Opinionskrönika maj 2023 – och reflektioner över Liberalernas regerande

Publicerat 2023-05-17 av Christer

Svara

Det mest anmärkningsvärda I väljaropinionens utveckling den senaste månaden är att gapet mellan regeringsunderlaget och oppositionen nu är hela 8,4 procentenheter – en sving sedan valet med hela 9,1 procentenheter. Det är inget annat en ett monumentalt misstroende för den sittande regeringen. Många väljare känner sig väldigt svikna av regeringen och SD. Väljare som det kan bli svårt att vinna tillbaka även om regeringen nu börjar leverera på en del av vallöftena.

Men notera samtidigt april 2023 som den månad som Socialdemokraterna (kanske) toppade i väljarstöd. Man nådde då 36,7 procent (6,4 procentenheter högre än valresultatet), en notering som det kan bli svårt att överträffa framöver. Partiets uppåtgående trend ser ut att vara bruten.

Väljaropinionen i maj 2023

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
maj 23	17,9	20,0	3,8	3,2	4,6	36,4	4,1	8,2
April 23	18,2	20,0	3,8	3,4	4,6	36,7	4,1	7,6
	-0,3	0	0	-0,2	0	-0,3	0	+0,6
valet 22	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Trots mina inledande observationer är det väldigt små rörelser i väljaropinionen för närvarande. För flera av partierna inga alls och sannolikt går en del av förlusterna till soffan. Vänsterpartiet har vunnit en del på partiledarens höga svansföring (eller möjligen skenfäktande) när det gäller inflationen och kraven på att regeringen ska göra något åt matpriserna.

När nu Socialdemokraternas uppåtgående trend ser ut att vara bruten, så finns det inget parti som över en längre period visar upp en tydligt positiv trend. Däremot har vi tre partier som har negativa trender C, KD och L. För de två förstnämnda kan nedgången ha bromsats upp kring eller över fyra-procentspärren. Vi får ser framöver. För L däremot ser det riktigt illa ut. Man ser ut att vara på väg mot tre procent eller till och med under det.

Nedan också ett diagram där utvecklingen för regeringen respektive oppositionen från valet och fram till nu redovisas. Trots att rörelserna över blockgränsen för närvarande är små, så är det tydligt hur gapet växer. Här spelar troligen rörelser till och från ”soffan” in. Andelen väljare som inte uppger någon partisympati alls är ganska hög i den mätningar som redovisar detta.

Några reflektioner över Liberalernas regerande

Jag har lyft tidigare i mina krönikor att det inte brukar gå särskilt bra i opinionen för tidigare Folkpartiet och nuvarande Liberalerna när partiet regerar. Man har regelmässigt gått tillbaka när man gått till val i regeringsställning. Om man den här gången ska ändra på det och göra ett historiskt framgångsval 2026, så måste man börja med att bygga förtroende för partiets politik i de områden man har sakansvaret i regeringen. Då måste man börja nu, jobba strategiskt i såväl arbetsmarknads- som utbildningsdepartementen samt inom miljö- och klimatområdet. Just nu går det väl sisådär.

Min första reaktion när partiet fick ta hand om miljö- och klimatfrågorna var mycket positiv. En möjlighet att samtidigt hamna centralt i debatten, göra skillnad inom ett viktigt politikområde samt utveckla den egna politiken. Min positiva inställning varade tills jag fick se departementsindelningen och särskilt budgetpropositionen. Som jag beskrivit tidigare hade rödpennan gått friskt över de anslag som handlar om klimat- och miljö. Det handlar inte om några omfördelningar utan om rena nedskärningar. Det var inget som Romina Pourmokhtari kunde styra. Tidöpartiernas budgetgrupp hade jobbat ett bra tag innan hon med all sannolikhet visste om sin utnämning. Det verkar snarare som det runt bordet satt någon ivrig adrenalinstinn SD-are och någon hö-hö moderat som med någon okunnig och passiv liberals goda minne lät rödpennorna gå varma när budgeten för miljö- och klimatfrågorna fastställdes. Anslag efter anslag, till naturvård, havsmiljö, internationellt samarbetet o.s.v. skars ned, inte med några enstaka utan med en massa procent.

En miljö- och klimatminister med kraft hade säkert varit en tillgång för Liberalerna. Frågan är om en vingklippt sådan är det? Jag har inte gett upp hoppet – ännu. Men i längden kommer inte Pourmokhtari klara sig ur varje knipa med att prata bort problemen. Det var i alla fall lite imponerande i början men håller inte i längden. Nu måste det till mera substans i form av kunskap och analys men framförallt realism och konkretion. Det går inte längre att ändra politiken och samtidigt med en drucken papegojas envishet hävda att vi ändå ska nå målen.

Jag är inte så bekymrad för reduktionsplikten. Ändringarna där var nödvändiga för att de andra partierna skulle kunna leverera på sina vallöften. Men framförallt blir effekterna på klimatet försumbara, obefintliga eller rätt och slätt inga alls. Här hade det gått att gå på offensiven istället för att framstå som den som förlorat förhandlingarna. Jag är inte heller så bekymrad för transportmålet. Jag frågar mig om Sverige nu alls behöver några egna klimatmål och en egen heltäckande klimatpolitik. EU:s nya klimatpaket är det kraftfullaste som antagits av något land eller konstellation av länder i hela världen. Vi bör, ska och måste implementera det.

Jag ser det som positivt att regeringen kommit till sans och balans och står emot SD när det gäller kraftbalans. Både ny vindkraft och kärnkraft samt för den delen solkraft och överföringskapacitet behövs för att vi ska möta kommande års kraftigt stigande elefterfrågan.

En annan som pratar mycket är Johan Pehrson. Vi får ofta höra vad han tycker, till exempel om arbetslösa som inte flyttar till jobben. Men har Pehrson överhuvudtaget levererat någon (ny) politik inom sitt ansvarsområde arbetsmarknad och integration? När jag går igenom de pressmeddelande som ligger på departementets hemsida så verkar ministern mest göra PRAO på olika håll i landet. Det borde snart vara dags för ett riktigt jobb i politikverkstaden. Satsningen i tilläggsbudgeten på vuxenutbildningen och att ukrainare får tillgång till SFI är positiva och viktiga integrationsåtgärder men de frågorna hör till Mats Perssons ansvarsområde.

Det borde finns utrymme för mer liberalt nytänkande både när det gäller integrationspolitiken och matchningen på arbetsmarknaden. Men istället så underpresterar man på båda områdena, till exempel på något så viktigt som mottagande av ukrainarna. Det har också lett till interna protester. Skåneliberalerna Roku Kursar och Mia Honeth skrev tidigare i veckan i Sydsvenskan och krävde ett snabbspår för ukrainarna och pekade över sundet där de fått jobb i ”en mångdubbelt större utsträckning” än i Sverige. I själva verket ligger väl Sverige på bottennivå i Europa när det gäller mottagandet av ukrainarna. Det har knappast skett någon matchning alls mellan kompetens och lediga jobb. Och dagsersättningen är ett skämt, 71 kronor om dagen. Beslutet om den nivån beredde jag som ansvarig statssekreterare – för trettio år sedan.

En som pratar mindre och förefaller göra mer är Mats Persson. Men det kan bli fel det också. Undrar vem som kläckte idén om att motivera den kortare perioden för universitets- och högskolestyrelserna med att man snabbt behövde få in säkerhetspolitisk kompetens på lärosätena. Vilket klavertramp. Alla med någorlunda insyn förstår att det syftet når man bättre på andra vägar, även Persson själv. Men det krävdes uppenbarligen någon sorts Potemkinkuliss för att dölja något annat – högst troligen att SD strulat i beredningsprocessen och att den kortare mandatperioden var en kompromiss till följd av detta. Tyvärr skedde det på ett område där L hade en viss trovärdighet sedan tidigare. Lärosätenas självständighet var en viktig fråga senast då L ledde utbildningsdepartementet. Bygga trovärdighet är en lång och mödosam process, att förskingra den går snabbare.

Nu tror jag ändå att Mats Persson här, är rätt man på rätt plats. Det är också en man med prestige. Det positiva är att jag inte tror att det blir fler misstag av den kalibern på det departementet i fortsättningen.

Lotta Edholm tycker jag hitintills har skött sitt fögderi med skicklighet och kompetens. Hon når väl inte alls upp till de övrigas kapacitet när det gäller debatt och offentliga framträdanden. Det är säkert en av anledningarna till att det inte är så mycket tomt prat från det hållet. Det är torrt men kompetent, substans och fokus på sak när hon yttrar sig eller blir intervjuad.

Med hennes och partiets utgångspunkter har hon hanterat frågan om Skolverkets digitaliseringsstrategi alldeles utmärkt. Hon visar att det är ministern och regeringen som styr. Själv är jag dock rädd för att bilden blir en aning teknikfientlig. Begreppet ”skärmtid” som ministern använder ofta är en fälla. Själv brukar jag mycket skärmtid. På min iPad Pro läser jag dagens tidningar och jobbar med dokument där jag både kan göra understrykningar och noteringar med penna. Tidskrifter läser jag i appar som Readly och Arcy – bättre och behändigare än i pappersformat. Jag gillar att läsa traditionella böcker men de allra flesta böcker läser jag på min Kindl. Det är säkert skärmar och appar som på grund av sina kostnader ännu inte introducerats i skolan. Men teknikutvecklingen går snabbt. Papper hör inte framtiden till.

Många läsare tycker säkert att jag ger en orättvis skildring av ministrarna och att mina exempel bara är en bråkdel av alla de initiativ som tas och de aktiviteter som sker på departementen. Att om jag grävde och frågade så skulle det komma fram en både bredare och mer nyanserad bild. Det är säkert så men den bild jag förmedlar är den som dominerat i media och är nog den som sitter på näthinnan hos de flesta, även politiskt initierade. Det är utifrån bilden av det som uträttas som förtroende byggs eller raseras. Det finns ett stort behov av bättre prestationer.

Christer Hallerby

Liberalernas ideologiska rötter – och deras betydelse idag.

Publicerat 2023-05-03 av Christer

Svara

För ett par veckor sedan inledde jag en diskussion på Liberal Salong i Simrishamn om Liberalernas ideologiska rötter och deras betydelse idag. Ned följer mitt anförande i något redigerad form.

Veckan innan Ryssland startade kriget mot Ukraina träffades Putin och Xi Jinping i Peking i samband med OS. I den kommuniké som presenterades efter möte är det uppenbart att deras gemensamma fiender inte är länder och territorier, utan det är liberalismen, liberal demokrati och västerländska värderingar.

Det är inget militärt hot från Väst, från NATO, som fått Putin att invadera Ukraina och Xi att hota Taiwan. Något sådant har inte funnits. Nej det är hotet från den liberala demokratin, att den sprider sig. Den är ett dödligt gift för diktaturer, för auktoritära regimer. Det är det giftet som får Putin att förgifta och fängsla oppositionsledare som Navalnyj och Xi att med våld stampa ner demokratirörelsen i Hongkong.

I kommunikén från mötet pekas så kallade färgrevolutioner ut som särskilt farliga. Alltså människor i breda koalitioner som går ut på gator och torg för att demonstrera och protestera. Som den orangea revolutionen i Ukraina eller protesterna i Belarus som nästan fick Lukasjenko på fall för ett par år sedan. Putin och Xi är rädda för att sådant ska inspirera, sprida sig över gränserna och därmed också underminera deras egen maktställning.

I den liberala demokratin har människor rättigheter. Möjlighet att yttra sig fritt, bilda politiska partier och ställa upp i val. Rösta bort sina ledare. För en diktator eller autokrat så måste sådant förhindras till varje pris, stoppas i sin linda.

Liberalismens och partiet Liberalerna har ett komplext rotsystem som växt och förgrenat sig under flera sekler. Jag ser framförallt tre tjockare rottrådar som dominerar. Det är den konstitutionella liberalismen, alltså frihet och demokrati, det är humanismen (människovärde, medmänsklighet och bildning) och det är den ekonomiska liberalismen också kallad för marknadsliberalismen. Så när någon säger att den är liberal eller har liberala värderingar så kan det betyda väldigt olika saker – man kan betona olika delar av liberalismen olika mycket. Men just i Folkpartiet, numera Liberalerna, så har de här tre rottrådarna förenats till en ideologisk helhet.

Den liberala demokratin är inget färdigt koncept utan något som växt fram genom åren. En av rötterna går till upplysningstidens idéer om människors lika värde och franska revolutionen då man vände sig mot kungligt envälde och ståndsprivilegier.

Grunden i den Liberala demokratin, som den definieras idag, ligger naturligtvis i den allmänna rösträtten och att ett lands styre ska baseras på folkviljan. I början på förra seklet var detta den svenska liberalismens viktigaste fråga och engagemanget i rösträttsrörelsen var stort. Men det dröjde till 1918 och en liberal/socialdemokratiska regering med Nils Edén som statsminister innan Sverige fick en allmän och lika rösträtt.

Men majoritetsval garanterar inte individens rättigheter. Rösträtten måste kompletteras med mänskliga rättigheter för att inte riskera majoritetens förtyck av individer och minoriteter. John Stuart Mill skrev 1859 boken ”Om Friheten” som bland annat lyfte yttrandefriheten i ett klassiskt citat ungefär: ”om endast en enda person hyser en åsikt så har majoriteten likväl inte rätt att tysta denna ende”. Sverige fick inte grundlagsfästa fri- och rättigheter förrän 1974, då efter en lång kamp av inte minst folkpartisten Per Ahlmark. Innan dess kunde yttrandefriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten, föreningsfriheten och religionsfriheten, upphävas med ett enkelt riksdagsbeslut.

Andra saker som idag anses ingå i en liberal demokrati är ett oberoende rättsväsende, fria, oberoende medier och skydd för minoriteter.

Ungerns Viktor Orbán tillhör dem som kritiserat den liberala demokratin. Som menar att den begränsar honom som folkvald ledare att få igenom sin politik. Han föredrar i ett klassiskt citat ”en illiberal demokrati”, som i sin yttersta konsekvens betyder att den politiska majoriteten ges oinskränkt makt. Exempel på andra illiberala demokrater är Turkiets Erdoğan och nu också Israels Netanyahu.

PÅ 1990-talet såg vi en demokratisk våg över världen. Fler länder blev demokratier och demokratier fördjupades. Så är det definitivt inte idag. IDEA (Institute for Democracy and Electoral Assistance) i Stockholm mäter utvecklingen (eller avvecklingen).

Antalet demokratier har stagnerat
I hälften av världens demokratier tappar den liberala demokratin mark
I världens icke-demokratier så blir ungefär hälften mer repressiva
De senaste sex åren har antalet länder som rör sig auktoritär riktning fördubblats.

Kampen om demokratin och framförallt den liberala demokratin är och förblir liberalismens viktigaste frontlinje.

Den andra tjocka rottråden jag nämnde var humanismen. Jag ska inte fördjupa mig i det ämnet. Humanismens historia är lång och vitt förgrenad. Det finns både religiösa och sekulära traditioner. När man ska beskriva vad den betytt för liberalismen och Folkpartiet, så landar man återigen hos John Stuart Mill (1806 – 1873) och nu även hans hustru Harriet Taylor. Här finns tankar om fördelningspolitik (fastighets- och arvsskatt), socialt ansvar med ett stort engagemang för ”samhällets olycksbarn”, rättvisa åt kvinnorna, allas rätt till utbildning.

I Sverige plockade de tidiga liberalerna upp Mills och andra liberalers tankar. Ett exempel är införandet av folkskolan 1842, som kunde ske först efter en hård strid mellan liberaler, bland andra Erik-Gustaf Geijer, och konservativa med kyrkan i spetsen. Ett annat exempel är Adolf Hedin som valdes in i Riksdagens andra kammare 1870. Hans motion om olycksfalls- och ålderdomsförsäkring blev grunden till den svenska sociallagstiftningen. Under liberalen Karl Staffs regering fick vi sedan folkpension, vilket var världens första allmänna pensionssystem.

Inte minst en lång rad fantastiska liberala kvinnor som Selma Lagerlöf, Ellen Key, Fredrika Bremer, Anna Whitlock, Kerstin Hesselgren med flera finns i denna humanistiska rot. De var alla aktiva i rösträttskampen, men också framstående pedagoger och författare.

Den tredje tjocka rottråden är ekonomin, idag säger vi ofta marknadsliberalismen. Och den viktigaste ideologen här är ju Adam Smith. Hans mest kända bok The Wealth of Nations kom 1876. Det var en stark kritik av det dåvarande merkantila systemet (skråväsendet). Han ville ha näringsfrihet, en fri ekonomi och fri konkurrens i länder och fri handel mellan länder. På det sättet fördelas samhällets resurser på bästa sätt till nytta för så många som möjligt. Här har vi det berömda uttrycket ”den osynliga handen”.

Men utgångspunkt från Smiths idéer utvecklade sig sedan traditioner som Manchesterskolan och laissez-fair kapitalism. Vi har också ett begrepp som nattväktarstaten – att staten endast ska ha ansvar för rättssystemet, polisen och försvaret, allt annat ska fixas av medborgarna själva. Idag finns väl den här grenen av liberalism främst kvar hos de som kallar sig libertarianer.

Men Adam Smith själv var långt ifrån naiv. Han var redan i sina teorier klar över vad en ohämmad kapitalism skulle kunna leda till. En klassisk formulering är ”var helst två bagare träffas, så slutar det med att de konspirerar om att höja priset”. (Något att tänka på idag när finansministern precis träffat företrädare för de stora matkedjorna.) Det insikten har senare i många marknadsekonomier lett fram till lagar när det gäller konkurrensbegränsning och priskarteller. Smith var också förespråkare för att staten skulle ha ansvar för till exempel utbildning – detta för att ge alla människor en rimlig chans.

Senare liberaler som John Maynard Keynes och Bertil Ohlin har sedan lagt till både konjunkturpolitik och en aktiv arbetsmarknadspolitik som statens ansvar.

Och när jag nu nämner Bertil Ohlin så är det dags att knyta ihop de här rottrådarna i en och samma stam. Nationalekonomen Bertil Ohlin (född i Klippan) blev endast 25 år gammal professor på Köpenhamns Universitet. Senare fortsatte han på handelshögskolan i Stockholm. När Folkpartiet bildades 1934 (återföreningen av frisinnade och liberaler som splittrats efter förbudsomröstningen 1922) så blev Ohlin ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund. Han blev sedan partiledare tio år senare 1944.

Han var inte bara världsberömd nationalekonom (ekonomipristagare till Alfred Nobels minne 1977) och riksdagsledamot. Han var också en liberal ideolog av rang – med flera böcker. Bland annat fri eller dirigerad ekonomi (1936). Den var en uppgörelse med såväl låt-gå liberalismen och den socialistiska planekonomin.

Han myntade begreppet ramhushållning. Staten sätter ramarna för ekonomin. Han försvarade den privata äganderätten och förespråkade konkurrens och fri prisbildning. Men också att staten sätter tydliga ramar innanför vilka företagen får verka. Han menade också att staten har ett betydande ansvar för sociala reformer och medborgarnas trygghet vid till exempel arbetslöshet, sjukdom, ålderdom etc.

Här har vi Folkpartiet och han kallade partiet ideologi för socialliberalismen.

Om jag då ska knyta ihop säcken och ta med mig arvet in i nutid.

I diktatur så är liberalismen revolutionär, i en autokrati blir det en subversiv rörelse vars aktiviteter hela tiden begränsas och försvåras med nya illiberala lagar, fängslanden av journalister och oppositionella. I sådana samhällssystem är liberalismen kamp och ibland revolution. I en demokrati är det annorlunda.

I en demokrati är liberalismen inkrementell, man går framåt steg för steg. Det finns dock ingen bestämd vision, en bild av det perfekta samhälle vi strävar mot. En del tycker detta är en svaghet – gör liberalismen tråkig och svår att förklara. Vi liberaler ser det som en styrka. Det är snarare storslagna politiska visioner som visat sig vara den stora faran för mänskligheten och liberala värderingar; kommunism, nationalism, nazism; idéer om starka män, det klasslösa samhället, eller den stora nationen.

Det finns inget framtida idealsamhälle. Förutsättningarna förändras hela tiden. Liberalismen innebär istället ständiga förbättringar. Våra ideal, våra idéer och våra värderingar anger kurs och riktning.

Den amerikanske liberalen, statsvetaren, författaren Adam Gopnik skrev för något år sedan en bok om detta. På svenska heter den ”Tusen små framsteg – liberalismen ett moraliskt äventyr”. Bakgrunden var ett samtal med hans dotter som tyckte att liberalismen var tråkig, saknade djup och inte engagerade.

När han själv skulle sammanfatta blev det: så blev det ”Liberalismen är en politisk praxis under ständig utveckling som genom förnuftsmässig (mestadels) oinskränkt dialog, manifestation och debatt pläderar för det nödvändiga och möjliga med sociala jämlikhetsreformer (om än ofullkomliga) och en allt större (om än inte ovillkorlig) tolerans för olikheter människor emellan.”

Han själv tyckte det lät så klumpigt att han såg sig tvungen att skriva en hel bok för att utveckla vad han menade. Den är väl värd att läsa.

Men som avslutning ska jag ändå våga mig på en egen sammanfattning, vad liberalism är för mig.

Liberalismen är både frihet och rättvisa. Praktiskt handlar det om konsten att balansera en effektiv framstegsvänlig ekonomi med social rättvisa, allas rätt till frihet och ett människovärdigt liv. Der är inte social utjämning, det är inte den fint klippta gräsmattan där inget grässtrå tillåts växa sig högre och finare än något annat. Det är blomsterängen full av liv, mångfald och olikhet. Där strävan ger resultat och uppmuntras. Men där alla ges en chans och ett samhällssystem där chanserna för individen hela tiden förnyas och kommer igen. Det är ingen konfliktfri idyll – olikheter och dispyter är tillgångar och demokratin verktyget att hantera dem.

Christer Hallerby

Opinionskrönika april 2023 – hur presterar L i regeringen?

Publicerat 2023-04-18 av Christer

Svara

Det är nu relativt lugnt i väljaropinionen. De trender som triggades igång efter valet och fick sin energi från Tidöavtalet, regeringsbildningen och besvikelsen över svikna vallöften har stannat av. Två saker är dock värda att notera i april-siffrorna. S når återigen en ny toppnotering med 36,7 procent. Ökningstakten är nu dock mycket måttliga 0,2 procentenheter – samma som förra månaden. KD hamnar för första gången på flera år under fyra-procent spärren.

Förutom de vanliga siffrorna och trenderna, gör jag i månadens krönika ett försök att bedöma de liberala statsrådens insatser i regeringen så här långt. Det är naturligtvis svårt att hitta ett objektivt mått på vad statsråden presterar men om man tittar på hur väjarnas förtroende för partiet utvecklas i de sakfrågor statsråden har ansvar för så bör man i alla fall ha ett mått som det är adekvat att följa över tid. Med det måttet mätt så har det inte börjat bra för Liberalerna i regeringen.

Väljaropinionen i april 2023

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
april 23	18,2	20,0	3,8	3,4	4,6	36,7	4,1	7,6
mars 23	18,4	20,2	4,1	3,5	4,5	36,5	3,8	7,5
	-0,2	-0,2	-0,3	-0,1	0,1	0,2	0,3	0,1
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

Alla förändringar håller sig klart under en halv procentenhet, alltså i princip ingen förändring alls. Men det är uppenbart att vi hamnat i ett helt nytt läge i svensk politik. Tre stora partier SD, M och S där det sistnämnda partiet är nästan dubbelt så stort som de två andra tillsammans, fyra partier som dansar på riksdagsspärren och endast ett (V) som är medelstort med tydlig distans till spärren. Det är mycket som tyder på att det politiska landskapet kommer att se sådant ut för en tid framåt.

Av tidigare trender är det endast en som den här månaden fortsätter i linjär riktning – KD:s nedåtgående och nu är man alltså även under fyra procent. Ebba Busch har definitivt inte fått en bra start som statsråd. På flera sätt illustrerar det att talesättet ”som man bäddar får man ligga” i hög grad gäller för politiker. Det är inte lätt att gå från att vara en oppositionspolitiker som är lika tydlig som vidlyftig i sina vallöften till att sedan också ta ansvar för vad man sagt i regeringsställning. Falukorven som var dyr redan i valrörelsen har blivit ännu dyrare. Dieseln är långt ifrån att sjunka med nio kronor vid pump och elstödet till både privatkunder och företag visade sig var långt svårare att administrera än vad hon i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Lägger man till interna problem som de med Sara Skyttedal och Johan Ingarö, så är det verkligen kris i Kapernaum. Det inte längre en högoddsare att vi kan få se en annan person än Ebba Busch i ledningen för KD före nästa valrörelse.

När det gäller blocken så är gapet mellan regeringsunderlag och opposition nu hela 7,6 procentenheter

Det går alltså inte bra för regeringsunderlaget. Men det finns en vinnare. M:s opinionsstöd är nu 0,9 procentenheter högre än valresultatet. De övriga tre har tappat i förhållande till valresultatet – SD 2,3, KD 1,5 och L 1,2 procentenheter.

Liberalerna (och tidigare) Folkpartiet har inte tidigare kunnat omsätta regeringsmakt till valframgångar. Regelmässigt har regeringsperioder inneburit valresultat som är sämre än föregående val. Nu är läget besvärligare än någonsin. Senast lyckades man ta sig in i Riksdagen tack vare kamrat fyraprocentröster från Moderaterna. Nu är man åter parkerade (troligen långtidsparkerade) under spärren.

Jag har på nära håll kunnat följa alla folkpartiledare efter andra världskriget som suttit i en regering (Per Ahlmark, Ola Ullsten, Bengt Westerberg och Jan Björklund). De har en sak gemensam. De gjorde regerandet till partistrategi. Genom att vara skickliga i regerandet så skulle man också vinna väljarnas förtroende. Det fanns väldigt lite utrymme att diskutera någon annan alternativ eller kompletterande strategi. Och jag har själv erfarit hur fokus flyttats. Jobbar man i Regeringskansliet så kommer man in i en extremt händelsestyrd verklighet. Det finns inte mycket tid, kraft och energi över till något annat och i ”mappen annat” hamnade definitivt partiet.

Nu följer Johan Pehrson i tidigare fotspår. Han har uppenbarligen redan gett upp att tänka och agera annorlunda. I en intervju i SvD (13 feb) är han tydlig ” Jag har en enda strategi och det är att lösa Sveriges omfattande samhällsproblem”. Någon tid för att ta fram en mer långsiktig partistrategi finns inte, enligt Pehrson. ”Jag har fullt upp med att lägga grunden för det praktiska genomförandet av Tidöavtalet”.

Nåväl jag tar Johan Pehrson på orden och ska i fortsättningen försöka redovisa mätningar för vad L presterar i Regeringskansliet med fokus på det som skulle kunna ge ett ökat opinionsstöd och ett valresultat en bit över spärren, nämligen förtroendet för hur partiet hanterar de sakfrågor man har ansvaret för i Regeringskansliet.

Novus mäter med jämna mellanrum vilket parti som anses ha bästa politiken i olika sakfrågor. Jag redovisar nedan hur många procent av väljarna som ansåg att L hade bästa politiken i de sakområden man ansvarar för i regeringen i februari månad jämfört med augusti 2022 – alltså månaden för förra valet. Det är avrundade siffror och det är endast de politikområden som finns med i Novus mätningar. I några fall följer inte Novus indelning ansvaret i Regeringskansliet. Det gäller till exempel Invandring/integration där M har ansvaret för migrationsfrågorna och Liberalerna genom Johan Pehrson för integrationsfrågorna.

På alla områden utom arbetsmarknad hade partiet alltså lägre förtroende i februari än vad man hade strax före valet. På arbetsmarknad är det oförändrat 3 procent som anser L har bästa sakpolitiken. Invandring/integration har sjunkit från 4 till 3. Skola och utbildning har sjunkit från 17 till 13, miljö/klimat från 3 till 2 och jämställdhet från 5 till 4 procent.

Man skulle på goda grunder kunna anta att L:s dåliga resultat beror på att det generellt går dåligt för regeringen, att den som helhet har lågt förtroende. Men det stämmer inte. KD visar på samma svaga utveckling som L men M har stärkt sitt förtroende inom de flesta områden där de fått regeringsansvar, i några fall handlar det om remarkabla förbättringar. Till exempel lag och ordning, invandring/integration och försvaret. Men det är tydliga förbättringar också för landets ekonomi, utrikespolitiken samt för EU/EMU.

Nu finns det ju lång tid kvar. Men ”de första hundra dagarna” brukar sätta en blid som det är svårt att ändra på. Jag kommer i alla fall att följa och redovisa hur det går med Johan Pehrson huvudstrategi (tillika enda kända strategi) också framöver.

Men bilden idag, både opinionssiffrorna och förtroendet i sakfrågor, pekar på en vinnare av regeringssamarbetet (M) och två förlorare KD och L.

Christer Hallerby

Opinionskrönika februari 2023 – hur ska liberalismen få ny energi?

Publicerat 2023-02-21 av Christer

Svara

Socialdemokraterna går fram och går fram. Den här månaden ökar man med 2,3 procentenheter till 36,3 procent. Detta egentligen utan att göra någonting alls. Samtidigt måste man konstatera att Moderaterna har kvar i stort sett samma förtroende som i valet, nu 19,6 jämfört med då 19,1 procent. Det är de andra partierna i högerblocket samt Centern som fått betala för Socialdemokraternas framgång. De två liberala partierna är i djup kris med rekordlågt stöd hos väljarna. Samtidigt märks inte mycket till krismedvetande vare sig inom Liberalerna eller inom Centerpartiet. Skygglapparna är på, det är långt till nästa val. Men om man ska dra igång förändringsprocesser så är den tiden nu. Ju längre man väntar ju mer minskar handlingsmöjligheterna. Därför fokuserar jag i månadens krönika särskilt på Muharrem Demiroks och Johan Pehrsons ledarskap.

Väljaropinionen i februari 2023

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
feb 23	18,0	19,6	4,2	3,4	4,9	36,3	4,2	7,6
jan 23	19,1	19,3	4,3	3,4	5,6	34,6	3,9	8,0
	-1,1	+0,3	-0,1	0	-0,7	+2,3	+0,3	-0,4
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

I trenddiagrammet nedan som visar utvecklingen sedan valet är Socialdemokraternas framgångsvåg tydlig. M och V har en i stort sett platt utveckling medan övriga partier är inne i nedåtgående trender. Möjligen har MP brutit sin men partiets siffra den här månaden kan också vara en tillfällighet. Det är alltså småpartierna som just nu är de stora förlorarna. KD, L, C och MP ligger alla i närheten av riksdagsspärren, värst är det för L som återigen parkerar en bit under fyra procent. En intressant iakttagelse är att M klarar sig hyfsat med SD förlorar stöd. En utveckling, som om den fortsätter, kan komma att påverka regeringsdynamiken.

När det gäller blocken så är nu oppositionen i klar ledning. Sedan valet har regeringsunderlaget minskat med 4,4 procentenheter till 45,2 procent medan oppositionen ökat med 4,0 procentenheter till 52,9 procent. Det ger en sving på hela 8,4 procentenheter och ett gap på 7,7.

Så till läget för ALDE-partierna[1] Centerpartiet och Liberalerna. Det blev alltså ett nytt lågvattenmärke i februari. Aldrig någonsin[2] har de tillsammans varit så små och aldrig någonsin har liberala partier i Sverige haft ett så svagt stöd. Jag vet inte vilket som är värst, märket i sig eller avsaknaden av den energi som skulle få strategier, tankar och idéer som skulle få vattnet att flöda igen.

När Centerpartiet i början på månaden valde ny partiledare så blev det den kandidat som minst av de tre signalerade förändring. Muharrem Demirok annonserade att det behövs ett nytänkande inom skolpolitiken, säkert välbehövligt men ingen kioskvältare precis. Dessutom en fortsättning på Maud Olofssons och Annie Lööfs väg att fokusera på sakområden där det andra liberala partiet är starkt. Inget fel med konkurrens, men det är ju inte ett område som valanalyserna pekat ut som den viktigaste orsaken till det bedrövliga valresultatet, särskilt på landsbygden.

Demirok har överhuvudtaget inte resonerat om den rävsax man sitter i när det gäller strategisk positionering, troligen den viktigaste orsaken till misslyckandet i valet. Enligt självbilden har man den mest utpräglade borgerliga ekonomiska politiken (Annie Lööf i Dagens Industri 15 juni 2022), samtidigt ingår man i samma regeringsunderlag som Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vem som helst kan ju se att det finns något som haltar här.

Det enda jag sett av Demirok sedan han valdes är att han fikat med statsministern. Demirok är i opposition, tyngs inte av den tunga arbetsbelastning som ett ministeransvar innebär. Det borde finnas mer utrymme för en aktivare och kreativare opposition. Från kommunpolitiken i Linköping fanns signaler om att Demirok visserligen är en trevlig person, god kommunikatör och debattör men som mest flyter ovanpå och inte går på djupet. Han har också många år i partistyrelsen där han varit omvittnat omtyckt, samtidigt finns det under den här långa perioden inte mycket av debattartiklar eller andra politiska spår som vittnar om ett djupare politiskt tänkande. Det återstår att se om Demirok är den person som kan ge Centern tillräcklig energi för ett nödvändigt förändringsarbete.

En som dock tyngs av arbetsbelastning och ministeransvar är den andre liberale partiledaren Johan Pehrson. Att det inte finns tid till någon långsiktig strategi har han deklarerat öppet (SvD 13 feb). ”Jag har fullt upp med att lägga grunden för det praktiska genomförandet av Tidöavtalet”, säger han istället. Jag har full förståelse för att dygnet bara har 24 timmar och att även en partiledare behöver sova några av dem, förutom att ibland också vara människa och umgås med barn och familj. Men en partiledare kan vare sig välja bort eller delegera ansvaret för partiet, då går det år pipan.

Pehrson följer i spåren efter tidigare folkpartiledare som kommit i regeringsställning. Själva regerandet är det viktiga, det är hur partiet lyckas där som är avgörande för hur väljarnas stöd i nästa val, har varit mantrat. Man har vanligtvis vaknat upp när valplanen ska tas fram och beslutas, men då är det så dags, det finns inte längre utrymme för någon långsiktighet. Och det har aldrig varit bra, partiet har regelmässigt backat när man suttit i regeringsställning.

Det är dessutom så att om inte partiledaren ägnar sig åt långsiktig strategi, så finns det inte utrymme för någon annan att göra det heller. Partisekreteraren kan visserligen räcka upp handen och säga att det är min uppgift. Det har hänt förr och det händer nu. Men utan partiledarens engagemang och drivkraft så händer inget. Det blir för mycket bortviftande ”det där får vi ta sedan”. Det blir inga diskussioner i partistyrelsen, eftersom det blir för jobbigt att hantera andra och avvikande uppfattningar. Det blir inga ordnade processer för strategidiskussion och strategiutveckling om inte partiledaren tar initiativet och deltar med engagemang.

Det finns skäl att ifrågasätta om det idag verkligen finns tillräckligt med kraft och energi inom Centern och Folkpartiet för den typen av nytänkande och förändring som skulle kunna ge liberalismen en nytändning i Sverige. Det är uppenbart så att organisationerna i sig är begränsande, de interna kulturerna hämmande och konfliktriskerna dämpande. När det gäller det sistnämnda så river vägvalsdiskussionerna djupa sår – den Liberalerna gått igenom, som fortfarande ligger latent och den som Centerpartiet med nödvändighet står inför. Det verkar också vara så, vilket särskilt Liberalerna fått erfara, att ju färre man blir ju svårare blir det att hantera interna konflikter på ett anständigt sätt. Oförsonligheten står i omvänd proportion till storleken.

Om de här två partierna känns kraftlösa och den energi som finns främst används för att strida internt, kan då kraften och energin komma någon annanstans ifrån? Jo sådant har ju hänt., Frankrikes president Macron kom från en ministerpost i en socialistregering och skapade en ny liberal rörelse. I Danmark tvingades Lars Løkke Rasmussen bort som Venstres partiledare. Inför det här valet kom han tillbaka i spetsen för ett nytt parti. Det har bidragit till att rita om den politiska kartan i Danmark.

I Sverige finns exempel på kommunal nivå. Förra mandatperioden tvingades Michael Cocozza bort från Liberalerna i Linköping. Istället bildade han ett nytt parti Linköpingslistan och flera gamla folkpartister valde hans sida. I kommunvalet fick man 9 procent och blev därmed betydligt större än Liberalerna som stannade på 5,1 procent. Nu ska jag inte peka ut Cocozza som en kommande nationell kraft, men det är intressant att se hur mycket energi som frigörs när någon slipper ur en destruktiv inre maktkamp och samtidigt har resurser och kreativitet att skapa något nytt.

Christer Hallerby

[1] Bägge partierna är medlemmar i Alliance of Liberals and Democrats for Europé (ALDE) tillsammans med 73 andra politiska partier från 44 länder till exempel tyska FDP, danska och norska Venstre, finska Svenska Folkpartiet.

[2] Sedan demokratins införande och vi fick politiska partier i Sverige.

Opinionskrönika januari 2023 – historiskt låg siffra för liberala partier i Sverige

Publicerat 2023-01-23 av Christer

Svara

Det är små förändringar sedan föregående månad men ändå dramatik. Opposition leder stort över regeringsunderlaget. Både L och MP är nu under spärren. Fyraprocentkamraterna ser ut ha lämnat. De liberala partierna Liberalerna och Centerpartiet gör tillsammans ett historiskt bottennapp i opinionen. Mina siffror stäcker sig tillbaka till 2010 och denna månads 9 procent är den lägsta siffran hittills. Det sämsta valresultatet är från 1998 på 9,8 procent då L fick 4,7 och C 5,1.
Om ett par veckor väljer Centerpartiet ny partiledare. Valberedningens förslag är Muharrem Demirok. I denna krönika synar jag honom lite närmare i sömmaren och skriver också om hans och partiledarkollegan Johan Pehrsons gemensamma utmaningar.

Väljaropinionen i januari 2023

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
jan 23	19,1	19,3	4,3	3,4	5,6	34,6	3,9	8,0
dec 22	18,6	19,3	4,3	3,7	6,1	34,7	4,1	7,7
	+0,5	0	0	-0,3	-0,5	-0,1	-0,2	+0,3
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

När det gäller blocken så har stödet för regeringsunderlaget krympt från valets 49,6 procent till 46,1 procent. Den samlade oppositionen har ökat från 48,9 procent till 52,1 procent. Gapet är nu alltså hela sex procentenheter till oppositionens fördel.
Regeringen fick ingen smekmånadsperiod utan väljarna visar istället ett tydligt missnöje. Som jag skrev i förra månadens krönika ”Många, allt från villa- och bilägare till småföretagare har anledning att vara besvikna. De har alla skäl i världen att både häpnas och förvånas över att dieselpriset inte redan sjunkit kraftigt vid pump och att ett högkostnadspris för el inte fanns på plats den 1 november. Många som valt höger efter att ha gjort sina valbarometrar och valkompasser med tydliga ”varudeklarationer” har all anledning att vara förbannade när de nu upptäcker att de köpt grisen i säcken.” Sedan är det är helt annan sak att det både finns skäl och förnuft bakom hur regeringen agerat – i en del fall. Men att säga en sak före valet och göra en annan efter valet kostar. Jag tror att valkompasserna (eller vad de kallas) spelar en allt större roll. De är inte partiernas egna men framtagna av media och bygger oftast på statsvetares tolkningar av partiernas program. Man prickar i vad man tycker och får sedan fram vilket parti som ligger närmast.
I trenddiagrammet nedan ser vi hur KD, L och MP befinner sig i tydligt nedåtgående trender och Socialdemokraterna i en tydligt uppåtgående. De större partierna S, M och SD tar ett allt fastare grepp om opinionen. Det brukar vara så mellan valen. Valrörelsen är de mindre partiernas chans att tränga igenom bruset. Men den här gången gick det ovanligt snabbt.

Muharrem Demirok
Centerpartiet har extrastämma den 2 februari för att välja ny partiledare efter Annie Lööf. Valberedningens förslag är Muharrem Demirok. Efter valet 2022 riksdagsledamot och utbildningspolitisk talesperson, tidigare under drygt tre mandatperioder kommunalråd i Linköping.
Demirok är född i Sverige. Hans far kom enligt uppgift hit som 17-åring och föräldrarna är från Kulu i distriktet Konya på det turkiska höglandet några mil norr om Ankara. Från detta område kom en stor del av den turkiska arbetskraftsinvandringen till Sverige i slutet på 1960-talet med en påföljande anhöriginvandring några år senare. Totalt beräknas cirka 7000 personer från det här område emigrerat till Sverige – både kurder och etniska turkar. Idag präglas byn Kulu i hög grad av den svenska anknytningen. I ett reportage i DN för några år sedan beskrivs hur semesterfirande och återvändande ”svenskar” sätter sin prägel på hembyn. Under somrarna vimlar det av S-märkta Volvo. De investerar i industriverksamhet och restauranger.
Många kulusvenskar har fastigheter i området. Det har även Demiroks familj. Expressen rapporterar i ett reportage 2016 om hur han och familjen är fast på släktgården under efterdyningarna av militärkuppen då. Kulusvenskarna är ett intressant exempel på lyckad migration. Fattiga bönder, många unga bondsöner, tar sig till Sverige får jobb och etablerar sig. Återknyter kontakten med hemlandet och bygger nya broar mellan länder.
Men Muharrem Demiroks bakgrund skulle trots detta sätta säkerhetsansvariga i vilket parti som helst på ”high alert”. För några år sedan tvingades Miljöpartiets Mehmet Kaplan, då bostadsminister, att avgå efter vad som ansågs vara kopplingar till den turkiska ultranationalistiska och nyfascistiska gruppen Grå Vargarna. Centerpartiet har också egna erfarenheter. Mikail Yüksel, idag partiledare för partiet Nyans, var tidigare centerpartist och kandiderade till riksdagen inför valet 2018. Men även han anklagades för samröre med Grå Vargarna, togs bort från riksdagslistan och uteslöts ur partiet. I ett reportage i turkiska Hurriyet (31 juli 2018) beskrivs hur Mikail Yüksel, Muharrem Demirok och ytterligare en person bedriver valkampanj bland turksvenskar i Kulu. Demirok uppgavs i svenska medier inte själv vara på plats, utan kampanjen bedrevs av släktingar och vänner.
De svenska kampanjerna hade borgmästarens stöd och han uppmanade också de invånare som hade möjlighet att rösta i valet. Borgmästaren tillhör AKP och överhuvudtaget uppges Erdoğan ha ett starkt stöd i byn. Muharrem Demirok har också, så vitt jag kan bedöma, legat lågt när det gäller turkisk politik. En Erdoğankritisk artikel hittar jag dock på nätet. Den handlar om demonstrationerna på Taksim-torget 2013.
Det finns alltså gått om stoff för konspirationsteorier och misstänkliggöranden. Det är också i full gång i den politiska undervegetationen på nätet. Att Demirok haft dubbelt medborgarskap – både svenskt och turkiskt – är naturligtvis ytterligare bränsle på elden.
Inte heller i den svenska inrikespolitiska debatten har Demirok lämnat så mycket spår, trots alla år som aktiv politiker. Jag hittar egentligen inga nationella sakpolitiska frågor där han engagerat sig. Enligt uppgifter från Linköping är han bra på att ”liksom flyta ovanpå”. Hans starka sidor är att han är en skicklig kommunikatör och debattör, som ofta vann debatterna i fullmäktige. Politiskt har han i kommunpolitiken varit ganska mycket av en allianspolitiker.
Nu får han en tuff uppgift att hantera om han blir vald som centerledare, även utan ryggsäcken med sin bakgrund som också tyngs av de domar för misshandel som redovisats. Men jag utgår från att Centerpartiet, inte minst vis av tidigare erfarenheter, synat Demirok ordentligt i sömmarna och att det ska vara fullt möjligt att hantera såväl media och nätet som eventuella framtida SÄPO-granskningar om en statsrådspost skulle bli aktuell.
Då framstår en social, konstruktiv och samarbetsinriktad politiker som är bra på att framföra och kommunicera sitt budskap och som dessutom har förmåga att sätta sina meningsmotståndare på plats i den politiska debatten. I princip samma positiva egenskaper som Annie Lööf haft. Men arvet efter Lööf är besvärligt.

Liberalism i kris
På Centerpartiets hemsida presenterar sig Demirok som trippelliberal. Marknadsliberal i vissa avseenden, socialliberal eller grön liberal i andra. Men som jag skrev inledningsvis är den organiserade liberalismen nu i kris i Sverige. För oss liberaler reser det många strategiska frågeställningar som också Demirok kommer konfronteras med. Hur ska de två liberala partierna Liberalerna och Centerpartiet förhålla sig till varandra? Partierna är med i samma grupp i Europaparlamentet, medlemmar i ALDE (alliansen mellan liberala och demokratiska partier i Europa) och i Liberala Internationalen. Men i Sverige är man nu politiska fiender med det ena partiet i regering och det andra i opposition och tillsammans får man nu det minsta stödet någonsin för liberala partier sedan rösträtten infördes i Sverige.
I en del länder, särskilt Danmark och Holland, har vi länge haft två konkurrerande liberala partier uppdelade efter en sorts ideologisk skiljelinje. Ett parti mera till höger med betoning på marknadsliberalism och ett mera till vänster med betoning på socialliberalism. Men jag tror inte detta passar vare sig för Liberalerna eller för Centerpartiet – som bägge är mera av en mix.
Jag ser också att uppdelningen i socialliberaler och marknadsliberaler blir allt mera otidsenlig i länder där den faktiskt finns – främst då Danmark och Nederländerna. Här har ju tidigare gröna partier tagit mindre plats, vilket gett de socialliberala alternativen möjlighet att ikläda sig någon sorts grön borgerlig kostym, vilket i sin tur gjort dessa alternativ tydligare för väljarna. Men när alla anständiga partier blir allt mer gröna minskar den möjligheten. Och det är i alldeles för få frågor som olika nyanser av liberalism ger så väsensskilda svar på aktuella samtidsfrågor att det motiverar olika partibildningar.
Jag har alltså svårt att se klokheten i att göra en varken formell eller informell arbetsfördelning mellan två liberala partier i Sverige. Det liberala armbågsutrymmet mellan Kristerssons moderater och Anderssons socialdemokrater är för smalt för det. Ska liberalismen spela en större roll i Sverige måste det bli i ett sammanhållet större parti. Både M och S är bredare partier. Kan M fungera och hålla samman med konservativa, allmänborgerliga och marknadsliberaler samt S fungera med socialister, kooperativister, och vänsterliberaler så borde vi liberaler kunna hantera åsiktsskillnader mellan alla sorts liberaler i en och samma organisation. Vi är de som pratar allra mest om vikten av mångfald, öppenhet och debatt men har svårast att ta kritik och visar minst tolerans mot meningsmotståndare.
Jag inser fuller väl svårigheterna med att nu dra igång en sammanslagningsdiskussion. Det finns både historiska och dagsaktuella skäl mot. Bara att föra en sådan diskussion mellan ett regerings- och ett oppositionsparti är ett stort aber. Men att se på när dessa partier äts upp inifrån samtidigt som de kannibaliserar varandra på ett krympande mittfält är faktiskt plågsamt. Jag hoppas att partiledningarna ser till att hålla åtminstone några konstruktiva kanaler öppna mellan varandra.
Christer Hallerby

Opinionskrönika december 2022 – Motigt för regeringen och S på rekordnivå. Dessutom en analys av L:s stödröstare och svikare i valet.

Publicerat 2022-12-20 av Christer

Svara

Ingen smekmånad för regeringen och Socialdemokraterna på rekordnivå, så kan man sammanfatta opinionen i december. Liberalerna är åter under 4 procent. Jag kommenterar också SCB:s stora mätning som kom tidigare i månaden. I en särskild analys (eller åtminstone en kvalificerad och hyfsat underbyggd gissning) kommer jag fram till att Liberalerna fick stödröster från 1 procent moderater samt sveks av 1,3 procent socialliberaler som valde S och C istället. Antalet svikare var alltså större än antalet stödröster.

Väljaropinionen i mars 2020

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
dec 22	18,6	19,3	4,3	3,7	6,1	34,7	4,1	7,5
nov 22	19,1	20,5	4,7	3,8	5,9	32,2	4,3	8,0
	+0,5	-0,8	-0,4	-0,1	+0,2	2,5	-0,2	-0,5
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

S noterar 34,7 procent. Man får gå långt tillbaka i tiden, till Alliansens första mandatperiod 2006 – 2010 för att hitta en motsvarande nivå. Sedan valet har även V gått fram. M ligger kvar på ungefär samma nivå. Övriga partier har tappat. Liberalerna är nu åter under fyra-procent. SCB hade för någon vecka sedan en något högre siffra för L – 4,1 procent. Men trenden sedan valet har varit nedåtgående och de ingående mätningarna i min sammanvägning är gjorda senare än SCB.

Även för KD och MP ser vi tydligt nedåtgående trender.

Från att ha vunnit valet, knappt men tydlig, med 0,7 procentenheter, så ligger regeringsunderlaget nu under mot opposition med 6,7 procentenheter – alltså en sving på 7,4. Det är anmärkningsvärt.

Reaktionerna på Tidö-avtalet kan vara en del av förklaringen. Det står nu klart för alla väljare vilken som blir SD:s roll och att de faktiskt får igenom en hel del politik. Men framförallt handlar det om svikna vallöften. Här handlar det inte om vilja, mer om förmåga. Regerandets verklighet visar att allt inte går så snabbt, smidigt och enkelt som SD, KD och M gav sken av och förmodligen till viss del trodde före valet (jag skonar L för de var inte riktigt lika vidlyftiga). Många, allt från villa- och bilägare till småföretagare har anledning att vara besvikna. De har alla skäl i världen att både häpna och förvånas över att dieselpriset inte redan sjunkit kraftigt vid pump och att ett högkostnadspris för el inte fanns på plats den 1 november. Många som valt höger efter att ha gjort sina valbarometrar och valkompasser med tydliga ”varudeklarationer” har all anledning att vara förbannade när de nu upptäcker att de köpt grisen i säcken.

SCB:s stora partisympatiundersökning kom som sagt i början på månaden och föranleder flera reflektioner. Svaren på frågan ”hur du skulle rösta om det vore val idag” blir numera dock snabbt obsolet. SCB har ställt frågor under en lång period, 27 oktober till 24 november, till sina drygt 4000 respondenter. Det resultat jag redovisar här bygger på mätningar som huvudsakligen ligger något senare i fas. När trenderna är så starka som just nu blir därför SCB snabbt inaktuell. Därför hävdar jag bestämt att siffrorna både för till exempel S och L är mera korrekta i min redovisning och andra poll of polls.

Men SCB erbjuder fördjupning i och med att man kan dela upp i så många undergrupper – inte minst geografiska- och även visa flöden mellan partierna. I nedanstående bild visas nettoflöden från riksdagsvalet fram till november:

Det enda signifikanta flödet för L skulle alltså vara en förlust till S på 0,3 procent av väljarkåren. Uppgiften har föranlett en del att ifrågasätta att det verkligen var moderata kamrat fyra procent väljare som räddade kvar Liberalerna i Riksdagen. Borde de i så fall inte återvänt till M under hösten? Nja, inte alls säkert! Men i vilket fall känner jag mig apostroferad eftersom jag tidigare hävdat:

Att partiledningens strategi var framgångsrik och räddade Liberalerna kvar i riksdagen. Man la sig politiskt mycket nära M, var entydiga med att stödja Ulf Kristersson som statsministerkandidat och polemiserade under valrörelsen knappast alls med andra partier i regeringsunderlaget. Eftersom Liberalerna var helt nödvändiga i regeringsunderlaget för att Ulf Kristersson skulle kunna bli statsminister hoppades och lyckades man med att locka moderata stödröster (därmed inte sagt att det inte skulle ha funnits alternativa strategier som också skulle kunnat bli lyckosamma).
Det momentum L fick efter att Johan Pehrson tillträdde som partiledare i våras kom i valrörelsen av sig genom att flera socialliberaler valde att rösta på S och C.

Den siffra jag framförallt har haft som stöd för punkt 1 är SVT:s stora valundersökning som visar att en fjärdedel av de som röstade på L 2022, röstade på M 2018. Alltså tidigare moderatröstande stod för en signifikant del av L:s väljarunderlag och utan dessa skulle partiet inte klarat spärren. Nu behöver naturligtvis inte alla dessa vara stödröster – ju fler som inte är det desto bättre. Men tyvärr tror jag att flertalet stödröstare fortsätter svara L i november när de får frågan ”hur de skulle rösta idag”. Rösten på L är ju minst lika viktig för regeringsunderlaget nu som i september.

Men än viktigare i sammanhanget är Novus stora eftervalsundersökning. Jag har inte tillgång till materialet men så vitt jag förstått handlar det om ca 11 000 respondenter och frågorna fokuserar på de beteenden och överväganden som väljarna gjorde vid själva valet. I sin kommentar till december månads väljarbarometer redovisar Novus VD Torbjörn Sjöström också en tabell från eftervalsundersökningen om taktikröstande. Varken L eller MP hade klarat spärren utan stödröster. När det gäller L så uppskattas dessa motsvara en procentenhet.

Strömmen från L till S i diagrammet ovan ser jag som ganska naturlig och en bekräftelse på slutsatsen i punkt två. Strömmen av socialliberaler till S i valrörelsens slutskede har fortsatt också efter valet, säkert fick den lite förnyad energi av Tidöavtalet.

Det finns ytterligare en siffra gällande L i SCB som är mycket intressant och något som den borne optimisten faktiskt kan ta fasta på. Förutom frågan ”hur du skulle rösta om de vore val idag”, så ställer SCB sedan gammalt också frågan ”vilket av partierna som står dig närmast”. Partisympati handlar alltså varken om vilken politisk nivå det handlar om eller hur man faktiskt röstar, utan om partiet som sådant. Här nådde L i november upp till 4,9 procent, vilket är en tydlig uppgång från siffran i maj som var 3,6 procent.

Man ska egentligen inte blanda siffror från olika undersökningar, men man kan ändå lite oseriöst leka med tanken att av de 4,6 procent som röstade på L i valet så var 1 procent stödröster. Alltså återstår 3,6 procent. Det skulle alltså vara 1,3 procent (4,9 – 3,6) som i första hand sympatiserar med L som parti, som inte röstade på partiet i riksdagsvalet. Med de mätningar och underlag som finns till förfogande så tror jag detta är det närmaste man kan komma svaret på frågan hur många socialliberaler det var som svek partiet i riksdagsvalet för då i första hand C eller S. Intressant är att antalet svikare alltså i så fall var större än antalet stödröster. Detta motsägs inte av den tidigare nämnda tabellen över stödröster från Novus där S får 3,2 procent.

Christer Hallerby

Opinionskrönika november 2022 – taskig utnämning av miljö- och klimatminister med mera.

Publicerat 2022-11-17 av Christer

Svara

Det har inte hänt så mycket i den politiska opinionen så den här krönikan ägnar jag främst åt regeringsbildningen och särskilt då utnämningen av Romina Pourmokhtari till miljö- och klimatminister. Med de förutsättningar hon fått, var det ett i det närmaste taskigt beslut av Johan Pehrson. Jag frågar mig också vilken som blir den nya partisekreteraren Gulan Avcis huvuduppgift, att hålla lugn och ro i partiet eller att jobba med strategiutveckling. Kommenterarar också två pinsamheter, Kristersson i Turkiet och Liberalerna i konstitutionsutskottet.

Men först opinionssiffrorna för november. M återigen större än SD. Det kommer inte att ha någon praktisk betydelse i regering och riksdag, men betyder säkert en del för Moderaternas och Ulf Kristerssons självkänsla. S går framåt och befäster sin ställning som största parti. Ställningen mellan regering och opposition är nästan helt lika. De två partier som nästan hela förra mandatperioden låg under riksdagsspärren, MP och L, närmar sig återigen 4 procent nu uppifrån. För åtminstone L är nog siffran 4,1 procent lite väl hög när detta skrivs, trenden sedan valdagen är nedåtgående.

Väljaropinionen i november 2022

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
nov 22	20,3	4,1	6,0	4,8	31,6	7,8	4,1	19,8
valet 22	19,1	4,6	6,7	5,3	30,3	6,8	5,1	20,5
	+1,2	-0,5	-0,7	-0,5	+1,3	+1,0	-1,0	-0,7

Regeringsbildningen

Regeringsbildningen blev en framgång för Liberalerna. Efter Tidö-avtalet förlorade jag nästan hoppet om att det här regeringsprojektet skulle innebära något positivt alls för partiet. Men perioden mellan slottet (Tidö) och slottsbacken där de nya ministrarna tågade ut efter konseljen med kungen, innebar dock en klar förbättring i sak och därmed även av mitt stämningsläge.

Regeringsförklaringen ser jag som fullt acceptabel och som ett liberalare dokument än Tidö-avtalet. Det blev en bra utdelning i fördelningen av ministerposter. Liberalerna fick tunga, viktiga och intressanta departement och sakområden som det bör finnas förutsättningar att göra något av.

Miljö- och klimat

Partiledaren var inte snäll mot Romina Pourmokhtari när han valde henne som miljö- och klimatminister. Det är inte det att hon inte skulle platsa i regeringen och inte heller att miljö- och klimatministerposten skulle vara oviktig – tvärtom Romina Pourmokhtari är en talangfull politiker som kommer att betyda mycket för Liberalerna om hon inte mals ner i det lite taskiga uppdrag hon fått nu. Miljö- och klimatministerposten är och förblir en av regeringens viktigaste, men de förutsättningar som Pourmokhtari fått är helt annorlunda än vad som gällde för företrädaren

För det första kommer Miljö- och klimat inte längre att vara ett eget departement. Romina Pourmokhtari får Ebba Busch som departementschef. Det innebär inte att Busch kan gå in och styra i Pourmokhtaris sakområden. De förfogar hon själv över som alla ministrar. Men det innebär att hon och hennes statssekreterare inte alls förfogar över och kan styra den personal som inte tillhör de egna sakenheterna. Det innebär också att hon alltid kommer i andrahandsprioritet när departementets interna resurser ska fördelas. Det innebär även att hon ligger under i tyngd och auktoritet när gemensamma sakfrågor ska beredas internt i departementet. Alla inser att gränssnitten mellan till exempel energi och klimat eller industripolitik och miljö är ganska stora. En av finesserna med ett fristående Miljö- och klimatdepartement är att de här frågorna ska väga lika tungt som till exempel exploateringsintressena i Regeringskansliets beredningsprocesser. Så blir det inte nu.

För det andra är det inte precis någon reformbudget hon får starta med. Tvärtom blir det en rejäl nedskärning i budgeten för miljö, klimat och naturvård – 4,2 miljarder i förhållande till budgeten för 2022. Det motsvarar en minskning med nära 18 procent. Det bör dock påpekas att jämfört med det prognosticerade utfallet för 2022 så handlar det om en något mindre nedskärning. Å andra sidan ligger det också en pott som är en ren pris- och löneomräkning i de anvisade medlen. Dessutom, ännu mer anmärkningsvärt, är att det i långtidsbudgeten fram till 2025 handlar om mer än en halvering av de medel hon kommer att ha till sitt förfogande.

Det handlar inte bara om den uppmärksammade bonusen till miljöbilar, utan rödpennan har använts flitigt på hela området miljö, klimat och naturvård. Realt får Naturvårdsverket en minskande ram de närmaste åren. Anslaget till miljöövervakning och miljömålsuppföljning skärs ned. När det gäller värdefull natur så försvinner hälften av medlen. Klimatbonusen för bilar tas bort helt. Åtgärder för havs- och vattenmiljö trappas ned för att minska med en tredjedel fram till 2025. Anslaget till internationellt miljösamarbete minskar från 47 till 37 miljoner nästa år. Medlen till skydd av värdefull natur trappas ned från 1,7 miljarder 2022 till 685 miljoner 2025.

De politiska signalerna i statsbudgeten är tydliga. Miljö, klimat och naturvård är områden som ska nedprioriteras. Detta samtidigt som samma regering i samma budget konstaterar att de allra flesta målen på de här områdena inte kommer att nås till det utsatta målåret. Det gäller inte minst allt som har med växthusgasutsläpp och luftföroreningar att göra.

Partiledaren kände sig nog ganska nöjd med valet av miljö- och klimatminister. Och visst det var smart och även viktigt för partiets sammanhållning att Romina Pourmokhtari kom med i regeringen (och även Lotta Edholm). Hoppas att uppgiften kan utvecklas från att ”snacka bort” försämringar och nedskärningar till att utveckla ett grönt liberalt miljöalternativ. Får inte Romina Pourmokhtari den uppbackningen så kommer inte den här posten att bli den ”boost” för partiet som jag först hoppades, utan ett rejält sänke både för den ytterst talangfulle politikern Pourmokhtari och för partiet Liberalerna. Det som gör att jag ändå har en viss positiv känsla är Romina själv, de ambitioner hon trots allt måste ha med det här uppdraget samt att hon fått en statssekreterare (Daniel Westlén) som kan sakfrågorna och en pressekreterare (Niki Westerberg) som kan det politiska spelet.

Ny partisekreterare och ny strategi (?)

Liberalerna har också fått en ny partisekreterare i Gulan Avci, en tuffing för ett tufft uppdrag i ett sargat och åderlåtit parti. Mina erfarenheter från tidigare regeringsperioder är att statsråden, departementen deras sakfrågor och förhandlingar tar i princip all uppmärksamhet. Partiet tyngsta företrädare har annat att göra än att tänka på Liberalernas framtid. Hur man lyckas i regeringen blir synonymt med hur det går för Liberalerna. I partiorganisation ska man inte ägna sig åt strategi och taktik. Inte minst för att partiledaren och statsråden inte har tid med att ha koll på vad som händer. Det blir riskminimering och locket på.

Men här måste Gulan Avci stå på sig. Jag menar att partiet måste utveckla en strategi som handlar om att fylla diket i mitten. I allt fler länders val ställs en allt mer högerinriktad höger mot en – om inte allt mer, så i alla fall – klart vänsterinriktad vänster. Senast i Brasiliens presidentval Lula mot Bolsonaro. Det nya vägvalet handlar nu om Liberalerna på längre sikt ska växa fast i ett svenskt högeralternativ, eller om man ska bidra till att utveckla ett svenskt starkare mittfält. Den frågan och den debatten måste nu få leva, utan att locket läggs på och utan vare sig förutfattade meningar eller falangbildningar.

Pinsamheter

Till sist till avdelningen pinsamheter. Statsminister Kristersson besök hos Erdoğan i Turkiet hör avgjort dit. Jag blir allt mer tveksam till om detta inställsamma, förödmjukande bugande och bockande är något Sverige ska ägna sig åt. Visst NATO-medlemskapet är värt ett pris, men det börjar bli för högt nu. Jag är övertygad om att Sverige förr eller senare blir medlem, men hellre att det tar lite längre tid än detta krälande i stoftet.

En annan pinsamhet var att se Liberalernas ledamot i konstitutionsutskottet Malin Danielsson förklara att Liberalerna nu kommer att rösta för den grundlagsändring som innebär införandet av ett nytt yttrandefrihetsbrott, utlandsspioneri, som man röstade emot under förra mandatperioden. Skälet var inte att man ändrat åsikt, utan att man nu till skillnad från förra omröstningen, sitter i regeringen. Men hallå så ryggradslöst kan man inte agera i en liberal principfråga. Fullständigt orimligt att göra en grundlagsfråga avhängig av om man sitter i regeringen eller inte. Dessutom var det här ingen regeringsfråga. Det hade knappast blivit regeringskris om man stått upp för sin uppfattning.

Christer Hallerby

Opinionskrönika oktober 2022 – Sverigedemokraterna

Publicerat 2022-10-06 av Christer

Svara

Det finns inte, så här strax efter valet, tillräckligt med underlag från nya opinionsmätningar för att presenter en ”poll of polls”. Jag ägnar istället månadens opinionskrönika åt Sverigedemokraterna – Liberalernas presumtiva nya samarbetspartner.

Hur ska man se på SD idag?

SD har högerextrema rötter. Det är oomtvistligt. Men hur ska man se på partiet idag? Från liberal utgångspunkt menar jag att man både kan och bör anlägga två olika perspektiv när den frågeställningen ska besvaras. Det första där jag försöker se positivt på partiets politiska anpassningar på senare år och hur de kan bidra till Kristerssons regeringsbygge. Det andra betydligt mer bekymmersamt sett på lite längre sikt i ett bredare europeiskt sammanhang.

Förhandla eller inte verkar idag blivit en icke-fråga.

Men innan jag fördjupar mig i de här perspektiven så en återkoppling till en krönika som jag skrev i juni 2020 om ”att förhålla sig till SD”. Jag argumenterade där emot de liberaler som ville dra en tydlig röd linje mot alla typer av samröre med SD och menade att det är rimligt att i politiska församlingar förhålla sig till SD som till politiker från andra partier. Det innebär att göra upp sakpolitiskt när det finns förutsättningar för detta. Jag skrev att ”det är god folkpartitradition att använda parlamentarismens möjligheter att driva igenom så mycket liberal politik som möjligt”. Men jag menade också att precis som gäller för andra partier med en ideologisk grund som står långt från liberalismen bör det inte vara aktuellt med att vare sig sitta i samma regering eller delta i ett organiserat samarbete i opposition.

Jag problematiserade kring begreppet budgetförhandlingar och menade att det på såväl nationell som lokal nivå bör finnas utrymme för att både förankra och förhandla om enskildheter i en budget. Men om man inte sitter i samma regering eller medverkar i ett organiserat oppositionssamarbete så bör det heller inte bli aktuellt att lägga fram en hel gemensam budget. Det är få bloggar som jag skrivit genom åren som väckt så starka reaktioner från mina liberala vänner – mest negativa. Nu har det hunnit flyta ganska mycket vatten under broarna och jag noterar att till och med nyblivna riksdagsledamoten Anna Starbrink betraktar ett budgetsamarbete med SD som relativt oproblematiskt (Expressen 220929).

Verkligheten har både sprungit förbi mitt dåvarande resonemang och kommit ikapp Anna Starbrinks tidigare motstånd. Vi får väl se hur oproblematiskt det kommer att bli. L har satt sig i en båt där man förbundit sig mot väljarna att stödja Ulf Kristersson som statsminister och valresultatet har gett SD ett väsentligt inflytande över denna regeringsbildning. Det gäller även statsbudgeten. Det känns olustigt. Men jag är inte kritisk mot vare sig Liberalerna eller Starbrink. Däremot genuint orolig inför Kristerssons ledarskap. Jag betraktade en gång honom som en tydligt liberal politiker. Efter den här valrörelsen undrar jag om det finns några principer överhuvudtaget som är viktigare än statsministerposten (se vad jag skrev om detta i september månads krönika).

Perspektiv 1 – Normaliseringen

Nu till de två olika och motstridiga perspektiven. Det första kan vi kalla för normaliseringen. Många, inte minst SD själva, hävdar att partiet är inne i en normaliseringsprocess. Med det menar de säkert främst att ”de andra” ser SD som vilket politiskt parti som helst, som man kan förhandla med, som kan få viktiga poster i riksdagens utskott etc. Men man har också tydligt försökt distansera sig från sina extrema rötter, tagit fram en vitbok, uteslutit många mer eller mindre suspekta personer.

Den viktiga ”normaliseringen” ligger dock i den politiska anpassningen. Man har tydligt triangulerat Moderaterna. Det gäller stora internationella frågor som EU och NATO men också kontroversiella blockskiljande frågor som valfriheten i välfärden. Det har också utvecklats en samsyn i de för väljarna allra viktigaste politiska frågorna just nu, energipolitiken, brottsligheten och gängkriminaliteten. I många av de frågor som Miljöpartiet bromsade den tidigare socialdemokratiska regeringen, gruvor, miljöprövning och tillståndsprocesser finns ett tydligt högeralternativ. Och höghastighetsjärnvägana ska tydligen skrotas (tyvärr).

I andra frågor är det Moderaterna som närmat sig SD, främst då sådant som handlar om migration, asyl och uppehållstillstånd.

Allt detta sammantaget gör att det till höger finns ett sakpolitiskt alternativ som ur liberal synpunkt är klart bättre än vad ett vänsteralternativ i form av Socialdemokraterna med stöd av MP och V skulle erbjuda. Visst finns det fortfarande knäckfrågor kvar. När det gäller arbetslöshetsersättningen och sjukförsäkringen så ligger SD fortfarande närmare S än M. Vad gäller Migrationen så blir väl SD aldrig nöjda, vi får se vad som händer med Moderaternas syn på arbetskraftsinvandringen. Ett lackmustest för hur långsiktigt det här samarbetet kan bli är hur man hanterar liberala knäckfrågor som integration, jämställdhet, bistånd, public service, media och kulturen.

Perspektiv 2 – Det internationella sammanhanget

Sverigedemokraterna är en del av den mäktiga våg av nationalism och populism som på senare år växt sig allt starkare och blivit en global kraft. Partiet är en gren på ett träd som omfattar bland andra Le Pen och National Front i Frankrike, italienska partier som Lega och Italiens Bröder, Alternativ för Tyskland, ledare i östra EU som Ungerns Orbán och Polens Kaczyński. Här finns också grenar med Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet i Norge, Sannfinländarna även om deras rötter är mer renodlade missnöjespartier än SD:s. Det går också att hit hänföra ledare som Putin i Ryssland, Trump I USA, Bolsonaro i Brasilien, Erdoğan i Turkiet.

En del av de uppräknade skulle säkert protestera att nämnas i sällskap med några av de andra. De europeiska partierna har ju inte heller kommit överens om att formera en enda gemensam partigrupp i EU – parlamentet. Men det finns flera tydliga gemensamma drag. Alla står på en grund av nationalism och populism. Traditionella värden som skapat och präglat nationella särdrag och en nationell kultur påstås hotade av kosmopolitiska idéer och invandring. Den nationella suveräniteten hotas av globalism, överstatlighet och federalism.

Den inhemska retoriken har flera gemensamma drag. Med vissa variationer går den ofta ut på följande: Vanligt folk kommer inte till tals, istället är det en liberal elit med idéer om allas lika värde, öppna gränser och internationellt samarbete som styr utvecklingen. Man för folkets talan, inte hela folkets men det verkliga folkets, de som vet hur det är och har en nedärvd rätt till nationens välstånd. Det är möjligt att både sänka skatterna och öka utgifterna så att vanligt folk får det bättre. Det som ska stoppas är elitens spenderande av skattemedel på utlänningar, konstig konst och internationellt samarbete.

När nationalpopulisterna väl kommer till makten så förändras demokratins verktyg, som Ivan Krastev beskrivit, från att användas i en politik för inkludering till en politik för exkludering. I stället för liberal mångfald så utvecklas ett majoritetens förtryck. Den liberala maktfördelningsmodellen demonteras; den politiska styrningen av domstolorna ökar; media, den politiska oppositionen och civilsamhället drabbas av restriktioner. Internationella institutioner och regelverk ses som hinder när den nationalistiska agendan ska drivas igenom. Utländsk import ges skulden när inhemska jobb försvinner. Den fria kulturen motarbetas. Populisten blir gärna smakdomare i allt från public service tv till muséer och offentlig konst, eftersom hen känner folksjälen bättre än någon annan.

Det är inte konstigt att de övriga medlemmarna Liberalernas partigrupp i Europaparlamentet (Renew Europé) är bekymrade och uttrycker farhågor när Liberalerna nu ska samarbeta med ett parti som är med i partigruppen ECR där ordföranden kommer från polska Lag och Rättvisa och vice ordföranden från det nya regeringspartiet i Italien – Italiens Bröder.

Och var landar detta för Liberalerna?

Jag anar att några av de Liberaler som förhandlar idag, Mats Persson till exempel, helst bara ser det första av de här två perspektiven och gärna bortser från det andra. Men för att både leva upp till vad man lovat väljarna på kort sikt och samtidigt göra det liberala partiet relevant för tillräckligt många väljare på längre sikt, så behöver man nog gå ner i spagat mellan perspektiven. Det kommer att krävas rätt mycket ekvilibristik från partiledningens sida. Jag vet inte hur vig Johan Pehrson är men anar visst besvär med gymnastikövningen ifråga. Men inte bara det, när han väl kommit ner så måste han kunna ta sig upp också.

Christer Hallerby

Opinionskrönika september 2022 – reflektioner över ett valresultat.

Publicerat 2022-09-13 av Christer

Svara

Liberalerna klarade spärren. Det var den absolut viktigaste frågan för mig när jag röstade i riksdagsvalet. Det är också den enskilt viktigaste faktorn till att Ulf Kristersson troligen kan bilda regering.

Utan Liberalerna, ingen högerregering. Det är en position där man kan ställa krav, vara tuffa i förhandlingarna. Det är inga ödmjuka liberaler jag vill se framöver, utan liberaler som likt den gamla valaffischen bestämt sopar undan alla former av extremism, som driver liberala lösningar, som stoppar nationalism och högerpopulism i varje vrå av Regeringskansliet. Mota Jimmie i grind, bör det stå överst på Johan Pehrsons göra-lista varje dag, året runt, så länge denna regering sitter på sina taburetter.

Med detta sagt så finns det goda förutsättningar för välbehövliga sakpolitiska kursändringar med en ny regering. Det gäller inte minst energipolitiken och rättsväsendet. Framtiden kommer jag att återkomma till i kommande kröniker. Den här tänker jag främst ägna åt en preliminär valanalys med fokus på två frågor som konfunderat mig:

1. Varför växte SD så snabbt i valrörelsens slutskede? 2. Vad gjorde att Johan Pehrsons initialt uppåtgående kurva toppade och vände neråt under valspurten?

Under våren var SD inne i en svagt nedåtgående trend. I min sammanvägda ”poll of polls” gick man från 20 procent i september 2021 till 17,9 procent i juni 2022, genom att man backade tiondelar månad för månad. Även SCB:s stora partisympatiundersökning i maj visade 17 procent, en nedgång på 1,6 procentenheter sedan november 2021. Ingenstans i mitt material fanns det signaler på en vändning. Men det finns en omvärldsfaktor som det inte fanns möjlighet att se då och som sannolikt är förklaringen till vändningen.

Ulf Kristersson blev allt tydligare med att han såg Sverigedemokraterna som en viktig partner för sin framtida regering. Strategin vara att visa upp ”min sida av politiken” som ett sammansvetsat regeringsunderlag med gemensamma värderingar och sakpolitiska ståndpunkter. M, KD, SD och L skrev gemensamma debattartiklar till exempel om energipolitik och rättspolitik. Ulf Kristerson ställde upp som ett lydigt verktyg i SD:s realpolitiskt meningslösa misstroendeomröstning mot Morgan Johannson i juni. Jag skrev då i min blogg med anledning av detta och annat att ”Ulf Kristersson sätter just nu inga gränser alls mot SD förutom att de inte får var med i hans regering. Men för att få ihop sitt regeringsunderlag och få SD att acceptera honom som statminister verkar det vara eftergiftspolitik över hela fältet i övrigt som gäller.”

Sedan kommer Kristerssons Almedalstal där han formligen hyllar SD för dess historiska insats i migrations- och integrationspolitiken, hur man stått upp i motvind och före alla andra insett politiska realiteter. Under sommaren har vi också sett artiklar om hur personer från KD och M utbildat SD-tjänstemän i hur regeringen och Regeringskansliet fungerar. Hur man aktivt jobbar på att göra SD regeringsfäigt.

Ingen utanför SD själva har som Ulf Kristersson jobbat så hårt för att få SD att framstå som anständiga, insiktsfulla, förutseende, ambitiösa och kloka politiker. Tro sjutton att det ger följdeffekter på väljaropinionen. Men vad som är ännu värre och sannolikt minst lika effektfullt är att SD:s nationalistiska och högerpopulistiska drag gömts undan. På Ulf Kristerssons sida av politiken skulle det visas upp en fasad av endräkt och gemensamma mål. Skillnaderna i ideologi och åsikter skulle inte visas eller klyvas öppet. Även Liberalerna ställde i huvudsak upp på denna taktik. Hur sjutton ska då de borgerliga väljarna inse att det är problem med nationalism och högerpopulism. Det tolkas mest som vänsterpropaganda när de ”på samma sida politiken” håller tyst. Markerar man inte en gräns så blir den heller inte synliggjord. Ger man inte uttryck för skillnader i ideologi och åsikter så blir de inte hörda. Steget över till andra sidan blir inte så stort.

Till den andra frågan om Liberalernas uppgång som kom av sig. Varför blev det ingen Pehrson-effekt i slutspurten? Johan Pehrson rivstartade. Redan i samband med partiledarskiftet började Liberalernas siffror röra på sig. I samband med Johans första tv-debatter började de ta fart. I början på augusti visade flera opinionsmätningar på klart över fem procent. En så tydligt uppåtgående trend i början på en valrörelse brukar leda till en framgångsvåg som håller i sig. Jag fick mail från gamla partiveteraner som trodde på en ny effekt i stil Med Bengt Westerberg 1985 och Lars Leijonborg 2002.

Vad kan han hänt, förutom icke-händelsen att historien inte alltid upprepar sig. Jag tror att i början så såg väljarna en självständig Pehrson, en ny liberal ledare som tog för sig i debatterna. Ju längre in i valrörelsen vi kom, desto mer sjönk han in i tapeten på Kristersson sida av politiken. Han blev en del av ett block och då av ett block som långt ifrån gillades av alla liberaler.

Folkpartisterna svek Liberalerna – inte alla men tillräckligt många för att det som såg ut att bli en framgångsvåg för Johan Pehrson kom av sig. Veckorna före valet och allt intensivare ju närmare valdagen vi kom, så fylldes mitt Facebook-flöde av partivänner och tidigare partivänner som deklarerade sin avsikt att rösta på Centern eller hade röstat på Centern. Bengt Westerberg gick ut offentligt och sa samma sak. Orsaken var ju som bekant att man inte ville medverka till att ge SD inflytande över svensk politik. Jag tror en del hade bestämt sig tidigare före valrörelsen, säkert så när det gäller Bengt. Men jag vet av flera samtal att många våndades länge, en del ända fram till valdagen.

För de som tvekade länge vet jag att Ulf Kristersson SD – washing, som jag beskrivit tidigare, hade stor betydelse och var i flera fall avgörande för att lägga röstsedeln på ett annat parti än Liberalerna. En viktig trigger var också Johan Pehrsons eget uttalande i Svenska Dagbladet att SD kan lita på Liberalernas medlemmar.

Sammantaget kan man säga att Ulf Kristerssons strategi var ett spel med hög insats. Han sänkte tröskeln högerut vilket förklarar att SD blev största parti och öppnade spjället vänsterut vilket nästan orsakade honom en förlust i statsministerkampen. Det var inte långt borta, att de bortflyende socialliberalerna hade behövts för att säkra riksdagsmajoriteten.

Till sist

Jag noterar Centerns kollaps på landsbygden, där fanns knappast några socialliberaler som kunde hålla siffrorna uppe.
Jag noterar två remarkabla liberala framgångar i Skåne. Torkild Strandbergs liberaler i Landskrona ökade i kommunvalet med 3,9 procentenheter till 38,1 procent. Philip Sandbergs liberaler i Lund ökade med 4,2 procentenheter till 17,6 procent (preliminära rösträkningen). I Landskrona är Liberalerna största parti och i Lund näststörst efter Socialdemokraterna.

Christer Hallerby

Opinionskrönika valrörelsen 2022 – osvuret är bäst inför valspurten

Publicerat 2022-08-31 av Christer

Svara

Valrörelsen ser just nu ut att bli en mindre katastrof för Ulf Kristersson. I statsminsterkampen har Magdalena Andersson en dryg vecka före valet viss marginal. Hennes underlag skulle få 177 mandat i den nyvalda riksdagen medan Ulf Kristerssons ”sida av politiken” skulle få 172. Därtill så är Sverigedemokraterna nu tydligt största parti på den sidan. Skulle detta stå sig så kan vi nog vänta en rejäl självprövning både inom Moderaterna och inom den så kallade borgerligheten i stort.

Men osvuret är bäst. För en dryg vecka sedan såg det i mina siffror ut som om Kristerssons sida höll på att gå om Anderssons underlag. Mycket kan hända under de dagar som går.

Jag kommer i den här krönikan att undvika mer djupgående analyser av valrörelsen utan sparar detta till vi har ett slutligt resultat. Förutom några ord om Liberalernas läge så redovisar jag istället hur jag själv redan röstat och varför – till kommunfullmäktige i Lidingö, till regionfullmäktige i Stockholm och till riksdagen.

Hur har då partierna klarat valrörelsen hittills? Ja, de stora förlorarna är de två stora, i en del betraktares ögon, statsbärande partierna Moderaterna och Socialdemokraterna.

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
aug	18,3%	5,2%	6,6%	6,2%	29,2%	8,1%	5,1%	19,7%
juni	21,4%	3,6%	6,3%	5,8%	31,6%	8,4%	3,2%	17,9%
	-3,1%	1,6%	0,3%	0,4%	-2,4%	-0,3%	1,9%	1,8%
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8	4,4	17,5

M har tappat 3,1 procentenheter och S 2,4 sedan juni. Vinnare är förutom SD, de två partier som då låg under spärren L och MP. Alla mätningar i mitt underlag pekar entydigt på att L och MP kommer att klara spärren liksom att SD nu är näst största parti efter S.

Mandatfördelning

M	61
SD	72
KD	20
L	19
		172
S	105
MP	19
V	28
C	25
		177

Liberalerna förefaller nu att vara på hyfsat säker sida om fyra – procentspärren. För Johan Pehrson är detta en stor personlig framgång. För inget har ju egentligen ändrats i partiets positioneringar – varken politiskt eller strategiskt. Pehrson fortsätter den kurs som partiet slog in på under Nyamko Sabuni. Den enda skillnad jag egentligen kan se är att Johan Pehrson lyckats bättre i TV – sända debatter. Forum som jag menar underskattades av Sabuni. Betygen från både ”pundits” och vanliga tittare har varit betydligt högre efter Johan Pehrsons framträdanden än de var efter Sabunis. I takt med Pehrsons framgångar har också den interna splittringen över partiets vägval tonats ned. Något som säkert också varit positivt för bilden av partiet. Men kärnkraftskampanjen, eller om man nu ska kalla det för studiebesöket på Forsmark visar hur känsligt det fortfarande är i partiet. En storm i ett vattenglas – visst. Men utan den stormen, vad hade då den här kampanjen blåsts upp till? Lite mer fingertoppskänsla vore på sin plats – tack.

Det är också för tidigt för Liberalerna att ropa hej. Flera mätningar nu visar på resultat över fem procent – det ger viss säkerhetsmarginal. Men nästa dag kan samma mätning vara nere på till exempel 4,6 – fullt rimligt om man också ser på felmarginalen. Men det här med kamrat fyra procent gör det svajigt och riskabelt. Partiet har surrat sig fast vid Moderaternas strategi och otvetydigt är Ulf Kristersson Liberalernas statsministerkandidat. Många moderata väljare har också förstått att det är helt nödvändigt att Liberalerna kommer in i riksdagen för att Kristerssons regeringsunderlag ska ha en chans att bli störst. Vi vet dock inte idag hur många av dem som nu stödjer Liberalerna som är röster till låns från Moderaterna. Ju större marginalen till spärren blir, ju mindre benägna kan dessa väljare bli att rösta på Liberalerna. Särskilt som det ju inte går särskilt bra för Moderaterna själva i opinionen just nu. Om de är många och om de bestämmer sig för samma sak samtidigt kan effekterna bli stora. Ytterligare ett argument för hur viktigt det är med fingertoppskänsla i hur partiet agerar.

De andra partierna har länge förbigått Liberalerna med tystnad. Det är ju ingen poäng med att slå på ett parti som inte ser ut att komma in riksdagen. Men Johan Pehrsons framgångar gör att partiet kommer mer i fokus. Det är nu också uppenbart för alla att utan ett Liberalerna över fyra – procent spärren, så kan aldrig Ulf Kristersson bli statsminister. Det kanske till och med är Pehrson som blir Magdalena Anderssons huvudsakliga måltavla i valspurten. Effekterna kan bli både positiva och negativa.

Jag förtidsröstade i veckan. Det blev Liberalerna i alla tre valen. Föga förvånande anser säkert de flesta av mina läsare. Och visst, som aktiv i Liberalerna, så har jag ofta gått på autopilot i valbåset. Men det har varit val där jag tänkt efter lite extra och detta var definitivt ett sådant.

När det gäller kommunvalet på Lidingö, så var det ingen tvekan alls. Liberalerna på Lidingö är egentligen det enda alternativet om man vill ha en levande stad som utvecklas och inte bara en konservativ sovande förort till Stockholm.

När det gäller regionvalet i Stockholm måste jag medge att jag inte har något större förtroende för det sittande styret och Liberalernas lista inför nästa mandatperiod inger föga entusiasm. Men alternativet är värre, en rödgrön röra under Aida Hadzialic är absolut inget som jag ser fram emot. Jag övervägde ett tag att rösta blankt, men insåg att detta skulle bli ett indirekt stöd till röran. Därför blev det Liberalerna, men jag fick gå en bit ner på valsedeln för att hitta någon att kryssa. Jag instämmer med KD att Regionerna bör avvecklas som en egen politiskt styrd nivå. Ett annant styrsystem för sjukvården bör utvecklas.

När det gäller Riksdagen så har jag egentligen aldrig tvekat. Jag kommer aldrig att medverka till att Liberalerna (arvtagare till gamla Folkpartiet) kommer att trilla ur Riksdagen. Men opinionsläget med ett växande SD och ett krympande M gör att jag förstår att många socialliberaler tänker efter en extra gång.

Liberalerna surrade sig tidigt den här mandatperioden fast vid Ulf Kristersson och i princip så har man gjort Moderaternas valstrategi till sin egen. Det är en strategi som jag inte har gillat men en överlevnadsstrategi som kan försvaras. Den politiska spelplanen visade tydligt ett ömsesidigt beroende mellan de här två partierna. Ulf Kristersson var beroende av ett Liberalerna över fyraprocentspärren för att kunna bli statsminister. Liberalerna var beroende av moderata kamrat fyra procent röstare för att klara spärren.

Sedan har jag blivit väldigt besviken på Ulf Kristersson. Istället för att hålla rågången högerut mot nationalism och populism, mot Sverigedemokraterna, så har han sänkt trösklarna och ägnat sig åt SD-washing. Jag har tidigare försvarat samtal, diskussioner och sakpolitiska uppgörelser med SD och det gör jag fortfarande. Det är rimligt att det val som väljarna gör också får bestämma det sakpolitiska utfallet i såväl riksdag som i kommunfullmäktige. Parlamentarisk konstruktivism där man också ibland gör upp med sina fiender i syfte att få igenom så mycket som möjligt av sin egen politik, måste vara en ledstjärna för liberaler.

Men gemensam opinionsbildning, till exempel gemensamma debattartiklar eller kampanjaktiviteter finns det inga som helst skäl för. Vi måste se på SD både med dess historiska tradition och i ett europeiskt sammanhang. Högernationalister var starka utmanare i det franska presidentvalet, vinner förmodligen valet i Italien om ett par veckor, styr redan i Ungern och Polen. Att liberaler i Sverige (ja, jag räknar Ulf Kristersson till dem) uppträder tillsammans med högerpopulismens representanter här skapar knappast något förtroende bland liberala väljare. Ännu värre är att man helt tycks ha lagt ner stridsyxan. Det borde vara precis lika viktigt för liberaler och moderater att förklara för väljarna skillnaderna högerut som att förklara skillnaderna vänsterut. Men Kristerssons strategi har hela tiden mer varit att betona gemenskapen i ”hans sida av politiken”. SD fick till och med beröm i Kristerssons Almedalstal för sin historiska migrationspolitik.

Kristersson har sänkt trösklarna högerut och byggt barriärer vänsterut. Det kan sluta i en katastrof för Moderaterna. Trots detta så ser jag flera goda skäl för en socialliberal att rösta på Liberalerna.

Jag instämmer helt med Olle Wästberg om att jag inte vill vara medskyldig till att det parti som införde demokratin i Sverige åker ur riksdagen.
Jag är övertygad om att Liberalerna inte bara har en viktig historia, utan också en viktig framtid. I dagens internationella omvärld är liberalismen, liberala värderingar och liberala partier viktigare än någonsin.
Ulf Kristersson har varit tydlig med att det inte kommer att bli några statsrådsposter för SD i hans regering. Jag tror det är ett löfte som han kommer att hålla.
För att nå resultat i flera viktiga sakpolitiska områden så behöver vi ett maktskifte. Det gäller bland annat energipolitiken, kriminalpolitiken, rättsväsendet, förorterna,
Magdalena Anderssons regeringsunderlag (och även hennes eget parti) inger farhågor när det gäller näringspolitiken, skattepolitiken, miljöregleringen, valfriheten för att nämna några områden.

Christer Hallerby