Det håller på att lugna ner sig i väljaropinionen. Rörelserna är inte lika stora som tidigare och trenderna tappar kraft. Socialdemokraterna når en ny högstanotering men uppgången är den här månaden begränsad till 0,2 procentenheter. Centerns kräftgång fortsätter, nu med en nedgång på 0,4 procentenheter. Jag konstaterade förra månanden att Centerpartiet och Liberalerna tillsammans då stod för en historisk bottennotering. Aldrig någonsin hade de två forna mittensyskona tillsammans haft så lågt stöd i opinionen. Tyvärr blir det nytt rekordet även denna månad. Liberalernas lilla uppgång på 0.1 procentenhet väger inte upp Centerns nedgång. Nu har man bara 8 procent tillsammans.

Väljaropinionen i mars 2023

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
mars 23	18,4	20,2	4,1	3,5	4,5	36,5	3,8	7,5
feb 23	18,0	19,6	4,2	3,4	4,9	36,3	4,2	7,6
	+0,4	+0,6	-0,1	+0,1	-0,4	0,2	-0,4	-0,1
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

Förutom S så är det SD och M som går något framåt under mars. Det håller på att utkristalliseras en helt ny struktur i det svenska partilandskapet.Tre större partier och fyra små som kämpar kring fyra-procentspärren. Det är bara Vänsterpartiet kvar som kan kalla sig mellanstort med viss marginal till spärren. Står sig detta så kommer det säkert också att påverka den politiska dynamiken.

I trenddiagrammet nedan ser vi tydligt att KD och C befinner sig i nedåtgående trender medan S är i en uppåtgående. Men som jag skrev inledningsvis så håller de här trenderna nu på att tappa kraft, vilket indikerar ett något stabilare opinionsläge framöver. Det mesta av de vinster som finns att göra för S är redan gjorda medan KD och C börjar närma sig sina respektive kärnor.

När det gäller blocken så återhämtade sig regeringsunderlaget något den här månaden tack vare uppgångarna för M och SD. Men glappet till oppositionen är fortfarande med svenska historiska mått mätt gigantiskt – 6,2 procentenheter att jämföra med valresultatets 0,7

Mot bakgrund av den utveckling när det gäller partistrukturen som jag beskrev ovan med tre dominanter, så är den intressanta frågan hur Ulf Kristersson tänker manövrera framöver. Vad vill egentligen Moderaterna? Inför valet fanns ett enda tydligt strategiskt mål, att nå statsministerposten. För Ulf Kristerson var det är ett självändamål. Många moderater har självbilden av M som ett så kallat statsbärande parti och som sådant måste man ju då och då leda en regering.

Partiet konstaterar också i sin valanalys att man lyckades nå målet om än med hjälp av att låna ut ett antal röster till Liberalerna och möjligen också till KD. Det var ju också Kristerssons strategi och den bar hela vägen. Men några tiondelar lägre stöd så hade Kristersson varit rökt inte bara som statsminister utan även som partiledare. Men valanalysen andas bekymmer och vånda inför framtiden. Inte minst pekar man på förlorade storstadsväljare och det lägre stödet bland kvinnorna. En förklaring man pekar på är närheten till Sverigedemokraterna.

Men den struktur som nu växer fram tyder på att beroendet av Sverigedemokraterna växer. Det blir allt tydligare att vi har en höger som står mot en vänster – mitten håller på att utplånas. Om inget händer så är ett av Kristerssons få valmöjligheter i valet 2026 att gå till val i en högerunion där han får konkurrera med Jimmie Åkesson om att vara högsta hönset.

Mot den bakgrunden kan det vara intressant att titta på Danmark. Venstre är inte, som svenska medier ibland gör gällande, Moderaternas systerparti i Danmark, utan ett liberalt parti. Men dess position i dansk politik har på många sätt liknat Moderaternas i Sverige. Venstres partiledare Lars Løkke Rasmussen var inför valet 2019 tydlig med att han var trött på samarbetet med Dansk Folkeparti. De blir aldrig nöjda, de drivs hela tiden av att kräva mer och mer av ytterkantspolitik. Danmark behövde en ny typ av samarbete över blockgränserna, menade han. Venstre gick framåt i det valet men förlorade regeringsmakten och Lars Løkke fick sparken. Han startade ett nytt parti och kom tillbaka med besked i valet 2022. Men det är inte det jag fokuserar på här utan på ”de små stegens tyranni” som till slut fick Lars Løkke att tröttna.

Inte heller Sverigedemokraterna kommer att bli nöjda, aldrig någonsin. Den dagen man kommer att sluta kräva eller omvandlas till något annat, ja då kommer partiet att gå upp i atomer. Där har vi Kristerssons dilemma. Markerar han distans riskerar han att förlora alla möjligheter till fortsatt regerande. Blir det för mycket av högeromfamning så riskerar han Moderaternas identitet som ett liberalt/konservativt parti.

Christer Hallerby