Norsk politik inför stortingsvalet den 13 september

Publicerat av
Svara

Norge går till stortingsval den 13 september. Det ser ut som att Erna Sohlberg, statsminister sedan 2013, nu får lämna över till en socialdemokratiskt (Arbeiderpartiet) ledd ministär under Jonas Gahr Støre.

Sohlbergs eget parti Høyre såg länge ut att klara sig hyfsat. Fram till och med februari/mars låg man i opinionsundersökningarna i nivå ´med valresultatet från 2017 på 25 procent. Efter det har man börjat tappa och enstaka mätningar visar nu på riktigt risiga siffror under 20 procentsnivån. Vi får se om tappet är tillfälligt för Høyre men regeringssamarbetet har definitivt malt ner samarbetspartierna, så någon stortingsmajoritet är inte i sikte för Erna Sohlberg.  Det är en intressant observation från svensk horisont, eftersom Høyres regeringsunderlag varit mycket likt det som Ulf Kristersson arbetar med att bygga upp i Sverige; högerpopulistiska Fremskrittspartiet, KD:s motsvarighet Kristelig Folkeparti (Krf) samt liberala Venstre.

Fremskrittspartiet (Frp) klarade inte av att ta ansvar, i alla fall inte att göra det och samtidigt behålla sina väljare.  Man gick in i Sohlbergs regering redan från början efter valet 2013. Sitt bästa valresultat nådde Frp dock redan 2009 på 22,9 procent. Dåvarande partiledaren Siw Jensen gjorde sedan ett gott jobb för att göra partiet regeringsfäiga. Men redan det kostade väljare. I valet 2013 fick man 16,3 procent. Siw Jensen nådde dock sitt mål och kunde gå in i regeringen i en central roll som finansminister.  Men i opinionen fortsatte utförslöpan och i januari 2020 valde partiet att lämna regeringen. Som lägst var man nere på drygt 7 procent. Siw Jensen avgick för en månad sedan som partiledare och ersattes av förre invandrings- och integrationsministern Sylvi Listhaug. Nu ser det ut att bli ”back to basics” med mer fokus på utlänningsfrågorna.

Kristelig Folkparti och Venstre ligger bägge en bra bit under spärren till stortinget, men just nu ser de ändå ut att kunna ta vardera ett par av de fasta mandaten. Men hamnar de under fyra procent så får de inte vara med i fördelningen av utjämningsmandaten. Venstres situation skrev jag en del om i en tidigare blogg i februari i år. Under Sohlbergs första mandatperiod valde man precis som Krf att stå utanför regeringen men ingick genom ett formellt avtal i regeringsunderlaget. Dåvarande partiledaren Trine Skei Grande tyckte dock att man fick alldeles för dålig respons av väljarna för den klimatpolitik man lyckades driva igenom under Sohlbergs första mandatperiod. Det var tufft motstånd för att få stöd för de reformer man ville driva igenom, men när det väl skulle genomföras satt det ministrar från andra partier och tog åt sig äran av förslagen. Den erfarenheten gjorde att Venstre valde att gå in i regeringen efter förra valet. Men opinionen har inte blivit mer positiv för det.

Man har fått en hård konkurrent om de gröna väljarna och för första gången i ett val ser nu de gröna MDG ut att bli större än Venstre. Partiets liberala narkotikapolitik är knappast heller någon valvinnare. Tvärtom ser det ut att stärka en av motståndarna Senterpartiet, som rider på en stark framgångsvåg. Politiskt korrekta Venstre har svårt att göra sig gällande när det nu finns ett ännu grönare alternativ å ena sidan och å den andra ett mer folkligt (för att inte säga populistiskt) Senterparti som hävdar vanligt folks rätt att köra på diesel och äta kött (mer om detta nedan).

Den röda sidan ser alltså ut att ha ett betryggande flertal för att ta majoriteten i Stortinget och därmed också regeringsmakten. Detta trots att Arbeiderpartiet ser ut att gå mot sitt sämsta val någonsin. I opinionsmätningarna låg man i maj på runt 24 procent. Det naturliga regeringsalternativet är en regering med Arbeiderpartiets (Ap) Jonas Gahr Støre som statsminister och Senterpartiet (Sp) samt Sosialistisk Venstreparti (SV) som koalitionspartners.  Sp är systerparti till svenska Centerpartiet men väldig annorlunda. SV ligger nära Vänsterpartiet men har inte samma kommunistiska rötter.

Tanken på Støre som den naturlige statsministern har dock utmanats av Senterpartiet som för någon vecka sedan formellt tog beslut om att utse sin partiledare Trygve Slagsvold Vedum till statsministerkandidat. Man har också retat upp den samlade vänstern genom att säga sig föredra en tvåpartiregering med Sp och Ap. I vintras låg dessa två partier också jämnt i opinionsmätningarna på 20 procent – nivån. Under våren ökade emellertid Ap medan Sp tappade stöd ner till strax under 18 procent. Så just nu lutar det mest åt Gahr Støre.

Men Vedum är värd ett eget kapitel. Världen över talas det om högerpopulister och vänsterpopulister men här kan Norge presentera en riktig mittenpopulist. Politiskt står han ganska långt från sin svenska partiledarkollega Annie Lööf.  Senterpartiet är dock som Centerpartiet ett traditionellt landsbygdsparti. Nu har man i Trygve Slagsvold Vedum fått en folklig partiledare som skrattar och går genom rutan. Partiet beskriver sig som ett grönt alternativ, men har utan tvekan lyckats med att exploatera den trötthet över klimatpolitiken som finns på vissa håll i Norge, inte minst manifesterat inför kommunvalet 2019 med bompengupproret i Oslo. Vedum kör själv en bränsleslukande diesel utan att försöka dölja det.

Han påpekar att elbilar mest är för folk med pengar, och något som många inte har råd med. Därmed blir det också en markering mot de subventioner som gynnar elbilar och de restriktioner som drabbar bensin och diesel. Han poserar också gärna med en rejäl köttbit.

Partiet är motståndare till att bygga ut vindkraften och man värnar inhemska jobb inte minst inom oljeindustrin. En stortingsledamot poserade nyligen i vargpäls. Senterpartiet drar väljare från flera håll. Det är inte förvånande att det finns en övervikt för materialistiskt orienterade väljare, något äldre med lägre utbildning. Det är uppenbart att flera tidigare röstat på Fremskrittspartiet.

Möjligen nådde Senterpartiet och Vedung sin formtopp för tidigt för att riktigt kunna utmana Gahr Støre om statsministerposten. Men Vedung är onekligenen en politikertyp som tar plats i en valrörelse, så osvuret är bäst. Att Erna Sohlberg får lämna är dock sannolikt, likaså att både Arbeiderpartiet och Senterpartiet tar plats i den nya regeringen.

Christer Hallerby

Opinionskrönika juni 2021 – Centern växer. L viktigt för Moderaternas strategi.

Publicerat av
Svara

Det mest uppenbara i opinionsförändringarna under maj är att Centerpartiet går framåt. Det andra anmärkningsvärda är att alliansen, nu för första gången på mycket länge, är större än de röd/gröna. Det samtidigt som alliansen är mer dödförklarad än någonsin.

Väljaropinionen i maj 2021

 MLCKDSVMPSD
maj 2122,33,09,65,226,69,14,018,9
april 2122,13,19,04,826,99,34,119,3
         
 +0,2-0,1+0,6+0,4-0,3-0,2-0,1-0,4
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Centerpartiet noterar sin högsta siffra under mandatperioden. Det ser ut som om man är inne i en positiv trend, även om stegen månad för månad är små. Vi får se att hur långt energin i trenden räcker. Jag uttryckte i min förra krönika tvivel om hur stor tillväxtpotentialen är med väljarna inlåsta i blocken till höger och vänster. Nu är det nog mest besvikna liberaler som går dit, några kanske efter att ha tillbringat en tid i gruppen osäkra.

Kristdemokraterna fortsätter återhämta sig med en uppgång på 0,4 procentenheter, samtidigt som SD förlorar lika mycket. I övrigt är det marginella förändringar. Miljöpartiet fortsätter dansa på fyra-procentspärren och Liberalerna fortsätter harva klart under den på treprocent nivån.

Förutom för Centerpartiet så ser partierna nu ut att följa platta sidledes trender med små förändringar som tar ut varandra efterhand. Möjligen med undantag för Vänsterpartiet som har tappat månad för månad sedan december förra året. Men den totala nedgången handlar endast om en dryg procentenhet.  Onekligen dock något att hålla ett öga på framöver.

Alliansen är som sagt nu större än de rödgröna. Störst av de möjliga regeringsblocken är dock det konservativa. Räknar man med Liberalernas röster så når man 49,4 procent. Det är alltså inte långt till egen majoritet. Vänsterblocket ligger långt efter med 39, 7 procent. Men räknar man in Centern så landar den konstellationen på 49,3 procent. Vid ett val idag skulle det alltså bli väldigt tight oavsett hur man räknar procenten. Men det gäller inte om man räknar mandaten. Det faktum att Liberalerna hamnar under fyraprocentspärren ger en klar övervikt för vänstersidan oavsett om man jämför de rödgröna med alliansen eller ett centerförstärkt vänsterblock med det konservativa högerblocket.

Det är helt uppenbart att Ulf Kristersson behöver Liberalerna för att bli statsminister – antingen deras väljare eller deras mandat. Det ger Kristersson två möjliga strategier antingen måste han konfrontera Liberalerna genom att vända sig direkt till deras väljare och därmed också utmana Nyamko Sabuni. Eller så måste han sikta på och kanske hjälpa till för att Liberalerna ska nå över fyra-procent spärren. Det är tydligt att han valt den senare strategin.  Det kan komma att kosta honom och Moderaterna några kamrat fyraprocentväljare. Men han ser troligen den strategin som säkrare med störst förutsättningar att bli framgångsrik. Det har på senare tid också blivit allt mer uppenbart att Liberalerna under Nyamko Sabunis och Mats Perssons ledning är en del av denna moderata strategi, snarare än att man har en egen.

På partirådet den 28 mars fattade Liberalerna ett förväntat beslut om det framtida vägvalet. Det innebär att Liberalerna i nästa val ska verka för en ny borgerlig regering utan restriktioner för vem man kan förhandla med. Mindre förväntat var att Sabuni skulle använda den nyvunna handlingsfrihet som mandatet gett henne till att genast göra ett migrationspolitiskt utspel tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Från Liberalernas utgångspunkt kan detta utspel knappast ha tett sig som politiskt nödvändigt. Realpolitiskt har eller får det knappast någon större betydelse. Kolumnerna i ”för och mot-listan” borde dessutom innehållit flera tunga motpunkter, fördjupar klyftan i partiet; får fler medlemmar att lämna; väljare som stannat kvar och avvaktat få nu en slutlig puff att gå över till Centerpartiet; klyftan i mittenpolitiken blir avgrundsdjup. Symboliken i utspelet var dock stor. Den visade att Liberalerna nu kan förhandla med SD om migrationspolitiken, vilket innebär att man borde kunna förhandla i alla frågor. Den visade också att SD är konstruktiva och beredda till kompromisser bara besluten går, från deras utgångspunkter, i rätt riktning. En symbolisk demonstration som var särskilt viktig för Ulf Kristersson i arbetet med att bygga trovärdighet för sitt regeringsalternativ och sig själv som statsministerkandidat.

Centerpartiets förtroenderåd tog i fredags (28 maj) beslut om en ny långsiktig strategi. Enligt flera tidningsrubriker i veckan så skulle Centerpartiet i och med detta säga ”adjö till alliansen”. Det var väl inte riktigt Annie Lööfs ord men visst betonade hon i intervjuer att man i tidigare strategidokument utgått från samarbetet i Alliansen, nu var man mycket tydligare är ett självständigt parti. Den position, ensamt majestät i mitten, som partiet nu fått, har hon och Centerpartiet målmedvetet arbetat sig fram till. Olyckskorparna kraxar, i Sverige måste man välja sida, ge väljarna besked annars går det illa. Det som mest talar mot dessa är att Annie Lööf trivs som bäst, precis där i det politiska landskapet som hon nu befinner sig. Det jag i tidigare kröniker varit mest tveksam till, är var nya väljare ska komma ifrån. Men om Centerpartiet behåller de man har nu och kanske växer någon eller ett par procentenheter till, är det vackert så. Det kommer att ge Annie Lööf en mycket stark position efter valet.

Ett mycket intressant valresultat skulle det bli om Kristersson konservativa block får mer än 50 procent samtidigt som Alliansen blir större än de röd/gröna.

Christer Hallerby

Opinionskrönika maj 2021 – Fokus på Centerpartiet

Publicerat av
Svara

Rörelserna i opinionen är för närvarande förhållandevis små. Hela coronaperioden har präglats av tydliga långsiktiga trender – fram tills nu. Länge handlade det om en uppåtgående trend för Socialdemokraterna, som sedan vände nedåt. Partiet har dock stabiliserats på en nivå som är högre än före pandemin. Den längsta trenden stod Moderaterna för. Det gick uppåt under hela året 2020 för att kulminera under februari och mars i år. Den trend som det förra månaden möjligen var viss kraft kvar i, var Kristdemokraternas nedåtgående, som främst fått sin energi från partiledarens privata affärer. Nu kan vi se att även denna upphört. Alla partier rör sig nu i sidledes korridorer där det antingen fluktuerar upp och ned mellan månaderna eller så är förändringarna mycket små.

Väljaropinionen i april 2021

 MLCKDSVMPSD
april 2122,13,19,04,826,99,34,119,3
mars 2123,33,08,94,526,59,84,018,5
 -1,1+0,1+0,1+0,3+0,4-0,5+0,1+0,8
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Centerpartiet noteras dock för mandatperiodens högsta siffra 9,0 procent. Uppgången i förhållande till mars är dock marginell 0,1 procentenheter. Förändringen för Liberalerna är densamma, man noteras nu för en uppgång på 0,1 procentenheter för fjärde månaden i rad. Men det är alldeles för små steg för att jag ska våga peka ut detta som en trend. Allt kan vara förlorat nästa månad enbart med rörelser inom felmarginalen i de underliggande mätningarna. Den största förändringen under april står M för som tappar 1,1 procentenheter. Samtidigt vänder SD uppåt med 0,8 procentenheter och KD med 0,3 procentenheter. Det är tydligt att utvecklingen i de här tre partierna numera är kommunicerande kärl. Detsamma gäller vänstersidan där förändringarna mellan S, V och MP tar ut varandra. Självfallet kan jag med det här underlaget inte utesluta rörelser över blockgränsen, men jag ser det inte som särskilt sannolikt att de nu påverkar utvecklingen. Blockgränsen mellan höger och vänster är lika solid som tidigare. Januarisamarbetet har inte ökat på flödet. Den kontaktyta vi kunnat se i till exempel SCB:s mätningar över rörelser mellan partierna, är den mellan S och SD och den utgör säkert fortfarande en potential åt båda hållen. Just nu ser den dörren dock ganska stängd ut.

När det gäller blocken så hade jag en förhoppning förra månaden att Alliansen var på väg att gå om de Röd/gröna, vilket skulle kunna förändra dynamiken i det politiska samtalet. Men när väljarströmmen mellan M och SD ser ut att vända igen till de senares fördel så kommer detta inte inträffa – åtminstone inte nu. Alliansen storlek avgörs inte av väljarströmmar över blockgränsen utan av hur stödet för SD utvecklas. Det är viktigt för Jimmy Åkesson att ligga på en nivå över 18 – 19 procent, när SD sjunker under detta minskar också partiets manöverutrymme.

Inget av de närmast liggande fyra regeringsunderlagen:

  • Alliansen
  • Röd/gröna
  • Januaripartierna utan L
  • Konservativt blocket M+KD+SD

är i närheten av nå majoritet med 175 mandat i riksdagen. Närmast är det konservativa blocket som får 169 mandat. Med L utanför riksdagen så ger det Centerpartiet en nyckelroll. Går partiet till vänster så får S+MP+V+C 180 mandat och kan utse statsminister. Går partiet till höger så får M+KD+SD+C 202 mandat och kan utse statsminister.  Den enda situation som skulle utesluta C från regeringsbildningen är en konstellation mellan M och S som tillsammans skulle kunna dela på makten med 179 mandat som underlag. Men om detta skulle bli aktuellt kan dessa partier mycket väl föredra att ha Centerpartiet i regeringen än utanför i opposition.

Analys med särskilt fokus på Centerpartiet

Med två järntrianglar vad gäller väljarflödena, är det svårt att se var Centerpartiet och Liberalerna ska ta sina väljare – förutom från varandra.

Liberalernas partiledning hoppas uppenbarligen på att liberaler som idag sympatiserar med M, ska välja L istället, för att därmed ge en eventuell högerregering lite mer liberal vikt och om inte detta räcker på att kamrat-fyra procent ska ta dem över spärren. För Centerpartiet är det svårt att se någon annan tillväxtmöjlighet än några liberaler till.

För att rejält omkonfigurera den politiska arenan så skulle det krävas att något omskakande händer i mitten mellan järntrianglarna. För några år sedan hoppades jag att Emmanuel Macrons framgångar i Frankrike med En Marche skulle inspirera liberaler och centerpartister till gemensamma stordåd. Bägge partierna är numera liberala, medlemmar i samma grupp i EU – parlamentet ALDE och tillhör samma liberala international. Trots januarisamarbetet verkar dock avståndet mellan mittenpartierna större än någonsin. Men det handlar nog mer om strategi och kultur än om politik

Centerpartiet verkar mer intresserade av att locka över så många medlemmar och väljare som möjligt från Liberalerna än att utveckla samarbetet. Liberalerna är rädda för att slås ihop med ett parti vars liberalism man tvivlar på och vars kultur man inte förstår sig på. En god vän till mig beskrev en gång sitt första möte med styrelsen för en större avdelning i Studieförbundet Vuxenskolan dominerad av centerpartister som det värsta hon varit med om i sammanträdesväg. Alla pratade väldigt mycket men hon förstod sällan vad det som sades hade med sakfrågan att göra, och ännu mindre förstod hon när ordföranden sammanfattade diskussionerna vilka beslut som fattats. För en liberal, är det sådant som går en på nerverna, när man redan i ungdomsförbundet utvecklat en flink sammanträdesteknik, lärt sig propositionsordningar och slipat på sin debatteknik.

Men det skulle onekligen behövas ett nytänkande och ett omtänkande. Att parterna gör sig av med fördomar och bilder av varandra som kanske inte stämmer. Dra konsekvenserna av, det som man förstår men inte vill säga högt, att man är varandras största konkurrenter om väljarna. För liberalismen vore det mycket bättre om man tog väljare från andra än från varandra. L är ett parti i kris, C är ett parti med stora problem även om det inte syns i väljaropinionen – ännu.

Flera personer från partiets absoluta toppskikt har lämnat eller är på väg att lämna, Fredrick Federley, Anders W Jonsson och Emil Källström. Till detta kommer unga tunga riksdagsledamöter som Kristina Yngve (ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott) och Magnus EK (miljöpolitisk talesperson).

Det har lämnats plausibla förklaringar till avhoppen i varje enskilt fall (och Federley är ju ett fall för sig).  Men när så här många lämnar samtidigt och flera dessutom är relativt unga personer med tydliga ledaregenskaper så misstänker man ju att det bottnar i något annat. Vad har hänt bakom kulisserna, är det Annie Lööf som härskar och söndrar? I vilket fall så blir hon nu ännu mer dominant. Kvar av tunga personer i ledningen finns främst partisekreteraren Mikael Arthursson och ekonomen Martin Ådahl. Arthursson står för kontinuitet och stabilitet samt borgar för att partikansli och partiorganisation sköts professionellt. Men han är knappast en person som nu kommer att vidga sina domäner, det rum han har är redan tillräckligt stort för att han ska ha utrymme att också fylla det tomrum som uppstår när andra lämnar. Det har pågått en dragkamp mellan Ådahl och Källström om vem som ska ha ansvar för den ekonomiska politiken. Nu lämnar Källström in och Ådahl får sannolikt utrymme att ta för sig. Men det har ju funnits skäl till att Källström tidigare var vinnaren i dragkampen dem emellan.

Det står nog utom all tvekan att Centerpartiet står inför en kraftig försvagning när flera av de som ansetts som ministerämnen nu försvinner. Ser vi på relationerna i mitten så är det också problematiskt. Det fanns förr alltid brobyggare mellan Folkpartiet och Centerpartiet och en ömsesidig respekt mellan personer i ledarskiktet, om inte alltid mellan alla, så åtminstone mellan några. Gunnar Helén och Torbjörn Fälldin försökte en gång slå ihop partierna. Bengt Westerberg respekterade Torbjörn Fälldin högt och beskrev honom i ordalag som han sällan hade till övers för sina egna partikollegor.

Idag så är mitt intryck att partiledarna Sabuni och Lööf inte pratar särskilt mycket med varandra. Kontakterna på partisekreterarnivå är nog inte heller särskilt väl utvecklade. Den relation som verkar fungera är mellan de ekonomiskpolitiska talespersonerna Mats Persson och Emil Källström. Den har varit en stor styrka i januarisamarbetet och troligen ganska viktig för att detta samarbete trots allt fungerat bra. Även här kommer alltså Källström att lämna ett tomrum efter sig.

Den starka mittensamverkan som sedan 1950-talet varit ett styrkebälte i svensk politik ser nu ut att sjunga på sista versen. Paradoxalt nog i ett skede där partierna i ideologi och grundläggande värderingar ligger närmare varandra än någonsin tidigare, samtidigt som de i praktisk politik får igenom fler politiska reformer än på mycket länge.

I valet kommer partierna, bägge försvagade på olika sätt, att konkurrera om samma liberala väljare. Det är stor risk att dessa sorteras efter en höger-vänster skala på ett sätt som vi inte sett tidigare. Detta riskerar i sin tur att en framtida politisk struktur sätter sig efter detta mönster. Jag kan inte se att något av partierna i längden vinner på det.

Christer Hallerby

Opinionskrönika april 2021 – och kommentar ”L:s partiråd ett PR – fiasko”

Publicerat av
Svara

Opinionen är för närvarande mycket stabil. Förändringarna mellan mars och april handlar för nästan alla partierna om max ett par tiondelar. Undantaget är Kristdemokraterna som fortsätter sin nedåtgående trend och den här månaden landar på 4,5 procent.

Väljaropinionen i mars 2020

 MLCKDSVMPSD
mars 2123,33,08,94,526,59,84,018,5
feb 2123,32,98,75,026,79,93,818,6
 0+0,1+0,2-0,5-0,2-0,1+0,2-0,1
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Moderaternas uppåtgående trend, som hållit i sig under 15 månader, kan börja mattas av. Vi får se under nästa månad om det finns kraft för ytterligare uppgång. Den andra trenden vi har med oss från föregående månad, KD:s nedåtgående, håller däremot tydligt i sig. KD närmar sig nu fyra procent. Det är en utveckling som både utlösts av och tillförs kraft av Ebba Buschs privata affärer. Ingen lösning har presenterats och det är risk för att partiledarens husdrömmar kommer att prägla nyhetsflödet om partiet även framöver. Lite märkligt att det får fortsätta. Men en Ebba Busch som anser sig ha rätt är uppenbarligen svår att rubba.

Även om opinionsläget nu är stabilt innebär några tiondelar, hit eller dit, dramatiska skillnader när riksdagsmandaten ska fördelas. Förra månaden låg MP under spärren och det konservativa blocket (M+KD+SD) fick då egen majoritet. Den är månaden när MP knaprat åt sig två tiondelar till och landar på precis 4 procent, så blir Centerpartiet tydlig vågmästare. Med Liberalerna under spärren är det mest sannolikt att vi då får en vänsterregering. I valrörelsen kan vi mycket väl ha tre partier som dansar på 4-procent nivån – MP, L och KD. Det öppnar för att taktikröstande på nivåer vi inte upplevt förut och en nagelbitande valnatt.

Liberalerna har nu haft sitt partiråd om det framtida vägvalet. Därmed har den politiska kartan klarnat något. Detta oavsett om Liberalerna klarar fyra-procent spärren eller inte. Regeringsalternativen, så som de ser ut idag, är antingen en S-ledd regering som släpps fram genom att Vänsterpartiet röstar för Stefan Löfven som statsminister alternativet lägger ned sina röster eller en M-ledd regeringen som släpps fram genom att Sverigedemokraterna röstar för Ulf Kristersson som statsminister alternativt lägger ned sina röster. I de allra flesta scenarier över valresultatet sitter då C på de avgörande mandaten. Men även om kartan nu ser tydlig ut så kan verkligheten efter valet bli en helst annan. Både V och SD kan krångla så att det som idag ser ut som givna alternativ kan bli svåra att förverkliga. Centerns position är intressant rent maktpolitiskt, men kan bli knivig opinionsmässigt.

En ”dark horse” är Alliansen. L och C ansåg sig inte kunna stödja Ulf Kristersson som statsminister efter förra valet, eftersom de röd/gröna fick ett mandat mer än Alliansen. Nu minskar gapet mellan de två traditionella blocken i svensk politik. I mars handlade det endast om en halv procentenhet till de röd/grönas fördel. Slår pendeln över så kan det bli en ny dynamik i den politiska debatten. Inte minst kommer Annie Lööf att pressas hårt av borgerliga ledarsidor om att även hon bör hitta hem.

Kommentar – Liberalernas partiråd

I Liberalerna och dess närhet kryllar det av PR – konsulter. Men just PR har länge varit partiets sämsta gren. Partirådets vägvalsbeslut framstår som ytterligare ett gigantiskt PR-fiasko. Det slår till och med den förra partiledningens beslut att byta ut blåklinten, en partisymbol laddad med en stark liberal berättelse, mot en fallossymbol som mest öppnat för skämt på temat fruktsamhet – främst bristande sådan.

Det här partirådet fattade flera viktiga beslut. Januarisamarbetet ska avvecklas under ordnade former mot slutet av mandatperioden. I övrigt skulle jag sammanfatta med att L går till val 2022 med en liberal reformagenda med fokus på integrationen, skolan och klimatet. För att kunna förverkliga den behövs en borgerlig regering. Målet är att tillskapa en sådan inom ramen för den sakpolitiska gemenskap som finns mellan L, M, C och KD – alltså den tidigare Alliansen. I det nuvarande parlamentariska läget och även i det vi kan förvänta oss efter valet blir det mycket svårt att få till en majoritetsregering. Det gäller för alla partier och för möjliga konstellationer såväl till höger, i mitten eller till vänster. Därför måste en regering kunna samtala och skapa samsyn med olika partier om den politik man vill få igenom riksdagen – kunna söka stöd när det är relevant både till höger och till vänster. Liberalerna kommer dock aldrig att medverka i en regering som inte säkrar liberala grundvärden och kommer aldrig att medverka till en regering där vare sig Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet ingår. Det blir inte heller aktuellt att delta i en budgetsamverkan där dessa partier ingår.

Men det är inte detta jag får höra eller får frågor om, när jag träffar familjen, vänner eller bekanta på stan. Inte heller är det vad som framförs på sociala medier, kommenteras på tidningarnas ledarsidor eller diskuteras i TV:s debattprogram. Istället har en bild satt sig om att Liberalerna nu ska närma sig och samarbeta med Sverigedemokraterna. Jag har till och med hört och sett uttryck som ”att liera sig med” och ”släppa in i värmen”. Till detta kommer att den strama budgetprocessen ska rivas upp och att det med Liberalernas förslag blir ”hela havet stormar” när budgeten ska genom riksdagen.

Det är självfallet inte helt och hållet partiledningens ansvar att kommunikationen gått snett. Det ligger i den politiska dramaturgin att motståndarna beskriver ett beslut och dess konsekvenser utan nyanser och så avskräckande illa som möjligt. Det är heller inte konstigt att omvärlden övertar denna tolkning, den kommer ju inifrån partiet självt. Det man kunde önska är att båda sidor (eller nu har det väl gått så långt att det är befogat att säga falanger) tittat mer beslutsprocessens konsekvensanalys och ansträngt sig för att minimera skadeverkningar. Allt som vrängdes ut och in, inför och på partirådet hör faktiskt inte hemma där. Mål – vad man strävar efter och vill uppnå – är det fullt rimligt att partiråd eller landsmöte debatterar och beslutar om. Men strategin – hur man ska uppnå målen – borde en partiledning och en partistyrelse kunna hantera utan att då behöva tvätta byken i full offentlighet.

Den byken handlar om Sverigedemokraterna. Det finns ingen annan faktor i omvärlden som mer styrt Liberalernas navelskådande och självupptagenhet som förhållningssättet till SD. Det är som om Jimmy Åkesson lyckats med att injicera en giftampull vars innehåll spridit sig i Liberalernas innersta artärer och vener. Att få det liberala partiet att nästan tillintetgöra sig själva måste vara en av SD:s stora framgångar. Utan starka liberaler ligger fältet mer öppet för illiberala reformer.

I och med partirådets beslut finns det dock en väg framåt också för Liberalerna – alltså det faktiska beslutet, inte bilden av det. Nyamko Sabuni är lite friare att agera efter eget huvud, rikta uppmärksamheten utåt och driva politik. Uppförsbacken är dock rejäl och det kommer att krävas både uthållighet och strategi för att ta sig uppåt. Det krävs också en insikt om att Liberalism är något mer än sakpolitik – den ska inte förringas och mer begåvad politikutveckling är sannerligen nödvändig. Men de flesta liberaler är liberaler främst av ideologisk övertygelse. Liberalismens relevans motiveras bäst med tydliga markeringar mot populism och nationalism, mot vänsterdogmatism och högerintolerans, mot angrepp på rättsstat, demokrati och mänskliga rättigheter, mot ekonomisk dirigism och institutionell inkompetens.

Christer Hallerby

Liberalerna inför partirådet – överens om mycket, borde kunna bli överens om mer.

Publicerat av
Svara

Liberalernas partistyrelse är i mångt och mycket överens om framtiden. Det förslag man beslutade om häromdagen att lägga fram för ett extra partiråd den 28 mars har blivit mycket omdebatterat – på ledarsidor såväl som i interna Facebookgrupper.  Men skillnaderna mellan majoritetsförslaget och reservationen av Jan Jönsson och Christer Nylander motiverar knappast den hätskhet och den oförsonlighet som präglat flera av inläggen och trådarna.

Man är helt överens att fullfölja JA – avtalet, men efter processen med 2022 års budget ska det ske en ordnad avveckling. En tidtabell som bör innebära att också de 73 sakpolitiska punkterna hinner prickas av. Detta är ett lika väntat som odramatiskt besked. Även statsminister Stefan Löfven verkar ta det med fattning och betonar i en kommentar att Socialdemokraterna går till val själva.

Majoritet och reservanter är också överens om att förstahandsalternativet efter valet är en alliansregering och bägge betonar att man inte tänker medverka till en regering där Sverigedemokraterna ingår.

Man är vidare överens om att inte budgetförhandla med ytterkantspartierna V och SD. Detta står inte uttryckligen i majoritetens förslag men den konsekvensen har i efterhand tydliggjorts av både partiledaren och partisekreteraren. Det har dock uppstått en diskussion om vad man avser med uttrycket ”budgetförhandla”. Jag tolkar det som ett organiserat samarbete med syftet att bli överens om en hel budgetproposition och tillsammans lägga fram den för Riksdagen, som regeringspartier gör och som också gäller för januarisamarbetet.

I interna diskussionstrådar är det framförallt förhållningssättet till SD som spökar. När, hur, i vilka sammanhang och om överhuvudtaget kan man ha med SD att göra. Jag har i en tidigare blogg utvecklat hur jag ser på både SD och hur vi ska förhålla oss till dem. En nyckelmening relevant i det här sammanhanget ”det är god folkpartitradition att använda parlamentarismens möjligheter att driva igenom så mycket liberal politik som möjligt. Att inte använda en riksdagsmajoritet för att till exempel skydda valfriheten i välfärden eller införa en allmän arbetslöshetsförsäkring är dumt och skulle bli alltför svårförklarligt för väljarna”.

För att lyckas med detta kan det ibland behövas samtal, dialog i utrednings- och beredningsarbete, kanske till och med förhandlingar i till exempel riksdagens utskott eller sonderingar inför att en proposition ska läggas – eller som det uttrycks i majoritetens förslag ”söka samsyn”. Jag kan inte på något sätt se att reservationen går emot detta under förutsättning att det inte handlar om ett organiserat samarbete, utgöra regeringsunderlag eller förhandla om statens budget. Därmed borde vi kunna lägga den diskussionen bakom oss och i stället fokusera på vilken politik vi kan få igenom, inte vem vi får igenom den tillsammans med.

Vad är det då man inte är överens om?

En reell skillnad mellan förslagen som lever kvar sedan regeringsbildningsprocessen 2018 är att reservanterna villkorar sitt stöd för en regeringsmedverkan med att alliansen blir större än de röd/gröna. Alltså samma sak som Jan Björklund och Annie Lööf hävdade i valrörelsen och som sedan stoppade talmannen från att pröva Ulf Kristersson som statsminister i spetsen för en alliansregering. Jag tyckte detta var dumt då och jag tycker det är dumt nu. Valresultatet innebar att de röd/gröna fick ett mandat mer än alliansen. Ett resultat som mycket väl kan upprepas 2022. Opinionen i februari i år visar på ett liknande resultat. I mina sammanvägda mätningar är skillnaden 0,6% i de röd/grönas favör, men trenden är minskande. En alliansregering är ett realistiskt alternativ. Det bör också presenteras som Liberalernas mål utan förbehåll i form av matematisk ekvilibristik.  Går det att få riksdagens stöd för en alliansregering så bör en sådan också bildas.

Detta särskilt som ett mandat hit eller dit inte har någon betydelse i regeringsbildningsprocessen. Det kommer att krävas ett antal ledamöter från andra partier som röstar för en alliansregering eller lägger ned sina röster oavsett om man har en röst mer eller mindre än de röd/gröna. Det var heller inte den aspekten som var hindret för Björklund och Lööf 2018, utan det var bedömningen att man måste vara största block för att som minoritetsregering kunna driva sin budget genom riksdagen. Då hade man förutsatt två saker, för det första att de röd/gröna agerar som block även i opposition och för det andra att de får SD:s passiva eller aktiva stöd i slutomröstningen. Jag har tidigare redovisat olika scenarier för hur budgetomröstningar i riksdagen kan falla ut utifrån olika förutsättningar. Situationen blir mer svårhanterlig om en minoritetsregering inte är största block men fördenskull inte så svår att den inte bör prövas. En minoritetsregering riskerar alltid att en majoritet i riksdagen röstar igenom en annan budget, oavsett om man är största block eller inte. En minoritet är alltid en minoritet, även i riksdagens budgetprocess.

Jag har sympati för Nylander/Jönssons utgångspunkt att inte öppna för att Liberalerna ansluter till ett i övrigt konservativt block bestående av M, KD och SD. Jag är ingen högermänniska och bestämt emot att Liberalerna ingår i samma regering eller formella regeringsunderlag (typ januariöverenskommelsen) som Sverigedemokraterna.  Nyamko Sabunis och Jimmy Åkesson signaturer ska inte finnas under samma regeringsdokument. Jag ser dock inte att majoritetsskrivelsen öppnar för just detta.

Det är dock en stor risk för att Sverige efter nästa val ändå får en konservativ regering. Med dagens opinionsläge är M/KD/SD nära egen majoritet. Inget att förundras över att Jimmy Åkesson gärna ser att Liberalerna fortsätter vara under spärren. SD:s inflytande skulle bli så mycket större då, kanske skulle man till och med kunna ingå i regeringen, inte bara vara stödparti. Allt blir mycket svårare för Åkesson och SD med L som en part i förhandlingarna. Men ska L nå dit så måste man över spärren. Då behöver vi borgerligt sinnade väljare. De som är möjliga är de som tydligt föredrar en alliansregering framför en konservativ dito.  Då måste vi också vara beredda att pröva en alliansregering även om det fattas något mandat till att bli största block. Det vore taktiskt förödande att skriva bort det alternativet på förhand, både för budskapet i valrörelsen och för handlingsutrymmet efter valrörelsen

Ytterligare en skillnad mellan PS – majoriteten och reservationen är att majoriteten är mer förbehållslös. Det är uppenbart att reservanterna vill surra partiledaren hårdare vid masten. Men partiledarposten är ett förtroendeuppdrag som kräver handlingsutrymme för att kunna utövas effektivt. Det är orimligt att omgärda en partiledare och en partiledning med ett signalsystem fullt med röda linjer och gröna ljus. Syftet med partirådsbeslutet måste vara att väljarna ska få besked inför valet inte att partiledaren ska förses med handbojor och fotboja efter valet. Här bör man läsa det som Gulan Avci la fram som ett eget förslag på partistyrelsen (det röstades bort men fick också stöd av Lina Nordqvist): ”Ännu återstår knappt ett och ett halvt år till valet. Det är en tid då det politiska landskapet kan komma att skifta och inget parti kan på förhand veta hur valresultatet kommer att se ut. Därför är det viktigt att inte på förhand spekulera i eventuella regeringsbildningar.”

Sammanfattningsvis är min uppfattning att det bör göras ett omtag inför partirådet. Det har glunkats om försök till kompromisskrivningar eller en tredjeståndpunkt. Jag tycker det borde vara möjligt med utgångspunkten att det är väljarna som ska få besked, inte att göra utrymmet för partiledare och partiledning så trångt som möjligt. Det bör också var huvudsakligen positiva budskap, alltså mer handla om vad Liberalerna vill göra och hur man avser att agera än vad man inte vill göra. Det bör också formuleras med insikten att vi alla agerar i ett föränderligt politiskt landskap.

Christer Hallerby

Opinionskrönika mars 2021 – Moderaternas starka trend fortsätter

Publicerat av
Svara

Med dagens opinionssiffror blir det en konservativ majoritet och mest sannolikt en regering där Sverigedemokraterna tar plats vid sidan av M och KD. Men ännu troligare är att ”kamrat fyraprocent” räddar kvar Miljöpartiet i riksdagen och då har vi plötsligt en parlamentarisk situation där Centern sitter med de viktigaste nycklarna. Mer om detta längre fram i analysen där jag också skriver om Nyamko Sabuni som äntligen satt ner en av de fötter som måste sättas ner för att nå fram till ett internt vapenstillestånd.

Vi har två trender med oss från föregående månad, Moderaternas uppåtgående och Kristdemokraternas nedåtgående. M:s starka trend har nu hållit i sig i 14 månader och i februari är ökningen 0,9 procentenheter. Kristdemokraternas har möjligen bromsats upp, man noterar 5 procent precis som föregående månad.

Väljaropinionen i mars 2021

 MLCKDSVMPSD
feb 2123,32,98,75,026,79,93,818,6
jan 2122,42,88,45,026,89,94,119,0
 +0,9+0,1+0,30,0-0,10,0-0,3-0,4
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Liberalerna och Miljöpartiet är under spärren. Centern får 8,7 procent, vilket är i nivå med taket i det platta trendintervallet, en högre siffra nästa månad skulle markera för en stigande trend. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet noterar i princip oförändrade siffror. Sverigedemokraterna har med 18,6 procent backat med 2 procentenheter sedan november.

Det konservativa blocket (M/KD/SD) är fortfarande klart större än januaripartierna. Det blir särskilt tydligt om vi beaktar att L och MP bägge ligger under spärren. I den andra kampen mellan konstellationer, Alliansen mot de Rödgröna, så kryper Alliansen närmare. Gapet är nu endast 0,6 procentenheter till de Rödgrönas fördel. En del kanske ser den jämförelsen som ganska ointressant, men om Alliansen passerar och blir större än det rödgröna blocket så kan det mycket väl påverka den politiska dynamiken och framtidsspekulationerna.

Analys

Omräknat i mandat så skulle den nuvarande opinionen ge det konservativa blocket egen majoritet i Riksdagen. En sådan situation skulle, som jag påpekat i tidigare krönikor, sannolikt leda till att Sverigedemokraterna tar plats i regeringen vid sidan av moderater och kristdemokrater. Men om ”kamrat fyraprocent” räddar MP kvar i riksdagen så förändras bilden helt. Det krävs endast att någon tiondels procentenhet av vardera Socialdemokraternas och Vänsterpartiets väljare stödröstar på MP för att den politiska kartan ska få ett helt annorlunda utseende. I så fall blir det Centern som sitter med nyckeln som vågmästare i mitten. Kommer man då att välja ett block som är beroende av Vänsterpartiet eller ett som är beroende av Sverigedemokraterna? Troligen kommer Annie Lööf i första hand att försöka bli kungamakare i mittfältet och försöka sy ihop något med M och S. Det kan till och med sluta med henne själv som statsminister för en ren centerregering. Men i så fall först efter flera talmansrundor och konvulsioner i Riksdagen.

Utsikterna för en konservativ majoritet finns dock. Men SD:s ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt höll för någon vecka sedan på att ställa till det när han krävde inflytande över hela statsbudgeten för att släppa fram en M – ledd regering. Hade man stått fast vid detta så hade det blivit många besvärliga frågor för Ulf Kristersson att hantera. Men Jimmie Åkesson gick ut med en mild korrigering på Facebook och slog fast att SD inte ställer ultimativa krav utan fram till valet ska man vara en konstruktiv kraft för att byta ut den S – leda regeringen. Det ska nog läsas precis som det är skrivet och orden ”fram till valet” är nyckelformuleringen. Efter valet kommer SD med all sannolikhet att låta mer som Sjöstedt än Åkesson. Fram till valet försöker man undvika att ställa till det för Kristersson. Med en konservativ majoritet i Riksdagen blir det helt andra förutsättningar för Åkesson att använda maktspråk gentemot Kristersson.

SD har svårt att hitta några andra frågor än migrationspolitiken. Nu när vi ser en allt bredare politisk uppslutning kring en restriktivare migrationspolitik, så känner SD behov av att distansera sig och förflytta sig en bit ytterligare ut på ytterkanten. I en tweet häromdagen krävde Åkesson totalstopp för all asyl- och anhöriginvandring inklusive kvotflyktingar. I en debatt med Nyamko Sabuni i Agenda preciserade han – ingen asylinvandring utan ett nettominus i invandringsstatistiken. Det skulle innebära att Sverige blir ett land som bryter mot internationella konventioner och dessutom placerar oss i en extremposition inom EU. Det var den typen av krav som fick Danmarks tidigare statsminister Lars Løkke Rasmussen att tröttna på ytterkantspartier och prata om samling i mitten. Det är krav som säkert också ligger på fel sida en blivande statsminister Ulf Kristerssons röda linjer. Därför blir det på just den här punkten inget maktspråk från Åkesson efter valet, inget ultimativt krav. Huvudsaken är strategisk, att det inför valet ger Jimmie Åkesson en migrationspolitisk position som han är ensam om.

Liberalerna då? I debatten med Åkesson i Agenda så satte Nyamko Sabuni ner foten i en av partiets interna stridsfrågor. Hon sa att partiet inte kommer att bygga några järnridåer i Riksdagen. Det var ett nödvändigt första steg för att få ihop partiets strategi. Därmed bör punkt vara satt för diskussionen om hur man ska förhålla sig till SD. Den partiföreträdare som hädanefter pressar partiledaren på den här punkten tar på sig ett stort ansvar. Fokus bör ligga på att kritisera SD:s politik och värderingar – inte när, hur och om vad som Liberaler får prata med Sverigedemokrater om. Debatten med Åkesson visade med all önskvärd tydlighet att Sverigedemokraterna är och förblir en ideologisk huvudmotståndare för Liberalerna.

Christer Hallerby

Liberaler på jakt efter relevans – också i Danmark och Norge

Publicerat av
Svara

Liberalerna i Sverige brottas med positioneringen och en strategi där man blir relevanta för väljarna. Detsamma gäller för syskonpartierna i Danmark och Norge. Det är ett historiskt krisläge för alla de fyra liberala partier som har sina rötter i demokratins genombrott runt förrförra sekelskiftet.

I Danmark har Venstre kollapsat. Sedan valet har stödet halverats från drygt 23 till 12 procent (feb 21). I valet 2019 kunde den då sittande statsministern Lars Løkke Rasmussen inkassera en klar framgång med en ökning från valet 2015 med hela 4 procentenheter. Trots detta tvingades han att avgå eftersom stödet i Folketinget var större för Socialdemokraternas Mette Fredriksson, som efter ett skickligt politiskt spel kunde ta över med en ren socialdemokratisk minoritetsregering. Därefter tvingades Lars Løkke också bort från partiledarposten efter ett internt fulspel, skildrat i hans läsvärda memoar ”Om de fleste og det meste”.

Lars Løkke har väl blivit mest känd (och föraktad) i Sverige för sitt samarbete med Dansk Folkparti, vars stöd han var beroende av för att regera under förra mandatperioden. Det är djupt orättvist. Han har framförallt varit en folklig realpolitiker med liberal kompass som fått och vill få saker och ting gjorda. Och Lars Løkke hade tröttnat på att förhandla med flygelpartier. Mitt under valrörelsen kom en intervjubok med honom där han ville lägga en större tyngdpunkt på det breda politiska mittfältet. Kort sagt, han öppnade för en regeringssamverkan med Socialdemokraterna.

Så blev det nu inte. Trots framgången i valet tvingades han lämna partiledarposten och ersattes av Jakob Ellemann-Jensen. Den politiska kursen var tillbaka på ruta ett med en fast förankring i det blåa borgerliga blocket. Men Venstre tappade sin ledande roll. Istället har De Konservative har ryckt fram som det ledande oppositionspartiet. Ellemann-Jensen är ett frågetecken för många danskar. Det har inte heller varit lätt att komma ut med några framtidsvisioner under Corona. Det mediala fokuset ligger i stort sett helt på personer som lämnat partiet. Förre vice ordföranden Inger Støjberg är en av dem. Hon står också inför riksrätt för ett beslut hon fattade som utlännings- och integrationsminister. Men framförallt är det Lars Løkke som nu uppträder som vilde i Folketinget och som är i full färd med att starta ett nytt parti i det politiska mittfältet. Han arbetar metodiskt och det finns goda förutsättningar för att han ska lyckas med sitt projekt.

Det andra liberala partiet Radikale Venstre har på senare år varit fast förankrat i det röda blocket och satt också i den socialdemokratiskt ledda regeringen mellan 2011 och 2015. I februari ligger man på cirka 6 procent i opinionsmätningarna, vilket är en tillbakagång från valets 8,6 procent. Radikale har omhuldat positionen som kungamakare mellan Venstre och Socialdemokraterna, vilket gett dem en oproportionerligt stort inflytande i dansk politik.  Samtidigt har man varit idépolitiskt drivet med ideologiskt engagerade medlemmar. Att framgångsrikt kunna balansera det parlamentariska maktspelet med det egna ideologiska engagemanget har varit något av de Radikales signum.  Som kungamakare har man nu hamnat offside. Stödparti utanför regeringen var inte den roll man eftersträvade. Kanske är man på väg att hamna offside även i idépolitiken. En av dansk politiks på sistone många avhoppare Jens Rohde betecknade sitt tidigare parti som klimataktivistiskt och hyperfeministiskt. Man har till råga på allt haft en egen meeto-affär som tvingade bort partiledaren Morten Østergaard. Dessutom står partiet för en annan invandringspolitik än vad som nu håller på att bli mainstream i dansk politik

Den långa diskussionen i Liberalerna, om vilket av syskonpartiernas strategi som vore mest relevant i Sverige, Venstres eller Radikale Venstres, har nog inte så mycket nytt bränsle att hämta i dagens danska utveckling.  Bägge partierna är i svårigheter och bägge har förlorat sina strategiska positioner. Mest intressant blir det nog att följa Lars Løkke Rasmussens vidare öden och äventyr.

I Norge är det Stortingsval den 13 september i år. Erna Sohlberg från Høyre har varit statsminister i två mandatperioder, sedan 2013. Venstre gick in i regeringen 2018 efter att dessförinnan varit stödparti till regeringen i Stortinget. Men nu är stora omvälvningar på gång i norsk politik och det ser inte ut som om regeringen Sohlberg kan sitta kvar efter valet.

Det är inte bara regeringen som Venstre ser ut att behöva lämna. Med det opinionsstöd man har idag, så ramlar man med största sannolikhet också ur Stortinget.

Guri Melby är partiledare i Venstre sedan Trine Skei Grande avgick i höstas. I regeringen är hon kunskaps- och integreringsminister. Venstre har satsat hårt på en grön profil och drivit på om klimatpolitiken både i Stortinget och i Regeringen. Det har också blivit flera framgångar. I sitt tal efter att ha blivit vald lägger också Melby en stark tyngdpunkt på klimatet. Det är uppenbart att man taktiskt inför valet lägger stor vikt vid klimatpolitiken och lägger upp för en konfrontation med främst Fremskrittspartiet och Senterpartiet. Det andra området hon lyfter fram i talet är kunskap och skola, Fast mest omtalat på senare tid är att Venstre fått igenom ett regeringsförslag om liberalisering av narkotikapolitiken där mindre innehav för personligt bruk inte längre ska vara straffbart – en reform som man enligt hemsidan kämpat för att få igenom i mer än 20 år. Reformen har dock ännu inte gått igenom i Stortinget.

Med detta får Venstre en förhållandevis stark profil i norsk politik, men något fattas för att attrahera väljarna. Man har fått en hård konkurrent om de gröna väljarna och för första gången i ett val ser nu de gröna MDG ut att bli större än Venstre. Narkotikapolitiken är knappast heller någon valvinnare. Tvärtom ser det ut att stärka en av motståndarna Senterpartiet, som redan rider på en stark framgångsvåg. Politiskt korrekta Venstre har svårt att göra sig gällande när det nu finns ett ännu grönare alternativ å ena sidan och å den andra ett mer folkligt (för att inte säga populistiskt) Senterparti som hävdar vanligt folks rätt att köra på diesel och äta kött.

Den problematiska utvecklingen för de liberala partierna i både Danmark och Norge sammanfaller med de högerpopulistiska partiernas kräftgång. Både Dansk Folkparti och Fremskrittspartiet i Norge har gått kraftigt tillbaka och bägge är på väg att förlora sina tidigare så inflytelserika positioner. Både liberalism och högerpopulism på tillbakagång samtidigt alltså. Vad är det som kommer istället? Vad är det som växer? Jag kommer att ta mig an de här frågeställningarna i kommande bloggar.

Christer Hallerby

Stanna kvar i JA – men var inte rädd för att lämna.

Publicerat av
Svara

Många inom Liberalerna hävdar att partiet står inför ett vägval och att man måste ta ett beslut om att lämna januariavtalet ”nu”. Några av dessa menar verkligen ”nu” i meningen att så snart som möjligt bryta upp från det pågående samarbetet.

Min bestämda uppfattning är att partiorganisationen inte bör mobiliseras ”nu” för att göra ett sådant vägval, vare sig genom medlemsomröstning eller andra processer.  Det finns inget vägval att göra ”nu” när det gäller januariavtalet. Den vägen är vald. Nyamko Sabuni har hela tiden varit tydlig med att Liberalerna stannar i samarbetet så länge som parterna lever upp till sina åtaganden, inför att hon valdes och efteråt. På den vägen är det och den linjen har också bekräftats på landsmöten och i flera andra sammanhang.

Å andra sidan ligger det helt inom ramen för partiledarens mandat att markera och agera när andra parter agerar i strid mot avtalet. Det var fullt rimligt att göra det i LAS-frågan och som jag skrev i min förra blogg (se nedan) är det också rimligt och proportionerligt att nu markera mot Socialdemokraterna i migrationsfrågan. Nu vet jag inte hur väl förankrat det sistnämnda var i beslutande organ som partiledning och riksdagsgrupp, men som partiledare måste man kunna lyssna, ta råd och förankra. Å andra sidan kan man inte låta sig bli handlingsförlamad av interna låsningar. Patiledaren är ytterst ansvarig inför landsmötet och endast inför detta.

Januariavtalet är ett tydligt ”barn av sin tid”, en konstruktion för att Sverige skulle få en fungerande regering efter valet 2018. Avtalet är också just för en tid. Det finns ingen fortsättning för avtalet. Det handlar om innevarande mandatperiod – inget annat. Det finns inte ens en antydan i avtalet om någon förlängning. Tvärtom är hållbarheten i avtalet mycket försiktigt formulerad: ”Samarbetet gäller budgetår för budgetår, så länge som parterna är överens om dess fortsättning, med inriktningen att samarbetet ska löpa hela mandatperioden”. När vi går in i valrörelsen så innebär avtalet inga som helst bindningar för framtiden. Partierna har heller inga som helst förpliktelser om hur man ska agera i förhållande till varandra i valrörelsen och efter valet. Liberalerna kan förorda precis vilken statsminister man vill och precis vilken politik man vill.  

Man kan ha synpunkten att Liberalerna under processen med att vaska fram en statsminister borde ha agerat annorlunda. Jag själv ansåg att Ulf Kristerssons i spetsen för en Alliansregering borde ha fått chansen, att stödet för en sådan lösning borde ha prövats av riksdagen. Det hade krävt att inte bara Liberalerna, utan även Centerpartiet förordat en sådan lösning och sedan att SD i riksdagsomröstningen lagt ner sina röster utan motkrav. Kanske inte helt realistiskt. Men Liberalerna borde ha drivit det alternativet till sin spets. Nu blev det inte så, den dåvarande partiledningen och partirådet beslutade annorlunda.

Sedan blev andra serven också fel, när man valde modell för samarbetet med S, MP och C, att då inte gå fullt in och ta plats i regeringen. Dubbelfelet fullbordades, Liberalerna fick den svåraste av alla politiska positioner, att vara regering och opposition samtidigt. Det var det arvet som Nyamko Sabuni tog över, men med den uttryckliga utfästelsen att stanna i avtalet så länge som de andra partierna levde upp till det.

Nu har vi det här avtalet och det gäller att gilla läget. Det är ett bra avtal och det innebär att flera liberala reformer kan genomföras. Det kommer ibland kritik, främst från höger, att avtalet har brister, att det är ett hopkok, en pytt i panna av de ingående partiernas favoriter. Det skulle saknas en genomtänkt holistisk syn på samhällsutvecklingen, saknas en gemensam vision och därmed en röd tråd för reformagendan.

Jo, det ligger en del i detta. De fluffiga formuleringarna saknas, dokumentet är krasst sakligt och visst finns det reformer som inte riktigt går in under en liberal kontext. Men ta till exempel punkterna om skatter, arbetsmarknad och företagande. Det skulle vara fullt möjligt att skriva en ideologisk visionär kappa kring dessa. Den skulle bli mycket liberal med flera liberala värdeord. Den liberala karaktären på överenskommelsen skulle bli ännu tydligare, säkert helt omöjlig för Socialdemokraterna att acceptera. Samtidigt kan man konstatera att flera av de här liberala reformerna var helt omöjliga för Liberalerna och Centerpartiet att få igenom under de åtta Alliansåren. Moderaterna blockerade trots alla fina skrivningar om Alliansens gemensamma värdegrund. Nej, januariöverenskommelsen är ett realpolitiskt dokument för ett realpolitiskt samarbete. De liberala framgångarna, den liberala reformagendan, den ideologiska grunden och färdriktningen är något som Liberalerna och särskilt dess partiledare borde bli bättre på att lyfta fram.

Det skulle vara en stor liberal förlust om januarisamarbetet bryter ihop och flera reformer därigenom inte kommer att genomföras. Det skulle vara svårt att förklara för väljarna om Liberalerna lämnar bara för att det vägvalet har röstats fram inom partiet.

Men inriktningen att inte spräcka avtalet får inte innebära en rädsla för att spräcka det. Liberalerna är ett litet parti i ett utsatt opinionsläge. Det finns inget utrymme att lägga sig. De flesta punkterna i januariavtalet är detaljerade. Kompromisserna är redan gjorda. Det finns inget utrymme att kompromissa med utgångspunkt från den kompromiss som redan ligger. Där det finns tolkningsutrymme, som i migrationsfrågan, gäller det att vara tydlig med var gränsen går, precis som Nyamko Sabuni varit.

Stefan Löfvens hot om nyval är något som Liberalerna borde gilla. Visst, han har väl fog för att vissa i partiet blir nervösa på grund av det utsatta opinionsläget. Men tvärtom bör man se detta som en möjlighet. Om januariavtalet faller på en spricka mellan Stefan Löfven och Nyamko Sabuni, så sätter det henne och Liberalerna i centrum för valet på ett helt annat sätt än vad som kommer att gälla under nästa ordinarie val. Nu tror jag hot om nyval mest är som ”tomma tunnor som skramlar”, det hinner rinna mycket vatten under broarna innan vi kommer dit. Men rädsla, nervositet och intern splittring är det bästa förhandlingskortet som man kan ge motståndarna.

Sammanfattningsvis: Januariavtalet är för nu. Det är huvudsakligen liberal politik. Gör det bästa av det. Samtidigt är framtiden fri. Här bör partiorganisationen komma in. Här är det öppet för vägval. Partiets framtida strategi måste bli tydlig, ju förr desto bättre.

Christer Hallerby  

Opinionskrönika februari 2021 – med en analys av Liberalerna, migrationspolitiken och januariavtalet

Publicerat av
Svara

Väljaropinionen är för närvarande ganska stabil. Det är små förändringar i januari. De största justeringarna står C som går upp 0,6 procentenheter och SD som går ned 0,6 procentenheter för. MP fortsätter balansera på fyraprocentspärren. Med 4,1 procent är man där här månaden över. L slår för andra månaden i rad historisk lägstanivå. En tillbakagång på 0,1 procentenheter innebär att man nu ligger på 2,8 procent.

Väljaropinionen i januari 2021

 MLCKDSVMPSD
Jan 2122,42,88,45,026,89,94,119,0
dec 2022,22,97,85,326,610,23,919,6
 +0,2-0,1+0,6-0,3+0,2-0,3+0,2-0,6
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Det är två trender som fortsatt lever även den här månaden. M går upp och KD går ned.  Moderaternas är väldigt uthållig och uppgången har pågått i ett år nu. Det är inga stora steg man tar varje gång. Det handlar om några tiondels procent varje månad. I enstaka mätningar så ligger i princip alla uppgångar inom det som kan betraktas som felmarginalen. Men den samlade uppgången på mer än fem procentenheter är definitivt reell. M fick sitt bottennapp i slutet på hösten 2019 efter att med buller och bång lämnat förhandlingarna med regeringen om den grova gängkriminaliteten. Väljarna gjorde tummen ned för den föga konstruktiva attityd som Ulf Kristersson och partiets rättspolitiske talesperson Johan Forssell visade upp den gången. Men Kristersson tog uppenbarligen lärdom och har sedan dess manövrerat försiktigare och till exempel hållit sig ganska nära Stefan Löfven och regeringen under hela coronapandemin. Nu tar man dessutom väljare från SD. Utan några större åthävor eller spektakulära utspel ser det ut som att Kristersson håller på att växa in i statsministerkostymen. Det ska bli intressant att se om han håller fast vid den lågmälda taktiken och i så fall om den bär ända fram.

KD har svårare att hitta ingångar i den politiska debatten. Googlar man ”Ebba Busch” idag så dominerar hennes privata husköp träffbilden. Ebba Busch hamnar lätt i en uppfostrande, för att inte säga mästrande, ton i debatter och utspel. Ibland kan det vara effektfullt men att ständigt hamna i det tonläget kan utvecklas till en belastning. Särskilt om man är likadan i en privat affär med en äldre man som vill häva ett köp där han anser sig förledd. Läste någonstans att man är bekymrade i KD:s ledning över hur den här affären kan utveckla sig. Det har man fullt fog för att vara.  

Socialdemokraterna verkar nu stabiliserat sig på en nivå mellan 25 och 27 procent. Det är något högre än för ett år sedan före pandemin. Sommarens och höstens nedåtgående trend är definitivt bruten.

Istället börja vi skönja en ny nedåtgående trend och det gäller SD. Vi får se om det är ett tillfälligt hack i kurvan eller om nedgången fortsätter. Det skulle i så fall vara något nytt i svensk politik. Men faktum är att partiet inte har så mycket nytt att bidra med nu när det finns andra restriktiva alternativ i migrationspolitiken. Partiet har också problem med de lokala styrena i Skåne. I Bromölla och Hörby, som efter valet fick sverigedemokratiska KS-ordföranden har det blivit i kaos i kommunpolitiken.

När det gäller blocken så är det ingen större förändring när det gäller de röd/gröna i förhållande till Alliansen – klar fördel för de röd/gröna med drygt två procentenheter. Däremot har JA – partierna knappat in på det konservativa blocket, skillnaden är nu 4,4 procentenheter mot 5,9 föregående månad. Ulf Kristersson är i bägge de här tävlingar beroende av SD:s stöd för att kunna bli statsminister. Men det ser inte helt ljust ut trots att det går bra för M för närvarande. Centern och Liberalerna villkorade 2018 att stödja en M-ledd regering med att Alliansen skulle vara större än de röd/gröna. Där har inte skett någon förändring i opinionen och inte heller i centerns attityd som just nu, med L under spärren, ser ut att bli helt avgörande. Det andra alternativet, att nå statsministerposten i spetsen för ett konservativt block, är inte heller ”on track” när både KD och SD tappar i opinionen. Skulle dagens opinionssiffror bli valresultat så är Stefan Löfven den mest sannolike statsministern men det är C och V som sitter med var sin nyckel.

Analys Liberalerna, migrationen och januariavtalet

I stora partier finns utrymme för åsiktsskillnader, till och med olika falanger som respekterar varandra och kan samexistera. I små partier är taket lägre och toleransen mindre. I ett litet krympande parti som Liberalerna kan även små åsiktsskillnader upplevas som oöverstigliga diken. När krubban dessutom är tom (finns inget att glädja sig åt) så biter hästarna varandra. Just nu verkar det inte finnas något viktigare för en liberal än att ta kål på andra liberaler. Det interna fokuset tar tid och kraft. Tänk om all denna energi istället kunde riktas mot att övertyga väljarna, att ett liberalt parti är precis vad samtiden behöver.

När Nyamko Sabuni häromdagen hotade med att lämna januariavtalet om Socialdemokraterna går vidare med den migrationspolitik man kommit överens med MP om att sicka på remiss, så tog det hus i helvete i partiet med långa sittningar med riksdagsgruppen och krismöte i partistyrelsen. När en av de tyngsta ledamöterna i partiledningen, Jan Jönsson, går ut i en stor intervju i DN och där kritiserar och ställer frågor till Sabuni och samtidigt uppmanar till att hon ska uttala sig i en viss riktning, visar han inför öppen ridå vilka samarbetssvårigheter som präglar partiets högsta ledning.

Bakgrunden är att L och S i migrationspolitiska kommittén var överens om utformandet av en humanitär grund för uppehållstillstånd. Den skulle användas för personer som saknade grund för asyl men ändå hade synnerliga skäl för att stanna i landet. Det handlar om ett ganska smalt fönster. SD, M och KD ville vara ännu mer restriktiva medan C, MP och V gick på en generösare linje. När utredningens förslag skulle ut på remiss hade S gjort upp med MP om den generösare varianten.

Kritiken internt handlade både om sakfrågan och om att Sabuni tänkte använde migrationspolitiken för att spräcka januariavtalet. När det gäller sakfrågan så finns det nog ingen tvekan om att en stor majoritet sluter upp bakom Sabuni. Särskilt som Fredrik Malm på ett utmärkt sätt har klargjort de betydande skillnader som finns mellan det utredningsförslag han ställt sig bakom i migrationspolitiska kommittén och det förslag som regeringen skickat på remiss. Det handlar inte bara om en ventil för utsatta människor utan en helt ny grund för uppehållstillstånd för människor som inte har skyddsbehov i asylrättens mening. Migrationsverket har också i sitt remissvar pekat på det ökade tryck på asylsystemet det skulle innebära med kraftigt stigande kostnader som följd.

När det gäller Januariavtalet så har Sabuni det svårare. När både Löfven och Lööf hävdar att det inte strider mot avtalet så blir det tufft att hävda motsatsen. Rent objektivt så är också hennes argumentation något skakig. I avtalet står det att man ska göra upp om migrationspolitiken i en parlamentarisk kommitté samt att partierna är överens om att driva en ny humanitär skyddsgrund i kommittén. Problemet är att partierna i kommittén kom fram till olika resultat om hur bred denna skyddsgrund ska utformas. Regeringens remiss har med en humanitär skyddsgrund och därmed otvivelaktigt följt avtalets bokstav. Å andra sidan, om partierna inte är överens om innehållet i denna skyddsgrund så uppstår en faktisk spricka i januariavtalet.

Sabuni har också kopplat förslaget till budgetförhandlingarna och menat att om regeringen driver igenom förslaget i riksdagen med stöd av C, MP och V så bryter de mot principerna för budgetsamarbetet. L kan inte gå med på de ökade kostnader som blir följden av förslaget. Men självfallet måste varje budget utgå från vad riskdagen beslutat. Några andra principer kan inte styra. Ett regeringsunderlag i minoritet kan inte själva bestämma. Å andra sidan står det i avtalet att budgetsamarbetet ska omfatta ”de större reformer som partierna är överens om”. Detta kan mycket väl tolkas som om man inte är överens, så ska inga budgetmedel avsättas. I den här frågan är man inte överens, så då kan man säga att i den delen har Sabuni avtalets bokstav på sin sida.

Sammanfattningsvis så finns det utrymme att tolka och argumentera för vilken linje som helst. Det här handlar om politik och taktik. Bestämmer sig Liberalerna för att Löfven och S bryter mot avtalet i den här frågan så är det de facto på det sättet. Det är Liberalernas tolkning som gäller för det är de som har beslutet i sin hand – stanna kvar eller lämna. Det måste S och övriga partier i överenskommelsen förhålla sig till.

Då kommer nästa fråga upp, vilket är syftet med Sabunis utspel? Är det att spräcka januariavtalet eller att sätta politisk press i sakfrågan. Uppenbarligen är den frågan viktig för några centrala personer i partiet. Jag tror att det i första hand är det sistnämnda att sätta press, men samtidigt skulle Sabuni inte bli ledsen om avtalet gick hädan. Jag vill först betona att det senare utfallet är ett taktiskt vågspel, hur partiet kommer ut ur detta, om det blir regeringskaos eller ej, hur man i så fall lyckas kommunicera det man gör till väljarna.

Men mycket talar för att Sabunis taktik går hem. Socialdemokraterna agerar kluvet. Man går emot sitt eget ställningstagande i kommittén. Det här är ingen fråga som Löfven vill spräcka vare sig januarisamarbetet eller regeringen på. Att gå till val tillsammans med MP och V i en migrationsfråga måste vara en mardröm för varje socialdemokratisk strateg.

Tar Sabuni då till för grov ammunition när hon villkorar utfallet i sakfrågan med januariavtalet? Nej, jag tycker inte det, för på andra hållet kan MP göra en kabinettsfråga av det hela. Det är väl uppenbart för var och en att Löfven gick med på den här remissen, inte för att han tyckte det var bästa alternativet i sak, utan för att få lugn på MP. Förmodligen blockerade de remissen i kanslihuset och detta blev en enkel lösning. Nu har Sabuni tydligt markerat, att när det blir dags för proposition så blir det betydligt svårare. Det är ett högt pris satt på att fortsatt låta MP diktera villkoren för svensk migrationspolitik.

I SvT:s 30 minuter (210203) visade Nyamko Sabuni att hon har ett tydligt grepp om händelseförloppet. Äntligen ett TV-framträdande som var både väl förberett och väl genomfört. Ett starkt och gediget externt agerande som stärker Sabunis position också internt. Förloraren i den interna processen ser ut att bli Jan Jönsson. Förhoppningsvis drar han den erfarenheten, att stå emot bättre när omgivningen i Stockholm nästa gång sjunger i kör ”nu måste du ut och markera”.  Ett handslag över diket mellan Sabuni och Jönsson är det som Liberalerna behöver bäst just nu.  

Christer Hallerby

Opinionskrönika januari 2021. Historiskt lägsta för Liberalerna

Publicerat av
Svara

Opinionsinstituten är på grund av helgerna i december som vanligt tidiga med att publicera sina siffror denna månad. Därav kommer 2021 års första opinionskrönika redan nu. Jag passar också på att göra ett avslut på 2020 och redovisar en liten egenrevision över mina utsagor i tidigare krönikor detta år.

Men vi börjar med opinionsläget och höstens två dominerande trender, Moderaternas uppåtgående och Socialdemokraternas nedåtgående.  Moderaterna fortsätter ytterligare uppåt (+0,9) medan det nu är tydligt att Socialdemokraterna fått stopp på sin nedgång och i december till om och med går upp något (+0,8).

Både Liberalerna och Miljöpartiet är kvar under spärren även om det för det sistnämnda partiet handlar om en tiondels procentenhet. För Liberalerna däremot noterar jag den sämsta siffran någonsin – 2,9 procent. Liberalerna (och tidigare Folkpartiet) har aldrig någonsin legat på en så låg nivå.

Väljaropinionen i december 2020

 MLCKDSVMPSD
dec 2022,22,97,85,326,610,23,919,6
nov 2021,33,18,15,725,810,33,820,7
 +0,9-0,2-0,3-0,4+0,8-0,1+0,1-1,1
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Det finns nu en tendens till en nedåtgående trend för Kristdemokraterna, 5,3 procent är den lägsta siffran den här mandatperioden och klart lägre än valresultatet 2018 på 6,3 procent.

Det konservativa blocket är fortfarande den klart största konstellationen – 47,1 procent jämfört med januaripartiernas 41,2 procent. Trots Moderaternas uppgång har dock övertaget minskat något den här månaden. Det beror på att både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna backar. Det tyder på att Moderaternas uppgång nu främst beror på att man tar från dessa två partier. Både Alliansen och de rödgröna ligger en bra bit från sina historiska formtoppar.

Ett valresultat i enlighet med månadens opinionssiffror med både L och MP utanför riksdagen innebär med största sannolikhet att vi får en M+KD+SD regering (se analysen i förra opinionskrönikan).

Egenrevision 2020

Då är det dags att utvärdera 2020 års opinionskrönikor. Vilket betyg kan jag ge till mig själv för mina analyser, förutsägelser och bedömningar? Opinionsanalys handlar i första om att beskriva nuet och hur vi kommit dit. Men i mina krönikor gör jag även bedömningar om hur den politiska kartan kan komma att utvecklas i framtiden. Men det enda vi säkert vet om framtiden är att vi inte säkert vet. Jag uttrycker mig därför gärna i form av scenarier, gärna alternativa om hur framtiden skulle kunna se ut om olika förutsättningar slår in. Jag använder mig också av termer som sannolikt eller mindre sannolikt.  Men ibland slinker det ut ett mer tvärsäkert påstående, som jag inte sällan ångrar i samma ögonblick som jag publicerar krönikan.

Vad är då ett godkänt betyg? Jag värderar i det följande några av mina spekulationer om framtiden genom att jämföra dem med faktiskt utfall så långt det går att se idag. Inte dem där jag hållit flera alternativ öppna utan de fall där jag varit mera kategorisk. När jag genom åren hållit föreläsningar i omvärldsanalys brukar jag säga att en omvärldsanalytiker som bara beskriver nuet och inte vågar spekulera om framtiden är ganska ointressant. Men en tumregel är då 80/20 – regeln. Har hen inte rätt i åtminstone 80 procent av sina förutsägelser, så är hen inte seriös – tar antingen ut svängarna alldeles för mycket eller är helt enkelt oskicklig. Å andra sidan har hen inte fel i 20 procent av fallen så är det för mycket hängslen och livrem på samtidigt. Hen är för feg för att ha något intressant att säga.

Jag återupptog krönikorna i maj efter ett knappt års uppehåll:

Där kommenterar jag att Socialdemokraterna stärkt sin ställning under corona-krisen. Samtidigt frågar jag mig hur hållbar den uppgången är och menar att post-corona kan utvecklas till ett drömläge för Moderaterna. Vi har inte nått post-corona än men när första vågen var över så vände det för Socialdemokraterna. Moderaterna hade i april 18,7 procent. I december så är siffran 22,2 procent efter en trendmässig uppgång hela hösten.

Jag spekulerade i om Löfven kommer att avgå nästa partikongress i maj 2021 och menade att ett besked bör komma kring årsskiftet. Även om svaret ännu inte är givet, så verkar detta inte särskilt troligt.

Om Liberalerna skrev jag att det i längden inte är en framgångsrik strategi att endast fokusera på sakpolitik. Liberalismen som idéstruktur och samhällsmodell måste lyftas fram. Man måste ta den ideologiska striden. Nyamko Sabuni framhärdar i att fokusera endast på sakpolitik. De ideologiska markeringarna år både höger och vänster är obefintliga. Jag framhärdar i att detta är en helt felaktig strategi – för liberaler är ideologi livsluft.

Jag skrev också att jag inte riktigt litar på Centern som liberalt parti: ”Jag är helt övertygad om vi från det hållet kommer att få mera tal om närodlat och härgjort, mindre om globalisering och frihandel.” Nja, ser inte riktigt att Centern ännu väger över åt det ena eller andra hållet. Man har inte fallit ner i det nationalistiska diket.

I juni skrev jag att mitt grundtips är att S majsiffra är den högsta som man kommer att nå under hela mandatperioden. Den månaden toppade Socialdemokraterna sin uppåtgående trend med 30,8 procent. Sedan vände det verkligen. Om jag får rätt för hela mandatperioden återstår att se. Även för SD förutsa jag att de passerat sin opinionsmässiga topp för mandatperioden (25,1 procent i december 2019) men att man kommer att ligga kvar en bit över valresultatet 2018. Hittills har även detta stämt.

I juli skrev jag att om M ska utnyttja sitt drömläge så krävs det betydligt mer av partiet och partiledaren. Det räcker inte med att framstå som en mer anständig variant av Sverigedemokraterna. Jag undrade om det fortfarande fanns plats för Carl Bildts internationalism, för Fredrik Reinfeldts tolerans, Anders Borgs liberalism och Gunnar Hökmarks Europaengagemang? Vilken är i så fall den röda tråden och idémässiga grunden? Nja, så mycket ”mer” har man väl inte presterat. Vi har fått ett förslag till nytt partiprogram men det har inte riktigt blivit något riktigt lyft kring diskussionen om detta.  Den svagt uppåtgående trenden har dock varit stabil och fortsatt. Fortsatt drömläge men inte så många tillvaratagna målchanser.

Jag trodde i juli att Miljöpartiets kris skulle leda till en regeringskris under hösten, att partiet då möjligen skulle lämna regeringen men stanna kvar i januarisamarbetet. Här fick jag fel. Möjligen var det Preems tillbakadragande av ansökan om utbyggnaden i Lysekil, som lättade på trycket. Men två tunga statsråd, ett språkrör och ett tidigare språkrör, väljer nu att lämna politiken. Något hände men inte det jag trodde. Jag skrev dock också att januarisamarbetet och Stefan Löfven som statsminister överlever ett tag till. I detta fick jag rätt. Det överlevde hösten och kommer även att övervintra.

I oktober skrev jag att Liberalerna blir kvar i januarisamarbetet ett tag till i brist på bra skäl att lämna. Ett tämligen ofarligt påstående, ”taget” gäller ett tag till. Jag bedömde det också som mest sannolikt att Liberalerna klarar fyraprocentspärren och därmed att de kommer in i riksdagen även efter nästa val. Kanske ett lite mera vågat påstående och inget som jag lovar att äta upp min hatt för om jag har fel. Men jag står för det fortfarande.

I november skrev jag också att V inte kommer att driva sitt hot om misstroendevotum till sin spets. Det står jag fortfarande för och utvecklingen sedan dess har gjort ett misstroende än mindre sannolikt.  Jag skrev vidare att Stefan Löfven hanterar LAS-frågan skickligt, att jag är övertygad om att han även lotsar fram den till en slutlig lösning. När jag skrev detta så präglades debatten fortfarande av LO:s hårda hållning. Det var innan Metalls och Kommunals omsvängning. Ett rätt som också pekar mot att jag får rätt till slut.

Men trots detta bedömde jag då det som osannolikt att Stefan Löfven kan fortsätta som statsminister efter ett nyval eller efter nästa ordinarie val. Det återstår ju fortfarande att se om jag hade rätt eller fel då. Men redan i decemberkrönikan reviderade jag denna uppfattning. Med den analys av möjliga regeringar efter nästa val som jag gjorde där går det inte att så kategoriskt utesluta en socialdemokratiskt ledd regering. Jag hävdade också att L aldrig kommer att peka på Stefan Löfven som en framtida statsminister. Detta står jag fortfarande för.

Decemberkrönikan avslutade jag med att det blir allt mer sannolikt att vi får en konservativ/nationalistisk regering efter nästa val. Det går inte längre att avfärda tanken på regeringskoalition mellan M, KD och SD. Att jag valde att skriva ”mer sannolik” behöver inte betyda att jag inte ser den som ”mest sannolik”. Konstaterar dock att alternativet inte blivit mindre sannolikt under den månad som gått sedan det skrevs.

Avslutar alltså med ett riktigt orakelsvar – alltså ett påstående som låter klokt men aldrig kan bli helt fel. Det är kanske ofta så jag uttrycker mig. Men genom att jobba med scenarier och sannolikheter så ökar vår förståelse och vår beredskap för det som kan komma att hända. Men ibland finns det tillräckligt underlag för att sticka ut huvudet och göra ett tydligare ställningstagande. Men kom ihåg att ställningstaganden om framtiden alltid är osäkra hur sannolika de än förefaller att vara. Sammantaget ger jag mig själv godkänt för det helt osannolika året 2020. 

Christer Hallerby