Sverigedemokraterna kopplar greppet om Hörby

Publicerat av
Svara

Hörby var den kommun I Sverige där Sverigedemokraterna blev allra störst i kommunvalet 2022 – 39,3 procent. Redan 2018 blev man största parti i kommunen och kunde ta makten med stöd av Moderaterna och ett lokalt pensionärsparti. Trots en mandatperiod kantad av skandaler och inte mycket till politisk verkstad ökade förtroendet i valet och man gick fram ytterligare, med fyra procentenheter i förhållande till 2018. Detta reser flera frågor. Vad är det som gör partiet så starkt just i Hörby? Vad är det som gör att man trots turbulensen de gångna fyra åren ökar sitt förtroende? Vad kan Hörbyborna vänta sig nu? Ligger en demontering av demokratin i farans riktning?

Hörby är en kommun mitt i Skåne vid E 22 mellan Malmö och Kristianstad. I kommunen finns idag knappt 16 000 invånare. En gång i tiden var det en viktig handelsplats för landsbygden runt omkring. Centralorten präglades av köpmän. På 1950-talet, när jag växte upp i den dåvarande köpingen, styrdes den av folkpartister och partiet var nära egen majoritet i fullmäktige.

Nu är det SD som är i den positionen. Kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande sedan 2018 är Cecilia Bladh In Zito. Men styret har varit turbulent. Inledningen av perioden präglades av att den ena chefen efter den tvingades sluta eller sade upp sig. Man anklagades för att slira på offentlighetsprincipen när Aftonbladet granskade kommunen och ville komma åt handlingar. Man anställde en kommundirektör som precis fått sparken från Åstorp, men som snart fick sparken också från Hörby. Detta efter hur hon hanterat en nakenbadsskandal på kommunen chefskonferens.

I slutet av mandatperioden anklagades In Zito för att ha betalat stora pengar svart (2,5 miljoner) för renoveringen av sitt hus. Hon skyllde på sin före detta man. Men Moderaterna ansåg att bevisen mot henne var så starka att man endast några månader före valet lämnade majoritetsamarbetet. Men nu efter valet är man tillbaka. Tycker att de förklaringar man fått av In Zito är tillräckliga, men vill inte berätta om vilken ny information man fått.

Jag letar efter positiva nyheter för styret under den gångna mandatperioden, om remarkabla framsteg som har gjorts och som skulle kunna förklara framgången i årets val. Men förgäves. Visst ekonomin är god och kommunen gick med ett stort överskott 2021. Men det gäller för de flesta kommuner, dopade av statliga medel som de varit under pandemin. Jag söker också efter sverigedemokratiska profilfrågor som man drivit igenom, men hittar inte mycket. Möjligen kan man räkna nya regler för modersmålsundervisningen dit.

I jakten på förklaringar kommer jag att tänka på Danmarksdemokraternas ledare Inger Støjberg som i det danska valet nyligen främst vände sig till ”udkantsdanmark”, landet bortom det urbana, utveckling och modernitet.

Hörby ger onekligen ett lite bedagat intryck. Jag tog en promenad genom byn, en lördagsförmiddag i mitten på augusti. Folktomt när det på andra ställen är veckoslutsrusning. Knappt några människor alls. Möter ett par gående på Storgatan. Ytterligare ett par sitter på en sliten uteservering på samma gata. En handfull på systemet. Någon på de två apoteken. Två personer i järnaffären. Tre (kanske någon till) på Sandahls herrekipering. Men en liten folksamling hittar jag. Sverigedemokraterna har startat sin valkampanj. Minst tio personer runt valbåset på Nya Torg. De var där redan när jag besökte byn i juli. Inget spår dock av något av de andra partierna. De verkar redan ha gett upp.

Maria Maunsbach skriver i sin hyllade roman ”Lucky Lada och jag”:

”Det slår mig alltid när jag går runt i Höör numera att det mesta ser välvårdat ut… Det är stor skillnad från när mamma och jag åker till Hörby. Där känns det som om allt stänger ner, förfaller. Vissa kvarter, speciellt de som ligger på väg mot Lions – där vi brukade gå på loppis på lördagarna – ser ut som om de är lämnade åt sitt öde. Färgen på husen faller av, allt är grått, smutsigt.

Så minns jag det inte från när jag var liten och hälsade på mormor och morfar, då hade Hörby saker som Höör inte hade…. och när vi åkte till Hörby var det för att vi skulle göra någonting roligt.”

Höör är grannkommunen som har järnväg och pågatåg. Det blir mycket mer av pendling till Malmö och Lund. Det har inte Hörby. Järnvägen lades ner på 1950-talet, en klar nackdel när arbetskraftsområdena och pendlingen senare växte. Även mitt i Skåne kan man bli lite isolerade. Ett utkantsskåne mitt i, hålet i kakan.  I sin jakt på framtid och utveckling testade Hörbyborna både M-styre och S-styre innan det blev SD:s tur. Men det är lätt att hålla med om att de gamla partierna inte levererade.

Det är väl så att Sverigedemokraterna inger någon sorts hopp, även om det är svårfångat. Jag pratar med några på torget. Med SD så sticker Hörby ändå ut, blir intressant. Man blir del av något större, en samhällsomvandling där saker och ting ska ställas tillrätta. Det är inte att allt ska bli som förr men att det ska bli mer likt det som var bra – inte minst att det var färre invandrare och inte så mycket kriminalitet.

Och nu har SD fått väljarnas förtroende att styra en mandatperiod till och Moderaterna ställer upp med de mandat som saknas till egen majoritet. När fullmäktige träffades första gången efter valet, var det tolv sverigedemokrater och fyra moderater – en majoritet på 16 av totalt 31 ledamöter.

Förra mandatperioden var det 41 ledamöter i fullmäktige. Men en reform drev faktiskt SD igenom, att minska kommunfullmäktige med 25 procent. På sociala medier kunde man också se att det var populärt att skära ned på politiken. Men det innebär också en demontering av demokratin. En fungerande demokrati kräver förtroendevalda. Färre politiker innebär färre kontakter och nätverk, att allt färre medborgare kommer i kontakt med en politiker. Politiken blir allt mer professionaliserad och politikerna allt högre arvoderade. Det blir större ansvar och allt mer ett yrke. Toppstyrningen vinner på mångfaldens bekostnad. Den statliga demokratiutredningen skrev därför 2016 ”antalet förtroendeuppdrag i kommuner och landsting bör inte minska ytterligare”. Det är ett demokratiskt egenvärde att fler personer har ett förtroendeuppdrag.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att fler kommuner än SD-styrda väljer att dra ned på fullmäktige. Alliansstyrda Simrishamn har till exempel beslutat om samma sak. Efter valet var det nu 41 ledamöter i jämförelse med 49 ledamöter förra mandatperioden. Det stör mig starkt att Liberalerna stod bakom det beslutet. Men Hörby är exceptionellt, 41 ledamöter var inte ett särskilt stort kommunfullmäktige.

Dessutom kan SD och M den här mandatperioden ta ytterligare steg att minska antalet förtroendevalda och öka toppstyrningen.  Det finns ett konsultförslag om en samlad organisationsmodell i kommunen. Det kan komma att innebära att facknämnderna avskaffas. Kommunstyrelsens grepp om verksamheterna och därmed kommunstyrelsens makt stärks. Kommundirektören blir ensam förvaltningschef direkt underställd kommunstyrelsens ordförande.

I rapporten är det slående hur kundperspektivet blir helt dominerande. Kommunen blir en toppstyrd koncern som ska leverera service och tjänster till kommunens invånare. Medborgarperspektivet där vi alla har ett gemensamt ansvar finns överhuvudtaget inte. Det går att ersätta demokrati med autokrati även i det lokala formatet.

Christer Hallerby

Opinionskrönika november 2022 – taskig utnämning av miljö- och klimatminister med mera.

Publicerat av
Svara

Det har inte hänt så mycket i den politiska opinionen så den här krönikan ägnar jag främst åt regeringsbildningen och särskilt då utnämningen av Romina Pourmokhtari till miljö- och klimatminister. Med de förutsättningar hon fått, var det ett i det närmaste taskigt beslut av Johan Pehrson. Jag frågar mig också vilken som blir den nya partisekreteraren Gulan Avcis huvuduppgift, att hålla lugn och ro i partiet eller att jobba med strategiutveckling. Kommenterarar också två pinsamheter, Kristersson i Turkiet och Liberalerna i konstitutionsutskottet.

Men först opinionssiffrorna för november. M återigen större än SD. Det kommer inte att ha någon praktisk betydelse i regering och riksdag, men betyder säkert en del för Moderaternas och Ulf Kristerssons självkänsla. S går framåt och befäster sin ställning som största parti. Ställningen mellan regering och opposition är nästan helt lika. De två partier som nästan hela förra mandatperioden låg under riksdagsspärren, MP och L, närmar sig återigen 4 procent nu uppifrån. För åtminstone L är nog siffran 4,1 procent lite väl hög när detta skrivs, trenden sedan valdagen är nedåtgående.

Väljaropinionen i november 2022

 MLCKDSVMPSD
nov 2220,34,16,04,831,67,84,119,8
valet 2219,14,66,75,330,36,85,120,5
 +1,2-0,5-0,7-0,5+1,3+1,0-1,0-0,7

Regeringsbildningen

Regeringsbildningen blev en framgång för Liberalerna. Efter Tidö-avtalet förlorade jag nästan hoppet om att det här regeringsprojektet skulle innebära något positivt alls för partiet. Men perioden mellan slottet (Tidö) och slottsbacken där de nya ministrarna tågade ut efter konseljen med kungen, innebar dock en klar förbättring i sak och därmed även av mitt stämningsläge.

Regeringsförklaringen ser jag som fullt acceptabel och som ett liberalare dokument än Tidö-avtalet. Det blev en bra utdelning i fördelningen av ministerposter. Liberalerna fick tunga, viktiga och intressanta departement och sakområden som det bör finnas förutsättningar att göra något av.

Miljö- och klimat

Partiledaren var inte snäll mot Romina Pourmokhtari när han valde henne som miljö- och klimatminister. Det är inte det att hon inte skulle platsa i regeringen och inte heller att miljö- och klimatministerposten skulle vara oviktig – tvärtom Romina Pourmokhtari är en talangfull politiker som kommer att betyda mycket för Liberalerna om hon inte mals ner i det lite taskiga uppdrag hon fått nu. Miljö- och klimatministerposten är och förblir en av regeringens viktigaste, men de förutsättningar som Pourmokhtari fått är helt annorlunda än vad som gällde för företrädaren

För det första kommer Miljö- och klimat inte längre att vara ett eget departement. Romina Pourmokhtari får Ebba Busch som departementschef. Det innebär inte att Busch kan gå in och styra i Pourmokhtaris sakområden. De förfogar hon själv över som alla ministrar. Men det innebär att hon och hennes statssekreterare inte alls förfogar över och kan styra den personal som inte tillhör de egna sakenheterna. Det innebär också att hon alltid kommer i andrahandsprioritet när departementets interna resurser ska fördelas. Det innebär även att hon ligger under i tyngd och auktoritet när gemensamma sakfrågor ska beredas internt i departementet.  Alla inser att gränssnitten mellan till exempel energi och klimat eller industripolitik och miljö är ganska stora. En av finesserna med ett fristående Miljö- och klimatdepartement är att de här frågorna ska väga lika tungt som till exempel exploateringsintressena i Regeringskansliets beredningsprocesser. Så blir det inte nu.

För det andra är det inte precis någon reformbudget hon får starta med. Tvärtom blir det en rejäl nedskärning i budgeten för miljö, klimat och naturvård – 4,2 miljarder i förhållande till budgeten för 2022. Det motsvarar en minskning med nära 18 procent. Det bör dock påpekas att jämfört med det prognosticerade utfallet för 2022 så handlar det om en något mindre nedskärning. Å andra sidan ligger det också en pott som är en ren pris- och löneomräkning i de anvisade medlen. Dessutom, ännu mer anmärkningsvärt, är att det i långtidsbudgeten fram till 2025 handlar om mer än en halvering av de medel hon kommer att ha till sitt förfogande.

Det handlar inte bara om den uppmärksammade bonusen till miljöbilar, utan rödpennan har använts flitigt på hela området miljö, klimat och naturvård. Realt får Naturvårdsverket en minskande ram de närmaste åren. Anslaget till miljöövervakning och miljömålsuppföljning skärs ned. När det gäller värdefull natur så försvinner hälften av medlen. Klimatbonusen för bilar tas bort helt. Åtgärder för havs- och vattenmiljö trappas ned för att minska med en tredjedel fram till 2025. Anslaget till internationellt miljösamarbete minskar från 47 till 37 miljoner nästa år. Medlen till skydd av värdefull natur trappas ned från 1,7 miljarder 2022 till 685 miljoner 2025.

De politiska signalerna i statsbudgeten är tydliga. Miljö, klimat och naturvård är områden som ska nedprioriteras. Detta samtidigt som samma regering i samma budget konstaterar att de allra flesta målen på de här områdena inte kommer att nås till det utsatta målåret. Det gäller inte minst allt som har med växthusgasutsläpp och luftföroreningar att göra.

Partiledaren kände sig nog ganska nöjd med valet av miljö- och klimatminister. Och visst det var smart och även viktigt för partiets sammanhållning att Romina Pourmokhtari kom med i regeringen (och även Lotta Edholm). Hoppas att uppgiften kan utvecklas från att ”snacka bort” försämringar och nedskärningar till att utveckla ett grönt liberalt miljöalternativ. Får inte Romina Pourmokhtari den uppbackningen så kommer inte den här posten att bli den ”boost” för partiet som jag först hoppades, utan ett rejält sänke både för den ytterst talangfulle politikern Pourmokhtari och för partiet Liberalerna. Det som gör att jag ändå har en viss positiv känsla är Romina själv, de ambitioner hon trots allt måste ha med det här uppdraget samt att hon fått en statssekreterare (Daniel Westlén) som kan sakfrågorna och en pressekreterare (Niki Westerberg) som kan det politiska spelet.

Ny partisekreterare och ny strategi (?)

Liberalerna har också fått en ny partisekreterare i Gulan Avci, en tuffing för ett tufft uppdrag i ett sargat och åderlåtit parti. Mina erfarenheter från tidigare regeringsperioder är att statsråden, departementen deras sakfrågor och förhandlingar tar i princip all uppmärksamhet. Partiet tyngsta företrädare har annat att göra än att tänka på Liberalernas framtid. Hur man lyckas i regeringen blir synonymt med hur det går för Liberalerna. I partiorganisation ska man inte ägna sig åt strategi och taktik. Inte minst för att partiledaren och statsråden inte har tid med att ha koll på vad som händer. Det blir riskminimering och locket på.

Men här måste Gulan Avci stå på sig. Jag menar att partiet måste utveckla en strategi som handlar om att fylla diket i mitten. I allt fler länders val ställs en allt mer högerinriktad höger mot en – om inte allt mer, så i alla fall – klart vänsterinriktad vänster. Senast i Brasiliens presidentval Lula mot Bolsonaro. Det nya vägvalet handlar nu om Liberalerna på längre sikt ska växa fast i ett svenskt högeralternativ, eller om man ska bidra till att utveckla ett svenskt starkare mittfält. Den frågan och den debatten måste nu få leva, utan att locket läggs på och utan vare sig förutfattade meningar eller falangbildningar.

Pinsamheter

Till sist till avdelningen pinsamheter. Statsminister Kristersson besök hos Erdoğan i Turkiet hör avgjort dit. Jag blir allt mer tveksam till om detta inställsamma, förödmjukande bugande och bockande är något Sverige ska ägna sig åt. Visst NATO-medlemskapet är värt ett pris, men det börjar bli för högt nu. Jag är övertygad om att Sverige förr eller senare blir medlem, men hellre att det tar lite längre tid än detta krälande i stoftet.

En annan pinsamhet var att se Liberalernas ledamot i konstitutionsutskottet Malin Danielsson förklara att Liberalerna nu kommer att rösta för den grundlagsändring som innebär införandet av ett nytt yttrandefrihetsbrott, utlandsspioneri, som man röstade emot under förra mandatperioden. Skälet var inte att man ändrat åsikt, utan att man nu till skillnad från förra omröstningen, sitter i regeringen. Men hallå så ryggradslöst kan man inte agera i en liberal principfråga. Fullständigt orimligt att göra en grundlagsfråga avhängig av om man sitter i regeringen eller inte. Dessutom var det här ingen regeringsfråga. Det hade knappast blivit regeringskris om man stått upp för sin uppfattning.

Christer Hallerby

Dramatik i Danmark inför folketingsvalet på tisdag.

Publicerat av
Svara

Det finns alla anledningar att stanna uppe och följa den danska valvakan på tisdag (1 november). Har opinionsundersökningarna rätt blir det stor dramatik och stora omvälvningar i dansk politik.

Inget av blocken rött eller blått (där nästan alla partier är inordnade) ser ut att få egen majoritet.

Vågmästarrollen ser ut att intas av Lars Løkke Rasmussen, min absoluta favoritpolitiker, tidigare Venstreledarar, tre gånger statsminister. En politiker som svenska liberaler en gång såg det som nödvändigt att distansera sig från. En realpolitiker som inte drog sig för att göra upp med Dansk Folkeparti för att få igenom sin politik. Men som inför förra valet såg sig ha kommit till vägs ände. Det gick inte längre att komma överens med ytterkantspartier, menade han. Danmark behövde uppgörelser över blockgränsen. Det var ett budskap som gillades av Venstres väljare. Partiet gick framåt i valet men regeringsunderlaget räckte inte för att behålla makten. Socialdemokraterna tog över i en minoritetsregering tillsammans med Radikale Venstre. Lars Lökke avpolletterades som partiledare av sitt eget parti. Men nu har hans nya parti Moderaterna gått som en raket i valrörelsen, opinionssiffrorna visar mellan 8 och 11 procent.

En annan tidigare Venstre-politiker Inger Støjberg, en gång kontroversiell immigrations- och integrationsminister har också startat egen butik – Danmarksdemokraterna. Hon tillhör blå block och konkurrerar mer tydligt på högerkanten, inte minst om Dansk Folkepartis tidigare väljare. Tvärtemot Løkke gick hon in i valrörelsen på en väldigt hög nivå, men har sedan tappat. Ändå ligger partiet på 8 procent. Det en gång så starka Dansk Folkparti är nere på runt 2 procent.

En annan utbrytning från ett liberalt parti, i det här fallet Radikale Venstre, är Liberal Alliance. Partiet trillade ur Folketinget förra valet. Men ser nu med sin nya partiledare Alex Vanopslagh ut att göra en storartad comeback, mätningarna ger runt 8 procent.  Här frågar sig medierna om den trendande succén på Tik Tok bär ända fram till valdagen.

Det här är alltså tre partier som inte har plats i Folketinget idag. Alla förstår ju att om de tillsammans tar mellan 20 – 30 procent så får det stora konsekvenser för de mer etablerade partierna? Om vi först tittar på de gamla ärevördiga liberal partierna Venstre och Radikale Venstre så handlar det mer eller mindre om en katastrof.  Venstre når i mätningarna upp till drygt 13 procent, vilket ska jämföras med ett resultat på 23,4 procent i förra valet. Konservative såg länge ut att bli största parti på den blå sidan, men har även de kollapsat under valrörelsen och ligger nu på cirka 6 procent. Venstres partiledare Jakob Elleman-Jensen ser därför ut som den mest realistiske statsministerkandidaten på blå sida.

Radikale Venstre är idag koalitionspartner till Socialdemokraterna i den sittande minoritetsregeringen med parlamentariskt stöd av rött block. Det var Radikale som tvingade fram ett folketingsval på en tidigare tidpunkt än vad den socialdemokratiske statsministern Mette Frederiksen egentligen ville. Grunden för detta är den så kallade minkskandalen (men detta är en annan och ganska lång historia). Men det verkar som Radikale kommer att få betala dyrt för den manövern. I mätningarna ligger man på under 4 procent, vilket kan jämföras med 8,6 procent i senast valet. Även Socialdemokraterna ser ut att gå tillbaka, men med någon enstaka procentenhet från valresultatet 25.9 procent. I så fall skulle det dock innebära partiets sämsta resultat i modern tid.

Alltså hela havet stormar. Det borgar för en intressant valnatt. Men som det stod i en kommentar som jag läste, när väjarna är så här rörliga så bör man se på alla mätningar med stor skepsis. Väljarna kan fortsätta röra sig fram till valdagen och valet kan egentligen sluta precis hur som helst. 

Christer Hallerby

Personliga reflektioner med anledning av Tidöavtalet

Publicerat av
2

Det är inte några fanfarer som möter mig i FB – flödet av liberala vänner när Tidöavtalet kommenteras. Snarare ljuder en dov mistlur som varnar för de grynnor och grund som lurar längre fram i dimman på den inslagna kursen. Flera betonar att de redan lämnat skeppet, andra att det snart är dags att hoppa överbord.

De har nog rätt, de som skriver att om vägvalet presenterats på det här sättet, så hade det aldrig blivit av. Partiet hade valt en annan kurs. Men partiet har också förändrats under resans gång. Jag tror aldrig att Nyamko Sabuni skulle kunnat driva igenom det här avtalet. Men med Johan Pehrson så förändrades mandatet, aldrig formellt men informellt. Man skulle kunna säga att utvecklingen skapat sina egna lagar och omständigheter. Men det är bara delvis riktigt. Det har hela tiden funnits en ”kärnenergi” i form av Mats Persson som försett processens drivlinor med kraft.

Detta ger mig anledning att ställa fyra frågor till mig själv?

1.  Den första är en självrannsakan, i vilken utsträckning har jag bidragit till detta? Svar: Ja det har jag.

2. Finns det nyanser i detta? Svar: Ja, men där har jag inte räckt till.

3. Hur ser du på avtalet? Svar: Jag accepterar det som ett fullbordat faktum (fait accompli).

4. Mår du bra? Svar: Nej.

Liberalernas överlevnadsstrategi blev att surra sig fast vid Ulf Kristersson. Genom att aldrig tveka, inte villkora det allra minsta i sitt stöd för Kristersson som statsminister skulle Liberalerna med hjälp av moderata kamrat fyra-procent väljare klara riksdagsspärren. Det byggdes ett ömsesidigt beroende mellan partierna. Liberalerna behövde Moderaterna för att klara spärren. Moderaterna behövde Liberalerna i Riksdagen för att Kristersson skulle kunna bli statsminister. Men i strategin låg inte att Kristersson så fullständigt skulle kapitulera inför SD i valrörelsen och inte heller att SD, bland annat som en konsekvens av detta, skulle bli största parti. Kristersson släppte helt gränsen åt höger. Att dagens högerledare heter Jimmie Åkesson är obestridligt, lika obestridligt som att det är hans medarbetare som hållit i pennan på slottet. Vi får se om statsministerposten kan hjälpa Kristersson att ta tillbaka initiativet.

Jag hade ändå vissa förhoppningar på att Liberalerna skulle kunnat stå emot bättre. För i ett avseende väger SD:s 20,5 procent och L:s 4,6 procent helt lika. Bägge behövs precis lika mycket för att Ulf Kristersson ska kunna bli statsminister. Det var säkert också detta som till slut avgjorde själva regeringsbildningen. Men till en ganska hög politisk kostnad.

När jag slutade som Liberalernas stabschef i januari 2020 stod det klart för mig att det inte fanns något utrymme att i partiledningen ens diskutera någon alternativ strategi. Jag hade egentligen inte heller någon annan att föreslå som med större sannolikhet skulle klara målet att komma över spärren. Men visst skulle det gått att utveckla alternativ om den dörren inte hållits stängd. Jag insåg att jag inte skulle kunna göra någon skillnad. Det fanns därför ingen mening med att stanna kvar. Men det fanns också en djupare insikt om vart vi var på väg. Jag avslutade en kommentar på FB till varför jag slutat: ”Enligt min uppfattning finns det också en tydlig gräns, jag kan inte se L som ett liberalt alibi i ett övrigt socialkonservativt/nationalistiskt block (M, KD och SD) som styr Sverige, vare sig som aktivt medverkande regeringspartner eller som stödparti.” Men nu är vi precis där.

Jag hade flera gånger före min tid som stabschef argumenterat för ett annat förhållningsätt till SD, att det både skulle gå att ha kontakter med partiet och att göra upp i enskilda sakfrågor när det den vägen skulle gå att få genomslag för liberal politik. Då var jag ganska ensam. Partiet drog upp röda linjer som jag delvis var kritisk emot. Men jag satte stopp vid en organiserad strukturell samverkan både i opposition och i regering. Jag kunde svårligen se ett liberalt parti jobba så nära en illiberal politisk motståndare. Jag hade svårt att föreställa mig att jag så snabbt och så totalt skulle bli förbisprungen av i stort sett hela partiet.

Men det ligger i liberalismen att ständigt pröva och ompröva intagna ståndpunkter. Jag erkänner att jag också är lite på glid. Före valet var jag tydlig med hur jag kommer att rösta. På Liberalerna i alla tre valen trots att mina farhågor stärkts om vart vägvalet till slut skulle leda. Jag gjorde det av lojalitet, jag ville inte medverka till att det parti som jag jobbat så mycket för och som jag fortfarande såg som starkt liberalt idédrivet, skulle trilla ur Riksdagen. Men jag gjorde det också av sakpolitiska skäl, jag såg att en högerregering skulle driva en bättre politik på många för mig viktiga områden, än en socialdemokratisk regering med stöd av MP och V.

Det jag verkligen är orolig för nu är att Liberalerna ska utvecklas till ett annat parti, att högerliberalismen helt ska övertrumfa socialliberalismen. Den risken förstärks av att många har lämnat och överväger lämna i protest eller av allmänt obehag över det sällskap vi hamnat i. Den interna debatten har också blivit hårdare och allt oförsonligare. En förklaring till att Liberalerna är ett så litet parti är att vi är så dåliga på att hantera den åsiktsspännvidd som ligger i liberalismen, att hitta arbetsformer där alla känner att de får komma till tals, blir respekterade och är med och formar partiets politik. Här är Moderaterna och Socialdemokraterna så mycket bättre. Det är tragiskt att så många liberaler föredrar dessa partier framför Liberalerna.

Jag har själv en gång lämnat partiet (för ett par år) och deklarerat det utåt. Det var när jag såg att Jan Björklunds strategiska vägval ledde helt bort i tok. Jag gjorde det då som en markering, för att bli sedd och kanske lyssnad på. Jag återvände dock efter ett par år när effekten av min demonstration klingat av. Men då var jag ett enstaka fall. Nu är det så många så att avhoppen i sig riskerar att förändra partiet. Jag stannar som medlem. Jag uppmanar fler som är tveksamma att aktivt göra det valet.

Några ord om själva avtalet. Det är SD:s strukturella roll jag är mest kritisk emot. Jag tror de flesta förstår vad jag menar. Bara det att regeringen ska ha ett ”inre kabinett” med de fyra partiledarna är extraordinärt. En person som inte ens sitter i det större kabinettet (regeringen) tar nu alltså plats i det inre. Det säger egentligen allt om den maktposition SD har förhandlat sig fram till. Viktigt är också att avtalet i mindre grad handlar om att ha kommit överens om politik, mer om att tillsammans utveckla politik. Det ger samarbetet en dynamisk prägel där Regeringskansliets personal och resurser ska användas för att föra de här partierna allt närmare varandra.

Sakpolitiskt är avtalet ömsom vin och ömsom vatten. Energipolitiken, utbildningspolitiken, åtgärderna mot gängkriminalitet plus vad som bör hända på en del politikområden som inte behandlas lika djupgående i avtalet visar på ett tydligt politikskifte till det bättre. Men vattnet är besvärande. 

Jag har full förståelse för att de liberaler som främst hämtar sitt ideologiska driv i solidariteten med människor på flykt och med världens fattiga är djupt besvikna just nu. Det är helt följdriktigt att de ser avtalet som ett svek. För mig är det liberala engagemanget betydligt bredare och de frågorna är inte avgörande. Jag hade dock hoppats att L och KD tillsammans stått emot bättre när det gäller biståndet. Framförallt reagerar jag mot att man sänker biståndet samtidigt som man gör en kraftig åtstramning av migrationspolitiken. Det förra hade snarare behövts för att kompensera för det senare.

Jag har vid två tillfällen fått förtroendet att vara statssekreterare för integrationsfrågorna, vid det första tillfället också för migrationsfrågorna. Jag fick inte dessa uppdrag för att jag var mainstream i partiet i flyktingfrågorna. Snarare för att jag hade en kärvare, och enligt min mening, mer realistisk syn. Det fanns redan då vid båda tillfällena en medvetenhet i partiets ledning (inte hos alla dock) att den idealistiska syn som förvisso var en hörnsten i partiets värdegrund, inte riktig höll för de realiteter som mötte i regeringsställning. Men partiets idealistiska grundhållning satte naturligtvis begränsningar både för vad man kunde göra och kunde säga. Första gången (1992 – 94) kom jag i konflikt med partiledaren Bengt Westerberg om viseringsfrågor, andra gången fick jag med Nyamko Sabuni lämna efter Alliansens första mandatperiod för att vår politiska inriktning i integrationsfrågorna var för tuff och långtgående för herrarna Reinfeldt och Björklund. Sveriges invandringspolitik (migration och integration) hade långt tidigare sett annorlunda ut om det inte varit för de liberala partiledarna.

Sverige hade under alldeles för lång tid ett alltför generöst flyktingmottagande och en naivitet i integrationspolitiken där bidragsberoendet byggdes upp och toleransen för intoleransen var alltför tongivande.  Absolut inte principiellt eller ideologiskt men i förhållande till verkligheten, vad vi kunnat hantera och klara av.  Fredrik Malm skrev för någon dag sedan följande på FB och jag kan inte annat än hålla med:

”Jag ser att det förs fram kritik mot migrationspolitiken. Det förstår jag. Flera av förslagen hade aldrig varit med om vi fått bestämma själva.

Men, men det sagt, vill jag också utveckla varför migrationspolitiken kommer att bli så här tuff. Orsaken är att Sverige under årtionden har fört en migrationspolitik som inte varit långsiktigt hållbar. Genom att kraftigt avvika från alla länder runt omkring oss har svenska politiker, även jag själv och mitt eget parti, tagit en springnota i invandringspolitiken. De senaste åren har C, MP och V vägrat inse nödvändigheten av en rimlig reglerad invandring. De har blockerat nödvändiga reformer. Detta har drivit väljare till SD, och vi ser nu konsekvensen av detta. Om Sverige fört en migrationspolitik som legat ungefär i EU:s mittfåra de senaste 20 åren hade de åtgärder som nu kommer genomföras garanterat inte behövts. Och Sverigedemokraterna hade inte haft så stort väljarstöd.”

Sedan är jag ändå starkt bekymrad över (för att inte säga förbannad på) avsnittet om migration och integration. Det är fullt av sverigedemokratiska symboler som gränskontroller, utlänningskontroller, återvandring. M, KD och L borde sett till att man skrivit in EU:s direktiv även här och inte bara när det gäller asyllagstiftningen. Sedan präglas avsnittet av både okunskap och brist på åtgärder när det gäller integration. Det verkar vara SD:s syn som slagit igenom, eftersom vi inte ska ha någon invandring så behövs heller ingen integrationspolitik.

Hur kan man skriva om återvändandeverksamhet och fler förvarsplatser i samma stycke, på vilket sätt hänger detta ihop? Man ska helt mönstra ut permanenta uppehållstillstånd ur den svenska lagstiftningen. Detta samtidigt som kraven på att få svenskt medborgarskap kraftigt skärps. Hade det inte varit på sin plats att åtminstone skriva in att effekterna på integrationspolitiken bör analyseras innan man vidtar de åtgärderna?

Till sist: Jag ser fram emot hur herrarna (och damen) från Tidö ska lyfta svensk elitfotboll. Var det möjligen en formulering som kom till där i slottsfåtöljerna när konjaken och cigarillerna serverats?  Synd att inte samma passion kan skönjas när det gäller civilsamhällets utveckling. Det hade jag förväntat mig i ett dokument som undertecknats av både kristdemokrater och liberaler. En positiv tolkning av detta är att det är kanske något regeringen kan ta tag i utan inblandning från SD. Jag ser med förväntan fram emot regeringsdeklarationen.

Christer Hallerby

Opinionskrönika oktober 2022 – Sverigedemokraterna

Publicerat av
Svara

Det finns inte, så här strax efter valet, tillräckligt med underlag från nya opinionsmätningar för att presenter en ”poll of polls”. Jag ägnar istället månadens opinionskrönika åt Sverigedemokraterna – Liberalernas presumtiva nya samarbetspartner.

Hur ska man se på SD idag?

SD har högerextrema rötter. Det är oomtvistligt. Men hur ska man se på partiet idag? Från liberal utgångspunkt menar jag att man både kan och bör anlägga två olika perspektiv när den frågeställningen ska besvaras. Det första där jag försöker se positivt på partiets politiska anpassningar på senare år och hur de kan bidra till Kristerssons regeringsbygge. Det andra betydligt mer bekymmersamt sett på lite längre sikt i ett bredare europeiskt sammanhang.

Förhandla eller inte verkar idag blivit en icke-fråga.

Men innan jag fördjupar mig i de här perspektiven så en återkoppling till en krönika som jag skrev i juni 2020 om ”att förhålla sig till SD”. Jag argumenterade där emot de liberaler som ville dra en tydlig röd linje mot alla typer av samröre med SD och menade att det är rimligt att i politiska församlingar förhålla sig till SD som till politiker från andra partier. Det innebär att göra upp sakpolitiskt när det finns förutsättningar för detta. Jag skrev att ”det är god folkpartitradition att använda parlamentarismens möjligheter att driva igenom så mycket liberal politik som möjligt”. Men jag menade också att precis som gäller för andra partier med en ideologisk grund som står långt från liberalismen bör det inte vara aktuellt med att vare sig sitta i samma regering eller delta i ett organiserat samarbete i opposition.

Jag problematiserade kring begreppet budgetförhandlingar och menade att det på såväl nationell som lokal nivå bör finnas utrymme för att både förankra och förhandla om enskildheter i en budget. Men om man inte sitter i samma regering eller medverkar i ett organiserat oppositionssamarbete så bör det heller inte bli aktuellt att lägga fram en hel gemensam budget. Det är få bloggar som jag skrivit genom åren som väckt så starka reaktioner från mina liberala vänner – mest negativa. Nu har det hunnit flyta ganska mycket vatten under broarna och jag noterar att till och med nyblivna riksdagsledamoten Anna Starbrink betraktar ett budgetsamarbete med SD som relativt oproblematiskt (Expressen 220929).

Verkligheten har både sprungit förbi mitt dåvarande resonemang och kommit ikapp Anna Starbrinks tidigare motstånd. Vi får väl se hur oproblematiskt det kommer att bli. L har satt sig i en båt där man förbundit sig mot väljarna att stödja Ulf Kristersson som statsminister och valresultatet har gett SD ett väsentligt inflytande över denna regeringsbildning. Det gäller även statsbudgeten. Det känns olustigt. Men jag är inte kritisk mot vare sig Liberalerna eller Starbrink. Däremot genuint orolig inför Kristerssons ledarskap. Jag betraktade en gång honom som en tydligt liberal politiker. Efter den här valrörelsen undrar jag om det finns några principer överhuvudtaget som är viktigare än statsministerposten (se vad jag skrev om detta i september månads krönika).

Perspektiv 1 – Normaliseringen

Nu till de två olika och motstridiga perspektiven. Det första kan vi kalla för normaliseringen. Många, inte minst SD själva, hävdar att partiet är inne i en normaliseringsprocess. Med det menar de säkert främst att ”de andra” ser SD som vilket politiskt parti som helst, som man kan förhandla med, som kan få viktiga poster i riksdagens utskott etc. Men man har också tydligt försökt distansera sig från sina extrema rötter, tagit fram en vitbok, uteslutit många mer eller mindre suspekta personer.

Den viktiga ”normaliseringen” ligger dock i den politiska anpassningen. Man har tydligt triangulerat Moderaterna. Det gäller stora internationella frågor som EU och NATO men också kontroversiella blockskiljande frågor som valfriheten i välfärden. Det har också utvecklats en samsyn i de för väljarna allra viktigaste politiska frågorna just nu, energipolitiken, brottsligheten och gängkriminaliteten. I många av de frågor som Miljöpartiet bromsade den tidigare socialdemokratiska regeringen, gruvor, miljöprövning och tillståndsprocesser finns ett tydligt högeralternativ. Och höghastighetsjärnvägana ska tydligen skrotas (tyvärr).

I andra frågor är det Moderaterna som närmat sig SD, främst då sådant som handlar om migration, asyl och uppehållstillstånd.

Allt detta sammantaget gör att det till höger finns ett sakpolitiskt alternativ som ur liberal synpunkt är klart bättre än vad ett vänsteralternativ i form av Socialdemokraterna med stöd av MP och V skulle erbjuda. Visst finns det fortfarande knäckfrågor kvar. När det gäller arbetslöshetsersättningen och sjukförsäkringen så ligger SD fortfarande närmare S än M. Vad gäller Migrationen så blir väl SD aldrig nöjda, vi får se vad som händer med Moderaternas syn på arbetskraftsinvandringen. Ett lackmustest för hur långsiktigt det här samarbetet kan bli är hur man hanterar liberala knäckfrågor som integration, jämställdhet, bistånd, public service, media och kulturen.  

Perspektiv 2 – Det internationella sammanhanget

Sverigedemokraterna är en del av den mäktiga våg av nationalism och populism som på senare år växt sig allt starkare och blivit en global kraft. Partiet är en gren på ett träd som omfattar bland andra Le Pen och National Front i Frankrike, italienska partier som Lega och Italiens Bröder, Alternativ för Tyskland, ledare i östra EU som Ungerns Orbán och Polens Kaczyński. Här finns också grenar med Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet i Norge, Sannfinländarna även om deras rötter är mer renodlade missnöjespartier än SD:s. Det går också att hit hänföra ledare som Putin i Ryssland, Trump I USA, Bolsonaro i Brasilien, Erdoğan i Turkiet.

En del av de uppräknade skulle säkert protestera att nämnas i sällskap med några av de andra.  De europeiska partierna har ju inte heller kommit överens om att formera en enda gemensam partigrupp i EU – parlamentet. Men det finns flera tydliga gemensamma drag. Alla står på en grund av nationalism och populism. Traditionella värden som skapat och präglat nationella särdrag och en nationell kultur påstås hotade av kosmopolitiska idéer och invandring. Den nationella suveräniteten hotas av globalism, överstatlighet och federalism.  

Den inhemska retoriken har flera gemensamma drag. Med vissa variationer går den ofta ut på följande: Vanligt folk kommer inte till tals, istället är det en liberal elit med idéer om allas lika värde, öppna gränser och internationellt samarbete som styr utvecklingen. Man för folkets talan, inte hela folkets men det verkliga folkets, de som vet hur det är och har en nedärvd rätt till nationens välstånd. Det är möjligt att både sänka skatterna och öka utgifterna så att vanligt folk får det bättre. Det som ska stoppas är elitens spenderande av skattemedel på utlänningar, konstig konst och internationellt samarbete.

När nationalpopulisterna väl kommer till makten så förändras demokratins verktyg, som Ivan Krastev beskrivit, från att användas i en politik för inkludering till en politik för exkludering. I stället för liberal mångfald så utvecklas ett majoritetens förtryck.  Den liberala maktfördelningsmodellen demonteras; den politiska styrningen av domstolorna ökar; media, den politiska oppositionen och civilsamhället drabbas av restriktioner. Internationella institutioner och regelverk ses som hinder när den nationalistiska agendan ska drivas igenom. Utländsk import ges skulden när inhemska jobb försvinner. Den fria kulturen motarbetas. Populisten blir gärna smakdomare i allt från public service tv till muséer och offentlig konst, eftersom hen känner folksjälen bättre än någon annan.

Det är inte konstigt att de övriga medlemmarna Liberalernas partigrupp i Europaparlamentet (Renew Europé) är bekymrade och uttrycker farhågor när Liberalerna nu ska samarbeta med ett parti som är med i partigruppen ECR där ordföranden kommer från polska Lag och Rättvisa och vice ordföranden från det nya regeringspartiet i Italien – Italiens Bröder.

Och var landar detta för Liberalerna?

Jag anar att några av de Liberaler som förhandlar idag, Mats Persson till exempel, helst bara ser det första av de här två perspektiven och gärna bortser från det andra. Men för att både leva upp till vad man lovat väljarna på kort sikt och samtidigt göra det liberala partiet relevant för tillräckligt många väljare på längre sikt, så behöver man nog gå ner i spagat mellan perspektiven. Det kommer att krävas rätt mycket ekvilibristik från partiledningens sida. Jag vet inte hur vig Johan Pehrson är men anar visst besvär med gymnastikövningen ifråga. Men inte bara det, när han väl kommit ner så måste han kunna ta sig upp också.   

Christer Hallerby

Opinionskrönika september 2022 – reflektioner över ett valresultat.

Publicerat av
Svara

Liberalerna klarade spärren. Det var den absolut viktigaste frågan för mig när jag röstade i riksdagsvalet. Det är också den enskilt viktigaste faktorn till att Ulf Kristersson troligen kan bilda regering.

Utan Liberalerna, ingen högerregering. Det är en position där man kan ställa krav, vara tuffa i förhandlingarna. Det är inga ödmjuka liberaler jag vill se framöver, utan liberaler som likt den gamla valaffischen bestämt sopar undan alla former av extremism, som driver liberala lösningar, som stoppar nationalism och högerpopulism i varje vrå av Regeringskansliet. Mota Jimmie i grind, bör det stå överst på Johan Pehrsons göra-lista varje dag, året runt, så länge denna regering sitter på sina taburetter.

Med detta sagt så finns det goda förutsättningar för välbehövliga sakpolitiska kursändringar med en ny regering. Det gäller inte minst energipolitiken och rättsväsendet. Framtiden kommer jag att återkomma till i kommande kröniker. Den här tänker jag främst ägna åt en preliminär valanalys med fokus på två frågor som konfunderat mig:

1. Varför växte SD så snabbt i valrörelsens slutskede? 2. Vad gjorde att Johan Pehrsons initialt uppåtgående kurva toppade och vände neråt under valspurten?

Under våren var SD inne i en svagt nedåtgående trend. I min sammanvägda ”poll of polls” gick man från 20 procent i september 2021 till 17,9 procent i juni 2022, genom att man backade tiondelar månad för månad. Även SCB:s stora partisympatiundersökning i maj visade 17 procent, en nedgång på 1,6 procentenheter sedan november 2021. Ingenstans i mitt material fanns det signaler på en vändning. Men det finns en omvärldsfaktor som det inte fanns möjlighet att se då och som sannolikt är förklaringen till vändningen.

Ulf Kristersson blev allt tydligare med att han såg Sverigedemokraterna som en viktig partner för sin framtida regering. Strategin vara att visa upp ”min sida av politiken” som ett sammansvetsat regeringsunderlag med gemensamma värderingar och sakpolitiska ståndpunkter. M, KD, SD och L skrev gemensamma debattartiklar till exempel om energipolitik och rättspolitik. Ulf Kristerson ställde upp som ett lydigt verktyg i SD:s realpolitiskt meningslösa misstroendeomröstning mot Morgan Johannson i juni. Jag skrev då i min blogg med anledning av detta och annat att ”Ulf Kristersson sätter just nu inga gränser alls mot SD förutom att de inte får var med i hans regering. Men för att få ihop sitt regeringsunderlag och få SD att acceptera honom som statminister verkar det vara eftergiftspolitik över hela fältet i övrigt som gäller.”

Sedan kommer Kristerssons Almedalstal där han formligen hyllar SD för dess historiska insats i migrations- och integrationspolitiken, hur man stått upp i motvind och före alla andra insett politiska realiteter.  Under sommaren har vi också sett artiklar om hur personer från KD och M utbildat SD-tjänstemän i hur regeringen och Regeringskansliet fungerar. Hur man aktivt jobbar på att göra SD regeringsfäigt.

Ingen utanför SD själva har som Ulf Kristersson jobbat så hårt för att få SD att framstå som anständiga, insiktsfulla, förutseende, ambitiösa och kloka politiker. Tro sjutton att det ger följdeffekter på väljaropinionen. Men vad som är ännu värre och sannolikt minst lika effektfullt är att SD:s nationalistiska och högerpopulistiska drag gömts undan. På Ulf Kristerssons sida av politiken skulle det visas upp en fasad av endräkt och gemensamma mål. Skillnaderna i ideologi och åsikter skulle inte visas eller klyvas öppet. Även Liberalerna ställde i huvudsak upp på denna taktik. Hur sjutton ska då de borgerliga väljarna inse att det är problem med nationalism och högerpopulism. Det tolkas mest som vänsterpropaganda när de ”på samma sida politiken” håller tyst.  Markerar man inte en gräns så blir den heller inte synliggjord. Ger man inte uttryck för skillnader i ideologi och åsikter så blir de inte hörda. Steget över till andra sidan blir inte så stort.

Till den andra frågan om Liberalernas uppgång som kom av sig. Varför blev det ingen Pehrson-effekt i slutspurten? Johan Pehrson rivstartade. Redan i samband med partiledarskiftet började Liberalernas siffror röra på sig. I samband med Johans första tv-debatter började de ta fart. I början på augusti visade flera opinionsmätningar på klart över fem procent. En så tydligt uppåtgående trend i början på en valrörelse brukar leda till en framgångsvåg som håller i sig. Jag fick mail från gamla partiveteraner som trodde på en ny effekt i stil Med Bengt Westerberg 1985 och Lars Leijonborg 2002.

Vad kan han hänt, förutom icke-händelsen att historien inte alltid upprepar sig. Jag tror att i början så såg väljarna en självständig Pehrson, en ny liberal ledare som tog för sig i debatterna. Ju längre in i valrörelsen vi kom, desto mer sjönk han in i tapeten på Kristersson sida av politiken. Han blev en del av ett block och då av ett block som långt ifrån gillades av alla liberaler.

Folkpartisterna svek Liberalerna – inte alla men tillräckligt många för att det som såg ut att bli en framgångsvåg för Johan Pehrson kom av sig. Veckorna före valet och allt intensivare ju närmare valdagen vi kom, så fylldes mitt Facebook-flöde av partivänner och tidigare partivänner som deklarerade sin avsikt att rösta på Centern eller hade röstat på Centern. Bengt Westerberg gick ut offentligt och sa samma sak. Orsaken var ju som bekant att man inte ville medverka till att ge SD inflytande över svensk politik. Jag tror en del hade bestämt sig tidigare före valrörelsen, säkert så när det gäller Bengt. Men jag vet av flera samtal att många våndades länge, en del ända fram till valdagen.

För de som tvekade länge vet jag att Ulf Kristersson SD – washing, som jag beskrivit tidigare, hade stor betydelse och var i flera fall avgörande för att lägga röstsedeln på ett annat parti än Liberalerna. En viktig trigger var också Johan Pehrsons eget uttalande i Svenska Dagbladet att SD kan lita på Liberalernas medlemmar.

Sammantaget kan man säga att Ulf Kristerssons strategi var ett spel med hög insats. Han sänkte tröskeln högerut vilket förklarar att SD blev största parti och öppnade spjället vänsterut vilket nästan orsakade honom en förlust i statsministerkampen. Det var inte långt borta, att de bortflyende socialliberalerna hade behövts för att säkra riksdagsmajoriteten.

Till sist

  • Jag noterar Centerns kollaps på landsbygden, där fanns knappast några socialliberaler som kunde hålla siffrorna uppe.
  • Jag noterar två remarkabla liberala framgångar i Skåne. Torkild Strandbergs liberaler i Landskrona ökade i kommunvalet med 3,9 procentenheter till 38,1 procent. Philip Sandbergs liberaler i Lund ökade med 4,2 procentenheter till 17,6 procent (preliminära rösträkningen). I Landskrona är Liberalerna största parti och i Lund näststörst efter Socialdemokraterna.

Christer Hallerby

Opinionskrönika valrörelsen 2022 – osvuret är bäst inför valspurten

Publicerat av
Svara

Valrörelsen ser just nu ut att bli en mindre katastrof för Ulf Kristersson. I statsminsterkampen har Magdalena Andersson en dryg vecka före valet viss marginal. Hennes underlag skulle få 177 mandat i den nyvalda riksdagen medan Ulf Kristerssons ”sida av politiken” skulle få 172. Därtill så är Sverigedemokraterna nu tydligt största parti på den sidan. Skulle detta stå sig så kan vi nog vänta en rejäl självprövning både inom Moderaterna och inom den så kallade borgerligheten i stort.

Men osvuret är bäst. För en dryg vecka sedan såg det i mina siffror ut som om Kristerssons sida höll på att gå om Anderssons underlag. Mycket kan hända under de dagar som går.

Jag kommer i den här krönikan att undvika mer djupgående analyser av valrörelsen utan sparar detta till vi har ett slutligt resultat. Förutom några ord om Liberalernas läge så redovisar jag istället hur jag själv redan röstat och varför – till kommunfullmäktige i Lidingö, till regionfullmäktige i Stockholm och till riksdagen.

Hur har då partierna klarat valrörelsen hittills? Ja, de stora förlorarna är de två stora, i en del betraktares ögon, statsbärande partierna Moderaterna och Socialdemokraterna.  

 MLCKDSVMPSD
aug18,3%5,2%6,6%6,2%29,2%8,1%5,1%19,7%
juni21,4%3,6%6,3%5,8%31,6%8,4%3,2%17,9%
 -3,1%1,6%0,3%0,4%-2,4%-0,3%1,9%1,8%
valet 1819,85,58,66,328,384,417,5

M har tappat 3,1 procentenheter och S 2,4 sedan juni. Vinnare är förutom SD, de två partier som då låg under spärren L och MP. Alla mätningar i mitt underlag pekar entydigt på att L och MP kommer att klara spärren liksom att SD nu är näst största parti efter S.

Mandatfördelning
M61
SD72
KD20
L19
172
S105
MP19
V28
C25
177

Liberalerna förefaller nu att vara på hyfsat säker sida om fyra – procentspärren. För Johan Pehrson är detta en stor personlig framgång. För inget har ju egentligen ändrats i partiets positioneringar – varken politiskt eller strategiskt. Pehrson fortsätter den kurs som partiet slog in på under Nyamko Sabuni. Den enda skillnad jag egentligen kan se är att Johan Pehrson lyckats bättre i TV – sända debatter. Forum som jag menar underskattades av Sabuni. Betygen från både ”pundits” och vanliga tittare har varit betydligt högre efter Johan Pehrsons framträdanden än de var efter Sabunis. I takt med Pehrsons framgångar har också den interna splittringen över partiets vägval tonats ned. Något som säkert också varit positivt för bilden av partiet. Men kärnkraftskampanjen, eller om man nu ska kalla det för studiebesöket på Forsmark visar hur känsligt det fortfarande är i partiet. En storm i ett vattenglas – visst. Men utan den stormen, vad hade då den här kampanjen blåsts upp till?  Lite mer fingertoppskänsla vore på sin plats – tack.

Det är också för tidigt för Liberalerna att ropa hej. Flera mätningar nu visar på resultat över fem procent – det ger viss säkerhetsmarginal. Men nästa dag kan samma mätning vara nere på till exempel 4,6 – fullt rimligt om man också ser på felmarginalen. Men det här med kamrat fyra procent gör det svajigt och riskabelt. Partiet har surrat sig fast vid Moderaternas strategi och otvetydigt är Ulf Kristersson Liberalernas statsministerkandidat. Många moderata väljare har också förstått att det är helt nödvändigt att Liberalerna kommer in i riksdagen för att Kristerssons regeringsunderlag ska ha en chans att bli störst. Vi vet dock inte idag hur många av dem som nu stödjer Liberalerna som är röster till låns från Moderaterna. Ju större marginalen till spärren blir, ju mindre benägna kan dessa väljare bli att rösta på Liberalerna. Särskilt som det ju inte går särskilt bra för Moderaterna själva i opinionen just nu. Om de är många och om de bestämmer sig för samma sak samtidigt kan effekterna bli stora. Ytterligare ett argument för hur viktigt det är med fingertoppskänsla i hur partiet agerar.

De andra partierna har länge förbigått Liberalerna med tystnad. Det är ju ingen poäng med att slå på ett parti som inte ser ut att komma in riksdagen. Men Johan Pehrsons framgångar gör att partiet kommer mer i fokus. Det är nu också uppenbart för alla att utan ett Liberalerna över fyra – procent spärren, så kan aldrig Ulf Kristersson bli statsminister. Det kanske till och med är Pehrson som blir Magdalena Anderssons huvudsakliga måltavla i valspurten.  Effekterna kan bli både positiva och negativa.

Jag förtidsröstade i veckan. Det blev Liberalerna i alla tre valen. Föga förvånande anser säkert de flesta av mina läsare. Och visst, som aktiv i Liberalerna, så har jag ofta gått på autopilot i valbåset. Men det har varit val där jag tänkt efter lite extra och detta var definitivt ett sådant.

När det gäller kommunvalet på Lidingö, så var det ingen tvekan alls. Liberalerna på Lidingö är egentligen det enda alternativet om man vill ha en levande stad som utvecklas och inte bara en konservativ sovande förort till Stockholm.

När det gäller regionvalet i Stockholm måste jag medge att jag inte har något större förtroende för det sittande styret och Liberalernas lista inför nästa mandatperiod inger föga entusiasm. Men alternativet är värre, en rödgrön röra under Aida Hadzialic är absolut inget som jag ser fram emot. Jag övervägde ett tag att rösta blankt, men insåg att detta skulle bli ett indirekt stöd till röran. Därför blev det Liberalerna, men jag fick gå en bit ner på valsedeln för att hitta någon att kryssa. Jag instämmer med KD att Regionerna bör avvecklas som en egen politiskt styrd nivå. Ett annant styrsystem för sjukvården bör utvecklas.  

När det gäller Riksdagen så har jag egentligen aldrig tvekat. Jag kommer aldrig att medverka till att Liberalerna (arvtagare till gamla Folkpartiet) kommer att trilla ur Riksdagen. Men opinionsläget med ett växande SD och ett krympande M gör att jag förstår att många socialliberaler tänker efter en extra gång.

Liberalerna surrade sig tidigt den här mandatperioden fast vid Ulf Kristersson och i princip så har man gjort Moderaternas valstrategi till sin egen. Det är en strategi som jag inte har gillat men en överlevnadsstrategi som kan försvaras. Den politiska spelplanen visade tydligt ett ömsesidigt beroende mellan de här två partierna. Ulf Kristersson var beroende av ett Liberalerna över fyraprocentspärren för att kunna bli statsminister. Liberalerna var beroende av moderata kamrat fyra procent röstare för att klara spärren.

Sedan har jag blivit väldigt besviken på Ulf Kristersson. Istället för att hålla rågången högerut mot nationalism och populism, mot Sverigedemokraterna, så har han sänkt trösklarna och ägnat sig åt SD-washing. Jag har tidigare försvarat samtal, diskussioner och sakpolitiska uppgörelser med SD och det gör jag fortfarande. Det är rimligt att det val som väljarna gör också får bestämma det sakpolitiska utfallet i såväl riksdag som i kommunfullmäktige. Parlamentarisk konstruktivism där man också ibland gör upp med sina fiender i syfte att få igenom så mycket som möjligt av sin egen politik, måste vara en ledstjärna för liberaler.

Men gemensam opinionsbildning, till exempel gemensamma debattartiklar eller kampanjaktiviteter finns det inga som helst skäl för. Vi måste se på SD både med dess historiska tradition och i ett europeiskt sammanhang. Högernationalister var starka utmanare i det franska presidentvalet, vinner förmodligen valet i Italien om ett par veckor, styr redan i Ungern och Polen. Att liberaler i Sverige (ja, jag räknar Ulf Kristersson till dem) uppträder tillsammans med högerpopulismens representanter här skapar knappast något förtroende bland liberala väljare. Ännu värre är att man helt tycks ha lagt ner stridsyxan. Det borde vara precis lika viktigt för liberaler och moderater att förklara för väljarna skillnaderna högerut som att förklara skillnaderna vänsterut. Men Kristerssons strategi har hela tiden mer varit att betona gemenskapen i ”hans sida av politiken”. SD fick till och med beröm i Kristerssons Almedalstal för sin historiska migrationspolitik.

Kristersson har sänkt trösklarna högerut och byggt barriärer vänsterut. Det kan sluta i en katastrof för Moderaterna. Trots detta så ser jag flera goda skäl för en socialliberal att rösta på Liberalerna.

  • Jag instämmer helt med Olle Wästberg om att jag inte vill vara medskyldig till att det parti som införde demokratin i Sverige åker ur riksdagen.
  • Jag är övertygad om att Liberalerna inte bara har en viktig historia, utan också en viktig framtid. I dagens internationella omvärld är liberalismen, liberala värderingar och liberala partier viktigare än någonsin.
  • Ulf Kristersson har varit tydlig med att det inte kommer att bli några statsrådsposter för SD i hans regering. Jag tror det är ett löfte som han kommer att hålla.
  • För att nå resultat i flera viktiga sakpolitiska områden så behöver vi ett maktskifte. Det gäller bland annat energipolitiken, kriminalpolitiken, rättsväsendet, förorterna,
  • Magdalena Anderssons regeringsunderlag (och även hennes eget parti) inger farhågor när det gäller näringspolitiken, skattepolitiken, miljöregleringen, valfriheten för att nämna några områden.

Christer Hallerby

Opinionskrönika juni 2022 – pangstart för Johan Pehrson

Publicerat av
Svara

Det är ingen tvekan. Det går uppåt för Liberalerna. Johan Pehrson har fått en pangstart. Dessutom med perfekt timing – i uppsving när valrörelsen snart inleds. Partiet når nu 3,6 procent, plus 1 procentenhet sedan i maj.

Väljaropinionen i juni 2022

 MLCKDSVMPSD
juni 2221,43,66,35,831,68,43,217,9
maj 2221,62,67,05,731,98,63,117,8
 -0,2+1,0-0,7+0,1-0,3-0,2+0,1+0,1
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Samtidigt backar Centerpartiet med 0,7 procentenheter och når sin lägsta siffra (6,3 procent) under mandatperioden. I övrigt handlar det om ytterst marginella förändringar. Miljöpartiet ligger stabilt på strax över tre procent. Socialdemokraterna ligger något lägre (31,6 procent) än den siffra som redovisades i SCB:s stora undersökning för några dagar sedan, 33,3 procent om det vore val idag. Om detta kan sägas att SCB:s undersökning redan är historia när den publiceras samt att den alltid haft en tendens att överskatta Socialdemokraterna. SCB:s stora värde är underlaget som gör att man även kan se utvecklingen på regional nivå samt på nationell nivå även kunna analysera strömningar mellan partierna. När det gäller att ge ett relevant aktuellt läge på nationell nivå så är olika ”poll of polls”, som den jag sammanställer sedan flera år tillbaka, klart bättre.

När det gäller de mer långsiktiga trenderna så är Centerpartiets utförskana mest tydlig. Den stannade upp under ett par månader på 7 procent nivån men tycks nu fått ny kraft. Möjligen är det främst här som Liberalerna får sina nya sympatier. I så fall positivt för Ulf Kristersson i kampen om statsministerposten. Jag antog förra månaden att Socialdemokraterna redan toppat och knappast kan överträffa april månads 32,3 procent i valet. Men det bör understrykas att S trots nedgångarna de två senaste månaderna ligger på en hög nivå. Det ger både fallhöjd och möjligheter. SD är också i en nedåtgående trend som, just nu i alla fall, ser ut att ha planat ut på nivån för förra valresultatet. V fortsätter sin nedgång. Det är intressant att inget parti är i en tydligt uppåtgående trend utom möjligen KD, men den är svag och handlar om att man knaprar någon tiondels procent varje månad. Vi får se om Liberalerna nu påbörjar en sådan, en del talar för det men ökad uppmärksamhet kan också sätta igång motkrafter (se nedan).

Det är inga större förändringar när det gäller mandatfördelningen om det vore val idag. Det är fortsatt fördel för Magdalena Andersson i kampen om statsministerposten under förutsättning att hon får stöd av C, MP och V. Men om vi omfördelar 0,5 procentenheter från M till L, så blir det majoritet (179 mandat) för Ulf Kristersson regeringsunderlag. Å andra sidan om vi också tar 0,5 procentenheter från vardera S och V och ger till MP så svänger pendeln över till Magdalena Anderssons fördel igen, hennes regeringsunderlag får då precis de nödvändiga 175 mandaten.

Kommentarer till Liberalernas opinionsläge och till misstroendeomröstningen i riksdagen.

Liberalerna

Johan Pehrson surfar på en framgångsvåg just nu, frågan är hur hållbar den är. Det är viktigt att ha med sig att Liberalerna under Nyamko Sabuni hade två tillfälliga uppgångar. Vid båda tillfällena, i november 2021 och i februari 2022, toppade man på 3,1 procent. Men månaden efter tappade man direkt, också vid båda tillfällena, hela uppgången. Snabba vinster som inte underbyggs av en längre uppåtgående trend kan lätt förloras och det är på sin plats med en varning om att detta kan ske igen.  

Jag tror dock att Liberalerna den här gången fortsätter uppgången. Jag bygger det på följande faktorer:

  • Uppgången den här gången är större. Partiet bryter igenom den nivå (3,1 procent) som varit ett tak under hela Nyamko Sabunis tid. Ett sådant genombrott brukar vara början på en uppåtgående trend.
  • Att det är en trend styrks också av att stödet för L blivit starkare över tid. De senare mätningarna i mitt underlag ger en högre nivå än de tidigare. Nästa SIFO, som bör komma om någon vecka, är en viktig indikation om vartåt det bär.
  • Nivån 3,6 procent är gör det realistiskt att tro att Liberalerna kommer att klara riksdagsspärren.  Ulf Kristersson behöver L för att bli statsminister. Det gör att Liberalerna nu bör bli ett intressantare alternativ för de som står och väger mellan M och L.
  • Uppgången i opinionen stöds av att även förtroendesiffrorna för Johan Pehrson ökar.
  • I SVT:s debatt häromveckan vann Johan Pehrson en av kvällstidningarnas mätningar om vem av partiledarna som var bäst och kom tvåa i den andra. Det är rätt så unikt att en partiledare för ett litet parti placerar sig så högt i den typen av mätningar.

Det ser alltså ganska solitt ut. Ännu bättre är att uppgången sker i början på en valrörelse. Under valrörelserna får de mindre partierna större uppmärksamhet och vanligtvis vinner man också väljare på de störres bekostnad. Detta gäller inte alltid och inte för alla mindre partier samtidigt, men åtminstone oftast för en eller ett par.

Ett parti i uppgångsfas brukar dock även dra till sig ökad uppmärksamhet från sina motståndare, man granskas hårdare och får en tuffare debatt. I en kort valrörelse hinner dock sällan motståndet att lägga om taktik och formera sig. Men nu kom Pehrsons ”genombrott” strax före den egentliga valrörelsen. De andra partierna fick en förvarning. Särskilt Annie Lööfs medarbetare sitter nog just nu och funderar på hur man ska förhålla sig till L under valrörelsen.

Grundtipset är fortsatt uppåt för L men vi bör nog fortfarande helgardera.

Misstroendeomröstningen i riksdagen

Morgan Johansson fick förtroendet av riskdagen att fortsätta som justitieminister i Magdalena Anderssons regering. Riksdagen har en annan terminologi men uteblivet misstroende från parlamentet är detsamma som ett förtroende att få fortsätta jobbet.   

En alldeles onödig förtroendeförklaring och något som ingen annan än SD ville ha. Ulf Kristersson menade till exempel att M själva inte skulle aktualiserat en förtroendeomröstning så nära valet, men när de ställdes inför frågan så var det självklart att rösta mot Morgan Johansson. Ebba Busch menade att KD inte hade utrymme att rösta på annat sätt än M. Johan Pehrson uttryckte något likande.

Nu tror jag att den här omröstningen snabbt blir glömd och inte kommer att påverka vare sig opinionssiffror eller valrörelse. Men med tanke på det alvarliga säkerhetspolitiska läget och möjliga skadeverkningar på Nato-förhandlingarna finns det skäl att analysera partiledarnas agerande. Det säger nämligen en del om läget i svensk politik just nu och om hur partierna kommer att formera sig i valrörelsen.

Jimmy Åkesson skapade krisen och politiker av hans typ skapar gärna så mycket oreda som möjligt i de parlamentariska processerna för att kunna peka på hur odugliga motståndarnas politiker är och hur dåligt det demokratiska systemet fungerar, för att sedan när de själva får makten skapa maximal ordning och rätlinjighet med illiberala och repressiva metoder. Han agerade som förväntat.

Ulf Kristersson sätter just nu inga gränser alls mot SD förutom att de inte får var med i hans regering. Men för att få ihop sitt regeringsunderlag och få SD att acceptera honom som statminister verkar det vara eftergiftspolitik över hela fältet i övrigt som gäller. Då kan han även slå knut på sig själv.

För Ulf Kristersson var det bara för ett par veckor nationell samling som gällde, nu var det nationell konfrontation. Vem som helst kunde väl räkna ut med lilltån att ett misstroendevotum skulle sätta Kakabaveh i centrum igen. Vare sig särskilt lämpligt eller särskilt ansvarsfullt i det säkerhetspolitiska läget Sverige befinner sig i just nu. I Ulf Kristerssons riskkalkyl måste det funnits med att agerandet samtidigt både kunde stärka Magdalena Andersson och försvaga Sverige. Vare sig Ulf Kristerssons ledarskap eller hans taktiska fingertoppskänsla övertygar.

Magdalena Andersson valde att agera som socialdemokratisk partiledare och inte som samlande statsminister i ett kritiskt läge. Hon hade som regeringschef utan tvekan kunnat släppa Morgan Johansson. Det hade säkert till och med kunnat bli en fördel i valrörelsen med en ny fräsch socialdemokrat på posten, som kunnat distansera sig från hela Johanssons belastningsregister. Men partiet hade precis gått igenom en smärtsam Nato-process där inte minst radikala socialdemokrater från Skåne haft stora invändningar. Morgan Johansson är en stark representant för den gruppen men som slutit upp bakom Andersson i Nato-frågan. Magdalena Andersson gjorde säkert bedömningen att det skulle kosta partiet för mycket att kasta ut honom i kylan. Magdalena Andersson började med att snabbt växa in i statsministerkostymen, nu visade hon att hon även förstår partiet och att en socialdemokratisk partiledares viktigast uppgift är att hålla samman arbetarrörelsen. Sammantaget gick Magdalena Andersson stärkt ur den här processen – också!

Ebba Busch visade att KD underordnar sig M i viktiga strategiska frågor, att det finns en kalkyl som visar att gå emot Kristersson innebär förlorade väljare. Busch var dock en av överraskningarna i processen när hon erbjöd Magdalena Andersson en sorts borgfred fram till valet mot att hon släppte Morgan Johansson. Det var en underförstådd kritik mot det onödiga spektakel som SD och M hade skapat. Det var väl dock Magdalena Andersson lika överraskande svar om att hon skulle tänka på saken, som höjde Ebba Buschs inlägg till närmast statsmannamässiga nivåer.

Annie Lööf gjorde vad hon skulle och borde. Centerpartiet har målat in sig i ett hörn, vilket har kostat partiet förtroende. Att ta sig ur hörnet riskerar att kosta ytterligare förtroende, framförallt om det sker i en process där SD dikterat förutsättningarna. Det fanns inte utrymme för några andra handlingsalternativ.

Johan Pehrson gjorde vad han skulle och borde. Liberalerna har underordnat sig Moderaternas valstrategi och det fanns inte utrymme för några andra handlingsalternativ.

Nooshi Dadgostar gjorde det förväntade och var väl den enda förutom Åkesson som gillade läget.

Amineh Kakabaveh var vilden som vann. Processens enda segrare. Men hon ställer inte upp i valet.

Christer Hallerby

Opinionskrönika maj 2022 – kamrat fyraprocent kan rädda L och göra Kristersson till statsminister, men är hans plan B en ”grand coalition”?

Publicerat av
Svara

Precis som jag förmodade i min förra krönika (april) så nådde Socialdemokraterna då en topp i väljaropinionen. Men med en mindre tillbakagång i maj (0,4 procentenheter) ligger man fortfarande på en hög nivå, klart över valresultatet från 2018. Magdalena Andersson står stark när valrörelsen börjar men det ska mycket till för att hon ska lyckas svinga sig upp på ännu högre nivåer, något riktigt omskakande faktiskt. Risken är snarare att jobbet nu handlar om att begränsa nedgången. Ett valresultat på dagens opinionsnivå skulle vara en seger för Magdalena Andersson.  

Även för de andra partierna är opinionsrörelserna små den här månaden, för alla handlar det om förändringar på mindre än en halv procent.  

Liberalernas nyvalde ledare Johan Pehrson har en tuff uppgift framför sig. Med fyra månader kvar till valet ligger partiet fortfarande parkerade en bra bit från fyraprocentspärren. Mer om den utmaningen i min analys nedan. Där frågar jag mig också hur hållbar Ulf Kristerssons Plan A ser ut att vara några månader före valet. Finns det månne en Plan B i bakfickan som kan tas fram efter valet.

Väljaropinionen i maj 2022

 MLCKDSVMPSD
maj 2221,62,67,05,731,98,63,117,8
april 2221,82,37,15,432,38,33,118,3
 -0,2+0,3-0,1+0,3-0,4+0,30-0,5
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

När det gäller de mer långsiktiga förändringarna så är det nu tydligt att Sverigedemokraterna är inne i en nedåtgående trend. Maj månads siffra 17,8 procent ligger bara obetydligt över valresultatet från 2018. Det ska bli mycket intressant att se vart det bär av framöver. Däremot ser Vänsterpartiet ut att hämta sig efter nedgången de senaste månaderna. Partiet bör också ha en del att hämta från positionen att vara negativ till NATO-medlemskap, framförallt då från vänsterlutande socialdemokrater.

Moderaterna har gått svagt uppåt under våren men tappar den här månaden. Det ser inte ut att vara så mycket energi i den uppåtgående trenden.

Det blir självfallet heller inga större förändringar när jag kör månadens opinion i valsimulatorn. I förhållande till förra månaden förlorar SD två och S ett mandat. KD vinner två och V ett. De olika blocken blir oförändrade förutom S+M som förlorar ett mandat. I statsministerkampen är det fortfarande stor fördel för Magdalena Andersson, men för att hon ska få majoritet krävs fortsatt stöd från både C och V.

Ulf Kristerssons ”Plan A” är att bli statsminister på ett regeringsunderlag bestående av M, KD, SD och L. Den bygger i hög grad på att L får tillräckligt med röster för att klara fyraprocentspärren. Med L fortsatt utanför riksdagen så når detta underlag endast 171 mandat i månadens mätning. Men om vi omfördelar bland rösterna och lånar 1,5 procentenheter från M och istället lägger motsvarande andel på L så når Ulf Kristersson precis upp till de nödvändiga 175 mandaten för att kunna bilda regering.

Det visar på att det finns viss realism både i Kristerssons ”Plan A” och i Liberalernas strategi att lägga sig nära M och i princip också underordna sig Moderaternas strategi för att den vägen klara fyraprocentspärren.

Men om vi dessutom lånar 0,5 procentenheter från S och 0,5 procentenheter från V och lägger dessa på MP, så att vi simulerar ett valresultat där både L och MP når 4,1 procent- ja då är det återigen fördel Magdalena Andersson. Men fortfarande behöver hon stöd inte bara från MP utan också från både V och C.

Det är inte särskilt troligt att valrörelsen undanröjer all ovisshet och pekar ut en klar segrare. Valnatten kommer att bli en nagelbitare och troligen blir det sedan rätt så mycket dramatik innan en ny regering är på plats.

I en intervju i Svenska Dagbladet (7 maj) så understryker Johan Pehrson att för honom och L finns det endast en röd linje som gäller, att inte medverka till en regering där SD ingår. Jag tycker det är rimligt. Sakpolitiskt hamnar L och SD numera allt oftare i samma slutsatser. Det är framförallt SD som anpassar sig. Men ideologiskt och långsikt är och förblir L och SD varandras huvudmotståndare.  Att bidra till att ett auktoritärt högerpopulistiskt parti kommer i regeringsställning måste vara uteslutet för ett liberalt parti.  Men sakpolitiskt och med den politiska spelplan vi har i Sverige idag är det dock inte orimligt att båda skulle kunna ställa sig bakom Ulf Kristersson som statsminister.

Men mest realistiskt är då en minoritetsregering med M och KD. Kristersson har varit tydlig med att det inte blir aktuellt att släppa in SD i regeringen. Därmed är M och L på samma linje i den frågan. Men jag tror då också att Kristersson tvingas att stänga dörren för L. Jimmie Åkesson vill väldigt gärna bli justitieminister. Han kommer aldrig acceptera att stanna utanför om dörren samtidigt öppnas för Johan Pehrson.

Ulf Kristersson jobbar därför i sin Plan A med ett regeringsunderlag, inte med ett regeringsalternativ. Men trots det, så är det uppenbar moderat strategi att de fyra partierna ska skriva ihop sig om så mycket politik som möjligt och visa detta offentligt i debattartiklar. Skälen kan vara att avväpna SD under valrörelsen samt underlätta förhandlingarna efter valet om det nu skulle formas en majoritet. Det är dock beklagligt att även L måste underordna sig denna moderata strategi. Gemensam opinionsbildning med ett högerpopulistiskt parti borde varit lika uteslutet som att medverka till att det kommer in i regeringen.

Men det är utan tvekan hög risktagning i Ulf Kristerssons strategi. Moderaterna gör kompromisserna till sin egen politik. Det handlar inte om ett regeringsalternativ (som Alliansen en gång) som med gemensam kraft kan attrahera nya väljargrupper. Det är svårt att se hur detta underlag i valrörelsen ska kunna attrahera några nämnvärda rörelser över blockgränsen.  

Med få nya väljare och dessutom ett kamratfyraprocent tapp till L, så kan M till slut hamna under förra valresultatet. Därmed kan Ulf Kristerssons politiska karriär vara över. Moderaterna brukar göra processen kort med partiledare som inte uppfyller förväntningarna. Att snubbla på målsnöret två val i rad är ingen merit. Om inte!

Här tror jag Kristerssons Plan B trillar in. Får han ingen egen majoritet, så är det troligast att inget block får det. Magdalena Andersson kommer att vara beroende av både C och V, samtidigt som man återigen måste dra in MP i regeringsförhandlingarna. Allt vad vi sett av Magdalena Andersson hittills pekar på att detta är ett sällskap hon inte är särskilt bekväm med. De Röd/Gröna är lika döda som Alliansen. Jag vet inte om Ulf och Magda talade om detta i mars, där i regeringsplanet, i den gemensamma utflykten till militärövningen i Norge. Men fältet ligger öppet för en ”grand coalition”.

Christer Hallerby

Opinionskrönika april 2022

Publicerat av
1

Ukraina-krisen skakar om i den svenska väljaropinionen. Socialdemokraterna fortsätter uppåt och når sin högsta siffra under mandatperioden med 32,3 procent. Den tidigare högsta nivån är från maj 2020 (30,8 procent) då Stefan Löfven red på den förtroendevåg som präglade inledningen av pandemin.

Det är utrikes- och säkerhetspolitiken med Nato-frågan i spetsen som dominerar den inrikespolitiska debatten. En stor fråga är om den kommer att leva och prägla också slutskedet av valrörelsen – jag tror inte det. När jag skriver detta har också nyheten om att Nyamko Sabuni avgår som partiledare för Liberalerna precis kommit. Finns det då någon chans för efterträdaren Johan Persson att göra något åt partiets hopplösa läge. Jag kommenterar bägge dessa frågor i min analys nedan.

Väljaropinionen i april 2022

 MLCKDSVMPSD
april 2221,82,37,15,432,38,33,118,3
mars 2221,22,57,05,430,79,23,219,1
 +0,6-0,2+0,10+1,6-0,9-0,1-0,8
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Magdalena Andersson förtjänar sitt starka väljarstöd och även de rekordhöga nivåer hon når i mätningar över partiledarnas förtroende. Det stöd S har nu är högre än de tre senaste valresultaten. Visst handlar en del om att väljarna i kristider tyr sig till det trygga och kända, vilket gynnar större maktbärande partier. Men Andersson första tid vid makten visar att det gör skillnad när en rutinerad fullblodspolitiker tar över som partiledare. Hon skiljer sig klart från sina tre närmaste företrädare. Hon är inte trevande och sökande efter orden som Stefan Löfven. Hon är inte yvig och politiskt äventyrlig som Håkan Juholt. Hon är inte sårbar som Mona Sahlin. Samtidigt är det troligt att man nu nått en peak i opinionen. De senare mätningarna i mitt underlag visar på en klart avtagande tendens. För att komma högre än så här krävs något som ytterligare rejält skakar om väljaropinionen. S har nu plockat maximalt bland de lägst hängande frukterna – och lätt fångat är också lätt förgånget.

Förlorarna är främst ytterkanterna där Vänsterpartiet den här månaden gå tillbaka med 0,9 procentenheter och SD med 0,8. Moderaterna ser ut att vara inne i en svagt uppåtgående trend och ökar den här månaden med 0,6 procentenheter. För övriga partier är förändringarna obetydliga. Både Liberalerna och Miljöpartiet ligger parkerade klart under fyra – procent spärren.

Centerpartiets nedåtgående trend ser ut att vara bruten och siffrorna ser ut att stabiliseras runt 7 procent. Förutom frågan om det finns mer att hämta för Socialdemokraterna uppåt, så är det intressant observera att både V och SD kan vara i nedåtgående trender. Men de är ännu för korta för att avgöra om det är tillfälliga nedgångar på grund av den kristid vi befinner oss i eller om det handlar om mer djupgående förändringar.

Månadens siffror innebär ingen större förändring när det gäller blockens inbördes styrkeförhållande. Det är fortfarande klar fördel för vänsterblocket. Men för att Magdalena Andersson ska kunna fortsätta som statsminister krävs fortsatt stöd från Annie Lööf och Centerpartiet. Det enda som egentligen skulle kunna kasta om det till Ulf Kristerssons fördel är att Liberalerna kommer över spärren samtidigt som miljöpartiet inte gör det. Jag har denna månad lagt till S+M. Jag ser en sådan regering efter valet som allt mindre osannolik.

Analys

När detta skrivs (9 april) så förefaller det nästan klart att Finland inom några veckor kommer att lämna in en ansökan om medlemskap i Nato. Jag ser det då som mest sannolikt att Sverige följer efter, att vi när valrörelsen kommer igång på allvar är inne i en process med medlemskap i Nato som mål. Om det innebär att vi också kommer att koordinera vår ansökan med Finlands, vill jag låta vara osagt. Men Sverige kommer också att ha satt igång sin process.

När Finlands besked blir offentligt, så svänger Sverigedemokraterna i frågan och därmed kommer det att finnas en majoritet i Sveriges riksdag för medlemskap. Magdalena Andersson kommer säkert inte att vilja gå in i en valrörelse där S fortfarande håller frågan öppen. Hon kommer sannolikt få partiet med sig i en omsvängning. Detta innebär att Nato inte blir en stridsfråga i valet. Utan valdebatten kommer att fokusera på annat. Vad?

Klimatet kommer sannolikt återkomma. Skolan finns alltid där. Pensionsfrågan är en bubblare med en intressant dynamik mellan M och SD. Regeringsdugligheten kommer att lyftas av S. Men mitt tips är gängkriminaliteten, och då menar jag gängkriminaliteten inte utanförskapsområden/förorter. Det kommer fortsätta att skjutas, fler unga män kommer att dö före valet i september. Det finns också påtaglig risk för mer spektakulära händelser där också utomstående, kanske barn, kommer att drabbas. Inte bara i områden som Järva, Rosengård eller Biskopsgården utan även i städer som Kalmar, Sundsvall, Kristianstad.

Inget parti talar idag klartext om detta gigantiska svenska misslyckande. Polisens katastrofala uppklarningsprocent, statliga myndigheters abdikation och flykt från problemen, socialförvaltningarnas brist på kompetens och oförlåtliga underlåtelser, lagstiftarnas dragande av fötter efter sig när det gäller att undanröja hinder för effektivt myndighets- och polisarbete. Detta är en äkta skandal. Det har nu satt sig i strukturer som innebär att om polisen för en gångs skull lyckas få undan buset från gator och torg, så finns det genast nya där för att fylla tomrummet. Det paradoxala inträffar att konkurrensen hårdnar om marknaden (oftast knark), skjutningarna blir fler ju fler skurkar som polisen får bakom lås och bom.

Det räcker inte längre med parlamentariskt arbete, nya resurser, ansvarskrävande för att komma åt de här problemen. Det krävs något extraordinärt. En kraftsamling utan dess like. Fältet ligger öppet för det parti som vill exploatera de här frågorna i valrörelsen. Men innovativt, inte program i punktform på temat mer och fler.

Till sist också några ord om Liberalernas skifte på partiledarposten.

Jag stödde Nyamko i medvetande om att det var ett riskabelt val. Ett betydligt mer riskabelt val än alternativet Erik Ullenhag. Men med övertygelsen om att möjligheterna var så mycket större. Jag såg möjligheterna i att hennes starka personlighet, bakgrund och övertygelser skulle påverka fler än mig. Det visade sig att partiledarkostymen var för stram och passade henne illa. Den gav inte utrymme för henne att bjuda på sig själv. Det blev inga snabbfotade replikskiften, avväpnande kommentarer och en charm som gick genom rutan.

Det blev istället för många illa förberedda debatter och för många pannkakor. En del av detta berodde nog på en nära omgivning som var alltför passiv när det gäller förberedelser och övning. Det blev också för mycket ”vi och dom” och för lite verklig vilja till internt brobyggande. Samtidigt lägger jag också en del av ansvaret på hennes motståndare. Jag menar att det så kallade ”vägvalet” gjordes när Nyamko valdes till partiledare, att då på landsmöte efter landsmöte, partistyrelse efter partistyrelse försöka få till en annan politisk riktning än den partiledaren pekat ut var inget annat än att undergräva hennes ställning och partiets.

Nu står det nog klart att Sabuni inte var tillräckligt förberedd för att ta på sig den utmaning ett partiledarskap innebär. Hon hade inte riktigt bredden att bottna över hela det politiska, ideologiska och strategiska fält som en partiledare måste. Det borde kanske också jag insett.

Om Nyamko Sabuni var ett riskfyllt val så blir även Johan Perssons kolumn med risker besvärande lång. När jag hört honom uttrycka sig privat så har jag ofta tänkt, men herregud tänk om han säger detta offentligt. Nu är Johan rutinerad och han brukar kunna hantera det där rimligt – nästan.  Men det som gör mig bekymrad är att som partiledare vill jag ha en person som är gedigen, sig själv rakt igenom. En som talar (och tänker) på samma sätt till sina närmaste som till folket. 

Johan är dock en tydlig liberal, som verkligen ser problemen i dagens samhälle utan skygglappar. Jag tror han är socialliberal men utan den socialliberala naivitet som gör att det politiska gränssättandet i samhället präglas av en missriktad och felslagen humanism. Får han ihop ”sig själv” med ”partiledarskapet” kan det här bli helt ok – kanske till och med fyra procent.

Christer Hallerby