När det är kris så tenderar väljarna att vända sig till det starka regeringspartiet. Det skedde vid inledningen på pandemin de sker nu efter invasionen i Ukraina. Socialdemokraterna ökar den här månaden med 0,7 procentenheter (pe). Det är dessutom en siffra med viss underskattning. Flera intervjuer i de mätningar som ingår i mitt underlag gjordes före den 24 februari och tendensen är tydlig, desto längre fram mätningarnas tyngdpunkt ligger, desto starkare är Socialdemokraternas uppgång.

Väljaropinionen i mars 2020

Även Moderaterna verkar klara sig hyggligt, precis som för KD blir det en uppgång med 0,2 pe. Vänsterpartiet går tillbaka.

Liberalerna backar från 3,1 till 2,5 procent. Det är inte en Ukraina-effekt, det här tappet var märkbart redan i de tidigare mätningarna. Jag skrev i min krönika förra månaden att just 3,1 procent ”länge varit ett tak för Liberalerna”. Det visade sig vara på det sättet även den här gången. Två gånger under 2021, april och november, var man uppe på den här nivån för att sedan studsa tillbaka. I teknisk aktieanalys brukar man tala om motstånd när kursutvecklingen för en enskild aktie beter sig på det sättet. Bryter aktien igenom motståndet följer oftast en fortsatt positiv kursutveckling. Jag ska inte hård dra parallellerna men mycket talar för att den tuffaste utmaningen för L nu handlar om att byta igenom 3,1 procent – taket. Därefter bör vägen vara mer öppen för att nå upp till fyra procent.

Socialdemokraternas uppåtgående trend är tydlig. Förra månaden blev det ett hack i kurvan och det såg ut som om trenden var bruten. Att så inte blev följden är en Ukraina-effekt. Men det finns en underliggande styrka i Socialdemokraternas siffror just nu, så mest troligt är att trenden uppåt fortsätter. Så var det under Stefan Löfven i pandemins inledande skede och så kan det också bli nu under Magdalena Andersson, särskilt om säkerhetsläget i Europa fortsätter att försämras.

Noterbart i övrigt när det gäller trenderna är att Centen fortsätter nedåt även om stegen nu endast handlar om tiondelar av procent – ännu en lägstasiffra för partiet den här mandatperioden noteras. Tillsammans har de forna mittenpartierna C och L nu endast 9,5 procent. Under perioden 2012–2014 så fanns det enskilda mätningar på och under den här nivån – dock med bägge partierna klart över fyra procent. Men jag undrar om någon sammanvägning av flera instituts mätningar någonsin visat på en lägre nivå än den partierna ligger på nu. Den traditionella mitten i svensk politik eroderar.

Det är fortfarande fördel för Magdalena Andersson i kampen om statsministerposten. Med stöd från Centern och Vänsterpartiet får hon 177 mandat bakom sig. Medan Ulf Kristersson får ihop 172 med stöd från Sverigedemokrater och Kristdemokrater.

En Liberalerna-reflektion

Det är inte lätt för ett litet parti att tränga igenom mediebruset. I synnerhet gäller detta i kristider när väljarnas riskbenägenhet och nyfikenhet minskar för att istället hålla sig till det trygga invanda. De större partierna har då en klar fördel, i synnerhet det parti som också har statsministerposten. Men Folkpartiet/Liberalerna har ändå trots sin litenhet, nästan alltid lyckats med att vara synliga i debatten. Det har funnits en bredd av kunniga etablerade debattörer som haft energi och engagemang, som tagit plats. Men nu undrar jag. Det inte många som tränger igenom, knappt ens partiledaren själv.

Ett exempel, Liberalerna har under decennier drivit de andra partierna framför sig i den säkerhetspolitiska debatten. Man kom tidigt fram till att ett NATO – medlemskap var det enda rimliga. Nu är det dock främst Moderaterna med Hans Wallmark i spetsen som driver frågan. Och självfallet väcker andra partiers inre processer och eventuella omprövningar stort intresse, som Sverigedemokraternas och inte minst Socialdemokraternas. Men då gäller det ju för Liberalerna att skärpa argumentation, fördjupa analysen och komma med nya vinklingar. Annars finns det inte en chans att få återbäring för att man tänkt rätt mycket längre än de andra partierna. Att ”ha haft rätt” belönas sällan. Det är att ”göra rätt” som ger framgång.

Men det verkar som Liberalerna ”inte gitter”. Istället så tycker man att den pågående NATO-debatten ”i grunden är både meningslös och tröttsam”, som Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman uttryckte sig i Dagens Industri den 10 mars. Vaddå meningslös? Det är nu det kanske händer, för första gången finns det majoriteter både bland befolkningen och i riksdagen att arbeta med. Det borde ge energi och inte trötthet.

Christer Hallerby

Socialdemokraterna ökar med 1,9 procentenheter (pe) och når för andra gången den här mandatperioden en månadsnotering över 30 procent. Förra gången var maj 2021 efter en kraftig uppgång under inledningen av pandemin. Då nådde man 30,8 procent, nu 30,3 procent. Frågan är om det är en ny peak eller om Magdalena Andersson är bättre på att konsolidera nivån än vad Stefan Löfven lyckades med då.

Den andra större förändringen är Moderaternas nedgång med 1,3 pe. Det är intressant och bekräftar vad vi sett tidigare, att när S går upp så går M ned och vice versa. Jag kan inte med säkerhet säga att det handlar om direktövergångar mellan partierna men mycket tyder på det.

Centerpartiet minskar med 0,8 pe. De var på väg uppåt i höstas innan januarisamarbetet sprack och måste betraktas som den ena stora förloraren på händelseutvecklingen kring misstroendeförklaringar, regeringsbildningar och budgetprocess. Den andra stora förloraren är Miljöpartiet som med 3,3 procent noterar sin lägsta siffra under mandatperioden och partiet kommer allt längre ifrån fyraprocentspärren.

I övrigt är det små förändring L ökar marginellt men har fortfarande långt till fyra procent. Även för SD och KD noteras marginella förändringar.

Väljaropinionen i januari 2022

Trenderna är tillbaka i svensk politik. Socialdemokraterna är klart på uppåtgående men förra gången de var på den här nivån så slog man i taket. Det ska bli mycket intressant att se vad som händer nu. Får vi ett genombrott och en fortsatt uppgång så börjar valåret med att rejält skaka om i opinionen.

Både Moderaterna och Centerpartiet är inne i klart nedåtgående trender. Båda brottas med strategiska problem.

Ulf Kristerssons regeringsalternativ knakar i fogarna. Det bygger på att L kommer in i riksdagen och att SD fogar sig i att vara stödparti utanför regeringen. Båda dessa förutsättning brister alltmer i trovärdighet. L är långt ifrån spärren och SD betonar att självfallet vill man ha regeringsposter. Senast är det partisekreteraren Richard Jomshof som i Dagens Industri (220115) betonar att partiet ska ha ett inflytande i proportion till valresultatet. I samma tidning beskrivs hur M-politruker nu är med och förbereder och utbildar SD – tjänstemän för Regeringskansliet (sic).

Annie Lööf och Centerpartiet agerade helt i konsekvens med partiets politiska linje när man valde att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister samtidigt som man valde att stödja en M/KD – budget. Men en röd linje mot politiskt ledarskap till höger och samtidigt en röd linje mot politik till vänster, är inget trovärdigt budskap för framtiden och valrörelsen För att nå framgång i valet så måste Annie Lööf mejsla ut en mer övertygande politisk positionering. F-n vet hur!

Förra månaden hade Ulf Kristersson fortfarande ett övertag om man såg till mandatfördelningen och skulle med de siffrorna sannolikt röstats fram som statsminister. Nu är det istället fördel Magdalena Andersson. Om de partier som släppte fram hennes senast, skulle göra samma sak igen efter valet, så skulle hon bli statsminister. Men frågan är om den politiska ekvilibristik som skulle krävas för att få ihop C och V i samma regeringsunderlag en gång till, överhuvudtaget är möjlig att åstadkomma. Vi går mot en minst lika besvärlig regeringsbildning som efter valet 2018.

Mittenpartierna Centern och Liberalerna får den här månaden tillsammans 10,0 procent. Det är den sämsta siffran under hela mandatperioden. Ganska nära partiernas bottennotering i val, som är från 1998, 9,8 procent (C 5,1% och FP 4,7%).  Opinionsläget nu indikerar en kommande katastrof för liberalism, modererande mittenkrafter och borgerlig vänster.

Är detta då något att bekymra sig över förutom för de närmast sörjande? Den liberala ideologin går väl inte under bara för att explicit liberala partier försvinner från arenan? Det finns väl liberala krafter även inom Moderaterna och Socialdemokraterna? Jo, och dessa skulle kunna förstärkas om vi fick en regeringskoalition mellan just dessa två partier. Men mer sannolikt är att vi får ett växande tomrum i mitten genom att flyglarna förstärks. Exemplet från USA med utvecklingen i republikanerna och demokraterna är tydlig – tyngdpunkten förskjuts åt höger respektive vänster, mittenkrafterna blir svagare, samhällsklimatet blir hårdare och mer konfrontativt. En svagare mitt i Sverige kommer på samma sätt att ge ett större inflytande för politiker som Jimmie Åkesson och Nooshi Dadgostar. Det är de som kommer att sätta villkoren för Ulf Kristersson respektive Magdalena Andersson.

De som vill kan dock söka tröst och förväntan i statistiken. Riksdagsvalet efter 1998, det vill säga 2002, blev en stor framgång för mittenpartierna som då fördubblade sitt stöd. Men att förlita sig på att historien ska upprepa sig räcker inte. Det krävs ny inspiration och mer energi i mittenpartierna – nu.

Christer Hallerby

Den senaste månaden har det varit mycket små rörelser i väljaropinionen. Socialdemokraterna går fram 1,1 procentenhet främst genom att man tar tillbaka en del sympatisörer från Vänsterpartiet. Det blev en liten rekyl för Nooshi Dadgostar och vänstern på den uppgång man fick i samband med att man tog initiativet till att fälla regeringen på frågan om marknadshyror. Miljöpartiet går också tillbaka något och ligger nu precis under fyra-procent spärren.  Centerpartiets siffror får en marginell justering.

Väljaropinionen i sept/okt 2021

När det gäller högersidan så är det endast Liberalerna som rör sig i förhållande till föregående månad med en marginell uppgång på 0,3 procentenheter. Detta gör sammantaget att det fortsatt är i princip jämt mellan de två huvudkonkurrerande blocken i svensk politik: Precis som förra månaden skiljer endast tiondelar.

Gapet har ökat med några tiondelar till högerblockets fördel. Men med beaktande av felmarginaler så kan man se läget som helt jämt. Dessutom har Liberalerna fortfarande långt kvar till fyra procent som ger representation i riksdagen. Miljöpartiet dansar på spärren, så dramatiken är påtaglig.

De går inte att se några långsiktiga trender i materialet alls, utom stabilitet. Rörelserna mellan partierna är små. När de sker så är det främst inom blocken, som när Vänsterpartiets lilla uppgång under sommaren balanserades med en motsvarande nedgång för Socialdemokraterna. När S nu går upp, så sker det främst på bekostnad av V.

Men stabiliteten i väljarkåren hindrar inte att den politiska spelplanen är väldigt skakig. Vi går in i en valrörelse där två regeringsunderlag ställs mot varandra utan att något av dessa samtidigt är regeringsalternativ. Alliansen stora styrka, framförallt 2006, var att den samtidigt var både regeringsunderlag och regeringsalternativ. Huvudmotståndarna om statsministerposten Magdalena Andersson och Ulf Kristersson räknar inte med att kunna bilda några majoritetsregeringar, utan minoritetskonstellationer som måste få stöd av andra partier inom respektive block.

Men redan innan vi ens kommer in i den riktiga valrörelsen så kommer blocken att sättas på prov. Riksdagen ska besluta om en budget för nästa år och dessutom återigen rösta om en ny statsminister efter Stefan Löfvens avgång i november. Partiernas olika budgetmotioner som kommit de senaste veckorna visar hur svaga och präglade av intern splittring de båda blockformationerna är. Det har varit uppenbart länge hur långt C och V står från varandra och Annie Lööf är ju också tydlig med hur omöjligt hon ser det som att sitta i samma regering som Nooshi Dadgostar. Den ideologiska spännvidden mellan partierna är stor och blir allt svårare att hantera för Socialdemokraterna. Men till råga på det eländet så har djupa meningsskiljaktigheter också mellan C och MP kommit i dagen under hösten.  

Socialdemokraterna är beroende av Centerpartiet både för att få budgeten och sin nya statsministerkandidat genom riksdagen. Samtidigt har Annie Lööf markerat att detta kommer att kosta. Kommer det hela att sluta med att Magdalena Andersen till sist tolereras som statsminister, men att MP samtidigt lämnar regeringen på skogspolitiken och därmed lämna Socialdemokraterna ensamma kvar i Rosenbad? Ja, just nu är det ett av de få alternativ jag kan se för att ekvationen ska gå ihop.

Socialdemokraterna ska ju nu också få igenom sin paradreform från valrörelsen, familjeveckan. Kritiken är hård från högerhåll och även från Centern. Jag kan förstå den i sak, men i form har jag respekt för att partier försöker driva igenom sina vallöften. Gör man inte det så förlorar en partiledning sin legitimitet gentemot de egna medlemmarna och partiet som sådant sin legitimitet gentemot väljarna. I förlängningen blir det ett hot mot demokratin. Särskilt nu när Socialdemokraterna genom januariavtalet släppt igenom flera av de andra ingående partiernas valfrågor. Även här sitter Annie Lööf och Centerpartiet med nyckeln. Hon kan nog tänka sig att släppa igenom den här reformen. Hon har ju redan godtagit den en gång, eftersom även den fanns med i januariavtalet. Men som sagt, det kommer att kosta för både S och MP.

På högersidan är det Sverigedemokraternas budgetmotion med betoning på en vänsterprofilerad fördelningspolitik som är mest utmärkande. Bland annat vill man höja taken i a-kassan och sjukpenningen. Något som går rakt emot Moderaternas arbetslinje. Dessutom har man fått till en riktigt giftig kombo av vänsterpopulism och högerpopulism i förslaget med en höjning av pensionerna finansierad över stadsbudgeten med en rejäl sänkning av biståndet. Den presenterades på DN-debatt några dagar innan man släppte sin budgetmotion. Enligt deras ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt är detta dock inget förslag man kommer att driva i eventuella budgetförhandlingar nu utan det ska ses som ett förslag på längre sikt som man kommer att driva i valrörelsen.

Samtidigt blir SD:s företrädare allt tydligare med att deras röster inte är något som Ulf Kristersson bara kan räkna in. De vill, helt rimligt, också sätta sin prägel på politiken genom att medverka i regeringen eller via en tydlig överenskommelse. Det finns nog förutsättningar för Kristersson att någorlunda hålla ihop sitt regeringsalternativ.  Men det förutsätter att alla partier håller låg profil och tonar ned i frågor där de är oeniga.

Alltså att man inte tar debatten. Känns det igen? Under många år vägrade de etablerade partierna att ta debatten med SD om invandringspolitiken, därför att man inte ville ge dem uppmärksamhet. En strategi som grovt misslyckades. Nu är man där igen, att inte ta debatten. Visserligen är motiven annorlunda men resultatet kan bli detsamma – katastrofalt.

Ta den giftiga kombon jag nämnde ovan. SD:s pensionslinje är något helt annat än de raka rör mellan arbetsinkomst och pension som alla borgerliga partier förespråkat och som pensionsöverenskommelsen, där också Socialdemokraterna ingår, bygger på. Men det är säkert ett förslag med bred resonansbotten i folkdjupet. Biståndspolitiken bryr sig nog inte så många svenskar om idag och dess effekter är ifrågasatta. Det svenska biståndet behöver försvaras, förklaras och motiveras annars kommer opinionen att få bort det – åtminstone till större delen.

Liberalerna har ett tungt arv att försvara. Det nuvarande pensionssystemet var i hög grad präglat av dåvarande Folkpartiet och drevs fram under folkpartistisk ledning i form av dåvarande socialförsäkringsministern Bo Könberg. En procent nivån i biståndet nåddes efter flera år av kampanj från Folkpartiet och Folkpartiets Ungdomsförbund. SD:s kombo har i hög grad udden riktad mot Liberalerna. Kommer man att ta upp den kastade handsken – eller kommer man att krypa undan?

Christer Hallerby