Opinionskrönika November 2020. Januarisamarbetet lever vidare och lever ett tag till.

Publicerat 2020-11-01 av Christer

Svara

Socialdemokraternas nedåtgående trend fortsätter. För femte månaden i rad så tappar man väljarstöd och takten är ungefär en procentenhet per månad. Sedan toppsiffran i juni har man alltså tappat fem procentenheter. Det återstår nu två innan hela coronauppgången under våren är utraderad. Det som också är värt att notera i de sammanvägda oktobermätningarna är att Miljöpartiet går upp med en halv procentenhet och har därmed skaffat sig viss marginal till riksdagsspärren. Sedan juni månads bottennotering på 3,5 procent har man successivt kravlat sig uppåt och denna månads uppgång var den största hittills. Vänsterpartiet håller sig i spannet mellan nio och elva procent, denna månad gick det uppåt med 1 procentenhet.

Väljaropinionen i oktober 2020

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
nov 20	20,6	3,2	8,2	6,0	25,8	9,9	4,5	20,3
okt 20	20,9	3,3	7,9	5,9	26,8	8,9	4,0	20,5
	-0,3	-0,1	+0,3	+0,1	-1,0	+1,0	+0,5	-0,2
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Vi ser ett tydligt brott i Moderaternas uppåtgående trend. Därutöver är det inget intressant att notera när det gäller de forna allianskollegorna. Liberalerna är parkerade strax under 3,5 procent. Centerpartiet fluktuerar med små variationer kring 8 procent. Detsamma gör Kristdemokraterna men kring 6 procent.

Sverigedemokraterna har ett tag legat stabil kring 20 procent. Det är en bit från toppnoteringen på 25,1 procent i december förra året men klart över valresultatet.

Inget block når över 50 procent. Det är långtifrån säkert att nästa val utkristalliserar en given regeringsbildare. Närmast ligger det konservativa blocket. Men Ulf Kristersson behöver antingen Liberalernas stöd eller Liberalernas väljare för att samla tillräckligt stöd. Det kan komma att ställa Moderaterna inför ett taktiskt dilemma inför nästa val, ska man försöka krossa Liberalerna så man kan ta över en del av deras väljare eller ska man låta moderata kamrat fyra procent väljare rädda Liberalerna kvar I Riksdagen.

Noteras bör också att Januaripartierna med dagens väljaropinion behöver Vänsterpartiets stöd för att fortsätta regera. Detta kommer inte att ske villkorslöst. Partiet kommer inte att kapitulera fler gånger utan kommer att kräva ett verkligt och formellt inflytande. Det kan inte Liberalerna gå med på och knappast heller Centerpartiet. Det ter sig allt mer osannolikt att januarisamarbetet blir annat än en parentes i svensk politisk historia. Det blir därför också alltmer osannolikt att Stefan Löfven kan fortsätta som statsminister efter ett nyval eller efter nästa ordinarie val. Vilken möjlig konstellation man än väljer, den röd/gröna eller januarisamarbetet kommer han att ha nära 60 procent av riksdagen mot sig. Visst läget kan förändras fram till valet och under valrörelsen. Men rådande opinionsläge påverkar de beslut som partierna tar nu och under den närmaste framtiden. Partierna gör sina risk-kalkyler. Jag kan dra bestämda slutsatser i två aktuella frågor:

Vänsterpartiet kommer inte att driva ett misstroendevotum till sin spets. Därmed inte sagt att de inte fortsätter skramla. Men om det blir ett ”chicken-race” så kommer de inte att köra över stupet.

Liberalerna kommer aldrig att peka på Stefan Löfven som en framtida statsminister.

Men jag tror att januarisamarbetet kommer att hålla ett tag till. Min förra opinionskrönika inledde jag med att beskriva det politiska läget som lugnt och att samverkanspartierna nu kunde fokusera på att beta av januariavtalet och hantera pandemin. Jag hade knappt hunnit trycka på knappen innan Jonas Sjöstedt återigen var ute och skramlade med misstroendevotum I LAS – frågan. Och Ulf Kristersson han ändrade sig, från att först ha sagt att han inte ställer sig bakom Vänsterpartiets försök att fälla regeringen på LAS -frågan för Sjöstedt är bara ute efter att fälla bra politiska förslag men behålla en dålig regering, så gällde nu att Moderaterna ställer upp på att fälla regeringen i vilken fråga som helst varje dag i veckan.

Plötsligt såg det ut som om det omöjliga skulle kunna hända. Men Kristersson tror inte heller att Vänsterpartiet kommer att fälla Löfven när det väl kommer till kritan. Därför kunde han kosta på sig att delta i skramlandet ett tag.

Nu efter något som ser ut som en månads politisk kuling med stormbyar dristar jag mig återigen till att påstå att det mest är en laber bris som präglar arbetet I regeringens och samverkanspartiernas kanslier. Stefan Löfven hanterar LAS-frågan skickligt. Jag är övertygad om att han även lotsar fram den till en slutlig lösning. Det är heller ingen bra fråga för Liberalerna och Centerpartiet att gå till nyval på. Men även det politiska priset av att vika ned sig skulle bli väl högt för de två mittenpartierna. Löfven förstår att han måste hitta en lösning, som åtminstone kan tolkas som att januariavtalet gäller.

Miljöpartiet kommer också att sitta still i båten, nu när man räddats från en grundstötning i Preem – raffinaderiet. Jag spekulerade ett tag i våras i att MP skulle välja att lämna regeringen men kvarstå i januarisamarbetet. Då skulle man kunna gå in i nästa valrörelse i en friare roll och efter att ha tagit strid i klimatfrågan. Den andra stora konfliktfrågan, migrationspolitiken, är ingen bra fråga som utgångspunkt för liknande taktiska dispositioner. Just nu har man dessutom viss marginal ner till de fyra procenten och är inne i en positiv trend. Bara det är en rogivande faktor.

Kommer då januarisamarbetet att hålla mandatperioden ut. Jag börjar mer och mer luta år att det faktiskt kan bli så. Men att de ingående partierna i så fall går in i valrörelsen med andra och olika agendor för framtiden. Att man tillsammans skulle begära väljarnas förtroende att fortsätta samarbetet bedömer jag som osannolikt.

Ett annat minst lika troligt scenario är att partierna i samband med att vårproposition 2022 konstaterar att nu är alla punkter i januariavtalet avprickade samtidigt som förhandlingarna har visat att det inte länge finns några förutsättningar att komma överens om den ekonomiska politiken. Man väljer mot den bakgrunden att avsluta samarbetet. Regeringen fortsätter dock att regera. Det som då kan hända är att M, KD och SD lägger ett misstroende i riksdagen med motiveringen att grunden för Löfvens mandat som statsminister inte längre gäller. Då prövas Liberalerna och framförallt Centerpartiet vars röster krävs för att fälla Löfven.

I vilket fall som helst är vi vid den tidpunkten för nära ordinarie val för att det ska utlysas nyval. Trots ett misstroende kommer därför Stefan Löfven fortsätta att regera och gå in i valrörelsen som sittande statsminister.

Christer Hallerby

Liberalerna – reflektioner över ett parti med dilemman och en ofullständig strategi.

Publicerat 2020-09-03 av Christer

Svara

Det blir ingen traditionell opinionskrönika den här månaden. Jag hoppas återkomma i oktober med en ny analys, när jag fått ordning på modellen samt dess indata och tidsserier. Jag fokuserar istället denna krönika på Liberalerna. Dilemma betyder enligt Wikipedia, en besvärlig situation där man tvingas göra ett val mellan två eller flera alternativ som vart och ett frambringar olika oangenäma följder.

Partiet och partiledaren var tidigt uppe ur startgroparna efter sommaren. Man hade en bra mediaperiod i mitten av augusti, innan de andra partierna riktigt kommit igång. Förmodligen var det också det som gav utslag i Sifos och Ipsos mätningar, så att man gick fram jämfört med juni och nu hamnade strax över fyra procent. Bägge dessa mätningar gjordes under perioden 10 – 20 augusti. Detta styrker den tes jag hävdat tidigare. Nyamko Sabuni kan påverka siffrorna genom att synas mer. Hårt arbete ger resultat. Men det som hänt tidigare kommer förmodligen att hända igen, en aktiv period avlöses av en inaktivare och då dalar siffrorna igen. Enbart utspel leder inte till hållbara opinionsnivåer.

Den strategi som partiet och partiledaren nu följer är att fokusera på sakpolitik och egna förslag. Sommartalet som hölls den 12 augusti utgjorde inget undantag. En sympatisk framtoning med fokus på sakpolitik utan konfrontation med i princip någon. Nya bra och välmotiverade sakpolitiska förslag nu med fokus på förskolan. Men ingen polemik, ingen kritik, ingen ideologi. Jag vill se mer av den Nyamko jag minns från statsrådstiden 2006 – 2010 med en karisma som ”gick genom rutan”, kontroversiell och vass i repliken.

Det är svårt att kritisera någon för att hålla sig till sak, vara saklig och fokusera på sakpolitik. Men politik i en demokrati år också konfrontation, känslor och passion. Debatten är demokratins livsnerv, utan den blir allt en gråmelerad massa där inget lyfter sig över mängden. Det räcker inte med att framföra vad man själv tycker. För att göra skillnad måste man också kritisera och argumentera mot de som tycker annorlunda, gör annorlunda eller ingenting.

Övertygade liberaler älskar sin ideologi och är genuint oroliga för vad konservativa nationalister till höger eller socialister på vänsterkanten vill göra med samhället. Man får inte underskatta att det är kontrasterna mot de där andra, som gör liberalismen levande; som håller uppe engagemanget hos de redan övertygade; som kan övertyga nya medlemmar om att här finns det faktiskt en kamp som är viktig att ta. En liberal partiledare måste ha med en dos liberalism i sina stora tal, annars riskerar de att falla platt hur många bra sakpolitiska förslag som än läggs fram. Man kan inte hänga upp en klädhängare i tomma luften, hur fin och välpressad kostymen på den än är. Den landar i en oformlig hög tillsammans med de som tidigare gått samma väg.

Men med ideologiska markeringar och positioneringar kommer också de besvärliga frågorna. De som Sabuni och partiledningen inte riktigt vill ta tag i. Man måste bestämma sig för vilken sorts liberalt parti man vill vara.

Det finns i partiet onekligen en spänning mellan marknadsliberaler och socialliberaler, mellan högerliberaler och vänsterliberaler. Socialliberalerna pekar gärna på partiets historia med ledare som Bertil Ohlin och Bengt Westerberg. De skulle känna det som att partiet kidnappats om valet blir en utpräglad högerposition. Å andra sidan finns det de som har en bestämd uppfattning om att det är en högerliberal eller marknadsliberal position som är den som måste gälla, kanske delvis för att den vänsterliberala positionen i svensk politik nu anses upptagen av Centerpartiet och genom en sådan positionering låser man också tydligt in partiet i ett borgerligt samarbete.

I Danmark och Nederländerna finns tydliga exempel på hur liberala väljare har splittrats mellan partier med olika ideologiska inriktningar. I Nederländerna har högerliberala VVD länge varit det tunga regeringspartiet med socialliberala D66 i opposition. Men i den senaste regeringsbildningen efter valet 2017 arbetar man tillsammans i en koalition. Övriga partier är ett kristdemokratiskt parti och ett värdekonservativt parti. Alltså har regeringen en tyngdpunkt tydligt mer åt höger än åt vänster på den politiska skalan.

I Danmark har högerliberala Venstre haft statsministerposten i spetsen för flera borgerliga regeringar de senaste decennierna. Vänsterliberala Radikala Venstre har mestadels valt oppositionsrollen eller som perioden 2011 – 2015 varit koalitionspartner i regeringen till Socialdemokraterna. I dagarna har en mindre bomb briserat i dansk inrikespolitik där tidigare Venstre-ledaren Lars Løkke Rasmussen kommit med en ny bok där han är starkt kritisk mot den nuvarande partiledningen. Rasmussen har väl av svenska vänsterliberaler satts i skräckkabinettet efter sin invandringspolitik och efter att ha tagit parlamentariskt stöd från Dansk Folkeparti under den tid han ledde en minoritetsregering. Nu menar Rasmussen att framtiden för Venstre ligger i att närma sig de Radikale och Socialdemokraterna, inte minst för att stänga ute flyglarna från inflytande över regeringspolitiken. I Danmark finns det för övrigt ytterligare ett liberalt parti i folketinget – Liberal Alliance som profilerar sig som ett marknadsliberalt skattesänkarparti.

Det finns en risk att några i partiledningen nu tittar på de historiska politiska kartorna i Danmark och Nederländerna, kommer fram till att den högerliberala positionen där inneburit stora framgångar och att det finns möjligheter att konkurrera med övriga högerorienterade partier om borgerliga väljare. Det skulle i så fall innebära att man ger upp den socialliberala positionen till Centerpartiet. Jag tror detta vore ett misstag. Den konservativa nationalismens framväxt och andra tidstypiska utvecklingstrender gör att samhörigheten i den liberala familjen och mellan liberala partier nu ökar. Jag tror att det vi nu ser i Nederländerna och Danmark, där liberala partier närmar sig varandra, är tecken på detta.

Behöver verkligen olika nyanser av liberalism olika partier? Behöver man nödvändigtvis välja mellan en högerliberal och en vänsterliberal position? Vad skiljer en mer högerorienterad liberalism från en mer vänsterorienterad? Eftersom vi här utgår från höger/vänster skalan så handlar det om det den traditionella konflikten där ena sidan mest betonar låga skatter och den andra sidan mest betonar en fungerande välfärd. På senare år har även migrationsfrågan varit en vattendelare. Eller så har det handlat om betoningen av andra frågor, inte givna på höger – vänsterskalan, som till exempel miljöpolitiken. En följd av dessa politiska skillnader blir sedan ofta olika samarbetsstrategier, alltså val av politiskt sällskap som fördjupar klyftorna. Men utan tvekan är skillnaderna mellan olika liberala partier mindre än till konservativa och socialistiska partier.

På 1970-talet talade vi i Sverige om hur socialistiska och kommunistiska partier på vänsterkanten förökade sig genom delning. Partierna blev mindre och mindre, inflytandet till sist betydelselöst. Vilket var skönt för en liberal. Många till höger och till vänster skulle tycka så också om liberalismen gick samma väg. Vi bör inte ge dem den glädjen.

Nyamko Sabuni brukar säga att vara liberal är gott nog för henne. Det behövs inget tillägg för en tydligare positionering. Det är en bra utgångspunkt för en partiledare som vill leda ett bredare liberalt parti. Nästa steg är att presentera en framtidsvision som binder samman. Trots att Sabuni själv endast vill diskutera sakpolitik, så är den överskuggande frågan i partiet vem man regerar tillsammans med och avser regera tillsammans med samt vilka partier man kan förhandla med eller inte kan förhandla med. Alla väntar på ”beskedet” inför nästa val.

Sabuni har varit tydlig med att partiet i god tid före valet 2022 ska tala om för väljarna hur man tänker agera i regeringsfrågan efter valet. Hon kommer inte att kunna svara ”Stefan Löfven”, då spricker partiet. Hon vill svara ”Ulf Kristersson”, men då kommer de besvärliga följdfrågorna.

Men att bestämma sig för vilket liberalt parti man ska vara i framtiden är en betydligt större fråga än att peka ut en statsministerkandidat i valrörelsen. Och det är där partiledningen bör börja. Den första rekommendationen i den valanalys som gjordes efter valet 2018 var ”att formulera en tydlig målbild för vad vårt eget parti ska vara på medellång sikt, förslagsvis år 2030, och utifrån denna målbild ta fram en långsiktig strategi för att nå dit”.

Christer Hallerby

Opinionskrönika juli 2020

Publicerat 2020-07-04 av Christer

Svara

Opinionskrönika juli 2020

Regeringspartierna S och MP backar medan alla andra partier ökar i opinionen under juni månad. Om vi undantar S så handlar dock alla förändringarna om tiondelar. Väljaropinionen är alltså relativt stabil. Det tyder på att vi är i ett post-corona stadium och väljarna avvaktar vad som kommer att hända nu. Om inte pandemin går in i en dramatisk andra-våg, så kommer fokus under hösten att ligga på budgetfrågor och ekonomisk återhämtning.

Väljaropinionen i juni 2020

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
Juni 20	19,6	3,1	7,7	6,4	29,7	9,2	3,5	19,3
Maj 20	19,4	3,0	7,6	6,2	30,8	8,8	3,7	19,2
	+0,2	+0,1	+0,1	+0,2	-1,1	+0,4	-0,2	+0,1
valet 18	23,3	5,4	6,1	4,6	31,0	5,7	6,9	12,9

Men siffrorna för juni är mer spännande än vad en enkel blick i tabellen indikerar. Det framkommer som vanligt när vi tittar på trenderna. Två saker är särskilt anmärkningsvärda. Den första är att S uppåtgående trend nu är bruten, precis som jag förutspådde i min krönika förra månaden. Corona-effekten avtar och nu når man 29,7 procent, vilket är en nedgång med drygt 1 procent. Den andra är att SD nu planar ut efter en nedåtgående trend som varat sedan januari.

Jag ser det som troligt att båda dessa partier nått sina högsta noteringar under den här mandatperioden. Socialdemokraterna med 30,8 procent under förra månaden maj och Sverigedemokraterna med 25,1 procent i december 2019. För S väntar nu fortsatt nedgång men SD kan troligen hämta igen en del av det man tappat.

Moderaterna har hela våren smugit på i en uppåtgående trend i små steg. Med en uppgång på 0,2 procentenheter till 19,6 procent är man nästan tillbaka på valresultatet. Men två av de underliggande mätningarna den här månaden registrerade en nedgång, vilket kan tyda på att trenden börjar svikta. Jag skrev för ett par kröniker sedan att ”inrikespolitiken post-corona” erbjuder ett drömläge för Moderaterna. Men då måste nog Kristersson börja leverera. Den strategiska inriktningen är att få till en moderatledd regeringen med Sverigedemokraternas stöd, före valet 2022 eller efter. Men eftersom detta är så genomskinligt och inte heller förnekas av Kristersson, så handlar alla intervjuer med honom mer om Sverigedemokraternas politik än om Moderaternas. Kristersson spelar ned skillnaderna mellan partierna och gör allt för att Jimmie Åkesson ska framstå som en naturlig samarbetspartner. Problem och invändningar avfärdas mer eller mindre som larviga.

Ska M utnyttja sitt drömläge så krävs det betydligt mer av partiet och partiledaren. Det räcker inte med att framstå som en mer anständig variant av Sverigedemokraterna.

Det konservativa blocket M/KD/SD är nu återigen större än januarialternativet, vilket möjligen kan ge Kristersson lite självförtroende. Men är det i konservatismen som dagens moderater hör hemma? Vad står Moderaterna för idag under Kristersson ledarskap mer än att vara ett samlingsparti för allmänborgerliga väljare som absolut inte vill ha en socialdemokrat som statsminister? Finns det fortfarande plats för Carl Bildts internationalism, för Fredrik Reinfeldts tolerans, Anders Borgs liberalism och Gunnar Hökmarks Europaengagemang? Vilken är i så fall den röda tråden och idémässiga grunden? Var är den konkreta politiken?

Miljöpartiets trend med myrsteg utför ett sluttande plan fortsätter även denna månad och är nu den mest uthålliga trenden i materialet. Man ligger med 3,5 procent under fyraprocentspärren och det är svårt att se vad som skulle kunna vända på utvecklingen. De kommer knappast att ges mera svängrum för egen politik i regeringen och i januarisamarbetet, än vad man redan fått. Väljer man istället att lämna regeringen så kan det bli politiskt kaos och då riskerar man att i väljarnas ögon sitta med Svartepetter när den runda i det politiska spelet som inleddes med januariöverenskommelsen avslutas. Men alternativet att hellre göra något än att sitta still i båten när den hela tiden tar in vatten ökar nog i attraktionskraft ju mer opinionssiffrorna dalar. Det pekar mot att vi får en regeringskris i höst.

Vad kommer att då att hända om Miljöpartiet beslutar sig för att lämna regeringen? Statsministerposten måste prövas på nytt. Den konstitutionella grunden för Löfven är att han leder en S/MP – regering. En ny talmansrunda tar då vid. Det mest troliga scenariot är att Miljöpartiet meddelar att även om man lämnar regeringen så ger man fortsatt stöd till Stefan Löfven som statsminister. Jag tror också att MP väljer att stanna kvar i januarisamarbetet. Detta ger Miljöpartiet fler politiska möjligheter utan att det för den skull försätta riksdagen i ett nytt regeringsbildarkaos. Man kan driva en egen linje i migrationspolitiken. Man behöver inte heller vara delaktig i rena regeringsbeslut om till exempel Arlanda och Preem.

Både januarisamarbetet och Stefan Löfven som statsminister överlever alltså – ett tag till.

Christer Hallerby

Att förhålla sig till SD

Publicerat 2020-06-17 av Christer

Svara

Frågan om hur Liberalerna ska förhålla sig till Sverigedemokraterna får det med jämna mellanrum att rejält bränna till i partiinterna Facebookgrupper. Nu senast var den tändande gnistan en intervju med Ulf Kristersson i Expressen den 5 juni. På frågan om SD skulle kunna få rollen som ett samarbetsparti till en framtida moderatledd regering där man förhandlar om budgeten, så svarar Kristersson: ”Det är ingenting jag utesluter alls utan jag tror vi kommer behöva diskutera budgetfrågor med många partier”.

På fråga från Expressen så kommenterar Nyamko Sabuni detta med: ”Då har han givit sitt besked nu. Liberalerna kommer att återkomma med besked i god tid inför valet 2022”. I interna debattfora har detta beskrivits som att Sabuni öppnar för budgetsamarbete med SD. Detta med den ytterst tveksamma logiken, att det man inte uttryckligen tar avstånd från, det förespråkar man. Genast är pajkastningen igång och klyftan i partiet ser ut att vara avgrundsdjup. Men debatten blir i hög grad en skenfäktning eftersom den framförallt bygger på tolkningar av motpartens åsikter och avsikter.

Jag tillhör dem som anser att vårt förhållningssätt till SD är något vi måste resonera om och att det finns ett handlingsutrymme där olika vägar kan och bör övervägas. Jag vet att för en del blir det tvärstopp redan här. Några tycker att det inte finns något att diskutera, SD ska isoleras och inga former av relationer mellan liberaler och sverigedemokrater tolereras. Andra tycker att vi inte ska lyfta locket på grund av sprängkraften i en sådan diskussion, låt det som måste ske göra det i tystnad. Men jag hoppas på att det också finns en lite större grupp partimedlemmar som är öppnare och som vågar problematisera kring en del av frågeställningarna som har med SD att göra.

För att inte bli en fortsatt skenfäktning bör vi ha några ingångsvärden att utgå från. Jag tar därför risken att i det följande presentera min analys och några tydliga ställningstaganden. Jag vill understryka att detta helt och hållet är mina egna överväganden som vare sig är testade eller förankrade med någon annan.

Partistyrelsen har varit tydlig med att vi före valet 2022 måste ha ett klart besked till väljarna om hur vi ser på framtida regeringssamarbeten och hur partiet avser att agera efter valet. Det är uppenbart att Moderaterna i och med Kristerssons svar på frågan i Expressen om budgetsamarbete gjort en tydlig positionsförflyttning i förhållande till vad som har gällt tidigare. Det är också uppenbart att M är splittrade. På flera håll i landet har partiet inlett organiserat samarbete med SD i strid med vad som (åtminstone tidigare) gällt i centrala direktiv. Detta är något som vi i Liberalerna måste ha med i bilden, bland annat när vi diskuterar förutsättningarna för framtida allianssamarbeten nationellt samt i kommuner och regioner. Med andra ord, vårt förhållningssätt till SD påverkar också vårt förhållningssätt till andra partier, inte minst till samarbetet i Alliansen.

Nationellt ingår vi nu tillsammans med Centern i det parlamentariska underlaget till S/MP – regeringen. Det var mycket just förhållningssättet till SD som styrde att det blev den lösningen. En moderatledd regering (i vilken konstellation det vara månde) bedömdes bli för beroende av SD för att kunna tolereras. En minoritet på Liberalernas partiråd var dock av en annan uppfattning. Men Alliansen lever i hög grad i flera regioner och kommuner, ibland i minoritet. Sverigedemokrater ”hanteras” dagligen av liberaler på den lokala nivån. På en del håll har detta lett till intern debatt, konvulsioner och till och med hot om uteslutningar.

Frågan om förhållningssättet till SD har stor sprängkraft i partiet. Just därför måste vi diskutera den. Vi måste också diskutera och problematisera kring begreppet ”budgetförhandlingar”.

Det finns många åsikter om hur man ska beskriva Sverigedemokraterna. Det finns en släktlinje mellan våldsbejakande högerextrema rörelser som Bevara Sverige Svenskt (BSS) och dagens parti. Men det finns också andra rötter. De fyras gäng med Jimmie Åkesson i spetsen, som så småningom tog över partiet, var alla lundastudenter som fann varandra kring en nationalistisk ideologi och värdegrund. En viktig rekryteringsgrund när partiet började sin framväxt i Skåne var kommunala tidigare missnöjes- och intressepartier som Skånepartiet, Kommunens Väl (i flera kommuner) och Pensionärspartier. Den gemensamma nämnaren mellan alla de här grupperna var ett starkt motstånd mot invandringen. Idag kan man knappast klassa partiet som våldsbejakande. Man har på senare år också klippt av flera nazist- och fascistanstrukna personer.

Men det man definitivt kan säga är att Sverigedemokraterna är en del av den mäktiga våg av nationalism och populism som på senare år växt sig allt starkare och blivit en global kraft. Partiet är en gren på ett träd som omfattar bland andra Le Pen och National front i Frankrike, italienska Lega, Alternativ för Tyskland, ledare i östra EU som Ungerns Orbán och Polens Kaczyński. Här finns också grenar med Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet i Norge, Sannfinländarna även om deras rötter är mer renodlade missnöjespartier än SD:s. Det går också att hit hänföra ledare som Putin i Ryssland, Trump I USA, Bolsonaro i Brasilien, Erdoğan i Turkiet.

En del av de uppräknade skulle säkert protestera att nämnas i sällskap med några av de andra. De europeiska partierna har ju inte heller kommit överens om att formera en enda gemensam partigrupp i EU – parlamentet. Men det finns flera tydliga gemensamma drag. Alla står på en grund av nationalism och populism. Traditionella värden som skapat och präglat nationella särdrag och en nationell kultur påstås hotade av kosmopolitiska idéer och invandring. Vanligt folk kommer inte till tals, istället är det en liberal elit med idéer om allas lika värde, öppna gränser och internationellt samarbete som styr utvecklingen. Populisten för folkets talan, inte hela folkets men det verkliga folkets, de som vet hur det är och har en nedärvd rätt till nationens välstånd. Det är möjligt att både sänka skatterna och öka utgifterna så att vanligt folk får det bättre. Det som ska stoppas är elitens spenderande av skattemedel på utlänningar, konstig konst och internationellt samarbete.

När nationalpopulisterna väl kommer till makten så förändras demokratins verktyg, som Ivan Krastev beskrivit, från att användas i en politik för inkludering till en politik för exkludering. I stället för liberal mångfald så utvecklas ett majoritetens förtryck. Den liberala maktfördelningsmodellen demonteras; den politiska styrningen av domstolorna ökar; media, den politiska oppositionen och civilsamhället drabbas av restriktioner. Internationella institutioner och regelverk ses som hinder när den nationalistiska agendan ska drivas igenom. Utländsk import ges skulden när inhemska jobb försvinner. Den fria kulturen motarbetas. Populisten blir gärna smakdomare i allt från public service tv till muséer och offentlig konst, eftersom hen känner folksjälen bättre än någon annan.

Det finns naturligtvis vissa skillnader mellan populistiska partier, det finns också grader i hur långtgående man driver den nationalistiska omvälvningen. Men det finns ingen anledning tro att Sverigedemokraterna på ett avgörande sätt skulle avvika från sina internationella syskon och kusiner. Om ett sådant parti kommer i regeringsställning bör Liberalerna befinna sig i opposition och vice versa. Det innebär bland annat att jag inte kan se något läge där det är rimligt för Liberalerna att ingå som ett liberalt alibi i ett i övrigt konservativt regeringsblockblock bestående av M, KD och SD.

När vi då kommer till frågan om budgetförhandlingar kan det följaktligen aldrig bli aktuellt att i en regering förhandla en budgetproposition. Om bägge partierna skulle befinna sin i opposition finns det heller ingen som helst anledning att göra gemensam sak med en budgetmotion.

Men det är god folkpartitradition att använda parlamentarismens möjligheter att driva igenom så mycket liberal politik som möjligt. Att inte använda en riksdagsmajoritet för att till exempel skydda valfriheten i välfärden eller införa en allmän arbetslöshetsförsäkring är dumt och skulle bli alltför svårförklarligt för väljarna.

Min uppfattning är att det politiska innehållet och genomslaget för liberala idéer och förslag alltid måste komma i första hand. Frågan om vilka vi samarbetar med blir därmed en andrahandsfråga, om än en icke oviktig sådan. Liberalerna har en värdegrund som bör omöjliggöra regeringssamverkan såväl som majoritetssamarbeten i kommuner och regioner både med Sverigedemokraterna och med Vänsterpartiet. Men i riksdagen liksom i kommunfullmäktige är det alltid flertalet (majoriteten) som avgör vilket beslut som fattas i en viss fråga. Alla röster väger lika mycket, det kan aldrig vara fel att hamna på samma sida som V eller SD såvida det sakpolitiska innehållet är det bästa möjliga från liberala utgångspunkter – vi kan inte springa ifrån vår egen politik för att sällskapet är fel. Det bör inte heller vara fel att jämka och justera för att få fram en majoritet för en lösning som blir så bra som möjligt.

Det är omöjligt att beskriva vad den hållning som jag förespråkar skulle innebära i alla olika situationer som kan uppkomma i praktiken. Verkligheten är alltför mångfacetterad för att det skulle vara meningsfullt att försöka få ihop en sådan lista. Men att budgetsamtal i den meningen att man diskuterar enskildheter i en lagd budget i riksdagens utskott måste betraktas ligga inom ramen för vad man kan göra.

Man skulle också kunna ta en hypotetisk situation i en kommun. I kommunen i fråga fick varken Alliansen eller de röd/gröna majoritet men Alliansen blev störst och formerar på den grunden ett styre i minoritet. Man lägger sin budget med oförändrad skattesats och ett balanskravsresultat (överskott) på 1,5 procent. Socialdemokraternas budget innebär en skattehöjning på 50 öre, ett balanskravsresultat på 0,5 procent och därtill en del utgiftsåtagandet som av styret bedöms som underskattade. Vid kontakt med S så framstår skattehöjningen som inte förhandlingsbar. Alliansen bestämmer sig då för att en sonderande kontakt med SD är rimlig. Partiet säger sig villigt att stödja Alliansens budget om man får igen sitt krav på att återöppna en fritidsgård samt några smärre ytterligare utgiftsökningar. Parterna förhandlar sig fram till en lösning med oförändrad skattesats, ett balanskravsresultat på 1 procent och en återöppnad fritidsgård. Var detta en rimlig lösning? Jag tycker det.

Till sist: Viktigast när det gäller förhållningssättet till Sverigedemokraterna är att debattera mot dem, ständigt ställa liberalismens idéer och värdegrund mot nationalismens navelskådande och populismens förenklingar. Den policy eller strategi av ignorering som tidvis gällde under Alliansregeringen var en katastrof. Ignorering av deras folkvalda ledamöter är inte heller bra. Det finns bara ett sätt att göra Sverigedemokraterna mindre och det är att övertyga deras väljare om att de bör rösta på andra partier. Då bör vi lyssna och bemöta, alltså slås med argument, samt uppträda som konstruktiva parlamentariker. Något som goda liberaler alltid gjort och bör göra.

Christer Hallerby

Opinionskrönika maj 2020

Publicerat 2020-05-06 av Christer

Svara

Väljarstödet för Socialdemokraterna ökar kraftigt under coronakrisen. Skillnaden mellan mars och april är sex procentenheter (pe). Det är den största förändringen för ett enskilt parti under en enskild månad jag har i mina siffror sedan jag började göra månadsvisa sammanvägningar (en poll of polls) av förekommande opinionsmätningar 2010.

Men uppgången motsvaras inte av en lika dramatisk nedgång för något annat parti. S tycks dra väljarstöd över hela det politiska fältet, något färre osäkra kan också noteras i mätningarna. Det är endast Moderaterna som lyckas försvara förra månadens nivå. Alla andra partier förlorar stöd, mest Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet med 1,7 pe vardera. Liberalerna och Miljöpartiet ligger båda under fyraprocentspärren.

Ser vi på de längre trenderna så får nu SD lägre siffror för fjärde månaden i rad. Deras nedåtgående trend inleddes alltså före corona – krisen. MP:s trend är också tydligt nedåtgående även om förändringarna sker i små steg. Moderaterna är sedan årsskiftet i en svag uppåtgående trend.

När det gäller olika blockbildningar så är högerblocket (M, KD och SD), trots S starka frammarsch fortfarande större än regeringsunderlaget. De röd/gröna är fortsatt större än Alliansen. När det gäller båda dessa jämförelser så är det framförallt de liberala partierna (eller mittenpartierna om man så vill) som utgör den svaga länken. L och C har sedan valet tillsammans tappat 3,1 procent. Det är kris för liberalismen i Sverige (mer om detta i analysen nedan).

Kommentar

Coronakrisen har stärkt Socialdemokraterna och Stefan Löfvens ställning både inom och utom partiet. Det är framförallt svenska folkets förtroende för hur myndigheterna hanterat corona som spillt över på S. Detta är inte unikt för Sverige utan krisen har i princip gynnat regeringar i alla länder. Men jag tror också det har betydelse att den svenska strategin sticker ut. Svenskarna, särskilt socialdemokraternas väljare, gillar tanken på Sverige som annorlunda och bättre än andra.

En nyckelfråga är naturligtvis hur hållbar den här uppgången är. Det beror i hög grad på eftermälet och hur den politiska dynamiken utvecklas när fokus framöver mer och mer kommer att ligga på samhällsekonomi och arbetsmarknad. Här ligger också moderaternas och Ulf Kristerssons stora chans. Nu kan man verkligen återta rollen som det ledande oppositionspartiet, eftersom just de här frågorna kommer att komma i centrum betydligt mer än frågor som migration och brottslighet som ju framförallt gynnar SD. Ulf Kristersson har också grundat väl. Han har klarat balansen som ansvarstagande oppositionsledare under krisen, balanserat mellan uppslutning bakom regeringen och flera egna utspel – även om det blivit lite löjligt ibland när han krävt sådant som redan varit på gång i Regeringskansliet. Sammantaget kan post-corona situationen utvecklas till ett drömläge för Moderaterna.

Socialdemokraterna har fastställt tidpunkten för nästa partikongress till den 12 – 16 maj 2021. Debatten om Löfvens vara eller inte vara som partiledare har helt avstannat och vi kan helt avfärda tanken på en extrakongress för att välja ny partiledare. Nu är säkert läget sådant att Löfven själv avgör om han vill ge sig in i ytterligare en valrörelse eller inte. Han har gott om betänketid. Det bör räcka med ett besked i slutet av det här året för att partiet ska hinna med en ordentlig process inför ett eventuellt partiledarval i maj nästa år.

Drömläget för M är naturligtvis också ett drömläge för S. Ekonomi och arbetsmarknad med ett tydligt tillägg av fördelningspolitik är hemmaplan för partiet. Det kan mycket väl utvecklas till en traditionell valrörelse 2022 med två traditionella huvudkombattanter. Det som talar mot detta är att både Löfven och Kristersson har brister när det gäller karisman och förmågan att ”gå genom rutan”. Här ligger de andra partiernas och partiledarnas chans. Det finns utrymme att överraska. (Det kan dock vara just den insikten som trots allt gör att S byter partiledare om ett år – i så fall förändras den politiska spelplanen väsentligt).

De partier som betecknar sig som liberala – Liberalerna och Centern – har nu tillsammans ett väljarstöd på elva procent. Klart lägre är valresultatet och klart lägre än de förhoppningar som funnits inom partierna om en nystart efter partiledarvalet (L) och ett fortsatt politiskt momentum (C). Men det är egentligen inte konstigt att liberalismen är i kris efter alla kriser. Sedan 2008 finanskris, klimatkris, migrationskris och coronakris. Det har varit lätt för liberalismens fiender till höger och vänster att skylla mycket i den politiska utvecklingen på liberala idéer, liberala värderingar och liberal politik. För liberaler räcker det inte med att påstå att globalisering, marknadsekonomi, internationell handel, öppna gränser, mänskliga rättigheter samt nationella och internationella demokratiska institutioner skapar fred, rättvisa och välstånd. Det måste visas att det är sant också och förklaras hur allting hänger ihop.

Liberalismens budskap är komplicerat. För Liberalerna kommer det inte i längden vara en framgångsrik strategi att endast fokusera på sakpolitik. Liberalismen som idéstruktur och samhällsmodell måste lyftas fram. Man måste ta den ideologiska striden.

Jag litar inte riktigt på Centern här. De har flera strategiska vägval. Jag är helt övertygad om vi från det hållet kommer att få mera tal om närodlad och härgjort, mindre om globalisering och frihandel. Återstår då Liberalerna. Ett tungt ansvar för ett litet sargat parti med små resurser.

Christer Hallerby