteter finns det inga som helst skäl för. Vi måste se på SD både med dess historiska tradition och i ett europeiskt sammanhang. Högernationalister var starka utmanare i det franska presidentvalet, vinner förmodligen valet i Italien om ett par veckor, styr redan i Ungern och Polen. Att liberaler i Sverige (ja, jag räknar Ulf Kristersson till dem) uppträder tillsammans med högerpopulismens representanter här skapar knappast något förtroende bland liberala väljare. Ännu värre är att man helt tycks ha lagt ner stridsyxan. Det borde vara precis lika viktigt för liberaler och moderater att förklara för väljarna skillnaderna högerut som att förklara skillnaderna vänsterut. Men Kristerssons strategi har hela tiden mer varit att betona gemenskapen i ”hans sida av politiken”. SD fick till och med beröm i Kristerssons Almedalstal för sin historiska migrationspolitik.

Kristersson har sänkt trösklarna högerut och byggt barriärer vänsterut. Det kan sluta i en katastrof för Moderaterna. Trots detta så ser jag flera goda skäl för en socialliberal att rösta på Liberalerna.

  • Jag instämmer helt med Olle Wästberg om att jag inte vill vara medskyldig till att det parti som införde demokratin i Sverige åker ur riksdagen.
  • Jag är övertygad om att Liberalerna inte bara har en viktig historia, utan också en viktig framtid. I dagens internationella omvärld är liberalismen, liberala värderingar och liberala partier viktigare än någonsin.
  • Ulf Kristersson har varit tydlig med att det inte kommer att bli några statsrådsposter för SD i hans regering. Jag tror det är ett löfte som han kommer att hålla.
  • För att nå resultat i flera viktiga sakpolitiska områden så behöver vi ett maktskifte. Det gäller bland annat energipolitiken, kriminalpolitiken, rättsväsendet, förorterna,
  • Magdalena Anderssons regeringsunderlag (och även hennes eget parti) inger farhågor när det gäller näringspolitiken, skattepolitiken, miljöregleringen, valfriheten för att nämna några områden.

Christer Hallerby

Opinionskrönika juni 2022 – pangstart för Johan Pehrson

Det är ingen tvekan. Det går uppåt för Liberalerna. Johan Pehrson har fått en pangstart. Dessutom med perfekt timing – i uppsving när valrörelsen snart inleds. Partiet når nu 3,6 procent, plus 1 procentenhet sedan i maj.

Väljaropinionen i juni 2022

 MLCKDSVMPSD
juni 2221,43,66,35,831,68,43,217,9
maj 2221,62,67,05,731,98,63,117,8
 -0,2+1,0-0,7+0,1-0,3-0,2+0,1+0,1
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Samtidigt backar Centerpartiet med 0,7 procentenheter och når sin lägsta siffra (6,3 procent) under mandatperioden. I övrigt handlar det om ytterst marginella förändringar. Miljöpartiet ligger stabilt på strax över tre procent. Socialdemokraterna ligger något lägre (31,6 procent) än den siffra som redovisades i SCB:s stora undersökning för några dagar sedan, 33,3 procent om det vore val idag. Om detta kan sägas att SCB:s undersökning redan är historia när den publiceras samt att den alltid haft en tendens att överskatta Socialdemokraterna. SCB:s stora värde är underlaget som gör att man även kan se utvecklingen på regional nivå samt på nationell nivå även kunna analysera strömningar mellan partierna. När det gäller att ge ett relevant aktuellt läge på nationell nivå så är olika ”poll of polls”, som den jag sammanställer sedan flera år tillbaka, klart bättre.

När det gäller de mer långsiktiga trenderna så är Centerpartiets utförskana mest tydlig. Den stannade upp under ett par månader på 7 procent nivån men tycks nu fått ny kraft. Möjligen är det främst här som Liberalerna får sina nya sympatier. I så fall positivt för Ulf Kristersson i kampen om statsministerposten. Jag antog förra månaden att Socialdemokraterna redan toppat och knappast kan överträffa april månads 32,3 procent i valet. Men det bör understrykas att S trots nedgångarna de två senaste månaderna ligger på en hög nivå. Det ger både fallhöjd och möjligheter. SD är också i en nedåtgående trend som, just nu i alla fall, ser ut att ha planat ut på nivån för förra valresultatet. V fortsätter sin nedgång. Det är intressant att inget parti är i en tydligt uppåtgående trend utom möjligen KD, men den är svag och handlar om att man knaprar någon tiondels procent varje månad. Vi får se om Liberalerna nu påbörjar en sådan, en del talar för det men ökad uppmärksamhet kan också sätta igång motkrafter (se nedan).

Det är inga större förändringar när det gäller mandatfördelningen om det vore val idag. Det är fortsatt fördel för Magdalena Andersson i kampen om statsministerposten under förutsättning att hon får stöd av C, MP och V. Men om vi omfördelar 0,5 procentenheter från M till L, så blir det majoritet (179 mandat) för Ulf Kristersson regeringsunderlag. Å andra sidan om vi också tar 0,5 procentenheter från vardera S och V och ger till MP så svänger pendeln över till Magdalena Anderssons fördel igen, hennes regeringsunderlag får då precis de nödvändiga 175 mandaten.

Kommentarer till Liberalernas opinionsläge och till misstroendeomröstningen i riksdagen.

Liberalerna

Johan Pehrson surfar på en framgångsvåg just nu, frågan är hur hållbar den är. Det är viktigt att ha med sig att Liberalerna under Nyamko Sabuni hade två tillfälliga uppgångar. Vid båda tillfällena, i november 2021 och i februari 2022, toppade man på 3,1 procent. Men månaden efter tappade man direkt, också vid båda tillfällena, hela uppgången. Snabba vinster som inte underbyggs av en längre uppåtgående trend kan lätt förloras och det är på sin plats med en varning om att detta kan ske igen.  

Jag tror dock att Liberalerna den här gången fortsätter uppgången. Jag bygger det på följande faktorer:

  • Uppgången den här gången är större. Partiet bryter igenom den nivå (3,1 procent) som varit ett tak under hela Nyamko Sabunis tid. Ett sådant genombrott brukar vara början på en uppåtgående trend.
  • Att det är en trend styrks också av att stödet för L blivit starkare över tid. De senare mätningarna i mitt underlag ger en högre nivå än de tidigare. Nästa SIFO, som bör komma om någon vecka, är en viktig indikation om vartåt det bär.
  • Nivån 3,6 procent är gör det realistiskt att tro att Liberalerna kommer att klara riksdagsspärren.  Ulf Kristersson behöver L för att bli statsminister. Det gör att Liberalerna nu bör bli ett intressantare alternativ för de som står och väger mellan M och L.
  • Uppgången i opinionen stöds av att även förtroendesiffrorna för Johan Pehrson ökar.
  • I SVT:s debatt häromveckan vann Johan Pehrson en av kvällstidningarnas mätningar om vem av partiledarna som var bäst och kom tvåa i den andra. Det är rätt så unikt att en partiledare för ett litet parti placerar sig så högt i den typen av mätningar.

Det ser alltså ganska solitt ut. Ännu bättre är att uppgången sker i början på en valrörelse. Under valrörelserna får de mindre partierna större uppmärksamhet och vanligtvis vinner man också väljare på de störres bekostnad. Detta gäller inte alltid och inte för alla mindre partier samtidigt, men åtminstone oftast för en eller ett par.

Ett parti i uppgångsfas brukar dock även dra till sig ökad uppmärksamhet från sina motståndare, man granskas hårdare och får en tuffare debatt. I en kort valrörelse hinner dock sällan motståndet att lägga om taktik och formera sig. Men nu kom Pehrsons ”genombrott” strax före den egentliga valrörelsen. De andra partierna fick en förvarning. Särskilt Annie Lööfs medarbetare sitter nog just nu och funderar på hur man ska förhålla sig till L under valrörelsen.

Grundtipset är fortsatt uppåt för L men vi bör nog fortfarande helgardera.

Misstroendeomröstningen i riksdagen

Morgan Johansson fick förtroendet av riskdagen att fortsätta som justitieminister i Magdalena Anderssons regering. Riksdagen har en annan terminologi men uteblivet misstroende från parlamentet är detsamma som ett förtroende att få fortsätta jobbet.   

En alldeles onödig förtroendeförklaring och något som ingen annan än SD ville ha. Ulf Kristersson menade till exempel att M själva inte skulle aktualiserat en förtroendeomröstning så nära valet, men när de ställdes inför frågan så var det självklart att rösta mot Morgan Johansson. Ebba Busch menade att KD inte hade utrymme att rösta på annat sätt än M. Johan Pehrson uttryckte något likande.

Nu tror jag att den här omröstningen snabbt blir glömd och inte kommer att påverka vare sig opinionssiffror eller valrörelse. Men med tanke på det alvarliga säkerhetspolitiska läget och möjliga skadeverkningar på Nato-förhandlingarna finns det skäl att analysera partiledarnas agerande. Det säger nämligen en del om läget i svensk politik just nu och om hur partierna kommer att formera sig i valrörelsen.

Jimmy Åkesson skapade krisen och politiker av hans typ skapar gärna så mycket oreda som möjligt i de parlamentariska processerna för att kunna peka på hur odugliga motståndarnas politiker är och hur dåligt det demokratiska systemet fungerar, för att sedan när de själva får makten skapa maximal ordning och rätlinjighet med illiberala och repressiva metoder. Han agerade som förväntat.

Ulf Kristersson sätter just nu inga gränser alls mot SD förutom att de inte får var med i hans regering. Men för att få ihop sitt regeringsunderlag och få SD att acceptera honom som statminister verkar det vara eftergiftspolitik över hela fältet i övrigt som gäller. Då kan han även slå knut på sig själv.

För Ulf Kristersson var det bara för ett par veckor nationell samling som gällde, nu var det nationell konfrontation. Vem som helst kunde väl räkna ut med lilltån att ett misstroendevotum skulle sätta Kakabaveh i centrum igen. Vare sig särskilt lämpligt eller särskilt ansvarsfullt i det säkerhetspolitiska läget Sverige befinner sig i just nu. I Ulf Kristerssons riskkalkyl måste det funnits med att agerandet samtidigt både kunde stärka Magdalena Andersson och försvaga Sverige. Vare sig Ulf Kristerssons ledarskap eller hans taktiska fingertoppskänsla övertygar.

Magdalena Andersson valde att agera som socialdemokratisk partiledare och inte som samlande statsminister i ett kritiskt läge. Hon hade som regeringschef utan tvekan kunnat släppa Morgan Johansson. Det hade säkert till och med kunnat bli en fördel i valrörelsen med en ny fräsch socialdemokrat på posten, som kunnat distansera sig från hela Johanssons belastningsregister. Men partiet hade precis gått igenom en smärtsam Nato-process där inte minst radikala socialdemokrater från Skåne haft stora invändningar. Morgan Johansson är en stark representant för den gruppen men som slutit upp bakom Andersson i Nato-frågan. Magdalena Andersson gjorde säkert bedömningen att det skulle kosta partiet för mycket att kasta ut honom i kylan. Magdalena Andersson började med att snabbt växa in i statsministerkostymen, nu visade hon att hon även förstår partiet och att en socialdemokratisk partiledares viktigast uppgift är att hålla samman arbetarrörelsen. Sammantaget gick Magdalena Andersson stärkt ur den här processen – också!

Ebba Busch visade att KD underordnar sig M i viktiga strategiska frågor, att det finns en kalkyl som visar att gå emot Kristersson innebär förlorade väljare. Busch var dock en av överraskningarna i processen när hon erbjöd Magdalena Andersson en sorts borgfred fram till valet mot att hon släppte Morgan Johansson. Det var en underförstådd kritik mot det onödiga spektakel som SD och M hade skapat. Det var väl dock Magdalena Andersson lika överraskande svar om att hon skulle tänka på saken, som höjde Ebba Buschs inlägg till närmast statsmannamässiga nivåer.

Annie Lööf gjorde vad hon skulle och borde. Centerpartiet har målat in sig i ett hörn, vilket har kostat partiet förtroende. Att ta sig ur hörnet riskerar att kosta ytterligare förtroende, framförallt om det sker i en process där SD dikterat förutsättningarna. Det fanns inte utrymme för några andra handlingsalternativ.

Johan Pehrson gjorde vad han skulle och borde. Liberalerna har underordnat sig Moderaternas valstrategi och det fanns inte utrymme för några andra handlingsalternativ.

Nooshi Dadgostar gjorde det förväntade och var väl den enda förutom Åkesson som gillade läget.

Amineh Kakabaveh var vilden som vann. Processens enda segrare. Men hon ställer inte upp i valet.

Christer Hallerby

Opinionskrönika maj 2022 – kamrat fyraprocent kan rädda L och göra Kristersson till statsminister, men är hans plan B en ”grand coalition”?

Precis som jag förmodade i min förra krönika (april) så nådde Socialdemokraterna då en topp i väljaropinionen. Men med en mindre tillbakagång i maj (0,4 procentenheter) ligger man fortfarande på en hög nivå, klart över valresultatet från 2018. Magdalena Andersson står stark när valrörelsen börjar men det ska mycket till för att hon ska lyckas svinga sig upp på ännu högre nivåer, något riktigt omskakande faktiskt. Risken är snarare att jobbet nu handlar om att begränsa nedgången. Ett valresultat på dagens opinionsnivå skulle vara en seger för Magdalena Andersson.  

Även för de andra partierna är opinionsrörelserna små den här månaden, för alla handlar det om förändringar på mindre än en halv procent.  

Liberalernas nyvalde ledare Johan Pehrson har en tuff uppgift framför sig. Med fyra månader kvar till valet ligger partiet fortfarande parkerade en bra bit från fyraprocentspärren. Mer om den utmaningen i min analys nedan. Där frågar jag mig också hur hållbar Ulf Kristerssons Plan A ser ut att vara några månader före valet. Finns det månne en Plan B i bakfickan som kan tas fram efter valet.

Väljaropinionen i maj 2022

 MLCKDSVMPSD
maj 2221,62,67,05,731,98,63,117,8
april 2221,82,37,15,432,38,33,118,3
 -0,2+0,3-0,1+0,3-0,4+0,30-0,5
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

När det gäller de mer långsiktiga förändringarna så är det nu tydligt att Sverigedemokraterna är inne i en nedåtgående trend. Maj månads siffra 17,8 procent ligger bara obetydligt över valresultatet från 2018. Det ska bli mycket intressant att se vart det bär av framöver. Däremot ser Vänsterpartiet ut att hämta sig efter nedgången de senaste månaderna. Partiet bör också ha en del att hämta från positionen att vara negativ till NATO-medlemskap, framförallt då från vänsterlutande socialdemokrater.

Moderaterna har gått svagt uppåt under våren men tappar den här månaden. Det ser inte ut att vara så mycket energi i den uppåtgående trenden.

Det blir självfallet heller inga större förändringar när jag kör månadens opinion i valsimulatorn. I förhållande till förra månaden förlorar SD två och S ett mandat. KD vinner två och V ett. De olika blocken blir oförändrade förutom S+M som förlorar ett mandat. I statsministerkampen är det fortfarande stor fördel för Magdalena Andersson, men för att hon ska få majoritet krävs fortsatt stöd från både C och V.

Ulf Kristerssons ”Plan A” är att bli statsminister på ett regeringsunderlag bestående av M, KD, SD och L. Den bygger i hög grad på att L får tillräckligt med röster för att klara fyraprocentspärren. Med L fortsatt utanför riksdagen så når detta underlag endast 171 mandat i månadens mätning. Men om vi omfördelar bland rösterna och lånar 1,5 procentenheter från M och istället lägger motsvarande andel på L så når Ulf Kristersson precis upp till de nödvändiga 175 mandaten för att kunna bilda regering.

Det visar på att det finns viss realism både i Kristerssons ”Plan A” och i Liberalernas strategi att lägga sig nära M och i princip också underordna sig Moderaternas strategi för att den vägen klara fyraprocentspärren.

Men om vi dessutom lånar 0,5 procentenheter från S och 0,5 procentenheter från V och lägger dessa på MP, så att vi simulerar ett valresultat där både L och MP når 4,1 procent- ja då är det återigen fördel Magdalena Andersson. Men fortfarande behöver hon stöd inte bara från MP utan också från både V och C.

Det är inte särskilt troligt att valrörelsen undanröjer all ovisshet och pekar ut en klar segrare. Valnatten kommer att bli en nagelbitare och troligen blir det sedan rätt så mycket dramatik innan en ny regering är på plats.

I en intervju i Svenska Dagbladet (7 maj) så understryker Johan Pehrson att för honom och L finns det endast en röd linje som gäller, att inte medverka till en regering där SD ingår. Jag tycker det är rimligt. Sakpolitiskt hamnar L och SD numera allt oftare i samma slutsatser. Det är framförallt SD som anpassar sig. Men ideologiskt och långsikt är och förblir L och SD varandras huvudmotståndare.  Att bidra till att ett auktoritärt högerpopulistiskt parti kommer i regeringsställning måste vara uteslutet för ett liberalt parti.  Men sakpolitiskt och med den politiska spelplan vi har i Sverige idag är det dock inte orimligt att båda skulle kunna ställa sig bakom Ulf Kristersson som statsminister.

Men mest realistiskt är då en minoritetsregering med M och KD. Kristersson har varit tydlig med att det inte blir aktuellt att släppa in SD i regeringen. Därmed är M och L på samma linje i den frågan. Men jag tror då också att Kristersson tvingas att stänga dörren för L. Jimmie Åkesson vill väldigt gärna bli justitieminister. Han kommer aldrig acceptera att stanna utanför om dörren samtidigt öppnas för Johan Pehrson.

Ulf Kristersson jobbar därför i sin Plan A med ett regeringsunderlag, inte med ett regeringsalternativ. Men trots det, så är det uppenbar moderat strategi att de fyra partierna ska skriva ihop sig om så mycket politik som möjligt och visa detta offentligt i debattartiklar. Skälen kan vara att avväpna SD under valrörelsen samt underlätta förhandlingarna efter valet om det nu skulle formas en majoritet. Det är dock beklagligt att även L måste underordna sig denna moderata strategi. Gemensam opinionsbildning med ett högerpopulistiskt parti borde varit lika uteslutet som att medverka till att det kommer in i regeringen.

Men det är utan tvekan hög risktagning i Ulf Kristerssons strategi. Moderaterna gör kompromisserna till sin egen politik. Det handlar inte om ett regeringsalternativ (som Alliansen en gång) som med gemensam kraft kan attrahera nya väljargrupper. Det är svårt att se hur detta underlag i valrörelsen ska kunna attrahera några nämnvärda rörelser över blockgränsen.  

Med få nya väljare och dessutom ett kamratfyraprocent tapp till L, så kan M till slut hamna under förra valresultatet. Därmed kan Ulf Kristerssons politiska karriär vara över. Moderaterna brukar göra processen kort med partiledare som inte uppfyller förväntningarna. Att snubbla på målsnöret två val i rad är ingen merit. Om inte!

Här tror jag Kristerssons Plan B trillar in. Får han ingen egen majoritet, så är det troligast att inget block får det. Magdalena Andersson kommer att vara beroende av både C och V, samtidigt som man återigen måste dra in MP i regeringsförhandlingarna. Allt vad vi sett av Magdalena Andersson hittills pekar på att detta är ett sällskap hon inte är särskilt bekväm med. De Röd/Gröna är lika döda som Alliansen. Jag vet inte om Ulf och Magda talade om detta i mars, där i regeringsplanet, i den gemensamma utflykten till militärövningen i Norge. Men fältet ligger öppet för en ”grand coalition”.

Christer Hallerby

Opinionskrönika april 2022

Ukraina-krisen skakar om i den svenska väljaropinionen. Socialdemokraterna fortsätter uppåt och når sin högsta siffra under mandatperioden med 32,3 procent. Den tidigare högsta nivån är från maj 2020 (30,8 procent) då Stefan Löfven red på den förtroendevåg som präglade inledningen av pandemin.

Det är utrikes- och säkerhetspolitiken med Nato-frågan i spetsen som dominerar den inrikespolitiska debatten. En stor fråga är om den kommer att leva och prägla också slutskedet av valrörelsen – jag tror inte det. När jag skriver detta har också nyheten om att Nyamko Sabuni avgår som partiledare för Liberalerna precis kommit. Finns det då någon chans för efterträdaren Johan Persson att göra något åt partiets hopplösa läge. Jag kommenterar bägge dessa frågor i min analys nedan.

Väljaropinionen i april 2022

 MLCKDSVMPSD
april 2221,82,37,15,432,38,33,118,3
mars 2221,22,57,05,430,79,23,219,1
 +0,6-0,2+0,10+1,6-0,9-0,1-0,8
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Magdalena Andersson förtjänar sitt starka väljarstöd och även de rekordhöga nivåer hon når i mätningar över partiledarnas förtroende. Det stöd S har nu är högre än de tre senaste valresultaten. Visst handlar en del om att väljarna i kristider tyr sig till det trygga och kända, vilket gynnar större maktbärande partier. Men Andersson första tid vid makten visar att det gör skillnad när en rutinerad fullblodspolitiker tar över som partiledare. Hon skiljer sig klart från sina tre närmaste företrädare. Hon är inte trevande och sökande efter orden som Stefan Löfven. Hon är inte yvig och politiskt äventyrlig som Håkan Juholt. Hon är inte sårbar som Mona Sahlin. Samtidigt är det troligt att man nu nått en peak i opinionen. De senare mätningarna i mitt underlag visar på en klart avtagande tendens. För att komma högre än så här krävs något som ytterligare rejält skakar om väljaropinionen. S har nu plockat maximalt bland de lägst hängande frukterna – och lätt fångat är också lätt förgånget.

Förlorarna är främst ytterkanterna där Vänsterpartiet den här månaden gå tillbaka med 0,9 procentenheter och SD med 0,8. Moderaterna ser ut att vara inne i en svagt uppåtgående trend och ökar den här månaden med 0,6 procentenheter. För övriga partier är förändringarna obetydliga. Både Liberalerna och Miljöpartiet ligger parkerade klart under fyra – procent spärren.

Centerpartiets nedåtgående trend ser ut att vara bruten och siffrorna ser ut att stabiliseras runt 7 procent. Förutom frågan om det finns mer att hämta för Socialdemokraterna uppåt, så är det intressant observera att både V och SD kan vara i nedåtgående trender. Men de är ännu för korta för att avgöra om det är tillfälliga nedgångar på grund av den kristid vi befinner oss i eller om det handlar om mer djupgående förändringar.

Månadens siffror innebär ingen större förändring när det gäller blockens inbördes styrkeförhållande. Det är fortfarande klar fördel för vänsterblocket. Men för att Magdalena Andersson ska kunna fortsätta som statsminister krävs fortsatt stöd från Annie Lööf och Centerpartiet. Det enda som egentligen skulle kunna kasta om det till Ulf Kristerssons fördel är att Liberalerna kommer över spärren samtidigt som miljöpartiet inte gör det. Jag har denna månad lagt till S+M. Jag ser en sådan regering efter valet som allt mindre osannolik.

Analys

När detta skrivs (9 april) så förefaller det nästan klart att Finland inom några veckor kommer att lämna in en ansökan om medlemskap i Nato. Jag ser det då som mest sannolikt att Sverige följer efter, att vi när valrörelsen kommer igång på allvar är inne i en process med medlemskap i Nato som mål. Om det innebär att vi också kommer att koordinera vår ansökan med Finlands, vill jag låta vara osagt. Men Sverige kommer också att ha satt igång sin process.

När Finlands besked blir offentligt, så svänger Sverigedemokraterna i frågan och därmed kommer det att finnas en majoritet i Sveriges riksdag för medlemskap. Magdalena Andersson kommer säkert inte att vilja gå in i en valrörelse där S fortfarande håller frågan öppen. Hon kommer sannolikt få partiet med sig i en omsvängning. Detta innebär att Nato inte blir en stridsfråga i valet. Utan valdebatten kommer att fokusera på annat. Vad?

Klimatet kommer sannolikt återkomma. Skolan finns alltid där. Pensionsfrågan är en bubblare med en intressant dynamik mellan M och SD. Regeringsdugligheten kommer att lyftas av S. Men mitt tips är gängkriminaliteten, och då menar jag gängkriminaliteten inte utanförskapsområden/förorter. Det kommer fortsätta att skjutas, fler unga män kommer att dö före valet i september. Det finns också påtaglig risk för mer spektakulära händelser där också utomstående, kanske barn, kommer att drabbas. Inte bara i områden som Järva, Rosengård eller Biskopsgården utan även i städer som Kalmar, Sundsvall, Kristianstad.

Inget parti talar idag klartext om detta gigantiska svenska misslyckande. Polisens katastrofala uppklarningsprocent, statliga myndigheters abdikation och flykt från problemen, socialförvaltningarnas brist på kompetens och oförlåtliga underlåtelser, lagstiftarnas dragande av fötter efter sig när det gäller att undanröja hinder för effektivt myndighets- och polisarbete. Detta är en äkta skandal. Det har nu satt sig i strukturer som innebär att om polisen för en gångs skull lyckas få undan buset från gator och torg, så finns det genast nya där för att fylla tomrummet. Det paradoxala inträffar att konkurrensen hårdnar om marknaden (oftast knark), skjutningarna blir fler ju fler skurkar som polisen får bakom lås och bom.

Det räcker inte längre med parlamentariskt arbete, nya resurser, ansvarskrävande för att komma åt de här problemen. Det krävs något extraordinärt. En kraftsamling utan dess like. Fältet ligger öppet för det parti som vill exploatera de här frågorna i valrörelsen. Men innovativt, inte program i punktform på temat mer och fler.

Till sist också några ord om Liberalernas skifte på partiledarposten.

Jag stödde Nyamko i medvetande om att det var ett riskabelt val. Ett betydligt mer riskabelt val än alternativet Erik Ullenhag. Men med övertygelsen om att möjligheterna var så mycket större. Jag såg möjligheterna i att hennes starka personlighet, bakgrund och övertygelser skulle påverka fler än mig. Det visade sig att partiledarkostymen var för stram och passade henne illa. Den gav inte utrymme för henne att bjuda på sig själv. Det blev inga snabbfotade replikskiften, avväpnande kommentarer och en charm som gick genom rutan.

Det blev istället för många illa förberedda debatter och för många pannkakor. En del av detta berodde nog på en nära omgivning som var alltför passiv när det gäller förberedelser och övning. Det blev också för mycket ”vi och dom” och för lite verklig vilja till internt brobyggande. Samtidigt lägger jag också en del av ansvaret på hennes motståndare. Jag menar att det så kallade ”vägvalet” gjordes när Nyamko valdes till partiledare, att då på landsmöte efter landsmöte, partistyrelse efter partistyrelse försöka få till en annan politisk riktning än den partiledaren pekat ut var inget annat än att undergräva hennes ställning och partiets.

Nu står det nog klart att Sabuni inte var tillräckligt förberedd för att ta på sig den utmaning ett partiledarskap innebär. Hon hade inte riktigt bredden att bottna över hela det politiska, ideologiska och strategiska fält som en partiledare måste. Det borde kanske också jag insett.

Om Nyamko Sabuni var ett riskfyllt val så blir även Johan Perssons kolumn med risker besvärande lång. När jag hört honom uttrycka sig privat så har jag ofta tänkt, men herregud tänk om han säger detta offentligt. Nu är Johan rutinerad och han brukar kunna hantera det där rimligt – nästan.  Men det som gör mig bekymrad är att som partiledare vill jag ha en person som är gedigen, sig själv rakt igenom. En som talar (och tänker) på samma sätt till sina närmaste som till folket. 

Johan är dock en tydlig liberal, som verkligen ser problemen i dagens samhälle utan skygglappar. Jag tror han är socialliberal men utan den socialliberala naivitet som gör att det politiska gränssättandet i samhället präglas av en missriktad och felslagen humanism. Får han ihop ”sig själv” med ”partiledarskapet” kan det här bli helt ok – kanske till och med fyra procent.

Christer Hallerby

Opinionskrönika mars 2022

När det är kris så tenderar väljarna att vända sig till det starka regeringspartiet. Det skedde vid inledningen på pandemin de sker nu efter invasionen i Ukraina. Socialdemokraterna ökar den här månaden med 0,7 procentenheter (pe). Det är dessutom en siffra med viss underskattning. Flera intervjuer i de mätningar som ingår i mitt underlag gjordes före den 24 februari och tendensen är tydlig, desto längre fram mätningarnas tyngdpunkt ligger, desto starkare är Socialdemokraternas uppgång.

Väljaropinionen i mars 2020

 MLCKDSVMPSD
mars 2221,22,57,05,430,79,23,219,1
feb 2221,03,17,15,230,09,83,119,2
 +0,2-0,6-0,1+0,2+0,7-0,6+0,1-0,1
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Även Moderaterna verkar klara sig hyggligt, precis som för KD blir det en uppgång med 0,2 pe. Vänsterpartiet går tillbaka.

Liberalerna backar från 3,1 till 2,5 procent. Det är inte en Ukraina-effekt, det här tappet var märkbart redan i de tidigare mätningarna. Jag skrev i min krönika förra månaden att just 3,1 procent ”länge varit ett tak för Liberalerna”. Det visade sig vara på det sättet även den här gången. Två gånger under 2021, april och november, var man uppe på den här nivån för att sedan studsa tillbaka. I teknisk aktieanalys brukar man tala om motstånd när kursutvecklingen för en enskild aktie beter sig på det sättet. Bryter aktien igenom motståndet följer oftast en fortsatt positiv kursutveckling. Jag ska inte hård dra parallellerna men mycket talar för att den tuffaste utmaningen för L nu handlar om att byta igenom 3,1 procent – taket. Därefter bör vägen vara mer öppen för att nå upp till fyra procent.

Socialdemokraternas uppåtgående trend är tydlig. Förra månaden blev det ett hack i kurvan och det såg ut som om trenden var bruten. Att så inte blev följden är en Ukraina-effekt. Men det finns en underliggande styrka i Socialdemokraternas siffror just nu, så mest troligt är att trenden uppåt fortsätter. Så var det under Stefan Löfven i pandemins inledande skede och så kan det också bli nu under Magdalena Andersson, särskilt om säkerhetsläget i Europa fortsätter att försämras.

Noterbart i övrigt när det gäller trenderna är att Centen fortsätter nedåt även om stegen nu endast handlar om tiondelar av procent – ännu en lägstasiffra för partiet den här mandatperioden noteras. Tillsammans har de forna mittenpartierna C och L nu endast 9,5 procent. Under perioden 2012–2014 så fanns det enskilda mätningar på och under den här nivån – dock med bägge partierna klart över fyra procent. Men jag undrar om någon sammanvägning av flera instituts mätningar någonsin visat på en lägre nivå än den partierna ligger på nu. Den traditionella mitten i svensk politik eroderar.

Det är fortfarande fördel för Magdalena Andersson i kampen om statsministerposten. Med stöd från Centern och Vänsterpartiet får hon 177 mandat bakom sig. Medan Ulf Kristersson får ihop 172 med stöd från Sverigedemokrater och Kristdemokrater.

En Liberalerna-reflektion

Det är inte lätt för ett litet parti att tränga igenom mediebruset. I synnerhet gäller detta i kristider när väljarnas riskbenägenhet och nyfikenhet minskar för att istället hålla sig till det trygga invanda. De större partierna har då en klar fördel, i synnerhet det parti som också har statsministerposten. Men Folkpartiet/Liberalerna har ändå trots sin litenhet, nästan alltid lyckats med att vara synliga i debatten. Det har funnits en bredd av kunniga etablerade debattörer som haft energi och engagemang, som tagit plats. Men nu undrar jag. Det inte många som tränger igenom, knappt ens partiledaren själv.

Ett exempel, Liberalerna har under decennier drivit de andra partierna framför sig i den säkerhetspolitiska debatten. Man kom tidigt fram till att ett NATO – medlemskap var det enda rimliga. Nu är det dock främst Moderaterna med Hans Wallmark i spetsen som driver frågan. Och självfallet väcker andra partiers inre processer och eventuella omprövningar stort intresse, som Sverigedemokraternas och inte minst Socialdemokraternas. Men då gäller det ju för Liberalerna att skärpa argumentation, fördjupa analysen och komma med nya vinklingar. Annars finns det inte en chans att få återbäring för att man tänkt rätt mycket längre än de andra partierna. Att ”ha haft rätt” belönas sällan. Det är att ”göra rätt” som ger framgång.

Men det verkar som Liberalerna ”inte gitter”. Istället så tycker man att den pågående NATO-debatten ”i grunden är både meningslös och tröttsam”, som Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman uttryckte sig i Dagens Industri den 10 mars. Vaddå meningslös? Det är nu det kanske händer, för första gången finns det majoriteter både bland befolkningen och i riksdagen att arbeta med. Det borde ge energi och inte trötthet.

Christer Hallerby

Det är tid för en ny säkerhetsordning i Sverige och i EU

Jag är ganska övertygad om att invasionen av Ukraina är början till slutet för Vladimir Putin. Frågan är bara hur lång tid det är till det slutliga slutet, hur mycket förödelse och mänskligt lidande som kommer att kanta vägen dit.

I vilket fall som helst så behöver Sverige en ny säkerhetsordning. Europa behöver en ny säkerhetsordning. Sverige behöver bli helt integrerade i denna nya europeiska säkerhetsordning. Det är dags för regeringen, statsministern, utrikesministern och försvarsministern att släppa på tyglarna. Uttalanden i stil med att vi har och har haft en säkerhetsordning som tjänat oss väl och att det inte är tid nu att ifrågasätta och diskutera, är destruktiva och avsnoppande. För Socialdemokraterna är det aldrig rätt tid att diskutera säkerhetspolitik, men nu när vi ser svagheterna är det som allra mest motiverat att ta den diskussionen.

Essensen i en ny säkerhetsordning måste vara demokrati och mänskliga rättigheter. Demokratier måste hålla ihop, måste stötta varandra och stå upp för varandra. Optimismen från 1990-talets början om demokratins slutliga seger var lika naiv som den var missledande. Utvecklingen sedan dess har visat att demokratin troligen alltid kommer att ha fiender. Det finns dessutom i demokratin en kärna till dess egen undergång, den kan röstas bort av en smal majoritet. Vi har dessutom många exempel på hur makthavare som röstas fram med folkligt stöd frestas till manipulationer av den liberala demokratin för att säkra makten även långsiktigt och inte sällan också den privata förmögenheten. 

Att kasta naiviteten bakom sig innebär också att inse att demokratin ibland måste försvaras med militära medel. Tysklands och Sveriges inställning till vapenexport är lika orimlig som svekfull. I en ny säkerhetsordning måste det vara samhällssystemet som blir avgörande för exportlicens. Till diktaturer och demokratiska undergrävare exporteras inga vapen medan demokratier måste ges möjlighet att bygga upp sin försvarskapacitet. En svensk lagstiftning som släpper igenom vapenexport till Förenade Arabemiraten men stoppar pansarskott till Ukraina är fullständigt orimlig.

Ukraina-kriget visar också vilken betydelse Nato-fördragets artiklar IV och V har för medlemmarnas säkerhet, vilket ger just medlemmar en helt annan ställning än det partnerskap som gäller för bland andra Sverige, Finland och Ukraina. De Natomedlemmar som är grannländer till Ukraina – Polen, Estland, Lettland och Litauen – har nu aktiverat artikel IV som innebär rätt till konsultationer och gemensamma försvarsförberedelser. En kraftfull markering mot Ryssland i detta läge och något som endast Natomedlemmar kan göra.

Artikel V säger i princip att ett angrepp på ett medlemsland ska ses som ett angrepp på hela Nato, som då är förpliktigat att ställa upp till försvar. Artikel V gäller endast för medlemmar och Nato har för länge sedan gjort klart för Ukraina att den inte kommer att tillämpas för dem. Det är en from förhoppning att Nato skulle se på ett annat sätt när det gäller icke-medlemmarna Sverige och Finland.

Sverige och Finland hör hemma i de europeiska demokratiernas försvarsgemenskap. Inom ramen för en ny säkerhetsordning bör Sverige söka fullvärdigt medlemskap i Nato. Det handlar om den egna säkerheten men framförallt om att aktivt, helt och fullt ut bidra till försvaret av Europas demokratier. Det är vid bordet där Nordatlantiska Rådet fattar sina beslut som Sverige hör hemma. Det måste bli ett slut på vårt läktarabonnemang.

När EU diskuterar och överväger en ny säkerhetsordning bör Sverige vara klara och tydliga med att Nato är den primära europeiska försvarsgemenskapen. Det är i första hand här som EU:s gemensamma säkerhetspolitik har sin försvarspolitiska förlängning. Det är särskilt viktigt nu när en stor europeisk demokrati som Storbritannien står utanför EU. Frankrikes och president Macrons planer på ett utvecklat försvarspolitiskt samarbete inom EU, kanske med egna styrkor, bör avvisas. Det räcker med att en organisation har ansvaret för försvaret.

Här spelar argumentet att man inte längre kan lita på USA, eftersom Trump eller någon lik honom, snart kan väljas till president igen, en stor roll. Men jag menar att detta inte är ett argument för att flytta EU:s försvarspolitiska tyngdpunkt från Nato till den egna organisationen utan snarare att Europa tar ett ökat ansvar i Nato. Amerikanarna kommer inte att ha något emot detta. Till detta kommer att Storbritannien är och förblir en engagerad medlem i Nato. EU har man lämnat.

Ett litet steg mot en ny säkerhetsordning är att Sverige liksom Finland redan gjort, aktualiserar en Nato-option. Det gör ingen praktisk skillnad men skulle vara en tydlig markering mot Putin om i vilken säkerhetssfär vi hör hemma. Det finns en majoritet i riksdagen. Pressen på regeringen att sluta obstruera mot det folkvalda parlamentet måste öka.

Christer Hallerby

Opinionskrönika februari 2022 – med analys Liberalerna och spärren

Den största förändringen i februari står Moderaterna för, som går upp med 0,9 procentenheter till 21,0 procent. Möjligen bryter här M den nedåtgående trend man varit inne i ett tag. I övrigt är det små förändringar.

Väljaropinionen i mars 2020

 MLCKDSVMPSD
feb 2221,03,17,15,230,09,83,119,2
Jan 2220,12,87,25,330,39,83,319,4
 +0,9+0,3-0,1-0,1-0,30-0,2-0,2
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Noterbart är att de två partierna under spärren Liberalerna och Miljöpartiet nu ligger på samma nivå 3,1 procent. Detta efter en uppgång med 0,3 procentenheter för L och tillbakagång med 0,2 för MP. Det innebär att L har tagit tillbaka det man förlorade efter landsmötet i höstas. 3,1 har länge varit ett tak för L. Ska bli intressant att se om det nu finns tillräcklig kraft för att tränga igenom. Miljöpartiets trend pekar däremot åt andra hållet, 3,1 är den lägsta siffran hittills.

Det var framförallt Miljöpartiet och Centern som förlorade på turbulensen kring regeringsbildning och budget i höstas. Bägge partiernas trender har sedan dess varit fallande. Centerns nedgång ser nu ut att bromsas upp. Nedgången senaste månaden begränsas till 0,1 procentenheter men 7,1 procent är klart under valresultatet 2018 och den lägsta nivån den här mandatperioden.  Jag har tidigare uttryckt stor respekt för Annie Lööfs och Centerns val att inte rösta mot Magdalena Andersson som statsminister samtidigt man sa nej till hennes budget och istället gav M/KD – förslaget sitt stöd. Men onekligen är det strategiskt svårt för Annie Lööf att bygga ett väljarförtroende utifrån den position som partiet har hamnat i.

Ett valresultat i nivå med opinionen i februari skulle landa i följande mandatfördelning:

Jämfört med föregående månad så ökar M med tre och S minskar med 2 mandat. SD förlorar ett. För övriga partier är det oförändrat. Det är fortfarande fördel Magdalena Andersson i kampen om statsministerposten, men det krävs då Centerns passiva eller aktiva stöd.

Analys – Liberalerna och spärren

Tidigare i månaden presenterade DN en mätning från IPSOS om hur stora möjligheter som partierna i närheten av spärren hade att värva stödröster. Mätningen tolkades som negativ för Liberalerna och kommentarerna efteråt har präglats av skepsis mot Nyamko Sabuni och Liberalernas strategi att förlita sig på moderata stödröster om man inte själva lyckas nå över fyraprocentspärren. Men jag vill understryka att det faktum att L har mindre potential än KD i det avseendet samt det faktum att antalet moderater som är benägna att stödrösta nu är väsentligt lägre än 2018, saknar betydelse. Det som är relevant är om antalet som är beredda att göra det nu valet i september är tillräckligt.

När jag kör valmyndighetens valsimulator efter att ha omfördelat 1 procentenhet från M till L så får jag följande mandatfördelning:

Det blir alltså majoritet för Ulf Kristersson som statsminister. Det är alltså full möjligt med den potential som Liberalerna har att nå båda målen, att komma över fyraprocentspärren och att få till ett byte på statsministerposten.

Men vad händer då om även MP kommer in. I simulatorn omfördelar jag 0,5 procentenheter från vardera S och V till MP som då når 4,1 procent. Mandatfördelningen utfaller enligt följande:

Alltså återigen fördel Magdalena Andersson. Slutsatsen blir att om både L och MP precis når upp till eller över fyraprocentspärren, så måste det dessutom ske en överföring av röster från vänsterblocket (inkluderat Centern) till högerblocket för att Kristersson ska kunna bli statsminister.

Totalt sett just nu en tydlig fördel för Magdalena Andersson. Med detta sagt bör det understrykas att det finns flera osäkerheter. Till exempel så har jag inte tagit hänsyn till soffliggarna. Men huvudsyftet med denna lilla analys har varit att visa att Liberalernas strategi inte kan räknas ut.

Jag brukar säga om Liberalernas strategi, att det bästa med den är att den är en strategi. Dessutom en strategi där det är fullt möjligt att nå målen. Sedan är jag inte särskilt förtjust i den. Jag tycker den gör Liberalerna i allt för hög grad till en del av Ulf Kristerssons strategi att nå statsministerposten, vilket i sin tur begränsar handlingsfriheten i förhållande till M men också i förhållande till SD. Men som god liberal är jag kluven. Jag kan inte säga att de alternativa strategier jag haft att föreslå, skulle ha en högre sannolikhet att föra partiet över fyraprocentspärren – vilket trots allt nu måste vara det viktiga.

De två stora riskerna med strategin är för det första att L ligger för långt från spärren för att väljarna ska se det som meningsfullt att stödrösta; för det andra att det ser för mörkt ut för Kristersson i kampen om statsministerposten att inte ens ett stöd från ett Liberalerna över spärren skulle hjälpa. Men där är vi inte. En fortsatt uppgång från L med en halv procentenhet nu, så skulle partiet nå 3,6 procent. Med stor sannolikhet så räcker det. Och det mesta tyder på att kampen om statsministerposten kommer att leva hela valrörelsen, även om det just nu är fördel Magdalena Andersson.  

Det finns också andra risker. En är internt käbbel. Nedgången i opinionen efter landsmötet visar med all önskvärd tydlighet på detta. Det kräver intern disciplin och återhållsamhet från oppositionsfalangen men också att partiledaren inte gör fler pannkakor. En annan är att det inte räcker med sakpolitik. Vi som är liberaler är det inte främst på grund av skola, integration och klimat. Det är viktiga frågor men engagemanget har framförallt en ideologisk dimension.

Christer Hallerby

Opinionskrönika januari 2022 – S fortsätter sin kraftiga uppgång. Valet kan bli en katastrof för mitten.

Socialdemokraterna ökar med 1,9 procentenheter (pe) och når för andra gången den här mandatperioden en månadsnotering över 30 procent. Förra gången var maj 2021 efter en kraftig uppgång under inledningen av pandemin. Då nådde man 30,8 procent, nu 30,3 procent. Frågan är om det är en ny peak eller om Magdalena Andersson är bättre på att konsolidera nivån än vad Stefan Löfven lyckades med då.

Den andra större förändringen är Moderaternas nedgång med 1,3 pe. Det är intressant och bekräftar vad vi sett tidigare, att när S går upp så går M ned och vice versa. Jag kan inte med säkerhet säga att det handlar om direktövergångar mellan partierna men mycket tyder på det.

Centerpartiet minskar med 0,8 pe. De var på väg uppåt i höstas innan januarisamarbetet sprack och måste betraktas som den ena stora förloraren på händelseutvecklingen kring misstroendeförklaringar, regeringsbildningar och budgetprocess. Den andra stora förloraren är Miljöpartiet som med 3,3 procent noterar sin lägsta siffra under mandatperioden och partiet kommer allt längre ifrån fyraprocentspärren.

I övrigt är det små förändring L ökar marginellt men har fortfarande långt till fyra procent. Även för SD och KD noteras marginella förändringar.

Väljaropinionen i januari 2022

 MLCKDSVMPSD
Jan 2220,12,87,25,330,39,83,319,4
Dec 2121,42,58,05,228,49,63,619,6
 -1,3+0,3-0,8+0,1+1,9+0,2-0,3-0,2
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Trenderna är tillbaka i svensk politik. Socialdemokraterna är klart på uppåtgående men förra gången de var på den här nivån så slog man i taket. Det ska bli mycket intressant att se vad som händer nu. Får vi ett genombrott och en fortsatt uppgång så börjar valåret med att rejält skaka om i opinionen.

Både Moderaterna och Centerpartiet är inne i klart nedåtgående trender. Båda brottas med strategiska problem.

Ulf Kristerssons regeringsalternativ knakar i fogarna. Det bygger på att L kommer in i riksdagen och att SD fogar sig i att vara stödparti utanför regeringen. Båda dessa förutsättning brister alltmer i trovärdighet. L är långt ifrån spärren och SD betonar att självfallet vill man ha regeringsposter. Senast är det partisekreteraren Richard Jomshof som i Dagens Industri (220115) betonar att partiet ska ha ett inflytande i proportion till valresultatet. I samma tidning beskrivs hur M-politruker nu är med och förbereder och utbildar SD – tjänstemän för Regeringskansliet (sic).

Annie Lööf och Centerpartiet agerade helt i konsekvens med partiets politiska linje när man valde att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister samtidigt som man valde att stödja en M/KD – budget. Men en röd linje mot politiskt ledarskap till höger och samtidigt en röd linje mot politik till vänster, är inget trovärdigt budskap för framtiden och valrörelsen För att nå framgång i valet så måste Annie Lööf mejsla ut en mer övertygande politisk positionering. F-n vet hur!

Förra månaden hade Ulf Kristersson fortfarande ett övertag om man såg till mandatfördelningen och skulle med de siffrorna sannolikt röstats fram som statsminister. Nu är det istället fördel Magdalena Andersson. Om de partier som släppte fram hennes senast, skulle göra samma sak igen efter valet, så skulle hon bli statsminister. Men frågan är om den politiska ekvilibristik som skulle krävas för att få ihop C och V i samma regeringsunderlag en gång till, överhuvudtaget är möjlig att åstadkomma. Vi går mot en minst lika besvärlig regeringsbildning som efter valet 2018.

Mittenpartierna Centern och Liberalerna får den här månaden tillsammans 10,0 procent. Det är den sämsta siffran under hela mandatperioden. Ganska nära partiernas bottennotering i val, som är från 1998, 9,8 procent (C 5,1% och FP 4,7%).  Opinionsläget nu indikerar en kommande katastrof för liberalism, modererande mittenkrafter och borgerlig vänster.

Är detta då något att bekymra sig över förutom för de närmast sörjande? Den liberala ideologin går väl inte under bara för att explicit liberala partier försvinner från arenan? Det finns väl liberala krafter även inom Moderaterna och Socialdemokraterna? Jo, och dessa skulle kunna förstärkas om vi fick en regeringskoalition mellan just dessa två partier. Men mer sannolikt är att vi får ett växande tomrum i mitten genom att flyglarna förstärks. Exemplet från USA med utvecklingen i republikanerna och demokraterna är tydlig – tyngdpunkten förskjuts åt höger respektive vänster, mittenkrafterna blir svagare, samhällsklimatet blir hårdare och mer konfrontativt. En svagare mitt i Sverige kommer på samma sätt att ge ett större inflytande för politiker som Jimmie Åkesson och Nooshi Dadgostar. Det är de som kommer att sätta villkoren för Ulf Kristersson respektive Magdalena Andersson.

De som vill kan dock söka tröst och förväntan i statistiken. Riksdagsvalet efter 1998, det vill säga 2002, blev en stor framgång för mittenpartierna som då fördubblade sitt stöd. Men att förlita sig på att historien ska upprepa sig räcker inte. Det krävs ny inspiration och mer energi i mittenpartierna – nu.

Christer Hallerby